Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 30 april.

——

Hur viktig är närmiljön i vårt skapande? Hur präglar platserna oss – och vid vilka tidpunkter gör de det? Och har vissa områden en särskild attraktionsförmåga?

Jag har tänkt mycket på det här sedan jag flyttade norröver. Som uppvuxen i Gästrikland, studerande i Uppsala, boende många år i Stockholm för att för sedan hamna i Vittangi öster om Kiruna, har jag haft svårt att rota mig litterärt. Jag vill stå stadigt på en plats, men dras hela tiden med av geografin som omger mig.

Min litterära produktion talar sitt tydliga språk. Min debutroman skrev jag strax efter att jag flyttat till Stockholm efter uppväxtens Sandviken och mellanlandningen i Uppsala, vilket också blev exakt den rörelse som bokens huvudperson gör. Min andra roman skrevs under de mest intensiva stockholmsåren, och således rör sig boken knappt utanför tullarna. Den långa ljudboksserie jag ägnat de senaste åren till att författa präglas likt debuten av förflyttning – till en början skildras Stockholm men i takt med att åren gått och min närmiljö förändrats – ja, desto mer träder Kirunaregionen fram. Och i det jag nu skriver på är platsen hundraprocentigt norra Tornedalen, som också är det landskap jag ser när jag tittar ut genom fönstret.

För västerbottningar ter sig antagligen det här kringflackande litterära livet udda. För likt inget annat landskap verkar författare därifrån så stadigt förankrade att de hela tiden återkommer, även när de sedan länge är utflyttade.

Vi påmindes om detta när Torgny Lindgren gick bort 2017 och återigen förra veckan när PO Enquist tyvärr lämnade oss. Det västerbottniska inlandet i form av Raggsjö och Hjoggböle hade dessa män rest ifrån rent fysiskt sedan decennier, men ständigt återkom de i sina böcker till barndomsplatserna och det de symboliserade. Sara Lidman hade likaså sitt Missenträsk, men till skillnad från herrarna blev hon sin geografi trogen och levde stora delar även av det vuxna livet på platsen hon skrev om.

Umeå en tidig morgon under Littfest 2016 får agera vy över Västerbotten.

Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt? Och varför präglar Gästrikland så lätt? Och är det ens egentligen min hemtrakt som är att skylla, eller ligger bristen inom mig? Är det jag som har en yta av teflon, all yttre påverkan rinner av?

Kanske, men att det finns en alldeles särskild lyster kring västerbottniska författare torde vara oomtvistat. Varje gång ett nytt namn lyfts upp för granskning, kopplas de gärna samman med giganterna som kommit före – jakten på nya västerbottniska berättare pågår ständigt.

Möjligen ligger en del av svaret där. Västerbotten har – från början antagligen helt omedvetet – kommit att skapa sin egen mytologi om det starka berättarlänet, vilket rent konkret på senare år fått tydliga manifestationer genom Littfest i Umeå och Berättarfestivalen i Skellefteå.
Stoltheten för den egna litterära myllan upplevde jag aldrig under min uppväxt. Jag minns visserligen att min gymnasielärare i svenska försökte intressera mig för gästrikesonen Per Gunnar Evander när hon märkte att jag bar på författarambitioner, men de av hans böcker jag lånade på biblioteket fäste aldrig. Möjligen teflon, som sagt.

Jag kan känna en sorg över att sakna ett lokalt litterärt rotsystem. I vuxen ålder har jag försökt rätta till det och upptäckt flera fina gästrikiska författarskap, och jag har även försökt grotta ner mig i det norrbottniska för att skapa en klangbotten där jag nu bor. Men det är svårt när man inte vuxit upp i det.

Förra sommaren recenserade jag för denna tidning en bok av poeten Stig Andersson. Uppvuxen i Skellefteå men boende i Gävle sedan nästan fem decennier romandebuterade han nu med polisdeckaren Myrgöreln. Trots närapå ett halvsekel i Gästrikland var platsen för hans skönlitterära förstlingsverk givet: Västerbottens inland. Självklart skrev han till och med på dialekt.

Västerbotten, som sagt. Det präglar hårt.

Sju dagar i södern

Så vi reste alltså söderöver.

Först ett tre timmar försenat nattåg från Kiruna till Gävle, följt av ett par dagars häng hos mina systrar, min mamma och min pappa i Gävle, Sandviken och Kungsgården.

Därefter vidare för fyra dagars vistelse i Stockholm. Hann inte mer än inkvartera oss innan jag rotade fram mina springskor och shorts (det var ju trots allt +2!) och gav mig ut och sprang en liten runda längs Hammarby kanal bort till Danvikstull och åter via Söders höjder.

Fredagen spenderade vi ute i Fittja på Exploria Centers trampolinpark (Tages önskemål) och Skånegläntans lekplats (Ejdas önskemål). Sin vana trogen slocknade Tage i soffan framåt kvällen samtidigt som Ejda ”Jag är aldrig trött” Ögren höll igång i soffan fram till halv tolv på kvällen, mäkta sur över att jag och Johanna vid halv tio tog kontroll över teven och klämde ett par avsnitt Empire till hämtmaten från Tre Indier.

Lördagen blev en shopping- och evenemangsdag på Söder där vi bland annat åt crepeslunch på Fyra Knop och som kröntes av att jag och Ejda gick på Frost i sing-a-long-version på Bio Rio vid Hornstull innan vi drog hem till vår kompis Paulina för middag med hennes kids Wim och Bill på kvällen. Mönstret från föregående kväll upprepade sig – Tage somnade redan innan vi tog taxi hem samtidigt som Ejda höll igång med oförminskad styrka till strax före klockan elva. ”Så kallat kul”, som Tage brukar uttrycka det.

Gårdagen gick i bildningens tecken, vi tog tunnelbanan och spårvagnen till Nordiska museet, utrustade oss hela bunten med barnens audioguide och lät Gustav Vasa lotsa oss genom museet. Otroligt sympatiskt och uppskattat, även Ejda gick igång och sprang runt och letade efter de gula stolpar där nya avsnitt skulle spelas upp.

Faktumet att Tage är döpt efter Tage Erlander (Johanna läste Bangs memoarer under graviditeten precis när vi diskuterade namn och fastnade för Tage när Bang skrev om en intervju hon gjort med Erlander) har via krokiga vägar lett till att våra barn – på ett lite udda sätt antar jag – kommit att intressera sig för Socialdemokraternas fallna ledare. Efter museet åkte vi därför först till NK och gick till platsen där Anna Lindh blev knivhuggen, och promenerade sedan bort till Sveavägen (via Tunnelgatans trappa där mördaren flydde), pratade lite om mordet på Olof Palme vid minnesplaketten på trottoaren och gick sedan upp till Adolf Fredriks kyrka och besökte Palmes grav. Ejda blev lite besviken över att vi inte hann besöka Anna Lindhs grav vid Katarina kyrka också (hon identifierar sig av förklarliga skäl mer med henne än Palme), men vi lovade att så ska ske i sommar i stället.

I går kväll gick jag sedan ner till Hornstull där jag sammanstrålade med Peter för middag på krogen Linje Tio. Vandrade hem genom ett nästan mörklagt Tanto och möttes vid hemkomsten vid halv elva av en Ejda som studsade omkring i soffan och en Tage som slocknat sedan länge.

I dag reser vi hem till snöskottningen och Katten Karlsson, vi tar flyget den här gången. Det har varit en fin vecka med bra aktiviteter hela vägen och nästan helt konfliktfritt mellan kidsen. Den enda plumpen i protokollet kom väl egentligen innan vi ens kommit iväg på allvar – Ejda blev åksjuk redan i bussen mellan Vittangi och Kiruna och kräktes ner sin overall.

Men det finns ju tvättmaskiner.

Tretton timmar kvar

Vi har spenderat veckan i Stockholm och Gästrikland, inledningsvis tre nätter i huvudstaden, sedan två hos mamma i Sandviken och avslutningsvis en hos min ena syster i Gävle. Intensiva, barnfyllda dagar, med en kväll vuxet umgänge insprängt någonstans i mitten.

Och nu nattåg norrut, sittplatser i fjorton timmar. En knapp timme efter avgången från Gävle, när vi blickade ut genom fönstret över tomheten vid tågstationen i Söderhamn, muttrade Ejda: Ååh, är inte det här tråkiga tåget framme snart?!

Kämpa Daniel.

Lite om den norrländska självständigheten och Kit

Intressanta (och långa!) texter på Kit.se de senaste dagarna om Norrland, där bland annat en opinionsundersökning beställts från Novus och som ger vid handen det smått sensationella resultatet att det i landets fyra nordligaste län i nuläget finns ett stöd för norrländsk självständighet. På frågan Om det var folkomröstning idag om Norrlands självständighet, skulle du då rösta för eller emot ett självständigt Norrland? svarade 41 procent att de var för, 39 procent emot och 19 procent att de inte visste.

Vad som sedan följde får sägas vara lite symptomatiskt: Ingenting.

Eller jo, nu är jag lite orättvis. SVT gjorde faktiskt en rewrite och följde upp med ett par andra artiklar plus att några medier i mellersta Norrland skrev lite, men i övrigt har det varit tyst, jag har till exempel inte sett någon nämna det här uppe.

När jag själv delade artikeln om opinionsundersökningen på Facebook fick jag en ynka tumme upp, och två putslustiga kommentarer. Frågan tas helt enkelt inte på allvar.

Nu ska så klart inte allt för stora växlar dras på den där undersökningen, den största bristen den har anges i själva texten – frågan har inte på allvar debatterats, för- och nackdelar har inte stötts och blötts och när eller om så sker är det möjligt att resultatet ser annorlunda ut.

Att underkänna undersökningen på grund av att Gävleborgs län inte togs med i undersökningen så som en statsvetare gör i SVT:s sidoartikel, är dock att göra det lite enkelt för sig. Kit valde att enbart begränsa undersökningen till de fyra nordligaste länen eftersom det är vad den svenska regeringen anser ska vara Norrland framöver enligt den statliga Indelningskommitténs senaste förslag, där Norrlands län föreslås bestå av dagens Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, och dagens Gävleborgs län (som sedan 1500-talet räknats till landsdelen Norrland) i stället föreslås ingå i det som ska bli Svealands län.

Borde Norrland – vad vi nu väljer att lägga i begreppet – bli självständigt? Nej, med den kunskap jag har i dagsläget tycker jag inte det. Men jag anser absolut att frågeställningen bör börja tas på allvar och inte skämtas bort.

Hej då farfar

Vi begravde min farfar i dag, han somnade in 96 år gammal för några veckor sedan i Årsunda, platsen en mil söder om Sandviken där min pappa växte upp och dit farfar återvände på ålderns höst efter uppåt ett kvartssekel i Gävle.

Det var en fin, enkel ceremoni i Årsunda kyrka, som är en av de vackrare kyrkorna i Gästrikland med anor från tidig medeltid.

Tage hann träffa min farfar fyra eller fem gånger, Ejda däremot bara en. När vi var där och hälsade på honom julen 2014, och jag anade att det kanske inte skulle hinna bli fler träffar med tanke på hur sporadiskt vi besöker Gästrikland, kom jag på precis när vi skulle gå att jag ville fånga dem på samma bild åtminstone en gång.

Fotot, som tyvärr inte är tillgängligt i min mobil utan enbart i en dator uppe i Vittangi, är därför en något suddig historia där Ejda står i farfars hall med vinterjacka på och en mössa med öronlapparna på svaj, och farfar sitter i sin soffa långt bort i bakgrunden, tittandes åt ett annat håll. Knappast ett foto att rama in, men i alla fall ett fint minne.

Från ovan

Strejken är över, jag kunde flyga mot Kiruna enligt ordinarie plan. Vädret var nästan klart och efter att vi lyft i sydlig riktning och vänt nosen norrut gick det tydligt att se landskapet, E4:an som med svaga svängar tar sig mot Uppsala, vi flög rakt över staden och från min fönsterplats på planets vänstra sida såg jag de västra delarna, urskiljde Flogsta och Stenhagen innan vi svängde något åt nordost, 272:an som for iväg mot Gästriklands sydliga spets vid Gysinge, gamla E4:an som nu bara är en anonym länsväg, nya E4:an som bredbent fyrfiligt tar för sig över de mer glesbefolkade trakterna strax öster om det pärlband av samhällen som den gamla Europavägen gick längs med. Hur den nya och den gamla vägen stundtals är brett isär, stundtals så nära varandra att man bör kunna se mellan dem, allt tydligt åskådliggjort från skyn. Och 272:an som försvann i fjärran i takt med att vår rutt gick ut mot kusten och i höjd med vad jag tror var Älvkarleby tog oss ut över Bottenviken och gjorde Gävle och Sandviken där strax ovanför till avlägsna bebyggelser jag bara kunde skönja konturerna av.

Jag saknar de där vägarna. Det har inte direkt med flytten norrut att göra, jag åkte dem sällan även under de många åren i Stockholm, det var främst under Uppsalatiden vi frekventerade dem var och varannan vecka, men det är ändå så tydligt när jag flyger över dem och kan namnge ställe efter ställe och känner stråken med sådan självklarhet – det är mina platser.

Gästrikland i första hand och norra Uppland i andra hand kommer alltid att vara platserna jag förstår. Jag har svårt att förklara det bättre.

Föreskolestart, coach Taylor och gästrikelitteratur

Vardag i morgon igen, har börjat förbereda barnen på förskolan. Tage suckar och säger att det är mycket roligare med sommarlov, trots att han tre minuter tidigare ondgjort sig över hur tråkigt han har det och hur synd det är om honom, att det inte finns något att göra här hemma (sittandes i ett hav av leksaker, iPadar, kojor, lillasyster och husdjur). Ibland går det inte att vinna. Rätt ofta, när jag tänker efter.

Har skrivit några kortare grejer på TVdags de senaste dagarna, om streamingtjänsten Film2Homes konkursansökan och Kyle Chandlers (mycket korta) återinträde i paradrollen som coach Taylor i mitt älskade Friday Night Lights.

Fin resetext i DN i dag om Gästrikland som litterärt landskap. Tycker dock att artikeln är lite snål när det gäller att nämna författarnamn, nog finns det fler som bör uppmärksammas i sammanhanget än Per Gunnar Evander, Joe Hill, Agnes von Krusenstjerna och Anna Jörgensdotter. Vart tog exempelvis bruksskildraren Bernt-Olov Andersson och poeten Stig Sjödin vägen? Men oavsett – väldigt fint att gästrikebygderna får uppmärksamhet, det sker alltför sällan. Och okej, även Per-Agne Erkelius nämns, dock blott i en bisats.

Gästrikeliv

Tredje och sista kvällen i Sandviken. Tage jobbar på sin fotomodellsmin och bygger lego, Ejda är Ejda (det vill säga lever rövare) och det har snöat ett par decimeter under kvällen, vilket fick min tänkta joggingrunda att … ja, snöa inne.

IMG_9721.JPG

2 500 tecken skrivna i går kväll och på förmiddagen i dag. Det här kommer att bli en mobilroman.

Årets första resa

Vi tog flyget ner till Arlanda, tåg till Gävle, byte, tåg till Sandviken. Och vilken resa, jag är som en urkramad trasa när nu barnen äntligen somnat in för dagen, en i soffan och en i sin farmors säng. Ejda Ejda Ejda, du vet då hur man jagar livet ur sin far. Så liten kropp, så många kilometer i benen.

Fint var att hon så snabbt kom in i leken och tilliten till sin farmor, trots att de inte setts sedan i … augusti? Tage är ju en helt annan femma, han har tydliga minnen av henne men Ejdas tjugoenmånadershjärna är väl lite mer åt guldfiskhållet när det kommer till långtidsminnet, och hon brukar kunna vara rätt reserverad mot människor hon inte är väl bekant med. Men det gick fint nästan direkt.

Boken då? De 1100 tecknen per dag? Tja, jag är kommen åtta dagar in på det nya året inte uppe i 8800 tecken, men i alla fall i cirka 5000, vilket väl får anses okej med tanke på att allt hittills skrivits på mobilen under stulna vardagsstunder. Ett par riktiga datorsittningar och jag torde kunna ligga på plus.

Att vara norrlänning

Och du din jävla stockholmsbögjävel kommer inte närmare än fem meter för då smäller det.

Året är 1994, jag är 19 år och gruppbefäl på ett skyttekompani på I21 i Sollefteå, och har lördagskvällen till ära iklätt mig en poppig, vinröd Adidaströja. Jag skulle inte kalla den tajt, utan på sin höjd kroppsnära. Men just där, helgtjänstkvällen då vi har bestämt oss för att blunda för morgondagens arla uppställning och i stället tänker supa oss fulla på Gyllene orren, räcker det. Stockholmsbögjävel.

Killen som spottar ur sig frasen kommer från Sundsvall, tolv mil söder om vår vistelseort. Själv är jag uppvuxen i Sandviken, ytterligare tjugotvå mil söderut. Vi är båda från Norrland. Men i hans ögon förtjänar jag och min t-shirt skällsordet Stockholm.

Ett år senare jobbar jag en kväll för första gången i baren på min studentnation i Uppsala. Britpopvågen har nått zenit, min gula t-shirt är tveklöst tajt och när jag lutar mig fram över bardisken och frågar en kund Vill du ha ett glas till ölen? får jag ett alkoholtungt vaaa? till svar. Jag upprepar frågan, och killen, som jag senare ska bli vagt bekant med när vi under några vinterveckor fruktlöst springer efter samma tjej, fnyser jävla norrlänning, griper tag om sin ölflaska och går därifrån. Själv är han sprungen ur staden vi befinner oss i, tolv mil söder om Sandviken. Jag går hem den kvällen och ställer mig framför spegeln, kontrollerar så att min tunga verkligen nuddar gommen när jag formar L-ljud, försöker undvika att den i stället daskar neråt i munhålan och skapar det där typiskt gästrikiska tjocka L-lätet. Glas, säger jag till spegeln med så tunt L som möjligt. Inte säga gLLas, bannar jag mig själv. Glas.

I min debutroman Dannyboy & kärleken från 2005 ondgör sig den självömkande huvudpersonen om vådan av att ha sitt ursprung i Gästrikland. Man blir trampad på tårna så ofta som gästrike, säger han. Det är inte lätt att komma från Sveriges näst mest bortglömda landskap. Det är bara dom från Dalsland som har det värre. Och dom har ju i alla fall Fucking Åmål.

I dag är det kanske åter mer synd om dalslänningarna eftersom Lukas Moodyssons debutfilm väl sakta faller i glömska i de breda folklagren, men belägenheten för gästrikar har därför inte blivit mindre prekär. Inklämt mellan den prunkande storstadsregionen Stockholm/Uppsala i söder, det identitetsstarka och folkdräktstunga Dalarna i väster och det riktiga Norrland norrut, är Gästrikland ett anonymt skogsbeklätt litet ingenmansland som få utomstående vill ha att göra med. Inte ens E4:an befattar sig med landskapet på allvar, Europavägen lyckas under åtta mil av sin rikslånga sträckning mata norr- och södergående trafik genom landskapet så effektivt att trafikanter lär undra om det överhuvudtaget bor någon längs denna sträcka.

Under det dryga decennium då jag bodde i Stockholm låg de här tankarna mestadels latenta inom mig. Men efter att min familj nu omlokaliserat sig till min hustrus hemby Vittangi sju mil öster om Kiruna, och jag därmed kan lägga bott i Norrlands nordligaste kommun som en punkt till min cv, har jag allt mer börjat fundera på Norrland i allmänhet och dess sydligaste appendix i synnerhet.

Norrland som begrepp är på en och samma gång både diffust och glasklart. Eftersom landsdelen upptar nästan sextio procent av Sveriges yta säger frasen Jag bor i Norrland rent geografiskt nästan ingenting – det är 100,5 mil fågelvägen mellan den nordliga spetsen vid Treriksröst och den sydliga gränsen i Färnebofjärden – men samtidigt finns i ordet norrlänning en inneboende sam- och tillhörighet som boende i Svealand och Götaland saknar. Detta är extra intressant, för till skillnad från hos svearna och götarna finns det i Norrland inte någon gemensam historisk folkstam som samlande symbol – att vara norrlänning är ett tillstånd.

Själv kände jag mig under uppväxten aldrig som norrlänning. Boende i Norrlands sydligaste kommun Sandviken sökte jag samhörighet i motsatt riktning, och jag hittar inte på när jag säger att jag ibland drömde om att vi gästrikar skulle upptas i Svealand, att de nere i södern skulle låta oss bli en del av det urbana liv jag utgick ifrån pågick i den landsdel som huserar huvudstaden. Helt otänkbar trodde jag heller inte att drömmen var – Gästrikland räknades till Svealand så sent som på 1400-talet, saker kunde ändras igen.

Södern för den delen. Det irriterade mig oerhört att vår granne Dalarna i väster tilläts vara med i den svealändska gemenskapen trots att landskapet låg betydligt mer ”off” än Gästrikland. Från mitt pojkrum var det 16 mil fågelvägen till centrala Stockholm, men de som bodde i Idre i norra Dalarna hade över 40! Ändå kunde de sitta där i sina fjärran fjällstugor och bo i Svealand, trots att de till och med hade en egen sameby. Jag hatade folk från Idre, de var ett hån mot min längtan efter storstadens puls.

Från min nya horisont i den svenska civilisationens nordligaste utpost ter sig ungdomsåren i Gästrikland både närliggande och avlägsna. Nära eftersom Kiruna påminner om Sandviken – båda socialdemokratiska fästen med varsin tung industriaktör som dominerar och dompterar den lokala samhällsutvecklingen i form av LKAB och Sandvik – och fjärran eftersom avståndet är så svårgreppbart. Ni bor ju så långt borta, säger min mamma uppgivet i telefonen, hon är inte så pigg på att flyga och ett femtontal timmar på tåg avskräcker också. Men gläds över att vi båda åter bor i Norrland! vill jag svara, men mamma har aldrig delat mina tankar om landsdelarnas betydelse så frågan är om det räcker som substitut till att få träffa sina barnbarn oftare.

Men faktum är att Norrland som identitetsmarkör förekommer påfallande sällan här uppe också. Och detta gäller även landskapet Lappland vilket förvirrar mig ytterligare – jag är skolad i en trakt där man geografiskt identifierar sig med sitt landskap, men här hör jag aldrig någon tala om att vi bor i Lappland, i stället är vi norrbottningar eftersom vi bor i Norrbottens län. För mig är det obegripligt hur någon kan vilja identifiera sig med ett landsting, men kanske är det även här avståndet som ställer till det, Lappland är så oerhört stort och skiftande – vilken sorts samhörighet kan den som bor i Lapplands nordligaste ort Karesuando tänkas känna till dem i dess södra ände i Dorotea, 72 mils bilväg söderut?

Men åter till Norrland. Vilka av oss som bor i denna landsdel ser oss ens först och främst som norrlänningar? De i mitten? Jämtarna verkar vilja hålla sig för sig själva med sin flagga och republik, men kanske i Västerbotten, i de säregna inlandstrakter där Lindgrenarna och Lidman skapat egna litterära universum? Nja, de har ju en stark lokal, egen identitet, varför skulle de kalla sig norrlänningar? De mer identitetslösa landskapen då – som Ångermanland där jag kallades Stockholmsbögjävel – är det Norrlands hjärta? Tveksamt, de har Höga kusten, en egen skärgård med vacker natur och böljande dalar inåt landet, platser starka i sig själva, enkla att skapa egna identiteter kring.

Än längre söderut då, i landskapen som inte har så mycket att yvas över? Vet någon något alls om Medelpad? Ja, Sundsvall ligger där och det finns en postsorteringscentral i den en gång så viktiga järnvägsknuten Ånge, men därutöver? Och Hälsingland som jag i min armod på något sätt alltid sett upp till – vad har hälsingarna egentligen att komma med, är det inte bara en jämntjock trakt där ingen kan skilja orter som Söderhamn, Bollnäs och Hudiksvall åt? Borde inte de vilja kalla sig norrlänningar? Kanske.

Men det tragikomiska är, att det på något sätt är först när vi når allra längst ner, till min barndoms Gästrikland, Norrlands blindtarm, som vi hittar ett landskap så vagt i allmänhetens medvetande att invånarna borde kasta sig över chansen att vilja ikläda sig en i södern så stark identitetsmarkör som norrlänning.

Och då bor där ett folk som inget annat vill än att knyta band söderut, få vara med i en gemenskap där de helt skulle försvinna i mängden. Oh the ironi.

——

Ovanstående text skrev jag för cirka ett år sedan, senvåren 2013, först som spridda tankar i sviterna av vår Vittangiflytt, sedan något mer stringent sammanredigerad med en vag tanke om att kanske försöka få texten publicerad på lämplig plats. Eftersom jag aldrig tyckte att jag fick till slutklämmen ordentligt stannade det dock vid just en tanke och texten föll med tiden i glömska i min Övrigt-mapp, och jag har inte tänkt på den förrän jag i går lyssnade på första avsnittet av Norrlandspodden med Sofia Mirjamsdotter och Po Tidholm, där en del av de tankar och faktauppgifter som passerar revy även i min text belystes.

Så som en hyllning till deras podd, vars första avsnitt jag gillade skarpt och som jag uppmanar alla att lyssna på eftersom ämnet inte bara berör norrlänningen utan svensken i gemen, plockar jag fram texten från glömskan och publicerar den här i stället.

Och lyssna nu på podden! Här är länken till den i iTunes.

Sandviken satsar på litteratur för barn och unga

I dag fick vi ännu en orsak att åka till Gästrikland regelbundet, när litteraturhuset Trampolin slog upp sina portar i Sandviken.

Att Sandviken satsar på landets första litteraturhus för barn och unga glädjer mig oerhört. Visserligen hade det så klart varit bättre för min nuvarande livssituation om satsningen skett i Kiruna, men det är klart att hjärtat även klappar extra varmt för min hembygd. Sandviken har alltid lagt mycket resurser på kultur, biblioteket är exempelvis ett föredöme med sin långvariga satsning på 365-dagarsöppet (något exempelvis Stockholm inte är i närheten av), och litteraturhuset Trampolin, inhyst i det nya kulturcentrumet, har potential att bli något väldigt bra, av vad jag läst och sett hittills.

Hoppas nu bara att Sandvikenborna överlag drar dit sina barn, så att det inte bara blir en plats dit den kulturintresserade medelklassen vallfärdar.

Arbetarbladet har skrivit en artikel inför helgens premiär, och nedan bäddar jag in ett klipp som TV4 Nyheterna gjorde om satsningen för en dryg månad sedan.