För er som tror att en schlagerturné är glamorös

repetition.jpg

Vid halv tre i går eftermiddag ringde jag Darins presskontakt, Aftonbladet hade en grej i tidningen om att Darin skulle uppträda i pausvilan i kvällens Melodifestival, jag ville ha en bekräftelse för att slippa kredda dem, stå på egna ben. Jag lämnade ett meddelande, efter ett tag ringde hon upp. Ja det ska väl gå att ordna, sade hon, vill ni göra en facetoface eller lösa det på annat sätt? Jag stammade till, jag ville ju bara ha uppgiften bekräftad, men nu serverade hon mig Darin på ett silverfat, eh alltså öh, tja, kan vi ta en telefonare? svarade jag eftersom tidsschemat inte riktigt höll. Okej, tio i sex skulle Darin ringa på min mobil, egentligen för sent för våra papperskunder, men fine, 1200 tecken kunde det vara värt tänkte jag, alltid hinner några trycka det och det funkar ju bra på webben.

Fönstret mellan klockan sex och sju på fredagskvällar är vigt åt middag. Eftermiddagsrepetitionerna är över vid halv sex och vi måste sitta på plats i arenan inför genrepet halv åtta. Med en utlovad intervjutid tio i sex var det alltså bye bye middag, jag var ju tvungen att skriva texten och sända ut den till våra kunder också. Jag lämnade Nils och DN-Mattias till sina öden, styrde kosan mot en Wayne’s coffee, köpte med mig en sallad upp på rummet. Vi rings så tar vi gemensam taxi till arenan, var orden vi skiljdes åt med, de skulle gå och äta plankstek.

18.03 ringde jag presskvinnan. Oroa dig inte, Darin ringer upp om om några sekunder var hennes besked. 18.15 ringde telefonen, Darin i luren, han har blivit riktigt talför med åren, slipad, glömde inte att berätta om sin kommande vårturné och att det börjar röra på sig i Frankrike för senaste singeln. Efter fem minuter rings vi av, ett snabbt mejl ut till kunderna klockan 18.22

Darin sjunger Jan Johansen i schlagern
————————————–
Det blir Darin som får äran att agera mellanakt i Melodifestivalens sista deltävling. Och han gör det genom att sjunga Jan Johansens gamla schlagervinnare “Se på mig” i en avskalad pianoversion. Kort intervju med Darin på 1200 tecken, ut senast klockan 19.

och så skriver jag texten. Klockan 18.38 går en första version ut, jag kompletterar med bilder, gör ett korr, skickar om, bråkar med pc-jäveln och så ringer mobilen 18.48. Vad gör du? frågar Mattias. Jag förklarar förseningen, han hummar lite, jag hör hur det är något han inte berättar, något som gör honom beklämd. Eh, vi glömde visst bort dig, vi sitter i en taxi på väg till arenan igen, säger han och börjar skylla på Scanpix-Pontus, denne hade krävt att få åka ut tidigare, fotopoolen hit och dit, yadayadayada. Jag slätar över det hela, jag ber om ursäkt för att de glömt mig, jag har ändå inte hunnit äta min sallad ännu, måste duscha, måste packa ihop datorn. Tänk inte på mig.

Lägger på. Ringer till receptionen, beställer en taxi till kvart över sju, tar fram min kyckling/fetaostsallad med sweet chili-dressing. Det finns inga bestick i påsen. Jag letar febrilt i mitt rum efter något som kan agera gaffel. Nada. Klockan är 19.02, jag har bara kalsonger och skjorta på mig, hinner inte ner till restaurangen för att hämta bestick.

Jag äter min sallad med händerna på tre minuter.

Duschar. Skamsköljer. Sweet chili-kläggsköljer. Klär mig, knyter slipsen, rusar ner, foajén klockan 19.13, in i taxin, jag ska till arenan och taxichauffören svarar klart du ska vad nu det betyder.

19.28 framme i pressrummet på Malmö arena.

Allt därutöver är faktiskt bonus

Jag gick igenom fem kapitel på tåget ner till Malmö i går. Den stora kollisionen, vändpunkten, katastrofen, the point of no return, tandagnissel, gråt och ytterlig sorg och jämmer och elände.

Jag hade sovit alldeles för få timmar natten innan, huvudet sprängde en aning, känslorna satt utanpå.

Men ändå.

Jag grät nästan över mina egna ord. Jag satt där i mitt säte och såg det nordskånska landskapet svischa förbi och ville fan i mig gråta. För att det var så grymt, så elakt, så … hopplöst.

Jag har inte hunnit läsa mer, jag vet inte om händelserna därefter kan te sig realistiska i ljus av sveket. Jag vet inte om någon annan kommer att gilla det eller förstå vad jag vill ha sagt.

Men jag vet att jag nästan drevs till tårar av kapitel 45 och det räcker för mig.

Åkrarna kan man i alla fall lita på

Jag älskar att se Sverige genom tågfönstret, även en morgon då riksdagen precis röstat igenom en idiotisk lag är landet vackert där det susar förbi, men så är de ju analoga också, de snöfläckade åkrarna utanför fönstret. Inte så skrämmande och läskiga att förstå sig på. Statligt subventionerade förvisso, men enkla. Inte som det otäcka internet. Stoppa det.

Ja låt oss stoppa det medan vi kan.

På väg mot nästa schlagerstad, Malmö står på schemat. Redan före klockan sex vandrade jag genom det närmast folktomma Vasastan, sjuelvabutiken i hörnet Upplandsgatan/Rådmansgatan höll på att öppna, en gäspande expedit låste upp dörren och log trött mot mig när jag och min klickklackande resväska gick förbi. Lite längre ner, i höjd med LO-borgen, rusade ett tidningsbud nerför gatan, kanske hade han inte sovit lika oroligt som jag, inte vaknat fem gånger under de fem komma fem potentiella sömntimmarna, inte med en suck klivit upp fem minuter innan klockan skulle ringa klockan fem.

Det är mycket fem.

Jag lyssnar på nya El Perro Del Mar nya när jag ser landskapet passera revy. Det är bra tågmusik. Mina damer och herrar, om några minuter angör vi Mjölby. Det var alltså Mjölby nästa.

Bara så ni vet vart jag håller hus.

Bokrean 2009 – ett försök

Dagen då två av landets absolut mest intetsägande personer fick det mediala Sverige att go bananas gick jag ner och kikade in det som bokbranschen hade hoppats skulle bli dagens huvudperson – rean. Vid halv tre steg jag in på Akademibokhandeln vid Odenplan, förvånande nog ringlade sig kön fyra-fem meter bort från kassan – borde de inte stått utanför slottet och sjungit arior för de lyckliga tu istället om de nu skolkade från sina arbeten? – jag gick upp för den lilla trappan, till det inre rummet där rean pågick, ganska mycket folk, skyltar för olika kategorier, viss förvirring i luften, trångt mellan travarna, snömoddsblött på golvet, vinterjackor som buffas, jag letade efter självbiografihyllan, inte här, inte där, men där, nehej, den fanns inte, eller slut, okej, strosa lite då, kolla efter guldkorn, håll ett öppet sinne, fingra på böckerna, hitta känslan här älskar vi litteratur, känn glädjen för att kunna ta på den, fynda!

Ett par minuter senare var jag hemma och beställde från nätet istället.

Det här med gratis

Alltså, är det jag som fått något helt om bakfoten?

De senaste veckorna har det höjts på ögonbryn i svensk blogg- och medievärld för att Chris “Long tail” Anderson krävde en halv miljon kronor för att komma till Malmö och prata om sin kommande bok “Free”, trots att han i den sjunger gratislunchens lovsång. Senast i går var det Jenny Damberg som gav honom en känga i DN På stan-bloggen, även om hennes huvudpoäng hade något att göra med att det var koketteri att säga att han hellre var hemma med sina barn och därför krävde mycket betalt.

Men om vi återgår till huvudfrågan – pengarna – är det inte exakt det här som är hans poäng? Det som är möjligt att distribuera gratis – boken “Free” – kommer att bli gratis, medan det som inte går att distribuera gratis – Chris Anderson – kostar pengar? Vi måste lära oss att hitta nya sätt att dra in pengar för ettor och nollor går obönhörligen mot att inte kosta något alls, är inte det vad han säger? Boken är gratis, han själv är dyr. Vad är det som är så upprörande med det?

Vilket alltså skulle bevisas

I veckans avsnitt av DJtv säger jag bland annat att jag inte orkar låta en bokreas inträffande i februari styra mina litteraturinköp, vill jag ha något går jag ut och köper det när andan faller på – ett uttalande som fick Johanna att antyda att jag har för mycket pengar.

Nyss gick jag till affären och köpte ett knippe broccoli och cocktailtomater inför dagens middag. Notan slutade på 28,50 kronor och jag petade ner 29 kronor i myntmackapären. När växelfemtioöringen trillade ut hade jag redan stoppat ner plånboken i fickan.

Jag höll myntet i min hand för ett ögonblick, och slängde det därefter utan att tveka i papperskorgen.

DJtv #14 – Är bokreans saga all?

En atlant må sära oss men DJtv lever ändå. Sista veckan i februari betyder bokrea. Men har den någon framtid efter flera år av fallande försäljningssiffror? Vi siar och lägger ut texten om vår egen syn på rean samt ger ett par boktips.


DJtv #14 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Länkar till sådant vi nämner i inslaget:
Per Anders Fogelström: “Mina drömmars stad-boxen
August Strindbergs samlade verk
Lars Lönnroth och Sven Delblanc: “Den svenska litteraturen I-III
En riktig författarhustru: Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander
Barnes & Noble
New York Public Library
Sex and the city – the movie

Och prenumerera gärna via iTunes som podcast.

——

Uppdatering: DN hade en intressant artikel om bokrean och dess vacklande ställning i helgen. Nu finns den även på nätet.

I min ungdom backspeglade jag mig ofta

Jag minns det som i går. De allt för få timmarna sömn, de tunga ögonlocken, resan hemåt, rastlösheten, längtan efter att få lämna veckan bakom sig och bara stänga av allt vad yttervärlden heter för några dagar.

Nu sitter jag där igen. Tåget går mot sydost, vi har just lämnat Hedemora, det snöar, Dalarna och möjligen hela vägen mot Stockholm är vitt vitt vitt. Jag tycker om det, det påminner om tider som gått på ett bra sätt, inte så att jag längtar tillbaka, men förnimmer hur det var. Det är gott nog så.

I går gick vi på upptäcksfärd i Tällberg. Målet var att bestiga Digerberget. Jag tycker det blev en rätt fin film, med ett rasande ödesmättat slut.

Dubier, tvivel, tvekan – kalla det vad fan ni vill

Jag har en sådan där textmässig svacka igen. Tveksam över texten. Vem intresserar den? Mig? Ja, det gör den, jag finner den ofantligt intressant eftersom den säger väldigt mycket om mig själv, kanske mer än jag egentligen hoppats få fram. Några saker undrar jag om de ens kan stå kvar, jag läser dem och tänker kan det där verkligen stämma, är det verkligen så där, har jag … skulle jag … tänker jag verkligen …

Ja. Det kanske jag gör.

Det är svårt. Det är en rätt cynisk text på sina ställen, en ärlig sådan på andra, en romantisk sådan här och var men när jag går igenom texten, putsar på skavankerna, skalar bort onödigheter och funderar på lustmord kommer ändå det där förbannade jävla tvivlet över mig igen. Varför ska någon vilja läsa det här förutom jag själv? Jo, jag tänkte så förra gången också och det visade ju sig vara falskt, men den här gången är det väl ännu mer så, är det inte?

Är det inte så?

——

Bortsett från dubierna: Ja, romanen är färdigskriven. Nej, den är verkligen inte färdigredigerad. Och den här Melodifestivalen sätter verkligen käppar i mina ansträngningar att jobba med texten. Men till veckan är jag ledig måndag, tisdag och onsdag.

Då ni.

Hurra för sänkt ljudboksmoms! Not.

I går gick EU med på att momsen på ljudböcker ska ligga på Sveriges nivå, det vill säga sex procent, istället för cd-skivans 25 som unionen tidigare krävt. Tjofaderittan vilken glädjens dag, verkar en del tycka.

Och jo, visst är det väl bra. Men ingenstans berättas om det beklämmande faktum att denna sänkning bara gäller traditionella ljudböcker, det vill säga sådana som spelas in på cd-skivor och säljs över bokhandelsdisk. Moderna tingestar som mp3-böcker och säljs via nedladdning ska fortfarande ha 25-procentig moms. Enligt EU är digitala filer nämligen inte produkter utan tjänster, och denna typ av tjänst fick ingen momssänkning.

Gårdagens seger bör alltså endast firas om man tycker att det är bra att krutet läggs på en produkt som bokbranschen borde göra sitt bästa för att fasa ut.

——

Men ändå kom EU-beskedet rätt passande. Jag debuterar nämligen som krönikör i nya numret av Svensk Bokhandel i dag (ej på nätet), en krönika i vilken jag kritiserar de svenska ljudboksförlagen för att inte omfamna den digitala framtiden utan istället envisas med att vilja sälja fysiska produkter på travar av cd-skivor.

Vilket ju på något sätt leds i bevis av gårdagens svenska EU-seger.

——

Mina tidigare inlägg om min syn på ljudböcker finns bland annat här, här, här och här.

Vad jag gör om dagarna

Jag är ju som ni vet ute på vägarna nu, och det blir lite slagsida åt schlagerier och Melodifestivaler i mitt liv – jag måste ju tjäna mitt levebröd också, gubevars. Jag försöker hålla mig från att skriva om tokerierna allt för mycket här, men vill man så kan man följa mina äventyr på närmare håll bland annat hos UNT – de är en av cirka 20 tidningar i landet som köpt den schlagersajt som jag och min kollega Nils skriver texter, bloggar, bambusar, youtubar och spekulerar till.

Så här såg mitt senaste blogginlägg ut. Väldigt rafflande förmiddag måste jag säga:

skarmdump.jpg

Tällberg, jante och sjuklig mysighet

Jag är i Tällberg. Vecka tre av Melodifestivalen. Det är så äckligt nationalromantiskt mysigt här att man seriöst blir lite skraj. Det är som om Carl Larsson fått barn med Bullerbyn och avkomman börjat med amfetamin. När tyskar dör är det hit de kommer. Det är så puttinuttigt att en tredjedel vore nog.

Jag kan inte låta bli att imponeras. Det finns ändå en del smarta människor ute på landsbygden. Eldsjälar med galna idéer som på papperet måste låta helt bindgalna, men som när de realiserats framstår som självklara.

Förra årets Melodifestival i Kiruna: Jo jag tänkte att vi skulle bygga ett hotell av isblock mitt ute i ingenstanset, folk sover på renfällar i minusgrader och dricker drinkar ur glas karvade av is, det kommer att bli skitbra!

Och i år i Leksand/Tällberg: Jo jag tänkte att vi skulle smälla upp åtta konferenshotell här mitt ute i ingenstanset i avfolkningsbygden vid Siljans sluttning, några av dem kan inkvarteras i de där rivningskåkarna som står här och skräpar, det kommer att bli skitbra!

Den jante som mötte de människor som först yttrade de här meningarna kan inte ha gått av för hackor. Och nu lever hela bygderna på deras tossiga idéer.

Imponerande.