Rykande färsk: Nära gränsen – Hotet

Herregud, det har varit så mycket annat jag behövt bolla med att jag helt glömt att posta något här i spalterna om min nya Nära gränsen, som ju släpptes förra veckan. Nåväl, bättre sent än aldrig. Här är länken till den, och här är infon:

——

NÄRA GRÄNSEN – HOTET

Julen står för dörren i Pajala där Lisa Korhonen kämpar för att bygga upp sitt liv efter sommarens tragedi. Vägen till en återförening med sonen Nils må ha blivit längre, men hon vägrar ge upp.

När en släkting till Lisas exman ringer en sen kväll och desperat ber om hjälp anar Lisa oråd. Trots detta låter hon sig övertalas och kör strax genom den kalla tornedalsnatten mot Pajala flygplats och ett okänt uppdrag. Det är ett beslut hon bittert kommer att få ångra. Snart är Lisa indragen i en smugglingshärva med höga insatser, ställd inför en fiende som ser människoliv som högst försumbara. Spåren i det snötäckta landskapet leder österut, och snart har hon såväl polis som kriminella nätverk efter sig. Drömmen om ett normalt liv blir allt mer avlägsen. Kommer Lisa någonsin att få träffa sitt barn igen?

Nära gränsen är en nervkittlande thrillerserie som utspelar sig i norrbottnisk glesbygd och där gränsen för vad en människa förmår ständigt förflyttas. Daniel Åberg har tidigare skrivit succéserien Virus för Storytel Original.

——

Det var baksidestexten det, i den mån man nu kan tala om en sådan gällande en bok som blott existerar i ljud- och e-boksform. Det känns fint att den är ute, jag har själv hunnit lyssna igenom knappt nio av de dryga tolv timmar den utgör, och det är bra fart och intensitet! Lo Kauppi gör verkligen en toppeninläsning med rejäl nerv som förstärker Lisas allt mer desperata sinnesläge. Och de tidiga lyssnarrecensionerna i Storytels app lovar gott, någon skriver Fantastisk! Så spännande från början till slut, en annan Väldigt bra personskildringar, bra intrig, välskriven och fantastiskt inläst av Lo Kauppi och en tredje Åberg är ju i en klass för sig! Medelbetyget är i skrivande stund 4.08 av 5.

Nå. Nog med självskryt. I samband med utgivningen av bok två i serien har även första delen fått ett nytt, mycket snyggt omslag som går i linje med tvåans, jag gillar verkligen detaljen med kartan till vänster och att det är trädtoppar som utgör gränsen mot mörkret. Och i stället för det som brukat vara gängse med de här Storytel Original-titlarna har de fått undertitlar i stället för nummer, så ettan heter numera Nära gränsen – Gisslan och tvåan Nära gränsen – Hotet.

Vän av ordning ställer nu frågan ja men vadå, ställdes inte Lisa inför ett hot i ettan också? Jojo, men var inte så krånglig nu.

Hur som helst – in och lyssna eller läs om ni inte redan gjort det! Jag vet att en del av mina mer hårdnackade fans aldrig kommer att acceptera att jag skriver något annat än Virus fram till sista andetaget, tack och adjö och amen, men jag tycker nog själv att det finns vissa aspekter med Nära gränsen som gör dem strået vassare.

Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 30 april.

——

Hur viktig är närmiljön i vårt skapande? Hur präglar platserna oss – och vid vilka tidpunkter gör de det? Och har vissa områden en särskild attraktionsförmåga?

Jag har tänkt mycket på det här sedan jag flyttade norröver. Som uppvuxen i Gästrikland, studerande i Uppsala, boende många år i Stockholm för att för sedan hamna i Vittangi öster om Kiruna, har jag haft svårt att rota mig litterärt. Jag vill stå stadigt på en plats, men dras hela tiden med av geografin som omger mig.

Min litterära produktion talar sitt tydliga språk. Min debutroman skrev jag strax efter att jag flyttat till Stockholm efter uppväxtens Sandviken och mellanlandningen i Uppsala, vilket också blev exakt den rörelse som bokens huvudperson gör. Min andra roman skrevs under de mest intensiva stockholmsåren, och således rör sig boken knappt utanför tullarna. Den långa ljudboksserie jag ägnat de senaste åren till att författa präglas likt debuten av förflyttning – till en början skildras Stockholm men i takt med att åren gått och min närmiljö förändrats – ja, desto mer träder Kirunaregionen fram. Och i det jag nu skriver på är platsen hundraprocentigt norra Tornedalen, som också är det landskap jag ser när jag tittar ut genom fönstret.

För västerbottningar ter sig antagligen det här kringflackande litterära livet udda. För likt inget annat landskap verkar författare därifrån så stadigt förankrade att de hela tiden återkommer, även när de sedan länge är utflyttade.

Vi påmindes om detta när Torgny Lindgren gick bort 2017 och återigen förra veckan när PO Enquist tyvärr lämnade oss. Det västerbottniska inlandet i form av Raggsjö och Hjoggböle hade dessa män rest ifrån rent fysiskt sedan decennier, men ständigt återkom de i sina böcker till barndomsplatserna och det de symboliserade. Sara Lidman hade likaså sitt Missenträsk, men till skillnad från herrarna blev hon sin geografi trogen och levde stora delar även av det vuxna livet på platsen hon skrev om.

Umeå en tidig morgon under Littfest 2016 får agera vy över Västerbotten.

Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt? Och varför präglar Gästrikland så lätt? Och är det ens egentligen min hemtrakt som är att skylla, eller ligger bristen inom mig? Är det jag som har en yta av teflon, all yttre påverkan rinner av?

Kanske, men att det finns en alldeles särskild lyster kring västerbottniska författare torde vara oomtvistat. Varje gång ett nytt namn lyfts upp för granskning, kopplas de gärna samman med giganterna som kommit före – jakten på nya västerbottniska berättare pågår ständigt.

Möjligen ligger en del av svaret där. Västerbotten har – från början antagligen helt omedvetet – kommit att skapa sin egen mytologi om det starka berättarlänet, vilket rent konkret på senare år fått tydliga manifestationer genom Littfest i Umeå och Berättarfestivalen i Skellefteå.
Stoltheten för den egna litterära myllan upplevde jag aldrig under min uppväxt. Jag minns visserligen att min gymnasielärare i svenska försökte intressera mig för gästrikesonen Per Gunnar Evander när hon märkte att jag bar på författarambitioner, men de av hans böcker jag lånade på biblioteket fäste aldrig. Möjligen teflon, som sagt.

Jag kan känna en sorg över att sakna ett lokalt litterärt rotsystem. I vuxen ålder har jag försökt rätta till det och upptäckt flera fina gästrikiska författarskap, och jag har även försökt grotta ner mig i det norrbottniska för att skapa en klangbotten där jag nu bor. Men det är svårt när man inte vuxit upp i det.

Förra sommaren recenserade jag för denna tidning en bok av poeten Stig Andersson. Uppvuxen i Skellefteå men boende i Gävle sedan nästan fem decennier romandebuterade han nu med polisdeckaren Myrgöreln. Trots närapå ett halvsekel i Gästrikland var platsen för hans skönlitterära förstlingsverk givet: Västerbottens inland. Självklart skrev han till och med på dialekt.

Västerbotten, som sagt. Det präglar hårt.

Porträtterad på bibblosajten Norrbottensförfattare

I samband med att jag tilldelades årets Rubus Arcticus-stipendium, blev jag även föremål för ett porträtt på den regionala bibliotekssajten Bibblos avdelning Norrbottensförfattare, för just författare med koppling till Norrbotten. Fint att få vara med i ett så illustert sällskap!

Fotnot för den geografiskt förvirrade: När man pratar om Norrbotten här uppe, pratar man i regel om länet/regionen Norrbotten, inte landskapet. Större delen av länet ligger ju i landskapet Lappland, bara kust- och tornedalskommunerna tillhör landskapet Norrbotten.

Dubbelt upp i norr – även artikel i Norrbottens-Kuriren i dag

Artikeln i NSD om Nära gränsen som jag länkade till i går publicerades i papperstidningen i dag torsdag, då även Norrbottens-Kuriren tryckte sin artikel om min följetongsbok. Hundraprocentig lokaltidningstäckning i Norrbottens län i dag, således.

Eller nej, nu ljuger jag, Haparandabladet finns faktiskt också, liksom Piteå-Tidningen. Men hundraprocentig täckning i de Luleåbaserade tidningarna med länstäckande ambitioner, åtminstone.

Om ljud, Virus och Smittad på Eyvind 1 december

Har ni vägarna förbi nedre Norrbotten om två helger? I sånt fall tycker jag ni ska komma till litteraturfestivalen Eyvind i Boden lördag 1 december, där jag deltar i en programpunkt då jag ska intervjuas av Eivor Bryngelsson om mitt skrivande med fokus på ljud och Virus och Smittad. Läs mer om min programpunkt här.

Jag tror det blir en fin litteratur- och berättarfestival! Det är tredje året den arrangeras, och de jobbar hårt med att etablera den som ett norrbottniskt litteraturnav, de delar ut Eyvind Johnson-priset och ser ut att ha försökt hitta aktuella författare med stark nordlig koppling. Förutom jag – som av någon outgrundlig anledning fått äran att sitta i “vänsterkrysset” på festivalbilagans framsida – deltar bland andra Anna Jörgensdotter, Andrea Lundgren, Mats Söderlund, Jenny Rogneby, Bengt Pohjanen, Kerstin Wixe, Hynek Pallas, Bernt Hermele, Elin Jäderström, Alfred Ruth och Mia Öström, som likt Anna Jörgensdotter tilldelades “vårt” Norrlands litteraturpris tidigare i år (jag är ju vice ordförande i det utdelande Norrländska litteratursällskapet).

Min partner in crime där David Väyrynen (som förutom att vara en grym poet även är ordförande i sällskapet) deltar också i en programpunkt på söndagen som kretsar kring P1-klassikern Tankar för dagen. Det ryktas även om att David och jag under lördagskvällens festligheter ska reprisera den uppskattade läsning vi gjorde ihop på Kirunas bokmässa, när vi presenterade senaste numret av vår tidskrift Provins.

Lite om den norrländska självständigheten och Kit

Intressanta (och långa!) texter på Kit.se de senaste dagarna om Norrland, där bland annat en opinionsundersökning beställts från Novus och som ger vid handen det smått sensationella resultatet att det i landets fyra nordligaste län i nuläget finns ett stöd för norrländsk självständighet. På frågan Om det var folkomröstning idag om Norrlands självständighet, skulle du då rösta för eller emot ett självständigt Norrland? svarade 41 procent att de var för, 39 procent emot och 19 procent att de inte visste.

Vad som sedan följde får sägas vara lite symptomatiskt: Ingenting.

Eller jo, nu är jag lite orättvis. SVT gjorde faktiskt en rewrite och följde upp med ett par andra artiklar plus att några medier i mellersta Norrland skrev lite, men i övrigt har det varit tyst, jag har till exempel inte sett någon nämna det här uppe.

När jag själv delade artikeln om opinionsundersökningen på Facebook fick jag en ynka tumme upp, och två putslustiga kommentarer. Frågan tas helt enkelt inte på allvar.

Nu ska så klart inte allt för stora växlar dras på den där undersökningen, den största bristen den har anges i själva texten – frågan har inte på allvar debatterats, för- och nackdelar har inte stötts och blötts och när eller om så sker är det möjligt att resultatet ser annorlunda ut.

Att underkänna undersökningen på grund av att Gävleborgs län inte togs med i undersökningen så som en statsvetare gör i SVT:s sidoartikel, är dock att göra det lite enkelt för sig. Kit valde att enbart begränsa undersökningen till de fyra nordligaste länen eftersom det är vad den svenska regeringen anser ska vara Norrland framöver enligt den statliga Indelningskommitténs senaste förslag, där Norrlands län föreslås bestå av dagens Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, och dagens Gävleborgs län (som sedan 1500-talet räknats till landsdelen Norrland) i stället föreslås ingå i det som ska bli Svealands län.

Borde Norrland – vad vi nu väljer att lägga i begreppet – bli självständigt? Nej, med den kunskap jag har i dagsläget tycker jag inte det. Men jag anser absolut att frågeställningen bör börja tas på allvar och inte skämtas bort.

15. Fem saker jag blir glad av i vardagen

1. När Tage och Ejda är på gott humör. De är väldigt olika, våra barn, men en sak de har gemensamt är att de båda är väldigt emotionella. Det yttrar sig på lite olika sätt – Tage är oftast väldigt glad men kan också vara bekymrad och ledsen, medan Ejda är endera en solstråle eller arg som få. Som tur är visar hon den här ilskan främst här hemma, på dagis ryktas det att hon i princip alltid är glad, men något säger mig att hon kommer att börja visa sina andra sidor i takt med att hon blir mer familjär och trygg även i den miljön.

2. När Tage och Ejda är fina mot varandra. Det är de nästan alltid, Ejda avgudar sin storebror och Tage är väldigt förtjust i sin lillasyster också, så de kramas rätt mycket. Jag vet inte hur ovanligt eller vanligt det är, men Tage har hittills aldrig slagit Ejda (vad vi har sett), trots att vi nog inte skulle ha kunnat klandra honom särskilt högljutt om han gjort det – för det finns en grej hon inte är snäll gällande när det kommer till Tage – hans hår, som hon bokstavligt talat ofta hänger i bara för att retas med honom (hon är fullt medveten om hur håröm han är).

3. Att jag i går genomförde min första träning sedan New York Marathon, jag har varit rätt förkyld ändå från att träningsvärken släppte fram till nu. Jag simmade i drygt en halvtimme på badhuset inne i Kiruna. Jag har ärende in till stan även senare i veckan, så förhoppningsvis blir det en runda till då.

4. Att jag äntligen har fått rumpan ur och börjat ta mig an lite svenskt tv-material på TVdags också. Jag har amerikanskt drama och någon sorts utveckling inom teknikområdet och streamingmarknaden som mina primära bevakningsområden där, men till i går recenserade jag säsongspremiären av Historieätarna, som jag i stort gillade även om jag hade vissa dubier gällande spritintaget. Jag ska försöka skriva mer svenskt framöver.

5. Att jag i går fick två lokala förfrågningar om jag fanns tillgänglig för jobb här uppe i Norrbotten. Hittills har det varit mycket så att redaktörer jag känner i Stockholm hör av sig när de behöver lägga ut ett jobb som ska göras i norr och det är så klart finemang det också, men det finns ju även lokala aktörer här uppe som är i behov av kompetenta frilansjournalister. Och det är dem jag vill göra min existens känd för i större utsträckning. Och det har som sagt börjat lossna. Fint!

——

Det här är del 15/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Norr om Dalälven tar det väl ändå slut, eller?

Ingen vidare dag för TT i går från min horisont.

Beskedet om att TT ska lägga ner sina Norrlandskontor i samma veva som nordligaste Sverige förändras och på många håll växer så att det knakar känns som en rejäl miss. Visst, jag är ingen korrekramare som anser att det i alla lägen blir bättre rapportering när man fysiskt befinner sig på plats, men det framstår ändå som ett gravt feltänkande att man från ledningshåll resonerar som så att den nationella nyhetsbyrån inte har något behov av att ha några egna personer på plats i en landsdel som består av 60 procent av Sveriges totala yta. I dagens NSD (ej på nätet ännu) intervjuas TT:s journalistklubbs ordförande Kenneth Ahlborn som inte skräder orden gällande vad han tycker om de planerade nedläggningarna – Det är pinsamt att Sveriges största nyhetsbyrå inte har någon bevakning norr om Stockholm samt Vi motsätter oss det i helhet och delar – på alla sätt.

Fyra journalister berörs – en i Sundsvall, två i Umeå och en i Luleå. Än så länge är bara varsel lagda och förhandlingar med facket ska inledas. Jag hoppas att ledningen får bakläxa.