DJtv #63 – Är du bokbloggare lilla vän?

På onsdag kväll anordnar Bokhora en träff för bokbloggare, vilket fick oss att börja fundera över vad en bokblogg egentligen är, vad de skriver om och hur. Vad gör egentligen en bokblogg riktigt bra? Vilken betydelse har de? Och varför finns det så få män som kallar sig bokbloggare? Är det någon skillnad på bokbloggare och litteraturbloggare? Svaret på de frågorna, samt en påminnelse om den deckarkarta vi började sätta ihop redan sommaren 2008, får ni i veckans avsnitt.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Strosa i Trosa

Vi åkte som sagt till Trosa. Tog in på stadshotellet. Det spöar fredagsnattens boende på Clarion Sign med hästlängder. Jag har inte upplevt ett sådant hotellgemyt sedan vistelsen i Tällberg under Melodifestivalen i Leksand i fjol. Och Trosa, som jag aldrig besökt tidigare, är en slående vacker liten stad. Och när jag går längs den vackra Trosaån kan jag inte låta bli att tänka på Sandviken, hur sorgligt det är att kanalen som flyter genom staden utnyttjas så illa, hur den skulle kunna vara en tillgång men istället ligger vid sidan om centrum som en bristning i landskapet och ett ständigt dåligt samvete för Sandvik och kommunledningen.

Trosaån vid niotiden på söndagsmorgonen.

Antar att det bara finns en.

Buggfest vid Rådhusstugan.

Smörgåstårta vid Trosaån.

Ankan i mitten bet Tage i tån. True story.

Målarfärgen, hotellen och vi.

När vi kom hem vid åttatiden igår kväll efter en halvdag i skärgården stank lägenheten av målarfärg. Hantverkaren som höll på med våra fönster hade sagt att det skulle målas från och med måndag och vi hade tänkt bo i min gamla lägenhet ett par nätter, den står tom för tillfället och är uppsagd till första juli. Men då jag inte hunnit fixa någon säng dit, och hantverkarens svar på frågan om färgen kunde vara skadlig för en elvaveckors bebis var mer än lovligt svävande, gjorde vi det enklast möjliga:

Spontan hotellhelg.

Vi ska således strax checka ut från Clarion Sign, och funderar nu på att åka utomsocknes och spendera resten av helgen i Trosa. Eller har ni några andra förslag på bra ställen inom en timmes tågradie, på ett ungefär?

Om Boktipset och andra ställen

Jag har aldrig riktigt fått något grepp om Boktipset. Jag får erkänna att jag var lite skeptisk till en början, tyckte det var en smula fräckt att de lanserade sig som Sveriges första bokcommunity när Bok.nu med närmast identiskt upplägg fanns sedan länge. När dessutom tillika Bonnierägda DN gjorde ett uppslag i kulturdelen om bokcommunitys lagom till sajtens lansering, och utmålade Boktipset som ensam i sitt slag i Sverige, kändes det … ja, lite billigt, även om man så klart inte kan klandra Boktipset för det utan snarare DN.

Men med det sagt, måste jag säga att Boktipset har vuxit på mig. Inte så att jag själv har skapat ett konto där och börjat betygsätta böcker, men jag klickar mig runt där ibland och det är uppenbart att sajten ändå används och verkar växa. Eller ja, låt mig säga så här, vad jag grundar det faktumet på är att antalet betygsättningar på mina romaner sakteliga växer. Vilket ju torde betyda att sajten lever.

Dessutom måste jag säga att deras bemötande när jag mejlade dem i onsdags var föredömligt. Det har en tid stört mitt pedantiska sinne att “Dannyboy & kärleken” stod listad som skriven av “Åberg, Daniel” och att “Vi har redan sagt hej då” hade “Daniel Åberg” som författare. Resultatet blev att man inte såg att vare sig Åberg, Daniel eller Daniel Åberg hade mer än en bok på sitt samvete, vilket var en egomässig katastrof. Men efter att mejlat och frågat om det gick att ändra tog det bara ett par timmar innan problemet var ur världen, plus att länkar till den här sajten, mitt twitterkonto, en bild samt en Wikipediapresentation hade infogats. Som kontrast kan nämnas att jag för några månader sedan mejlade till Bok.nu och frågade om de inte kunde tänka sig att ändra så att jag åtminstone lever. Där står nämligen att läsa att författaren till “Dannyboy & kärleken” heter Daniel Berg och avled 1937. Jag väntar fortfarande på att de ska svara.

Följebrevet som gav napp

Man måste ju bara älska datorer och deras förmåga att spara allt junk man har. Efter förmiddagens inlägg om det här med vikten av följebrev när man skickar in sin roman till ett förlag, dök jag ner i min dators dokumentmapp (som jag genom den fantastiska gratistjänsten Dropbox når från varje uppkopplad dator i hela världen) och fiskade upp det följebrev som medföljde “Dannyboy & kärleken” när jag skickade det till Forum. Dokumentet var skapat i datorn den 12 januari 2004. Jag vill minnas att de ringde och sa att de ville ha min roman den 2 februari. Rätt raskt jobbat alltså.

Till Bokförlaget Forum

Hej.
Jag heter Daniel Åberg. Jag är en snart 29-årig journalist som till vardags arbetar som inrikesredaktör på nyhetsbyrån TT Spektra. Jag har skrivit en roman, kallad dannyboy&kärleken, som jag nu skickar in till ert förlag.

dannyboy&kärleken är berättelsen om en ung man iklädd frack på flykt undan sitt förflutna en svettig majlördag i Stockholm 2002. Efter en inledande tågfärd söderut från Uppsala räddar han av en slump en kvinna som försöker ta sitt eget liv genom att hoppa framför ett tunnelbanetåg vid Medborgarplatsen. Boken skildrar det kaotiska dygn i Stockholm som följer när de gemensamt försöker undvika minnena från de händelser som fört dem samman. Det är en rapp, underhållande och samtidigt ganska sorglig historia om svårigheten att bli vuxen på riktigt. Men boken är också en skröna. Bland annat spelar Alexander Bards plånbok en viktig roll för handlingen.

Jag hoppas att ni ska gilla min roman lika mycket som jag gör.

Med vänlig hälsning, Daniel Åberg

Fråga mig inte varför jag valde att skriva titeln på det sätt jag gjorde, jag var som ni ser inte ens 29 år gammal och ej ännu torr bakom öronen. I övrigt finns väl inte så mycket att säga. Brevet är ganska kort, och kanske inte den största litteratur jag skrivit, men jag ser inte riktigt vad mer jag hade behövt tillfoga.

Onsdagsnoteringar

Det fanns ingen tid för något bloggande i morse, men jag tänkte kort notera några grejer från förmiddagens flöde värt att uppmärksamma:

* Mattias Boström på Piratförlaget skriver informativt och bra om följebrevets betydelse när man skickar in sitt romanmanus. Det som förvånar är egentligen inte inlägget, utan det som föregick att det skrevs – att det tydligen finns de som hävdar att man inte ska skriva något följebrev – och att om man nu ändå gör det, absolut inte ska skriva något om boken man vill få utgiven, utan låta den tala för sig själv. Jag väljer att inte kommentera det ytterligare, utan tar mig bara för pannan här vid mitt skrivbord och tänker några tankar om Konstnären och Litteraturen.

* Bokdagar i Dalsland tioårsjubilerar i år. Jag tycker det låter som ett oerhört sympatiskt arrangemang och skulle gärna åka dit, men tror inte att det går ihop med våra semesterplaner. Nästa år kanske?

* Tidningen Vi läser efterlyste förslag på intervjuobjekt till nästa nummer via Twitter, och jag föreslog mig själv. Nu lär det ju verkligen hända.

En dag i dåtiden

bild_redigerad-1.jpgVi tog tåget till Uppsala i går, jag och Tage. Såg landskapet svischa förbi, klev av på den nya stationen som jag aldrig tidigare sett mer än som byggskelett och för ett ögonblick var jag förvirrad, det gamla stationshuset låg numera vid sidan om – bortglömt, utestängt och tydligen på väg att bli ännu en filial till restaurangkedjan Svenssons. Men på något sätt kändes det som en tanke. När jag för första gången tar med mig ett femkilos kvitto på att jag har vuxit upp, så tar ungdomens stad emot mig på ett nytt och betydligt mer anonymt sätt.

Mötte upp min vän Petra. Vi gick och fikade med våra respektive barnvagnar på Café Fågelsången, inte av nostalgiska skäl för jag var aldrig någon fikare under Uppsalaåren men de har en väl tilltagen barnvagnsvänlig uteservering, så det här med klassiskt fik ett stenkast från Flustret, Svandammen och Stadsparken kom liksom på köpet.

Jag lärde känna Petra först efter Uppsalaåren, för mig var hon en symbol för den ultimata stockholmaren, uppvuxen på stadens gator och skeptisk till livet utanför tullarna. Som jag minns det förstod hon aldrig varför jag längtade tillbaka till Uppsala och tog pendeln titt som tätt. Nu bor hon där istället, verkar trivas, och jag blir allt mer av en stockholmare. Oväntat.

Vi jämförde nyfödingar, Tage hade några veckor och något kilo upp, men hävdade sig ändå väl i konkurrensen tyckte jag. Dessutom verkade han uppskatta Uppsala, låg snällt i sin vagn och sög på högerknogen mest hela tiden vilket gladde mig eftersom det ändå kommer att bli hans framtida studentstad. Och nej, jag är faktiskt inte helt säker på att jag skämtar när jag skriver det som ett faktum, även om jag hoppas att jag gör det. Att jag vill att Tage ska bli Uppsalastudent och aktivt ta del av nationslivet är en förhoppning jag utan tvekan kommer att försöka förverkliga på något helt osubtilt sätt. Jag kan leva med Lund också, men sedan – nej, någon måtta får det ändå vara.

När det var dags för hemfärd var tåget jag hade planerat att vi skulle ta fullt. Vi hade inga sittplatsbiljetter bokade – man har inte det när man köper pendelbiljett – och det här var ett tåg som kom från norrifrån och det var kaos på perrongen och … nej, jag blev stressad med min barnvagn helt enkelt, och bestämde mig för att invänta nästa vanliga pendelavgång en halvtimme senare istället. Vi tog en promenad genom det nya stationshuset, hängde på Pocketshop, köpte en vattenflaska på Pressbyrån, bytte en blöja på toaletten och bläddrade lite i Uppsalatidningen, som är en systertidning till Innerstadspresstidningarna i Stockholm, eller jaha, Direktpress heter de visst numera. När det slutligen var dags för hemfärd saknade jag inte längre det gamla stationshuset. Charmigare, visst, men också stressigt trångt och fuktigt.

Vi åkte hem. Johanna mötte oss på Centralen och vi promenerade hem genom staden.

DJtv #fail (8)

Det börjar bli något av en oregelbunden vana det här, att ställa in veckans tv-avsnitt. Och kanske kommer det att fortsätta bli lite mer oregelbundet ett tag framöver. Det här bebislivet gör saker med en – förhöjer trötthet, skapar en sorts potatismos i hjärnan som gör samtal mer komplicerade än

– Ska vi se ett avsnitt till?
– Öh … ja.

ovanliga när man till sist sjunkit ner i soffan och Tage har somnat in på ens bröst. Och har man dessutom jobbat hela helgen så gör det inte saken bättre.

Därför: Inget avsnitt den här veckan. Men nästa, då jäklar.

3 652

I dag, för exakt tio år sedan, gjorde jag min första arbetsdag på det som då hette Avisa, men som vid kommande årsskifte bytte namn till TT Spektra. När mitt sommarvikariat led mot sitt slut frågade min chef om jag ville ha ett halvårsvikariat. Jag tackade ja. Ett par månader senare frågade han om jag ville ha en tillsvidareanställning. Jag tackade ja.

Ett decennium. Det känns absurt och helt självklart på en och samma gång. Absurt eftersom det nästan är en tredjedel av min livstid. Absurt eftersom det är väldigt ovanligt att människor i min generation inom media i Stockholm stannar på samma plats så länge. Men helt självklart eftersom jag trots allt sitter kvar på min plats och fortfarande trivs, även om jag visserligen bytt redaktion under resans gång samt varit tjänstledig för att skriva på romanen vid ett par tillfällen och inte direkt sticker under stol med att det ska bli ofantligt skönt att få ett längre avbrott i och med stundande föräldraledigheten som inleds i mitten av juli.

Ett decennium. När jag klev in på kontoret den där måndagen i slutet av maj 2000  var jag 25 år, hade bott i Stockholm i blott nio månader och var fortfarande Uppsalafokuserad i mitt liv, jag trodde nog fortfarande att jag skulle återvända dit, jag bodde visserligen i Stockholm men jag såg Uppsala som min hemstad. I backspegeln skulle dock ungdomens förbannade stad bli blott en fyraårig mellanlandning.

Ett decennium. Alla dessa dagar. 3 652 till antalet. Jag var en annan, men ändå inte. De yttre omständigheterna har ändrats, ansvar har tillkommit, men jag är nog ändå mig rätt lik, även om jag i maj 2000 fortfarande hade någon sorts popfrisyr och var cirka ett och ett halvt år ifrån att börja raka min skalle.

Hm. Jag började leta efter en bild från den här perioden att krydda inlägget med. Men det finns inga. Jag har en del digitaliserade från Uppsalaåren, inte många men ändå en del, och mitt digitala fotoliv började på allvar först 2004.

Oh well.

Inte elektriker, men väl it-tekniker.

Gårdagens mest dramatiska utspel i förlags-Sverige var utan tvekan Carl-Michael Edenborgs utrop Jag är bokförläggare, inte elektriker! och beskedet att Vertigo förlag slutar ge ut sina titlar i e-boksformat samt drar in dem som de redan gett ut. Vi gjorde en kort men snabb grej på det hela (25 minuter tog det visst enligt Edenborg själv på Twitter), som fick stor spridning.

Personligen tycker jag att Edenborgs beslut var en smula uppfriskande, om än kanske förhastat. Att besluta sig för att med buller och bång dra sig ur en branschgren som ännu är långt ifrån att ens få styrfart känns … ja, onödigt. Eller så här egentligen – Vertigo förlag ska så klart inte ge ut titlar i e-boksformat om de inte har lust att göra det, men att gå ut och säga NU SLUTAR VI MED DEN HÄR SKITEN! är ju att måla in sig i ett rätt trångt hörn, åtminstone om man tänker sig att vara principfast på sikt.

För visst, Carl-Michael Edenborg har rätt i att dagens e-böcker ofta ser rätt dassiga ut. Har man konstnärliga eller åtminstone estetiska ambitioner så är det fritt flödande epub-formatet rätt trist, eftersom det ligger i dess natur att texten ska flöda om beroende på hur stor eller liten text man vill ha och vilken skärm man för tillfället råkar befinna sig framför, för att inte tala om att de läsarprogram som i dag finns på marknaden gärna ställer in standardtypsnitt. Och ja, det ska väl gå att tvinga epub-filerna att ställa in sig på vissa sätt tror jag, men det är i ärlighetens namn rätt jäkla överkrångligt om man inte besitter rejäla kunskaper i xhtml-kodknackning. Utifrån mina egna erfarenheter av epub-filer hade jag nog satt rubriken Jag är bokförläggare, inte it-tekniker på det där pressmeddelandet.

Men. För det finns så klart ett men – det vore ju väldigt underligt om inte möjligheten att skapa snygga och estetiskt tilltalande e-böcker ökade i samma takt som läsplattemarknaden utvecklas. Om ett år, kanske två, utgår jag ifrån – och hoppas innerligt – att programmet Calibre som jag själv använde för att skapa epub-filen av “Vi har redan sagt hej då” framstår som otympligt, begränsat och hopplöst omodernt. Och när programmen samt hårdvaran för att läsa titlarna på utvecklas, ja – då lär marknaden börja ta fart och kanske vill även Vertigo vara med.

När det gäller Apples censurmöjligheter i iBookstore och App Store (fråga mig inte varför de skriver ihop det ena och isär det andra men det gör de) håller jag med om att det är ett problem. Däremot är jag långtifrån säker att Apple kommer att bli dominerande i Sverige när det gäller e-boksförsäljning. Till skillnad från i USA fick iTunes Store inte samma megadominans i Sverige när det gäller digital musikförsäljning, och nu när Sverige åtminstone tillfälligt blivit totalt spotifyierat finns det ju knappt något incitament att använda iTunes Store här alls då varken filmer eller tv-serier går att köpa i den svenska butiken. Har Adlibris, Bokus eller för den delen Cdon – som faktiskt stått för en ansenlig del av den svenska digitala musikförsäljningen och därmed har erfarenheter som de två största nätbokhandlarna i Sverige saknar – lite framförhållning och innovationsanda bör de kunna ta för sig på e-boksmarknaden. Och ett långsiktigt tips där: Skapa hellre en webbshop som är anpassad för iPhone, iPad, andra smartphones och Android-tablets istället för att bygga fristående appar. Så länge ni håller er på nätet riskerar ni inte att stoppas av Apples eller någon annans granskningsnämnd. Internet i sig är ju fortfarande fritt, oftast.

Så. Mitt råd till Vertigo är: Kalla gärna officiellt ställningstagandet för ett avhopp, men se det i hemlighet blott som en time out.