Narvik (5) och Logitech Keys-to-go

Under de båda kvällspassen de här dagarna i Narvik – då jag känt att jag helt kan fokusera på romanskrivandet och inte riskerar att behöva ta tag i någon jobbgrej som dyker upp – har jag valt att bara ta med mig iPaden och det trådlösa tangentbord jag har till den, ett Logitech Keys-to-go. Jag var initialt lite skeptisk till det eftersom det knappast är en optimal skrivkänsla i det nästan stumma tangentbordet, men det växer på en, och för en datorviktfanatiker som jag är det nästan som en dröm – tillsammans med en iPad Air 2 (444 gram) i axelremsväskan landar totalvikten på blott 624 gram. Keys-to-go är därtill – utöver den nätta vikten om 180 gram – spillsäkert. Perfekt för koncentrerade skrivsessioner.

skrivaskriva

——

Nej, nu måste jag dra österut, barnen ska ju hämtas från dagis om tre och en halv timme! Skrivfacit: 5 200 tecken i dag, totalt alltså 22 700. Helt okej.

Skrivande som materialsport

Mycket datorvikt och datorväskor här på sistone. Jag vill tipsa om två relaterade grejer i dag – dels ett fint test hos Array av det till synes mycket kompetenta och robusta externa tangentbordet/fodralet ZAGG Rugged Book till iPad, och dels att Logitech, som får sägas vara marknadsledande på det här området, precis har släppt ett nytt tangentbord kallat Keys-to-go, som är helt fristående från iPaden och mycket lätt (blott 180 gram) och därtill vatten- och spilltåligt.

Jag är extremt sugen på att testa det senare själv, men det jag tycker är trist med Logitecs iPadtangentbord överlag är att de i regel inte har fullstora ÅÄÖ-tangenter, vilket menligt försvårar långvarigt skrivande. Nu vet jag visserligen inte om så är fallet med Keys-to-go, det ligger inga produktbilder av den svenska tangentbordsuppsättningen på sajten, men om det är något vi kan lära av historien så är det ju att den gärna upprepar sig.

Det skulle kunna gå att se min besatthet av att omvandla skrivande till något av en materialsport som ett sätt att försöka dribbla bort frågan men skriver du något på boken då? 

Men så illvilliga ska vi väl inte vara.

Ojämställt om teknik, bra om surfplattan som dator

En podcast jag aldrig missar är The talk show med John Gruber, som till vardags driver nätets mest genomtänkta och välrenommerade Appleorienterade blogg – Daring Fireball. Till skillnad från hos majoriteten svenska podcaster tillåts programmen sväva ut, ofta är avsnitten över två timmar, och inte sällan kommer de också bort från huvudspåret och landar i baseboll- eller James Bond-nörderi, Grubers två favoritämnen bortom tekniksfären i allmänhet och macvärlden i synnerhet. Stickspåren skulle kunna irritera, men eftersom han alltid brinner för det han pratar om och sitter på stora kunskaper även på dessa områden, blir det aldrig ointressant trots att jag exempelvis har noll koll på baseboll.

Gästerna tillhör även de toppsegmentet inom den del av teknikvärlden som har Applerelaterade produkter som sitt huvudsakliga bevakningsområde – till de återkommande hör Marco Arment, MG Siegler, John Siracusa, Dan Frommer, Merlin Mann, John Moltz och Guy English. Som ni ser av listan har dock The talk show en stor brist – den rent ut sagt löjliga snedfördelningen när det kommer till kön. Kommen 73 avsnitt in i serien har John Gruber haft en kvinna som gäst 3 gånger.

Det just nu aktuella avsnitt 73 hör som tur är till undantagen. Veckans gäst är Joanna Stern, som var en av grundarna av The Verge och numera huserar på The Wall Street Journal. Hon publicerade för snart två veckor sedan en vida länkad artikel där hon hårdtestat fyra surfplattor med externa tangentbord i rollen som arbetsdator, och hos Gruber utvecklar hon resonemangen, som i korthet går ut på att Microsofts Surface Pro 2 kommer närmast i att vara en fullvärdig ersättare till en bärbar dator, men den är å andra sidan hopplös i rollen som surfplatta, ett område där iPad Air spöar konkurrenterna hårt.

Jag har ju själv testat och skrivit om externa tangentbord till iPad vid några tillfällen, och har flera gånger varit ytterst nära att köpa ett Logitech Ultrathin Keyboard Cover till min iPad Air de senaste månaderna. Men det är ju precis som Stern skriver i sin artikel i säger i programmet, för traditionellt datorarbete är fortfarande den bärbara datorn bäst. Så varför krångla till det?

Tja, en grej för mig skulle kunna vara att min nu tre och ett halvt år gamla Macbook Air bara får ut cirka två och en halv timmes batterianvändning, vilket inte räcker långt om jag ska skriva en hel dag och befinner mig ute på fältet och inte har möjlighet att ladda. Där blir de tio timmar jag kan klämma ur en iPad med externt tangentbord riktigt intressant.

Så – lyssna på senaste The talk show, de har ett väldigt intressant samtal, där de förutom hennes artikel även pratar om skärmstorlekar på mobiler och wearable tech.

Och ska ni bara lyssna en enda vecka är ju denna ypperlig att välja, då det till på köpet råkar vara jämställt.

Problemet med ÅÄÖ

Jag har tänkt att jag ska skriva ett uppföljande inlägg om Logitechs externa tangentbord för iPad mini, men har inte riktigt känt mig inspirerad. Så i går kom ett inlägg hos Allt om mac som i mångt och mycket summerar mitt eget omdöme. Litenheten blir helt enkelt ett problem när vi har 28 bokstäver i alfabetet, tangentbordslayouten är i grunden gjord för engelskans 25 bokstäver, och för att klämma in ÅÄÖ på det begränsade utrymmet måste kompromisser i form av halvstora bokstäver göras, kompromisser som gör att skrivhastigheten blir helt uppfuckad.

Jag håller visserligen inte med om att det på grund av detta går fortare att skriva på iPadens virtuella skärmtangentbord än på det externa Logitechtangentbordet, men osäkerheten som hela tiden känns i högerhandens fingrar när jag använder det externa tangentbordet gör att rytmen i skrivandet störs, jag koncentrerar mig mer på att träffa rätt tangenter än att tänka på vad jag ska skriva. Och då blir slutsatsen ändå att jag föredrar det virtuella tangentbordet, för faktum är att den lägre skrivhastighet som det ger inte enbart är av ondo.

Men det är ämne för ett annat inlägg. Återkommer.

Binero, bokstaven Ä och enter

Ett par saker:

• Efter ännu ett driftstopp här på bloggen under morgonen/förmiddagen – enligt Binero ett planerat underhållsarbete som drog ut på tiden – börjar jag bli rejält less och funderar starkt på att ta min mats ur Bineroskolan. Men frågan är ju om jag verkligen gör det. Se det här inlägget, skrivet för nästan exakt fem år sedan. Jag har hotat med att flytta så många gånger men gör det aldrig, eftersom det är ett sådant bök. Argh.

• Skrev ut en intervju på minilogitechtangentbordet nyss. Det är verkligen litet. Och det som irriterar är att det är de svenska tecknen som ställer till det. Nästan alla tangentbord där utrymmet är begränsat tar bort allt onödigt krafs och fokuserar helt på att ge engelskans 26 bokstäver fullstor plats, och när det sedan ska regionaliseras måste det till nödlösningar på de språk där saker som ÅÄÖ finns, oftast genom att tangenter halveras i storlek. Här är det Ä som är det stora problemet, högerhandens lillfinger vill hela tiden röra sig lite för långt till höger när tangenten ska pressas ner, och träffar då i stället enter som ligger direkt bredvid. Det är säkerligen en vanesak, men än så länge stannar det upp skrivtakten och rytmen betänkligt.

Så lätt det bara är möjligt

I höstas testade jag några olika externa tangentbord till iPaden för de tillfällen då man behöver lite extra skjuts i sitt skrivande. Då satte jag vikten som en väldigt viktig faktor, och kom fram till att totalsumman inte fick överstiga ett kilo för att jag skulle kunna tänkas vara intresserad.

När nu iPad mini har skakat om marknaden och ställt alla viktklasser på ända, är så klart läget för de externa tangentborden också annorlunda. Därför har jag nu lånat hem ett sprillans nytt tangentbord från Logitech ämnad för just denna tingest – Ultrathin Keyboard Cover Mini. Än så länge har mest Tage hunnit testa det – pappa var är mitt skrivbord? frågade han i morse när han gick runt och letade efter det, eller ja han sa nog snarare skribbord eftersom han säger skriba – men jag ska snart ta mig an det själv.

bild

Vikten lovar dock gott. 208 gram ger tillsammans med en iPad mini en totalvikt på under 520 gram. Lättare dator torde bli svår att hitta.

Test: Externa tangentbord till iPad

Mitt datorliv har sedan 2004, då jag skaffade mig min älskade Powerbook med tolvtumsskärm, gått ut på att vara så lätt som möjligt. Bokstavligt talat. Datorn ska väga så lite som möjligt, kunna bäras med vart jag än går och inte kännas som en börda. Redo att alltid tas upp och kunna börja skrivas på.

Powerbooken vägde 2,2 kilo. Den efterföljande Macbooken på 13 tum som jag köpte 2008 klockade in på 2 kilo jämnt. Hösten 2010, när jag köpte min Macbook Air på 11 tum, var vikten nere i 1,08 kilo.

Och så kom iPaden.

Jag köpte en iPad 2 i samband med att den släpptes i Europa, enda gången någonsin jag förstadagsköat för en Appleprodukt, jag och Tage väntade tålmodigt i London i slutet av mars i fjol. Knappt 0,61 kilo för modellen med inbyggt 3G. En dröm för min axelremsväska.

Men som skrivdon är iPaden inte optimal i sitt originalutförande. Visst, jag är rätt så flink när jag skriver på glasskärmen, men ett externt tangentbord behövs om man ska skriva romaner på den. Vad välja?

Under sommaren och hösten har jag i olika omgångar testat två externa tangentbord från Logitech, först Solar Keyboard Folio och därefter Ultrathin Keyboard Cover. Det förstnämnda oerhört gemytligt med sina solpaneler, en fin ekotanke men tyvärr helt omöjligt att få in i min viktbesatta tillvaro.

För solpanelstangentbordet är inte bara rätt bulkigt och otympligt, det är förfärande tungt också. Visst – 0,46 kilo låter inte så mycket, men tillsammans med en iPad 2 ger det en totalvikt på 1,07 kilo, i princip samma vikt som min Macbook Air. Och eftersom externa tangentbord i iPadens storlek gör ett fullstort tangentbord omöjligt – Logitech väljer exempelvis att låta tangenterna för åäö tryckas ihop till halva tangenter vilket stoppar upp skrivhastigheten till viss del – måste en avvägning göras. iPad+tangentbord till samma vikt som en ”riktig” dator, med reducerad skrivhastighet som följd? Nej, för mig som producerar stora mängder text varje dag och som sagt är viktbesatt går inte ekvationen ihop. Min Macbook Air vinner den matchen.

Ultrathin Keyboard Cover så. Här är faktiskt vikten bara 0,33 kilo – totalvikt med iPad 2 blir 940 gram, med råge under den magiska ettkilosgränsen!

iPad 2 med Logitechs Ultrathin Keyboard Cover

Ja, det här är så klart hårklyverier, men faktum är att Ultrathin Keyboard Cover inte bara vinner över solpanelssyskonet när det kommer till vikt, utan även till utförande. Tangenterna är visserligen lika hopträngda och därmed inte helt skrivoptimala, men tangentbordet, som har magneter längs ena långsidan på samma sätt som ett smartcover och fungerar som ett skyddande skärmlock i hopfällt läge, är mycket mer behändigt och gör att utrustningen slinker ner i små väskor mycket enklare än solpanelsvarianten.

Betyder det här att jag är redo att ge upp min Macbook Air för vardagsskrivandet och ge mig ut enbart med iPad och externt tangentbord? Nej. Jag är fortfarande alldeles för beroende – eller inbillar mig åtminstone vara det – av att kunna göra allt det en ”riktig” dator klarar för att våga ta språnget. Men ska jag ut och verkligen bara romanskriva dagen lång – och vet att jag inte kommer att ha tillgång till något eluttag – ja då är valet givet eftersom iPaden har mycket längre batteritid än min vanliga dator.

Men vänta nu – är inte iPad 3, eller den nya iPaden som Apple kallar den, tyngre än iPad 2? Jo, den väger faktiskt 50 gram mer till följd av den högupplösta skärmen och det större batteri som krävs för att driva denna. Men det ger faktiskt fortfarande en totalvikt under ett kilo, även om det blir på håret – iPad 3 i 3G-varianten plus Ultrathin Keyboard Cover väger tillsammans 0,99 kilo.

Puh, nära ögat!