Ojämställt om teknik, bra om surfplattan som dator

En podcast jag aldrig missar är The talk show med John Gruber, som till vardags driver nätets mest genomtänkta och välrenommerade Appleorienterade blogg – Daring Fireball. Till skillnad från hos majoriteten svenska podcaster tillåts programmen sväva ut, ofta är avsnitten över två timmar, och inte sällan kommer de också bort från huvudspåret och landar i baseboll- eller James Bond-nörderi, Grubers två favoritämnen bortom tekniksfären i allmänhet och macvärlden i synnerhet. Stickspåren skulle kunna irritera, men eftersom han alltid brinner för det han pratar om och sitter på stora kunskaper även på dessa områden, blir det aldrig ointressant trots att jag exempelvis har noll koll på baseboll.

Gästerna tillhör även de toppsegmentet inom den del av teknikvärlden som har Applerelaterade produkter som sitt huvudsakliga bevakningsområde – till de återkommande hör Marco Arment, MG Siegler, John Siracusa, Dan Frommer, Merlin Mann, John Moltz och Guy English. Som ni ser av listan har dock The talk show en stor brist – den rent ut sagt löjliga snedfördelningen när det kommer till kön. Kommen 73 avsnitt in i serien har John Gruber haft en kvinna som gäst 3 gånger.

Det just nu aktuella avsnitt 73 hör som tur är till undantagen. Veckans gäst är Joanna Stern, som var en av grundarna av The Verge och numera huserar på The Wall Street Journal. Hon publicerade för snart två veckor sedan en vida länkad artikel där hon hårdtestat fyra surfplattor med externa tangentbord i rollen som arbetsdator, och hos Gruber utvecklar hon resonemangen, som i korthet går ut på att Microsofts Surface Pro 2 kommer närmast i att vara en fullvärdig ersättare till en bärbar dator, men den är å andra sidan hopplös i rollen som surfplatta, ett område där iPad Air spöar konkurrenterna hårt.

Jag har ju själv testat och skrivit om externa tangentbord till iPad vid några tillfällen, och har flera gånger varit ytterst nära att köpa ett Logitech Ultrathin Keyboard Cover till min iPad Air de senaste månaderna. Men det är ju precis som Stern skriver i sin artikel i säger i programmet, för traditionellt datorarbete är fortfarande den bärbara datorn bäst. Så varför krångla till det?

Tja, en grej för mig skulle kunna vara att min nu tre och ett halvt år gamla Macbook Air bara får ut cirka två och en halv timmes batterianvändning, vilket inte räcker långt om jag ska skriva en hel dag och befinner mig ute på fältet och inte har möjlighet att ladda. Där blir de tio timmar jag kan klämma ur en iPad med externt tangentbord riktigt intressant.

Så – lyssna på senaste The talk show, de har ett väldigt intressant samtal, där de förutom hennes artikel även pratar om skärmstorlekar på mobiler och wearable tech.

Och ska ni bara lyssna en enda vecka är ju denna ypperlig att välja, då det till på köpet råkar vara jämställt.

In your fucking pocket

En intressant detalj i svallvågorna av Apples lansering av iPhone 5S och 5C – John Gruber har i sin recension av de nya telefonerna prestandatestat dem, och kommer fram till följande:

The iPhone 5S beats my 2008 15-inch MacBook Pro by a small measure in the Sunspider benchmark (with the MacBook Pro running the latest Safari 6.1 beta). The iPhone 5S is, in some measures, computationally superior to the top-of-the-line MacBook Pro from just five years ago. In your fucking pocket.

Samtidigt har sajten Macs future gjort liknande prestandatester, och noterar att iPhone 5S når nästan samma resultat som 2010 års Mac mini.

I vårt hem används en Mac mini inköpt i maj 2009 som mediahubb, och det är en dator som rent generellt utan större problem klarar av allt jag dagligdags kräver i mitt datorliv. Vi har alltså nått en nivå där mobilen i våra fickor på allvar besitter den processorkraft vi behöver för att sköta våra datorbehov, det enda som saknas är möjlighet att busenkelt koppla samman mobilen med en stor skärm och ett tangentbord vid behov. Och med busenkelt menar jag idiotenkla, trådlösa kopplingar utan lagg som bara fungerar.

Jag skulle säga att vi har nått dit om tre år. Sedan tror jag inte särskilt många av oss längre använder det vi i dag kallar “dator”.

Midnattsloppet, Gruber och Lindqvists debacle

Jag fixade en plats i Midnattsloppet i går, i en alldeles för snabb startgrupp för mig själv egentligen, jag får lägga mig i vägkanten och inte försöka vara i vägen, eller helt enkelt försöka ta mig runt på 45 minuter i stället för de 53-54 jag hade bespetsat mig på.

Så vaknade jag i morse med halsont. Ska gå och köpa Esberitox efter förmiddagspasset (jobbförmiddagspasset alltså, jag tänker alltså inte börja träna med halsont) och försöka kväsa den här annalkande förkylningen i sin linda. Tänker inte missa mitt första Midnattslopp sedan 2003 på grund av en förkylning.

Jobbar på Louie Louie i dag. Väldigt trevligt ställe som jag inte riktigt vet varför jag inte gått till om morgnarna tidigare.

Har tänkt skriva i flera veckor om mina försök att använda iPaden som huvuddator under sommaren, hjälpt av externt tangentbord. Det kommer. Så länge kan man läsa den här mycket utförliga genomgången av hur en av skribenterna på Cult of Mac använder sin iPad för allt sitt bloggande. Jag får erkänna att jag tycker att hans process framstår som väldigt omständlig, men å andra sidan kanske mitt eget användande av min Macbook Air också skulle framstå som långväga om jag beskrev det utförligt steg för steg. Det är också fascinerande att se att han i princip inte använder ett enda av de program jag själv föredrog när jag testade mig fram. Parallella världar på samma plattform.

John Grubers ikoniska macblogg Daring Fireball firade tio år i går. Om det gick rent kommersiellt – och om jag besatt hans kunskap – skulle jag väldigt gärna göra något liknande på svenska. Men Gruber har det rätt unika i bagaget att han inte bara är en god stilist och väldigt genomtänkt i det han skriver, han är också programmerare i botten vilket ger honom en i sammanhanget ganska unik helhet. Den här sajten, där någon på ett enkelt men effektfullt sätt visualiserat hur Gruber under decenniet som gått skrivit artiklar om stationärt kontra mobilt, visar på ett tydligt sätt Apples väg mot att bli världens högst värderade företag genom att lägga mer och mer fokus på mobila produkter.

Herman Lindqvistdebaclet gällande hans memoarbok “Mitt i allt” för den delen. Med tanke på hur katastrofalt det blev för Norstedts förra gången Lindqvist “slarvade” med sanningen angående antinazisten Karl-Gustaf Hildebrand känns det rätt korkat av Bonniers att de inte faktakollade ordentligt vad han skrev i ämnet den här gången. Och Lindqvists text i dagens Aftonbladet, där han slår ifrån sig och hävdar att det bara rör sig om en “olycklig formulering”, rimmar väldigt illa med den uppenbara skadeglädje han uppvisar i stycket om Hildebrand i den nya boken. Och kommentaren han gav till TT Spektra i går, som Svenska Dagbladet återger i sin artikel i dag, visar också tydligt hur uppenbart irriterad Herman Lindqvist är över att en sådan liten petitess som en nu avliden människas heder ska få stå i vägen för hur hans memoarbok tas emot. Om det nu är en så oviktig detalj som han låter påskina, varför var det då så viktigt för honom att börja peta i det igen och hävda att han trots allt hade rätt?