Och där stod jag i en sketen kostym

Sms till Josefine klockan 15.57: De sa ja på mitt bröllop. Hur gick det på ditt?

Svar från Josefine klockan 18.01: Ja det blev två ja här med!

Sms till DN-Mattias klockan 23.08: Har just diskodansat på min kusins bröllop till “Det gör ont”. Det ÄR decenniets bästa schlagerlåt!

Svar från DN-Mattias klockan 23.11: Jag är också på bröllop. I smoking.

Aldrig får man vara finast.

Tillbaka till dåtiden

Det är underligt hur mina färder norrut alltid försätter mig i ett nostalgiskt läge. Eller nej – rättelse, det är nog inte särskilt underligt egentligen – tågresan mellan Stockholm och Gävle är ju det närmaste jag kommer en tidsresa, en färd inte bara genom landskap utan också etapper baklänges i min utveckling.

Startpunkten kommer alltid när konduktören ropar ut nästa Uppsala samtidigt som Danmarks kyrka kan skönjas i fjärran på tågets högra sida i slutet av slättlandet. Ja jag vet att det numera heter tågvärd, jag har till och med kallat det så i “Dannyboy & kärleken” eftersom jag sökte korrekthet i detaljer, men konduktör låter finare. När så tåget rullar in på bangården är det kört. Trots att områdena som omger tågspåren aldrig var mina gator under åren där och det dessutom ser annorlunda ut nu eftersom staden prunkat utan uppehåll sedan nittiotalets andra halva så försätts jag i ett rus jag aldrig lyckats sätta fingret på men försökt fånga jag vet inte hur många gånger i de här spalterna, jag är som en repig studentskiva som bara snurrar och snurrar utan att någonsin ta mig framåt skulle säkert många säga.

Och jag säger egentligen inte emot.

Den andra delen av resan är av en annan art. Det är alltid med en känsla av vemod tåget reser vidare mot det som vissa kallar Norrland men som jag skulle vilja hävda är en skymf mot dem som verkligen kommer från Norrland – missförstå mig inte jag vill på intet sätt förneka att jag rent geografiskt är född norrlänning men det känns förmätet att kalla trakterna kring Storsjön i Gästrikland för Norrland när Stockholm ligger sjutton mil söderut eller åttio minuter med tåg för dem som hellre mäter avstånd i tid, som att ta pendeln till Nynäshamn i rusningstid en sen fredagseftermiddag när hela världen känns lätt försenad.

Just ja. Vemodet.

Det är övergående till sin natur, klingar av ganska direkt efter att Uppsala lämnats bakom. Det förflutna som sammanhör med barndomens Gästrikland är av en annan art, det känns … ja, jag vet inte riktigt hur det ska förklaras men kanske är ordet oavslutat. Inte så att jag vill flytta tillbaka, nej det kommer aldrig att hända men kanske förklaras det jag menar bäst av tankarna jag har kring bok nummer tre, den där jag drömmer om, den där jag tänker mig ska

Nej, det är ett annat blogginlägg för en annan dag.

Sandviken nu. Hos mamma, i en lägenhet jag aldrig bott i men som ändå är ett hemma. Begravning senast, bröllop i dag. Ytterligheter men ändå sammankopplade antar jag.

Jag kopplar dig till registratorn

Alltså, nog för att jag kan se att det finns ett problem med att bloggar kan skrika ut lögner och förtalsuppgifter utan att någon kan ställas till svars, men att EU ska försöka tvinga alla som bloggar att på något sätt registrera sig, nej, det känns både världsfrånvänt och ogenomförbart.

Eller tja, Kina har ju lyckats hålla rätt bra i sin iver att hålla pli på sina nätundersåtar, och det kanske är en möjlig väg att vandra vidare på i det nya FRA-Sverige, men köper hela EU konceptet? Jag tvivlar.

Och med det drar jag åter täcket över huvudet.

——

Och på tal om ett närbesläktat nätstryparämne så skriver Kejll Häglund svavelosande fint i sin krönika hos Filmnyheterna i dag.

Jag kan!

Min tanke har varit att jag ska skriva järnet under semestern. Försöka nå en punkt där slutet på bokjäveln åtminstone kan skönjas. Det borde inte vara omöjligt, skriver jag i medel två sidor om dagen står jag där, inom räckhåll för det gäckande slutet. Jag borde klara det. Borde.

Nej, jag har inget mer att säga. Ville bara onsdagspeppa mig själv lite.

Glasklart, Aftonbladet

Aftonbladet har i svallvågorna av tidningen Total Guitars omröstning angående musikcovers gjort en egen nätundersökning. Resultatet? Johnny Cashs “Hurt” är den bästa covern all time, säger Aftonbladet.

Men vänta nu. Det är ju den sjunde sämsta covern någonsin, hävdar de samtidigt. Och Britney Spears version av “I love rock’n’roll” – den tredje sämsta covern som gjorts enligt Aftonbladet, är också den nionde bästa. Och Håkan Hellströms tolkning av “Fairytale of New York”, den sjuttonde bästa covern av dem alla (inte så himla illa egentligen) är också den femte sämsta (inte alls särskilt bra).

Klart som korvspad.

We aim to please. Very very much.

Del två i min saker jag funderar på i Sommarstockholm-serie:

Alltså, är inte de engelskspråkiga sommarutropen i tunnelbanan lite tydlighetsöverdrivna till löjets gräns? Vid en vanlig färd i underjorden låter de automatiska utropen sedan någon vecka tillbaka Nästa Rådmansgatan (kort tystnad) Next stop Rådmansgatan och så vidare och så vidare när man susar vidare mot nya stationer.

Missförstå mig rätt. Även jag tycker att man bör ta väl hand om turister. Men jag kan inte föreställa mig att man gör så här någon annanstans. Det känns bara som att vi uppvisar vår … ja, ängsliga strävan inför att vara alla till lags på ett onödigt tydligt sätt. Som att vi tror att en amerikansk turist som hamnat i tunnelbanesystemet förnärmat skulle utbrista nej vet du vad, aldrig att jag sätter min fot där nere igen, de annonserade ju bara ut stationsnamnen på svenska!

Ja, fast amerikanen säger det på engelska då.