Men jobbiga tweens då? Är de okej?

Angående gårdagens debatt om barnförbud på fik:

Jag kan inte göra annat än att tycka att det är rätt häpnadsväckande att så många anser att det vore en god idé om vi tilläts förbjuda vissa typer av människor att vistas på kaféer, eftersom de stör upplevelsen. Jag tycker inte att det går att komma runt det med en massa om eller men eller fast, det handlar om att förbjuda en sorts människor – för jo, barn är människor även om många verkar tro att vi föräldrar ser dem mestadels som accessoarer – att besöka fik.

Ja, jag är medveten om att det finns andra miljöer där barn och ungdomar inte är välkomna, men det handlar i regel om platser där lagar relaterade till alkohol träder i kraft, som bar- och nattklubbsmiljöer, och är knappast jämförbart.

Samtidigt är jag inte ett dugg förvånad över att debatten uppstår, eftersom den passar så ypperligt väl in i vårt individualiserade och egocentriska tidevarv. I ena ringhörnan har vi dem som anser det vara deras rättighet att uppleva sin fikastund eller sitt caféjobbande på exakt det sätt de föresatt sig, och i andra ringhörnan har vi föräldrar som anser att de och deras barn har en rättighet att bete sig på vilket sätt de önskar i vilken miljö de än befinner sig i. Ingen part anser sig behöva visa någon hänsyn eller anpassa sig efter andra, och därför mötas de aldrig.

Samhället.

Midnattsloppet, Gruber och Lindqvists debacle

Jag fixade en plats i Midnattsloppet i går, i en alldeles för snabb startgrupp för mig själv egentligen, jag får lägga mig i vägkanten och inte försöka vara i vägen, eller helt enkelt försöka ta mig runt på 45 minuter i stället för de 53-54 jag hade bespetsat mig på.

Så vaknade jag i morse med halsont. Ska gå och köpa Esberitox efter förmiddagspasset (jobbförmiddagspasset alltså, jag tänker alltså inte börja träna med halsont) och försöka kväsa den här annalkande förkylningen i sin linda. Tänker inte missa mitt första Midnattslopp sedan 2003 på grund av en förkylning.

Jobbar på Louie Louie i dag. Väldigt trevligt ställe som jag inte riktigt vet varför jag inte gått till om morgnarna tidigare.

Har tänkt skriva i flera veckor om mina försök att använda iPaden som huvuddator under sommaren, hjälpt av externt tangentbord. Det kommer. Så länge kan man läsa den här mycket utförliga genomgången av hur en av skribenterna på Cult of Mac använder sin iPad för allt sitt bloggande. Jag får erkänna att jag tycker att hans process framstår som väldigt omständlig, men å andra sidan kanske mitt eget användande av min Macbook Air också skulle framstå som långväga om jag beskrev det utförligt steg för steg. Det är också fascinerande att se att han i princip inte använder ett enda av de program jag själv föredrog när jag testade mig fram. Parallella världar på samma plattform.

John Grubers ikoniska macblogg Daring Fireball firade tio år i går. Om det gick rent kommersiellt – och om jag besatt hans kunskap – skulle jag väldigt gärna göra något liknande på svenska. Men Gruber har det rätt unika i bagaget att han inte bara är en god stilist och väldigt genomtänkt i det han skriver, han är också programmerare i botten vilket ger honom en i sammanhanget ganska unik helhet. Den här sajten, där någon på ett enkelt men effektfullt sätt visualiserat hur Gruber under decenniet som gått skrivit artiklar om stationärt kontra mobilt, visar på ett tydligt sätt Apples väg mot att bli världens högst värderade företag genom att lägga mer och mer fokus på mobila produkter.

Herman Lindqvistdebaclet gällande hans memoarbok “Mitt i allt” för den delen. Med tanke på hur katastrofalt det blev för Norstedts förra gången Lindqvist “slarvade” med sanningen angående antinazisten Karl-Gustaf Hildebrand känns det rätt korkat av Bonniers att de inte faktakollade ordentligt vad han skrev i ämnet den här gången. Och Lindqvists text i dagens Aftonbladet, där han slår ifrån sig och hävdar att det bara rör sig om en “olycklig formulering”, rimmar väldigt illa med den uppenbara skadeglädje han uppvisar i stycket om Hildebrand i den nya boken. Och kommentaren han gav till TT Spektra i går, som Svenska Dagbladet återger i sin artikel i dag, visar också tydligt hur uppenbart irriterad Herman Lindqvist är över att en sådan liten petitess som en nu avliden människas heder ska få stå i vägen för hur hans memoarbok tas emot. Om det nu är en så oviktig detalj som han låter påskina, varför var det då så viktigt för honom att börja peta i det igen och hävda att han trots allt hade rätt?

Jobba från coffice #2: Coffee Pause

I dag: Coffee Pause på Södermannagatan 42.

Jag trodde länge att det här fiket enbart hette Pause tills jag närstuderade skylten häromdagen och såg att det fanns ett litet svårläst coffee placerat ovanför huvudnamnet. Cafét ligger i ett område i södra Sofo som jag på kort tid kommit att verkligen uppskatta, det finns en trevlig känsla av myllrande småstadskvarter i grannskapet trots att avståndet till Sofos centrum Nytorget/Skånegatan ligger mindre än 200 meter bort. Utsikten från den ljusa och fönsterdominerande lokalen är mot det slumrande Greta Garbos torg.

Hur som helst – Coffee Pause ser inte särskilt spännande ut, det är skandinaviskt minimalistiskt inrett utan att ta det till någon extrem, och någon direkt mysfaktor går det väl inte att tala om. Men när man väl satt sig där inne händer något, personalen är trevlig, fåtöljerna bekväma och bryggkaffet, som bara kostar 20 kronor och kommer med oändliga påtårer (man får dock inte ta det själv), är relativt välsmakande. Mat- och fikautbudet är dessutom bra, och det lösenordsskyddade nätverket oftast stabilt.

Klientelet är blandat, en del andra cofficejobbare, ganska många barnvagnsföräldrar och en del återkommande kvartersstammisar, vad jag kan se.

Summa summarum: 4 Dannyboys av 5 möjliga

Kuriosa: Coffee Pause omgärdas av kvarter med små trevliga butiker och kontorskrypin av exakt den typ som vi letade efter i vintras. Nu har vi visserligen lagt lokalletandet på is, men man ska aldrig säga aldrig.

Tidigare inlägg om mitt cofficejobbande hittas här.

Jobba från coffice #1: Blå Lotus

Jag har ju inte alls kommit igång som jag tänkte med det här caférecenserandet. Men okej, jag gör ett litet försök och berättar om de tre ställen jag oftast brukar frekventera om förmiddagarna efter att jag lämnat Tage på dagis.

I dag: Blå Lotus på Katarina Bangata 21.

Blå Lotus är något av mitt stamlokus. Jag hängde mycket här när jag var ny i Stockholm för 13 år sedan, och efter att vi flyttade till Söder förra sommarne har jag hittat tillbaka. Bryggkaffet kostar 25 kronor och är av standardkaraktär utan några som helst extravaganser, påtårerna är oändliga och man får hälla upp själv, vilket är ett stort plus i min bok. Personalen är otroligt trevlig och atmosfären mysig i någon sorts halvflummig hinduisk stil som mitt rationella och logiska jag borde sky som pesten men faktiskt gillar. Kientelet består av hipsters, caféjobbare, normalfikare och kvartersboende, varav vissa verkar gå dit varje dag och använda cafét lite som ett vardagsrum. Det lösenordsskyddade nätet är relativt stabilt, men de gånger det svajat och jag tvingats använda min egen mobiluppkoppling blir det lite värre, fiket ligger en halv trappa ner och mottagningen landar gärna bara på en eller två 3G-pluppar eller ibland bara Edge (japp, jag har Telia).

Summa summarum: 4,5 Dannyboys av 5 möjliga

Kuriosa: På Yelpsidan för Blå Lotus länkas till www.blalotus.se, vilket är en butik i Malmö som säljer kinesiska och tibetanska möbler. Kanske inte helt korrekt.