Jag gick igenom fem kapitel på tåget ner till Malmö i går. Den stora kollisionen, vändpunkten, katastrofen, the point of no return, tandagnissel, gråt och ytterlig sorg och jämmer och elände.
Jag hade sovit alldeles för få timmar natten innan, huvudet sprängde en aning, känslorna satt utanpå.
Men ändå.
Jag grät nästan över mina egna ord. Jag satt där i mitt säte och såg det nordskånska landskapet svischa förbi och ville fan i mig gråta. För att det var så grymt, så elakt, så … hopplöst.
Jag har inte hunnit läsa mer, jag vet inte om händelserna därefter kan te sig realistiska i ljus av sveket. Jag vet inte om någon annan kommer att gilla det eller förstå vad jag vill ha sagt.
Men jag vet att jag nästan drevs till tårar av kapitel 45 och det räcker för mig.