Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 30 april.

——

Hur viktig är närmiljön i vårt skapande? Hur präglar platserna oss – och vid vilka tidpunkter gör de det? Och har vissa områden en särskild attraktionsförmåga?

Jag har tänkt mycket på det här sedan jag flyttade norröver. Som uppvuxen i Gästrikland, studerande i Uppsala, boende många år i Stockholm för att för sedan hamna i Vittangi öster om Kiruna, har jag haft svårt att rota mig litterärt. Jag vill stå stadigt på en plats, men dras hela tiden med av geografin som omger mig.

Min litterära produktion talar sitt tydliga språk. Min debutroman skrev jag strax efter att jag flyttat till Stockholm efter uppväxtens Sandviken och mellanlandningen i Uppsala, vilket också blev exakt den rörelse som bokens huvudperson gör. Min andra roman skrevs under de mest intensiva stockholmsåren, och således rör sig boken knappt utanför tullarna. Den långa ljudboksserie jag ägnat de senaste åren till att författa präglas likt debuten av förflyttning – till en början skildras Stockholm men i takt med att åren gått och min närmiljö förändrats – ja, desto mer träder Kirunaregionen fram. Och i det jag nu skriver på är platsen hundraprocentigt norra Tornedalen, som också är det landskap jag ser när jag tittar ut genom fönstret.

För västerbottningar ter sig antagligen det här kringflackande litterära livet udda. För likt inget annat landskap verkar författare därifrån så stadigt förankrade att de hela tiden återkommer, även när de sedan länge är utflyttade.

Vi påmindes om detta när Torgny Lindgren gick bort 2017 och återigen förra veckan när PO Enquist tyvärr lämnade oss. Det västerbottniska inlandet i form av Raggsjö och Hjoggböle hade dessa män rest ifrån rent fysiskt sedan decennier, men ständigt återkom de i sina böcker till barndomsplatserna och det de symboliserade. Sara Lidman hade likaså sitt Missenträsk, men till skillnad från herrarna blev hon sin geografi trogen och levde stora delar även av det vuxna livet på platsen hon skrev om.

Umeå en tidig morgon under Littfest 2016 får agera vy över Västerbotten.

Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt? Och varför präglar Gästrikland så lätt? Och är det ens egentligen min hemtrakt som är att skylla, eller ligger bristen inom mig? Är det jag som har en yta av teflon, all yttre påverkan rinner av?

Kanske, men att det finns en alldeles särskild lyster kring västerbottniska författare torde vara oomtvistat. Varje gång ett nytt namn lyfts upp för granskning, kopplas de gärna samman med giganterna som kommit före – jakten på nya västerbottniska berättare pågår ständigt.

Möjligen ligger en del av svaret där. Västerbotten har – från början antagligen helt omedvetet – kommit att skapa sin egen mytologi om det starka berättarlänet, vilket rent konkret på senare år fått tydliga manifestationer genom Littfest i Umeå och Berättarfestivalen i Skellefteå.
Stoltheten för den egna litterära myllan upplevde jag aldrig under min uppväxt. Jag minns visserligen att min gymnasielärare i svenska försökte intressera mig för gästrikesonen Per Gunnar Evander när hon märkte att jag bar på författarambitioner, men de av hans böcker jag lånade på biblioteket fäste aldrig. Möjligen teflon, som sagt.

Jag kan känna en sorg över att sakna ett lokalt litterärt rotsystem. I vuxen ålder har jag försökt rätta till det och upptäckt flera fina gästrikiska författarskap, och jag har även försökt grotta ner mig i det norrbottniska för att skapa en klangbotten där jag nu bor. Men det är svårt när man inte vuxit upp i det.

Förra sommaren recenserade jag för denna tidning en bok av poeten Stig Andersson. Uppvuxen i Skellefteå men boende i Gävle sedan nästan fem decennier romandebuterade han nu med polisdeckaren Myrgöreln. Trots närapå ett halvsekel i Gästrikland var platsen för hans skönlitterära förstlingsverk givet: Västerbottens inland. Självklart skrev han till och med på dialekt.

Västerbotten, som sagt. Det präglar hårt.

Recension: Poetisk polisdeckare i västerbottniskt 1950-tal

Nedanstående litteraturrecension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 29 juni:

——

Västerbottensbördige poeten Stig Andersson debuterar som deckarförfattare med en spännande polishistoria målad i koncisa vackra penseldrag.

Stig Andersson
Myrgöreln
Bokförlaget Tufvan

Myrgöreln är en ovanlig debut. Västerbottenbördige författaren Stig Andersson har som poet gjort avtryck i sydligaste Norrland, men hittills lämnat få spår efter sig i hembygden. Med detta lågmälda insteg på kriminalromanens bana lagom till 75-årsdagen ändras detta.

Stig Andersson föddes och växte upp i Skellefteå och utbildade sig i Umeå. Trots ett långt författarliv är han antagligen okänd för de flesta västerbottniska läsare. Efter utbildningen drog Andersson söderut och hamnade i Gävle, en stad han därefter förblivit trogen och arbetat i som socialarbetare under hela sitt yrkesliv.

Vid sidan av arbetet har han diktat. Starten kom med Kylskåpsblues 1973 och bredast nådde han 1986 med Älven, som bland annat premierades med Rörlingstipendiet (som Norrlands litteraturpris hette fram till 2008). Med åren har det blivit totalt nio poesisamlingar, senast 2016 års I själ och hjärta där han samlade kortdikter av japanskt och kinesiskt snitt.

I Gästrikland har han länge tillhört samma “scen” som den lokala författarprofilen Bernt-Olov Andersson, som också tagit bildporträttet på Stig Andersson som pryder insidan av bokens baksidesflik.

Västerbotten har förekommit även i Anderssons poesi, men i förstlingsverket i långform återvänder författaren till sina geografiska rötter fullt ut. Myrgöreln är en berättelse från en västerbottnisk älvdal i mitten av 1950-talet i den fiktiva byn Långsvedjan, dit kommissarie Allan Bengtsson från mordkommissionen i Stockholm anländer med några mannar efter att ett man brutalt dräpts. Iklädd vit kostym har han skjutits så illa i ansiktet att hans identitet inte kunnat fastställas. Vem är mannen? Varför har han mördats? Och vem kan ha gjort det?

Sakta börjar den tillresta polismannen nysta genom hembesök i traktens gårdar, otaliga kaffetårar i vedspiskök där ekon från 1800-talet ännu kan höras.

Tiden som Andersson förlagt berättelsen i är väl vald, en brytpunkt mellan det gamla och det nya. Kommissarien får så klart stå för det nya, han är omvärlden som tränger sig på, men någon egentlig kollision sker aldrig, författaren är noga med att aldrig göra schabloner av människorna han skildrar längs vägen fram mot gåtans lösning.

Kommissarien bär på en lågmäld mollton, lite som myrgöreln själv, det västerbottniska namnet på storspoven, vars uppbrutna sång med sorgesam klang Bengtsson flera gånger lägger märke till och berörs av, även om han vid ett tillfälle kallar dess drillande astmatiskt. ”Något som ville bli lyssnat till”, konstaterar han. ”Kanske ett spörjande. Något nästan andligt.”

Redan på försättsbladet är författaren tydlig med vad för typ av historia vi har att vänta oss – “Berättelse om ett brott” står under titeln, men även om orden ekar av det “Roman om ett brott” som Sjöwall/Wahlöö myntade redan på 1960-talet, är “Myrgöreln” långtifrån en gängse kriminalroman, trots att handlingen till det yttre utan tvekan är en polisdeckare.

Men Stig Andersson har andra anspråk än att bara berätta en spännande historia. En poet som med vackra, koncisa penseldrag ofta skildrat naturen i sin diktning glömmer inte det bara för att han byter genre, och resultatet blir därför en historia som genomgående bjuder på fina blickar för miljöer och stämningar.

Att dialogen är skriven på dialekt bör nämnas. Men det är genomgående bara lokalinvånarna som begåvats med detta, stockholmaren Bengtsson talar en felfri rikssvenska som jag tycker ger samtalen viss slagsida. Om nu västerbottniskan ska skrivas ut som den talas – eller talades i Anderssons ungdom, kanske snarare – bör då inte stockholmskan göra det också? Visst, kommissarien är sprungen ur det byråkratiska, korrekta Myndighetssverige, men den totala renons på språkliga egenheter som Bengtsson och hans kollegor uppvisar gör mig ändå lite förbryllad.

Oaktat denna detalj – Myrgöreln är en väldigt fin romandebut. Hoppas veteranen Stig Andersson har fått blodad tand.