Vi kommer inte att fixa det här

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 juni.

——

När sommaren står för dörren och björkknopparna till och med har vågat slå ut här uppe i Vittangi och instagramflödet fylls av bilder på uppklädda, förväntansfulla barn som firat coronasäkrad skolavslutning och nu går på sommarlov, känns budskapet jag de senaste dagarna tagit till mig från Jonathan Jeppssons klimatbok Åtta steg mot avgrunden – vårt framtida liv på planeten som att utan förvarning trilla ner i en isvak:

Allt hopp är ute. Vi kommer inte att fixa det här. Den junidag cirka trettio år in i framtiden då mina uppklädda sommarlovsbarn har fått egna barn som ska gå på sommarlov kommer världen att se ut på ett sätt som jag med nutidens glasögon skulle definiera som en dystopi.

Och ändå kommer det att bli betydligt värre.

Det där är ett grepp som Jeppsson använder ofta i sin bok, han målar upp framtida scenarier som i sig framstår som skräckinjagande, och vrider sedan upp temperaturen flera steg ytterligare genom att visa att det här, det är bara början på de umbäranden som väntar.

Greppet är skickligt, och Jeppsson som till vardags är nyhetschef på Aftonbladet där han bland annat skrev den uppmärksammade artikelserien Sjukt klimat för ett par år sedan, har aldrig några problem med att fånga läsarens intresse. Materialet är visserligen så starkt och pulshöjande att boken kunde vara skriven på byråkratisvenska och ändå kännas medryckande, men nu är så inte fallet. Faktum är att det nästan känns FÖR bra, eftersom innehållet är så hemskt. Är det ens tillåtet att säga att något som beskriver vår kollektiva undergång är “bra”? Det känns oanständigt.

Någon snuttefilt för oss som lever på ett allt mer desperat hopp om att det nog ändå på något sätt ska lösa sig, det är inte Jeppsson intresserad av att leverera. Han utgår hela tiden från konkret forskning, utförliga rapporter och säkerställd data, och visar hur förfärligt illa forskningen rimmar med de floskler om fortsatta möjligheter till tillväxt som våra politiker envisas med att upprepa. I några scener vet man inte om man ska drabbas av panik eller bara skratta åt det tragikomiska när han skildrar intervjuer han gjort med partiledare och miljöministrar, där det blir plågsamt uppenbart hur långt borta från verkligheten som de tröstande orden de förmedlar till oss väljare befinner sig.

Egentligen är det väl djupt mänskligt. Jag vill inte heller behöva se mina sommarlovslediga barn i ögonen och säga till dem att på 2040-talet, decenniet då de antagligen kommer att få sina egna barn om de får några, också är decenniet då den globala uppvärmningen når punkten dels då den tinade permafrosten åter lägger virus som mjältbrand i öppen dager, och dels får den mikrob som spred det vi kallar digerdöden att åter börja frodas. Senast den gjorde det, åren kring 1350, dog ungefär en tredjedel av Europas befolkning inom loppet av fem år.

Ändå kommer det, för att åter citera Jeppsson, att bli betydligt värre. För på 2050-talet väntas gräsbränderna världen över ta fart på allvar och färskvattenbristen bli akut, vilket i sin tur gör att vi inte längre har någon möjlighet att odla de mängder mat som den fortsatt växande världsbefolkningen behöver för att överleva.

Och sedan återstår genomgångarna för 2060-, 2070-, 2080- och 2090-talet, som också är årtiondet då mina barn – om nuvarande medellivslängder håller i sig – kommer att nå slutet av sina liv. Låt mig säga så här: Läget blir inte direkt ljusare.

Om scenariot som Jonathan Jeppsson beskriver i sin bok är vår kommande verklighet – och det här känns fruktansvärt att skriva – är jag inte säker på om jag hoppas att mina barn lever så länge. För så mörkt ter sig det kommande sekelskifte som Jonathan Jeppsson skildrar.

Finns det då inget hopp? Nej, inte om man ska se krasst på situationen, för hittills finns ingenting som tyder på att vi på allvar är intresserade av att genomföra de förändringar som skulle krävas.

Vad återstår då att hoppas på? Enbart att han har fel antar jag, även om det tyvärr efter avslutad läsning inte verkar särskilt troligt. Eller som Jeppsson själv skriver: “Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag blir motbevisad.”

Jag med.

——

Fotnot: Jag växlade mellan att läsa och att lyssna på Jonathan Jeppssons bok. Ljudboken är inläst av Fredde Granberg, och han gör ett riktigt bra jobb. Det är ju tyvärr en smula svårt att inte se Ronny & Ragge framför sig när man tänker på Granberg, men han är en vass ljudboksinläsare, även av tungt (men medryckande) faktamaterial. Inte så många av de stora namnen använder sig av honom ännu, jag hoppas det blir ändring på det.

Tisdagen efter midsommar = Virus-dagen

I dag är det Virus-dagen, kom jag just på! Datumet stämmer inte (det gör det dock 2022 igen om jag tänkt rätt) men tisdagen efter midsommarhelgen är den dag då berättelsen i Virus tar sin explosiva början och civilisationen brakar ihop i en pandemi olik någon annan som världen skådat, tack och lov.

Rent faktiskt tar handlingen sin början tisdag 28 juni 2016. Datumet nämns dock aldrig i berättelsen, däremot att det är tisdag morgon efter midsommar när allt faller samman runt Amanda, Iris, Sigrid och Dano. Tanken var ursprungligen att första säsongen skulle ges ut på exakt det datumet, men det hanns tyvärr inte riktigt med. Först två veckor senare, tisdag 12 juli 2016, publicerades den. Det har alltid grämt mig en aning, jag gillar synkronisering.

Hittills har Virus givits ut på sju språk – finska, turkiska, arabiska, spanska, italienska och ryska (plus svenska då). Snart kommer också det åttonde, när de två första böckerna även ges ut på engelska (men nej, det betyder mig veterligen inte att Storytel är på väg att lansera i USA eller Storbritannien, tyvärr). Nästa år kommer även spinofferna Virus: Amsterdam samt Virus: Pune, där en nederländsk respektive indisk författare gör helt egna Virus-tolkningar med mig som någon sorts kreativ showrunner.

Nåväl, nog med självskryt. Happy Virus-dag på er. Tänk vad fint det hade varit om det här med pandemier förblivit fiktion.

Författaren har blivit med ny sajt

Författarförbundets tidning Författaren har fräschat upp sin sajt rejält i dagarna, fick jag mejl om häromdagen. Så här skrev tidningens chefredaktör Anders Rydell i mejlet:

– Vi har saknat en bra sida där vi kan publicera vårt journalistiska material som på så sätt kan komma många fler till del.

Författaren är det tänkt att reportage, intervjuer, nyheter och krönikor återkommande ska publiceras.

– Vårt syfte har varit att skapa en så bra läsupplevelse som möjligt. Många av våra texter är långa och vi vill att medlemmar och andra läsare ska kunna stanna kvar och läsa länge.

Bland de färska texterna från pappersmagasinet som lagts upp hittills finns bland annat ett reportage om hur Författarsverige ska tackla coronapandemin, och en intervju med den alltid väldigt sympatiske författaren och överläkaren Christian Unge.

Jag ser inget hittills som tyder på att de kommer att publicera unikt webbmaterial, så för oss som får pappersmagasinet tillför kanske inte sajten så mycket, men för intresserade som inte är med i Författarförbundet kan den onekligen vara matnyttig.

Fast jo, viss nytta fyller så klart sajten även för mig, då den ger en enkel möjlighet att länka till texter som är värda att kommentera, något som tidigare saknats. Fint!

Norrlands litteraturpris till Pernilla Berglund och Linda Jones

I helgen reste jag söderut för att presentera årets mottagare av Norrlands litteraturpris vid en ceremoni på Bokcafé Pilgatan i Umeå. Vanligen sker tillkännagivandet vid Norrländska litteratursällskapets sommarmöte, men i år tvingades vi ställa in det på grund av coronaviruset.

Här följer videon från ceremonin samt pressmeddelandet:

Mottagarna av Norrlands litteraturpris 2020 utsedda

Pernilla Berglund, bosatt i Umeå, tilldelas Norrlands litteraturpris 2020 i kategorin vuxenlitteratur för sin diktsamling Rätten (Teg Publishing). Motiveringen lyder:

Med avstamp i en titel fylld av mångtydighet tar Pernilla Berglund i “Rätten” med oss på en ordkarg och obeveklig resa mot förlåtelsens smärtpunkt. En älv flyter genom diktraderna och det västerbottniska landskap som skildras, vid stranden våndas ett barn över arvet hon fått och i sin tur nu som förälder kan ha fört vidare. Vilket brott som har begåtts, vems rätten är att berätta och om det finns en otvetydig sanning förblir oklart. Tydligt är däremot att här har ett betydande diktverk skapats; Berglunds poesi är stark, noggrann och lämnar bestående spår i hjärtat.

Linda Jones, bosatt i Luleå, tilldelas Norrlands litteraturpris 2020 i kategorin barn- och ungdomslitteratur för sin roman Bete sig (Vox by Opal). Motiveringen lyder:

Med en finurligt kärv prosa där fina språkdetaljer gång efter annan överraskar läsaren, skriver Linda Jones i “Bete sig” fram ett vuxenblivande i skuggan av en skilsmässa. I ett växelskildrat, medryckande skeende följer vi romanens Stina dels i ett då där hon hanterar föräldrarnas besked, och dels i ett nu när hon prövande slår sig fri genom att ensam bosätta sig i en stuga vid fjällets rand. Frigörelseprocessen gestaltas trovärdigt i all sin sårighet och tjurighet, när Stina oförberedd möter känslorna familjesplittringen framkallar och prövningarna det norrbottniska skogslivet kräver.

Övriga nominerade var:

Vuxenlitteratur
Marginalia ; Xterminalia av Johan Jönson, Albert Bonniers förlag
Där rinner en älv genom Saivomuotka by av Pia Mariana Raattamaa Visén, Albert Bonniers förlag
Materialvägensägen av David Vikgren, Teg Publishing
Testamente av Nina Wähä, Norstedts

Barn- och ungdomslitteratur
Vittran av Annalena Hedman, Natur & Kultur
Kyla av Therese Henriksson, Opal
Blod i gruset av Mats Jonsson, Alfabeta
Beröringen av Gustav Tegby, Rabén & Sjögren

Norrlands litteraturpris är ett litterärt pris som delas ut till föregående års bästa bok med tydlig norrländsk koppling i klasserna vuxen- samt barn- och ungdomslitteratur. Priset instiftades 1973 och kallades fram till 2008 för Rörlingstipendiet. Prissumman är 10 000 kronor. Juryn utgörs av styrelsen för Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr.

Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 30 april.

——

Hur viktig är närmiljön i vårt skapande? Hur präglar platserna oss – och vid vilka tidpunkter gör de det? Och har vissa områden en särskild attraktionsförmåga?

Jag har tänkt mycket på det här sedan jag flyttade norröver. Som uppvuxen i Gästrikland, studerande i Uppsala, boende många år i Stockholm för att för sedan hamna i Vittangi öster om Kiruna, har jag haft svårt att rota mig litterärt. Jag vill stå stadigt på en plats, men dras hela tiden med av geografin som omger mig.

Min litterära produktion talar sitt tydliga språk. Min debutroman skrev jag strax efter att jag flyttat till Stockholm efter uppväxtens Sandviken och mellanlandningen i Uppsala, vilket också blev exakt den rörelse som bokens huvudperson gör. Min andra roman skrevs under de mest intensiva stockholmsåren, och således rör sig boken knappt utanför tullarna. Den långa ljudboksserie jag ägnat de senaste åren till att författa präglas likt debuten av förflyttning – till en början skildras Stockholm men i takt med att åren gått och min närmiljö förändrats – ja, desto mer träder Kirunaregionen fram. Och i det jag nu skriver på är platsen hundraprocentigt norra Tornedalen, som också är det landskap jag ser när jag tittar ut genom fönstret.

För västerbottningar ter sig antagligen det här kringflackande litterära livet udda. För likt inget annat landskap verkar författare därifrån så stadigt förankrade att de hela tiden återkommer, även när de sedan länge är utflyttade.

Vi påmindes om detta när Torgny Lindgren gick bort 2017 och återigen förra veckan när PO Enquist tyvärr lämnade oss. Det västerbottniska inlandet i form av Raggsjö och Hjoggböle hade dessa män rest ifrån rent fysiskt sedan decennier, men ständigt återkom de i sina böcker till barndomsplatserna och det de symboliserade. Sara Lidman hade likaså sitt Missenträsk, men till skillnad från herrarna blev hon sin geografi trogen och levde stora delar även av det vuxna livet på platsen hon skrev om.

Umeå en tidig morgon under Littfest 2016 får agera vy över Västerbotten.

Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt? Och varför präglar Gästrikland så lätt? Och är det ens egentligen min hemtrakt som är att skylla, eller ligger bristen inom mig? Är det jag som har en yta av teflon, all yttre påverkan rinner av?

Kanske, men att det finns en alldeles särskild lyster kring västerbottniska författare torde vara oomtvistat. Varje gång ett nytt namn lyfts upp för granskning, kopplas de gärna samman med giganterna som kommit före – jakten på nya västerbottniska berättare pågår ständigt.

Möjligen ligger en del av svaret där. Västerbotten har – från början antagligen helt omedvetet – kommit att skapa sin egen mytologi om det starka berättarlänet, vilket rent konkret på senare år fått tydliga manifestationer genom Littfest i Umeå och Berättarfestivalen i Skellefteå.
Stoltheten för den egna litterära myllan upplevde jag aldrig under min uppväxt. Jag minns visserligen att min gymnasielärare i svenska försökte intressera mig för gästrikesonen Per Gunnar Evander när hon märkte att jag bar på författarambitioner, men de av hans böcker jag lånade på biblioteket fäste aldrig. Möjligen teflon, som sagt.

Jag kan känna en sorg över att sakna ett lokalt litterärt rotsystem. I vuxen ålder har jag försökt rätta till det och upptäckt flera fina gästrikiska författarskap, och jag har även försökt grotta ner mig i det norrbottniska för att skapa en klangbotten där jag nu bor. Men det är svårt när man inte vuxit upp i det.

Förra sommaren recenserade jag för denna tidning en bok av poeten Stig Andersson. Uppvuxen i Skellefteå men boende i Gävle sedan nästan fem decennier romandebuterade han nu med polisdeckaren Myrgöreln. Trots närapå ett halvsekel i Gästrikland var platsen för hans skönlitterära förstlingsverk givet: Västerbottens inland. Självklart skrev han till och med på dialekt.

Västerbotten, som sagt. Det präglar hårt.

Fingertoppskänslan kommer att behövas inom Bonniers

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 22 maj.

——

Det har varit mycket fokus på Bonniers i bokbranschen den senaste tiden. Sveriges största förlagsgrupp låter sig visserligen alltid höras – det blir oundvikligen så när man har landets mest anrika bokförlag genom Albert Bonniers förlag och flera av de mest tongivande författarna såväl gällande renommé som försäljning – men i dagarna sammanföll två vitt skilda händelser som båda visade på Bonniers makt.

Först var det den oväntade nyheten att hotellkungen Petter Stordalen beslutat sig för att sälja de svenska och danska delarna av sitt hårdsatsande förlag Strawberry Publishing till Bonniers. Att Strawberry var till salu trots att de knappt hunnit ge ut några böcker hade ryktats om en tid – Stordalens hotellimperium vacklar till följd av coronapandemin och att då lägga tid och pengar på att starta förlagsverksamhet i Sverige passade dåligt – men att det skulle bli Bonniers som köpte upp verksamheten hade få utomstående förväntat sig, inte minst eftersom en stor del av personalen på Strawberry under visst buller och bång i fjol lockades över från nyckelpositioner just på Bonniers.

Hittills har det sagts att Strawberry ska få fortsätta driva verksamheten relativt självständigt och att förlaget inte ska flytta in bland de andra Bonnierförlagen på Sveavägen i Stockholm, men det kan komma att behövas stora mått av fingertoppskänsla när det vankas gemensamma personalträffar framöver.

Fingertoppskänsla (eller snarare brist på sådan) var också en central del i den andra händelse där Bonniers stod i centrum förra veckan. Det var två dagar efter Strawberryaffären som det visade sig att det Bonnierägda förlaget Forum för en dag hade köpt hela förstasidan på den tillika Bonnierägda nätbokhandeln Adlibris och vigt den åt Camilla Läckbergs nya bok Vingar av silver. Att ett företag köper exempelvis en nyhetstidnings startsida för en marknadsföringskampanj är inte ovanligt, men det brukar ske genom så kallade takeover-annonser, där man lägger en reklambild ovanpå den egentliga förstasidan och där reklambudskapet kan klickas bort så att man når sajtens egentliga innehåll.

Så var inte fallet här – Vingar av silver hade i stället fått ersätta alla andra titlar på förstasidan, så att det såg ut som att Adlibris enbart sålde den boken. Att överhuvudtaget hitta en annan titel krävde att man endera använde sökrutan eller letade sig ner genom rullgardinsmenyer.

Man kan milt sagt säga att tilltaget inte bemöttes med lovord. Domen från övriga förlag blev oerhört hård, i en intervju med Dagens Nyheter liknade exempelvis Ordfronts förlagschef Pelle Andersson kampanjen vid att kliva in i en gammal sovjetisk matbutik där bara en vara salufördes, och sa att tilltaget “svär mot hela tanken med mångfald, yttrandefrihet och fri konkurrens”.

Visserligen står det så klart ett privatägt företag som Adlibris helt fritt att sluta marknadsföringsavtal med vem som helst. Men visst luktade tilltaget av rejäl aningslöshet och kanske arrogans, särskilt när det skedde mitt under brinnande coronakris, med många bokförlag kämpande för sin överlevnad och där uppmärksamhet för en färsk titel i den svenska nätbokhandelns viktigaste skyltfönster kan vara guld värt.

Att i ett sådant läge fullständigt skymmas av den författare som redan är Sveriges mest säljande, måste kännas tröstlöst. Eller som förlaget Mondials chef Simon Brouwers sa i en intervju med Svensk Bokhandel: “Sällan har Bonniers totala dominans på bokmarknaden visualiserats tydligare än i dag.”

Inget tyder på att Bonniers andel av den svenska bokmarknaden är på väg att minska – tvärtom, med tanke på det nyss aviserade köpet av Strawberry. Det är bara att hoppas att den där fingertoppskänslan jag siade skulle behövas på koncernens personalmöten, inte heller glöms bort i relationen med de mindre, mer resurssvaga aktörerna i Förlagssverige, som är oerhört viktiga för mångfalden.

Struntar man i den, går vi en ännu mer bister framtid till mötes än vad vi redan ser ut att göra.

Är sagan all för Adlibris läsplatta Letto? (Uppdatering: Nej!)

Inledande notering: Se uppdatering av inlägget längst ner.

Såg i min sajtstatistik att jag fått många träffar på sistone för mina läsplattetester. Att Storytel just nu har en kampanj där man får deras platta Storytel Reader för 599 kronor har jag sett passera förbi i mina Facebook- och Instagramflöden, men hade möjligen även Adlibris en kampanj för sin läsplatta Letto inför sommarsäsongen? Jag surfade in hos Adlibris för att kika. (Kampanjer brukar alltid leda till hög trafik på de här testerna, här är det jag gjorde av Storytel Reader och här det för den senaste Letton.)

Och hos Adlibris upptäckte jag något – endera har jag missat något väsentligt den senaste tiden, eller så har de helt i tysthet slutat sälja sin läsplatta. Någon Letto- eller läsplattemeny står inte längre att finna på deras sajt, och sökningar hos dem på Adlibris Letto, Letto Frontlight eller Frontlight 2 (som den senaste versionen hette) genererar alla noll träffar. Vidare så finns inga spår av Letton i Böckers underkategori e-böcker. Under kategorin Mobilt finns däremot underkategorin läsplatta, men där ekar det helt tomt.

Adlibris Letto Frontlight 2 – den sista Letton?

Jag har sökt hos såväl Svensk Bokhandel som Boktugg, men inte hittat något som indikerar att Adlibris kommunicerat ut officiellt att de lagt ner Lettosatsningen (som ursprungligen såg dagens ljus redan 2010, relanserades mer på riktigt 2012, och därefter kom Letto Frontlight våren 2015 och slutligen Letto Frontlight 2 hösten 2017.

Är Lettons saga nu efter ett decennium all? Skulle så vara fallet, finns inte längre någon läsplatta fokuserad på den svenska marknaden utöver Storytel Reader (som enbart fungerar i kombination med ett Storytelabonnemang). Vad är det i sådant fall en indikation på? Sker all e-boksläsning i Sverige numera via abonnemangstjänsterna och bibliotekslån, så att det inte finns någon poäng med att sälja en platta vars grundsyfte är att man ska styckeköpa e-böcker till den? Eller är det bara så att en ny version är på väg in? Tidigare gånger det skett ett generationsskifte i plattorna hos Adlibris har de dock fortsatt sälja den äldre generation jämte den nya till ett lägre pris.

Avslutningsvis: När jag sökte på Adlibris Letto hos Adlibris, svarade sökmotorn med frågan menade du: adlibris cotton? Nätbokhandeln Adlibris säljer alltså inte längre någon egen läsplatta, men saluför ett eget garnmärke. Där ser man.

——

UPPDATERING: Svensk Bokhandel upptäckte mitt blogginlägg, och ringde upp Adlibris försäljningschef och frågade vad som stod på. Nej, Letto ska inte läggas ner blev beskedet, däremot är den slut hos leverantören i Kina och nya plattor förväntas komma in i slutet av juni, då i en förbättrad modell, dessutom.

Det var ju för väl. Dock lite udda hanterat av dem, tycker jag, att bara plocka bort den förra versionen från sajten som om den aldrig ens existerat, när nu Letto är ett så inarbetat begrepp hos Adlibris. Jag hade nog behållit den i databasen, markerat den som tillfälligt slutsåld och petat in överst att en ny modell är på ingående inom kort.

Men hur som helst, detta betyder alltså att jag får tillfälle att recensera en ny läsplatta snart. Kul!

Se videon från ljudbokssamtalet i efterhand

Som tidigare nämnt pratade jag ljudbokens framfart och framtid i går med Anders Teglund från Teg Publishing, i ett samtal som sändes live via Facebook hos Förvaltningen för kulturutveckling i Västra Götalands-regionen. Samtalet går utmärkt att se även i efterhand, jag bäddar in det här nedan.

Trots att vi babblade på i tio minuter längre än de planerade fyrtiofem, tror jag vi bara hann med ungefär hälften av de punkter vi hade förberett, tiden rann verkligen iväg. Hade varit otroligt skoj att arrangera något liknande igen, där inte tiden satte stopp. Ska fundera lite över det.

Hur som helst, alla som är intresserade av ljudboksmarknaden och mina tankar kring vad som särskiljer den från den “vanliga” bokmarknaden kan förhoppningsvis hitta något av intresse här. Men som sagt, det finns mer att säga. Vi snackar därtill en hel del om Virus, det är med avstamp i den som samtalet tar sin början.