Vi gratulerar

Att det inte finns något vettigt sätt att få fram inbäddningskoden till Youtubeklipp när man använder en iPhone eller iPad övergår mitt förstånd. Eller åtminstone min kunskapsnivå, vilket kanske är samma sak.

Hur som helst, jag tvingas väl helt enkelt bara länka då. Tages fastrar, det vill säga mina tvillingsystrar, fyllde år i går. Tage firade detta med en serenad som jag filmade och skickade till dem. Och eftersom jag tyckte att han var så bedårande söt när han sjöng: Här kommer länken till klippet.

Bonus: Ejda svischar förbi i några sekunder.

Tur och retur

Aldrig har jag väl kört så mycket bil som här. Tur och retur Kiruna – 15 mil. Tur och retur Gällivare – 20 mil. Tur och retur Ikea – 56 mil.

Det lustiga är att avstånden så snabbt känns överkomliga. Nu har vi visserligen inte gjort det än, men att åka till Ikea över dagen känns inte som att det vore något problem, bara att köra ner. Ungefär som att jag från Stockholm skulle få för mig att “bara köra ner” till Jönköping. Stor sannolikhet på den körningen.

I dag var det Gällivare som stod på schemat, Ejda skulle kollas av barnläkare, någon sorts uppföljande utskrivningskontroll på BB plus de obligatoriska PKU-blodproven.

En sak gällande vår dotter: Jösses vilket humör hon har. Att byta blöja på henne är ingen barnlek. Hon må vara porträttlik sin storebror, men kynnet delar de inte.

Lik och olik

Ejda är extremt lik sin storebror. Vi tittar på bilderna vi tog på henne i går, och det är som en kopia av Tage som liten. Inte direkt från när han föddes, han var ju fem veckor prematur och inte riktigt klar när han kom ut, men sådan som han såg ut när han var en, kanske två månader. Det är nästan läskigt.

De första tio timmarna sov hon i princip nonstop, och vi tänkte att det här med att vara tvåbarnsföräldrar, det är ju ingen match! Sedan började hon komma till sig framåt senare på kvällen, och det blev liv i luckan. Till skillnad från sin storebror, som alltid bara såg Johannas bröst som mat och var helt ointresserad av närheten, myzet och det magiska bandet som ska uppstå mellan mor och barn, är Ejda hittills raka motsatsen. Så fort vi tog bort henne från bröstet började hon skrika och vifta, frenetiskt olycklig och förvånansvärt stark, hon kan till exempel redan lyfta och vrida på huvudet när hon ligger på mage, allt i sin strävan att lokalisera bröstet. Och när hon till sist inser att det inte finns mer att dricka från det, grabbar hon tag i bröstvårtan med handen och håller fast hårt, som om livet hängde på att hon har ständig kontroll över den.

Och det har ju hennes instinkter på sätt och vis fullständigt rätt i.

Ett barn är fött

Hon väger 3 560 gram, är 52 centimeter lång och heter Ejda Sonsy Maria Ögren. Eller ja, det gör hon väl inte än i någon juridisk mening, men det är vad vi har tänkt oss i alla fall. Ejda efter direkt ingen alls (även fast det fanns en släkting till Johanna på halvlångt håll med det namnet som nyligen gick bort), Sonsy efter min mormor och Maria eftersom det är ett vanligt släktnamn på Johannas sida.

Johanna väckte mig vid tretiden i natt och fyrtio minuter senare rullade vi söderut de tio milen till Gällivare efter att moppa Roger anlänt för att vara med Tage. Kvart i fem klev vi in på förlossningen, halv sju drog cirkusen igång på allvar och klockan 08.36 var hon född. Nu sover både hon och Johanna vid min sida, fullständigt utpumpade.

Anteckningarna

Även om jag är dålig på att skriva just nu går idéerna på högvarv. Nästan varje kväll när jag ligger i sängen och är på väg att somna måste jag gå in i Evernote och skriva till några rader i dokumentet för tankar om romanen. De börjar bli så många nu, spretar åt lite olika håll och hälften kommer säkerligen aldrig att realiseras men bättre för många infall än för få.

Det är roligt att gå tillbaka och se. Dokumentet där jag gjorde samma sorts anteckningar under skrivandet av “Vi har redan sagt hej då”, det känns som hundra år sedan jag skrev dem och vissa infall minns jag inte ens, tänker hur skulle jag ha fått ihop det där, hur skulle berättelsen ha sett ut då och i botten finns originalslutet med, för jo jag skrev om slutscenen på tunnelbanetåget vid nyårsslaget helt och hållet, åh vad glad jag är för det.

Precis som i fallet med #1 och #2 har jag slutscenen för roman #3 klar för mig. I en mörk skogsglänta i norra Stockholms utkant äger den rum, berättelsen ställs på ända, något öppnar sig och något annat sluts. Ett mål att ta sig mot, längta till, fasa inför. Både för mig och människorna i romanen.

I händelsernas centrum

Jag lyssnar på väldigt mycket ljudböcker dessa dagar. All målning, all spackling, allt slipande – det sker till ljudet av en uppläst bok. I regel lyssnar jag på deckare, det kräver inte ett lika aktivt lyssnande, det räcker att följa intrigen, missar jag en fras eller två i språkets vindlingar gör det inte lika riktigt som i en mer litterär bok.

Just i detta nu lyssnar jag på en av de bästa deckare jag tagit mig an på länge. Tove Alsterdals “I tystnaden begravd” är oerhört spännande, historiskt intressant (de svenska Sovjetemigranterna på 30-talet!) och fylld av igenkänning, för likt huvudpersonen Katrine är även jag ny i Tornedalen med allt vad det innebär (en hel del).

Huruvida Vittangi är en del av Tornedalen får visserligen sägas vara en definitionsfråga. Enligt Wikipedia består Tornedalen främst av Haparanda, Övertorneå och Pajala kommun på den svenska sidan, och Vittangi ligger i Kiruna kommun tio mil norr om Pajala. Men enligt Wikipediasidan tornedalingar är en definition av ordet människor boende längs Torne älv, och till den är det inte mer än trehundra meter från vårt hus. Så ja, lite tornedaling får jag väl sägas vara numera.

Men “I tystnaden begravd”. En riktigt bra deckare, som nominerades till 2012 års bästa svenska kriminalroman men fick se sig slagen av Åsa Larssons “Till offer åt Molok“, som ju intressant nog utspelar sig blott några mil åt nordväst, Åsa Larssons deckare har sitt centrum i den lilla byn Kurravaara, även den belägen längs Torne älvs strand, en dryg mil norr om Kiruna.

Hör ni det där nere i söder – det är här uppe det händer.

Lördag

Dagarna passerar med en annan rytm här. Vaknar, äter frukost,
slipar en vägg, lägger ett pussel med Tage, bråkar lite med honom
när han trilskas vid påklädningen, drar honom i pulkan när vi
promenerar till hans mommo och moppa, grillar korv på baksidan av
deras hus och skottar ut en tillfällig soffa av snö som vi täcker
med renfällar, dricker kaffe och går hem igen, vi stannar till när
Tages moster vill plocka påskris, kommer hem och vilar ett tag
eftersom huset är tyst då Tage stannat ett slag där borta, spacklar
en vägg, Tage kommer hem i släptåg av sin moppa och det går mot
middagstid. Når nuet.

Att skriva. Eller inte.

Och hur går det med boken då?

Jo, tackar som frågar. Men nej, inte har det blivit något skrivet de senaste tio dagarna inte. Mina arbetspauser har ägnats åt att måla i barnrummet, hade varit fint om det varit klart innan nedkomsten av nummer #2, har spenderat de senaste dagarna med att måla lister och dylikt, det blir en del pill när taket har sju olika färger. I går rev vi dessutom ner den gamla filttapeten kring murstocken som var det enda som återstod att fixa på väggarna, så nu måste jag ta mig an den också, innan vi lägger ett nytt klickgolv och målar golvlisterna. Sedan så.

Fast just ja. Då vill jag ju börja göra i ordning arbetsrummet. Eller skrivarlyan. Kanske borde den få det namnet i stället. Så att det låter som att det är där jag skapar.

Men romanen. Jo, jag har fortfarande som ambition att få till den där timmen per dag, så att handlingen växer fram kontinuerligt och inte så här stötvis (eller inte alls) som nu. Men just dessa dagar måste annat få komma före. Civilisationens undergång får anstå.

Binero, bokstaven Ä och enter

Ett par saker:

• Efter ännu ett driftstopp här på bloggen under morgonen/förmiddagen – enligt Binero ett planerat underhållsarbete som drog ut på tiden – börjar jag bli rejält less och funderar starkt på att ta min mats ur Bineroskolan. Men frågan är ju om jag verkligen gör det. Se det här inlägget, skrivet för nästan exakt fem år sedan. Jag har hotat med att flytta så många gånger men gör det aldrig, eftersom det är ett sådant bök. Argh.

• Skrev ut en intervju på minilogitechtangentbordet nyss. Det är verkligen litet. Och det som irriterar är att det är de svenska tecknen som ställer till det. Nästan alla tangentbord där utrymmet är begränsat tar bort allt onödigt krafs och fokuserar helt på att ge engelskans 26 bokstäver fullstor plats, och när det sedan ska regionaliseras måste det till nödlösningar på de språk där saker som ÅÄÖ finns, oftast genom att tangenter halveras i storlek. Här är det Ä som är det stora problemet, högerhandens lillfinger vill hela tiden röra sig lite för långt till höger när tangenten ska pressas ner, och träffar då i stället enter som ligger direkt bredvid. Det är säkerligen en vanesak, men än så länge stannar det upp skrivtakten och rytmen betänkligt.