Disco time igen minsann

Ja, jag vet att jag har semester eller är tjänstledig – jag vet knappt själv vad det är längre, jag är precis i skarven mellan det första och det andra, minns inte riktigt hur många semesterdagar jag hade att ta ut.

Men jag kunde inte hålla mig. Inte när jag såg en chans att skriva om Pet Shop Boys. Så jag plitade helt självsvådligt ner en notis, och sände in till redaktionen för vidare granskning.

Och visst nappade de! Check it out.

——

Nej, dags för dagens sista manuspass. Mina två hjältar har nu nått Stureplan. Slutet börjar nästan skönjas. Det känns lite läskigt.

Grus i ögat

Jag har svårt att sova ibland. Det blir inte bättre av varma nätter. Jag vrider och vänder på mig, ligger och funderar på om jag ska gå och öppna ett fönster, med risk för att vakna av fulla människor som skränar förbi nere på gatan eller de taxibilar som använder min lilla enkelriktade gata som sista chansen att vända tillbaka i Vasastan, och att dessutom göra det med en jävla fart.

Och det blir inte bättre av att flyttfirman mitt emot mitt hus brukar ha en skåpbil stående på gatan, som rätt ofta drar igång ett larm som … ja, larmar över hela bygden efter sju på morgnarna och sedan står där och tjuter som en ilsken humla tills firmans innehavare behagar släntra in på jobbet vid halv nio. Det borde fan vara brottsligt. Jag hoppas att det är brottsligt för då tänker jag fan i mig … nä. Jag är ju så beskedlig av mig.

Hur som helst. Jag ville bara berätta att jag är grusig i ögonen i dag.

Information är A och O. Eller Ä och Ö. Eller?

Åh, ibland är verkligheten för underlig alltså. Ser via Emma att en av ”Arns” medfinansiärer, danska public service-bolaget DR, fått beskedet om SVT:s avhopp som finansiär via … SVT:s hemsida! Jag säger som Emma: Snyggt.

Snart tycker jag nog att mitt något raljanta benämnande av de olika turerna som ”Arngate” häromdagen är fullt berättigade.

En tegelsten av minnen hårt i skallen nu tack

Jag saknar mitt minnesknarkande.

Det slår mig i dag när jag läser Peter Englunds inlägg om att han hoppas kunna lägga av. Han har skrivit, och jag har kommenterat, om sitt minnesjunkande tidigare och nu berättar han om den låda med minnen han hittade i början av sommaren som slungat honom in i ett tillstånd han inte riktigt gillar. Precis som jag gjorde i höstas, när jag fann först ett kvitto och därefter en låda foton från främst Uppsalatiden och blev en vegeterande grönsak som tänkte baklänges utan förmåga till framåtrörelse. Kan vi väl säga i alla fall eftersom det låter dramatiskt.

Men egentligen är det väl inte så farligt. Egentligen har jag bra kontroll över kropp och själ, jag exercerar ju den för sjutton någorlunda regelbundet, även om det så klart kunde vara bättre.

Men jag kommer bort från ämnet. Jag saknar mitt minnesknarkande för de där stunderna av bakåtsträvande eufori har blivit så få på sistone. Inget hot mot min existens i sig, tvärtom kanske, men jag vill inte att allt i mitt liv ska vara framåtskridande och nyttobetonat, jag gillar de där tankarna, känner att jag behöver dem, och nu när de inte längre kommer till mig i samma grad undrar jag över vad det beror på. Har de tagit slut? Har jag inte fler åtminstone för mig intressanta episoder i förflutenhetens landskap att dyka ner i, vrida och vända på? Är det kört?

Vem är jag om källan verkligen torkat ut? Om den typer av episoder jag suktar efter tagit slut? Är jag ett litet ynka skal av nutid nu? Hua.

——

Spenderade dagen med min vän Anna i Strängnäs i går. Ah, the countryside! En fantastiskt trevlig liten stad. Hon har spenderat sommaren i Egypten och drämde en lunta med Naguib Mahfouz ”Kairo”-trilogi i huvudet på mig som present. 1 220 sidor. Jag vet vad jag ska göra framöver.

Längden, självförtroendet och myggorna

Manuset är för långt. Oj vad det är för långt, blir för långt, det är ju inte klart än, gubevars. Trots att jag tycker mig stryka stryka stryka blir det långrandigt, omständligt, oengagerande, utan udd. Jag sitter framför datorn och får lätta kväljningar när jag känner hur punchlines rinner ner i springorna mellan tangenterna, hur vändningar, dialogutbyten, detaljer jag funnit och fortfarande finner briljanta i romanjäkeln går upp i rök, säger puff när de förångas i manusform. Fan också.

Fast det är väl bara en sån där dag. Jag hoppas att det bara är en sån där dag när allt som kommer ur mina fingrar känns skit utan att egentligen vara det. För det här ska ju bli världens fucking bästa filmmanus ever. Det ska det ju. Det måste det ju. Väl?

——

Läser recensionerna av Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” i DN, SvD, Expressen och Aftonbladet. Jag har ju inte läst boken, bara pratat rätt mycket med flera människor som gjort det och för den delen har väl avsaknad av läsning aldrig varit ett hinder för någon att ha en åsikt, men det är något med den här bokutgivningen, något i luften – det kan mycket väl vara det patriarkala förtrycket eller bara högtrycket utanför mitt fönster – som säger nej, det blir nog inte mycket till himlastormande debatt om det här. Hur mycket jag än är övertygad om att Lundgren har rätt i att kvinnor behandlas illa inom kulturlivet precis som på andra platser i samhället så är ämnet, nej för den delen, inte ämnet men arenan ämnet spelas upp på för smal, för liten, för begränsad. Författarna och kulturskribenterna som namnges kittlar en för snäv krets, förutom den folkligt breda Ranelid och till viss del Vallgren och liten liten del Paulrud droppas en hel hög namn som passerar nästan samtliga av bokens eventuellt ”vanliga” läsare förbi och även om så kanske var fallet även med Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” för ett decennium sen så känns något annorlunda.

Det kan vara något så enkelt som högtrycket, men jag tror inte det.

Och jag kan inte låta bli att undra. I boken ska – sägs det alltså, jag agerar ju självutnämnd expert genom andrahandskällor och recensioner här – Lundgren i en släng av paranoia hävda att vissa rubriker på Aftonbladets kultursidor är riktade direkt till henne, en sorts hemlig korrespondens. Jag undrar hur hon reagerar på att hela recensionen av hennes bok i DN:s papperstidning – som enda text – är tryckt i fel typsnitt?

210 miljoner ner i sjön?

För en tid sedan skrev jag ett inlägg där Morgan myntade det nya ordet ”Arnvarning”. Efter att ha läst det här pressmeddelandet, som precis damp ner i min mejlkorg från SVT, får begreppet en ny innebörd:

SVT tvingas avbryta Arn-samarbete med SF
Sveriges Television avbryter samarbetet med Svensk Filmindustri kring Arn, filmprojektet som bygger på Jan Guillous böcker om korsriddaren Arn Magnusson. Avsikten var att SVT skulle vara en av flera samproducenter i projektet.

– Det har tyvärr visat sig att SF inte kan leverera innehåll enligt det ursprungliga kontraktet. Därtill visar det sig att det filmade materialet inte håller den kvalitet som vi hade förväntat oss. Därför tvingas vi avbryta samarbetet med SF, säger Gunnar Carlsson, programbeställare för drama på SVT.

Innebär det här att ”Arn” är … tja, usel?

——

Uppdatering 13.20: Oj, samtliga riksmedier toppar med Arn. Det här var nog en nyhet som många på SF inte ville ha när de kom tillbaka från semestern i dag (för de var ju lediga allihop förra veckan…). Antar att ”Arn” behöver säljas in på rätt många utländska marknader för att gå ihop. När då svensk public service-tv hoppar av och anger kvalitetsskäl som orsak – oavsett om något annat egentligen ligger bakom – är så klart pr-katastrofen ett faktum.

——

Uppdatering 17.53: Det är svårt att säga bu eller bä i Arngate utifrån de olika parternas diametralt olika åsikter, men som vanligt är Martin Jönsson eftertänksam och kanske något på spåren i sin blogg.

Vrak, promenad och hångel

Uh. Jag känner mig som ett vrak i dag. Ena örat surrar, huvudet värker och kroppen klickar. Och jag som ändå hade en finfin söndag, med pizzaätning, Vasaparkshäng, kantarellmackspicknick och Emil Jensen i Vitabergsparken och därefter de två sista ”Jekyll”-avsnitten.

Jag borde vara utvilad. Redo för manuset. Redo för världen. Redo för underverk. Och så sitter jag här och surrar i örat. Vojne vojne.

Kanske bäst att börja med en promenad.

——

Och just ja, i lördags natt när jag kom hem stod två killar och hånglade loss som fasiken mot min port. De var så ivriga att jag blev helt generad och inte kom mig för att säga ursäkta, jag skulle vilja komma in genom dörren. Jag gick runt huset och tog den andra entrén istället. Men de var ju rätt söta, möjligen eggade av Pridegalans avslutningsfest, så jag publicerar ännu en gaydoftande badbild, den här tagen på Saltarö i helgen.

badigen.jpg

Liten på jorden

Jag borde skriva i dag. Det blev inte en rad nedplitad i går och varje dag är en arbetsdag, helgade jag vilodagen skulle jag vara tvungen att helga en massa andra saker också och det verkar ack så jobbigt.

Men huvudet ömmar ju. Magen ömmar ju. Daniel ömmar ju. Stackars liten.

——

Jag läser Jan Guillou som står upp för deckardrottningarna i Aftonbladet, drar en lans för dem, motar bort angriparna GW Persson, Brunner och Ranelid. Men stämmer verkligen det Guillou skriver? Leder det ökade deckarläsandet till mer läsning av ”kvalitativ” litteratur? Han nämner också Harry Potter, menar att massläsandet av Rowlings böcker bidrar till ökad övrig ungdomsläsning. Jag har för mig att jag läst att så inte var fallet, någon undersökning som slog hål på det, hävdade att det var en myt. Men det är också något jag kan ha drömt. Jag har inga som helst belägg. Jag ömmar ju för sjutton.

En blind leder en blind

Alltså nu är det kokta fläsket något helt annat än stekt.

Minnesgoda läsare kommer ihåg när jag i juni la upp ett Youtube-klipp från när jag och Morgan grillade på Andreas fest. En katastrof som helt hade sin grund i att Morgan tvingat mig, som är analfabet på området, att köpa kött. Nu skulle det bli annorlunda. Nu skulle det bli helt annorlunda. I går, när Morgan i ett mejl skrev Den här gången ska vi framstå som grillmästare! och jag svarade Sure thing, men då kanske vi får sätta dig som inköpsansvarig av köttet tänkte jag att läget var lugnt.

Så ringer Jocke och jag missar samtalet eftersom jag står och borstar tänderna och på meddelandet säger han på sin oefterhärmliga göteborgska Hallå mannen, pratade just med The Morganizer och han lyckades övertala mig att jag skulle köpa kött, och jag har fan ingen aning så jag tänkte att du kanske kunde hjälpa mig, vi ses kvart i tre mannen, tjöta lugnt så länge och Kålle och Ada rules forever och så lägger han på.

Och jag tänker att det lär bli livat på Saltarö i kväll. Morganize my ass!

Skit, helvete, fan och sånt

Jag har druckit för mycket kaffe. Jag är trött på manusdravlet. Varför skrev jag en så in i helvete tjock bokjävel!?

Jaa, jag vet att den bara är lite drygt 230 sidor. Men det är så mycket dialog! Dialoger tar fan så mycket plats i ett filmmanus.

Och så kan soljäveln skönjas bakom molnen. Lockar mig ut, pockar på min uppmärksamhet. Puts väck, din dumma fläck! Skit på dig, din jävla gula grej.

Fan, jag måste nog sluta svära.