E-bokskannibalen och jag

Public service-intensiv dag i går. Först P3 på förmiddagen, och därefter medverkan i en artikel hos SVT:s Kulturnyheterna med rubriken ”De delar ut sina böcker gratis på nätet”. Tillblivelsen av artikeln är en rolig historia i sig, en fråga slängdes ut på programmets Facebooksida om nyhetstips, och när Ulf Diktonius föreslog att hans förlags gratisutdelning av e-böcker skulle uppmärksammas, var jag inte sen att haka på med en egen kommentar, tidig på gratisbollen som jag var redan i februari. En diskussion om fenomenet uppstod i kommentarstråden, och en timme senare hade Kulturnyheterna en text ute på webben, i stort sett byggd på vad som sagts i kommentarsfältet. Ingen stor nyhet men ändå intressant, dessutom en väldigt enkel och snabb grej att skriva ihop, vilket inte ska underskattas.

Så varför publicerar jag då mina romaner fritt som e-böcker? Vill jag inte tjäna pengar på mitt författarskap? Klart jag vill, även om jag får erkänna att det inte är min främsta eller ens näst främsta drivkraft med skrivandet, men jag är av uppfattningen att jag som författare tjänar på att göra på det här sättet. Jag tror inte att e-boken kannibaliserar på de fysiska böckernas försäljning, snarare höjer de vetskapen om mitt författarskap vilket är en nytta i det långa loppet. Mitt tänkande är detsamma när det gäller den numera ökända ljudboken som fortfarande inte är riktigt klar men snart snart snart, jag stod i nästan en och en halv timme och redigerade i går kväll på Debaser i Humlegården, visserligen drickandes vitt vin samtidigt men vadådå det gör väl inget? Men för all del, lyssna gärna extra noga fyra timmar och två minuter in ifall redigeringen slirar när ljudversionen är klar, vilket den snart är. Lovar.

Och ja jag vet, jag använder mig av plural i stycket ovan och skriver e-böcker, trots att jag inte fixat en fri e-boksversion av ”Dannyboy & kärleken” ännu, samt i höstas valde att dra in köpesvarianten som tidigare fanns. Men den kommer också inom kort.

Lovar.

DJtv i radion (2)

Det var roligt att vara med i P3 i dag. Studion var gigantisk jämfört med P4-studion jag är van vid – men P1 har ännu större som producent-Calle föga förvånande berättade – och det är aldrig lika enkelt att få ett bra samtal när några är med över länk från Göteborg och andra sitter i Stockholm, men jag tyckte att det gick rätt så fint, även om jag blev lite svamlig och svajade iväg under en av frågorna. Oh well. Ska bli intressant att se om det ger någon effekt i tittandet framöver. Här kan man lyssna på inslaget i efterhand (jag kommer in cirka 20 minuter efter start tror jag), samt se en bild på mig och Hanna Fahl i studion. Själv glömde jag så klart att plåta något annat än kontrollrummet.

DJtv #62 – Vänner för livet

Efter en veckas uppehåll är DJtv tillbaka med ett läsningsavsnitt. Vad har Daniel och Johanna på nattduksbordet just nu? Hur folkkär var Slas? Hinner man läsa särskilt mycket som småbarnsförälder? Och om svaret på den frågan faktiskt är ja – hur kommer det sig att Daniel läser mindre än någonsin? Svaret på de frågorna, och en del korta recensioner och boktips, får ni i veckans avsnitt.

Böcker vi pratar om i veckans avsnitt:
Nils Claesson: ”Blåbärsmaskinen
Mons Kallentoft: ”Vårlik
Andreas Ekström: ”Google-koden
Sofia Olsson: ”Hetero i Hägersten
Per Hagman: ”Vänner för livet
Per Hagman: ”Att komma hem ska vara en schlager

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Att komma hem

Per Hagman är en författare vars texter jag alltid har sympatiserat med. Till min stora förvåning insåg jag dock härom dagen att jag inte läst särskilt mycket av honom. De första tre tunna böckerna javisst, men sedan, nej – inte en rad, trots att jag trodde att jag gjort det, trots att jag har kommit att se trakterna kring Odenplan som mitt Stockholmshem, trots att jag har för mig att jag har gett bort exemplar av novellsamlingen ”Skugglegender” i present åtminstone två gånger. Ändå är andra halvan av hans författarskap helt oläst för mig.

Den senaste veckan har jag kastat lystna blickar mot ”Vänner för livet” som Johanna skulle skriva om på Bokhora, men när jag skulle packa ner den i väskan för att börja läsa under vår pågående gästrikehelg sade hon appappapp, du borde verkligen läsa ”Att komma hem ska vara en schlager” först, trots att jag mig veterligen aldrig berättat för henne att jag inte läst den, trots att jag knappt ens själv var medveten om att jag inte läst den. Det verkar som att inte bara har mitt bokbestånd slukats av hennes gigantiska bokhyllor, vad jag har läst eller inte har hon också absorberat. Freaky.

Hur som helst. 40 sidor in i ”Att komma hem ska vara en schlager” – Adlibris hävdar för övrigt att om man köpt den i pocket, så har man även köpt ”Dannyboy & kärleken” ser jag – inser jag att Per Hagman är den författare jag vill vara, vill komma att bli. Jag älskar hur en ton i moll hela tiden ligger och surrar men aldrig riktigt verkar kunna greppas, hur han gör omtagningar i texten, hur romantiteln återkommer som ett mantra gång på gång på gång. Jag hoppas att det håller i sig.

Och på tal om Hagman så tyckte jag att Jonas Thentes utökade remix-recension av ”Vänner för livet” i bloggen var utsökt morgonläsning när Tage låg och morrade på min mage i morse.

Nu vill pappa att vi ska gå ner i källaren och botanisera bland gamla prylar. Later.

Folkliv

Nej, jag kommer aldrig att flytta till Gästrikland igen. Men det är ändå intressant hur känslan i kroppen förändrats de senaste åren när jag promenerar genom Sandviken. Hur eventuella framsteg och tillbakasteg i stadens utveckling intresserar mig, glädjer mig och gör mig nedstämd. Hur jag verkligen kan tycka att det är vackert att promenera längs med kanalen, och hur det gör mig munter att se att det faktiskt finns ett folkliv på gågatan en lördagsförmiddag, och att folk sitter på caféer och fikar, att alla butikerna inte har slagit igen, att en del nya till och med har öppnat, även om centrumet väl troligen har glesnat sedan jag var liten, det är svårt att minnas exakt.

Javisst är det roligt med folk, men går vi här i morgon lär vi inte se en enda käft, konstaterar mamma när vi passerar Krysset, platsen där de två gågatorna möts. Nej, som söndagsstad har väl Sandviken en bit kvar.

Menlösa facebookvänner

På tal om ingenting annat så ser jag att det skrivs en del i bloggvärlden och på Facebook om Hanna Hellqvists DN På stan-krönika i dag. Jag hann inte läsa den i morse, men nu har jag tagit igen skadan och det slår mig att det hon beskriver i texten är rätt snarlikt något som inträffar i ”Vi har redan sagt hej då”, när huvudpersonen Filip en seneftermiddag sitter och slösurfar på Facebook:

Jag halvligger i soffan med datorn i knät, benen vilar på soffbordet och det mörknar utanför fönstret. Jag försöker skriva lite på boken och är således inne på Facebook, Lovisa Berg sitter i soffan och tittar på världens sötaste bebbe!!! och även om min hjärna fnyser åt användandet av ordet bebbe och utropstecknen så kan jag inte sluta titta på bilderna hon lagt upp. En skallig krabat som mest ser frånvarande ut i hennes famn, en skallig krabat gäspar, en skallig krabat iförd mössa och en skallig krabat som bara är. Jag räknar bakåt. Det är nästan på dagen två år sedan jag träffade henne ute, vi pratade i baren och jag fick hennes nummer och smsade efter några dagar och vi drack ett par öl en söndagskväll efter nyår och den efterföljande fredagen bjöd hon mig på middag i sitt hem vid Skanstull och så gick det som det gick och så började vi smsa fram och tillbaka en kväll när vi båda var ute och så gick det som det gick. Därefter tystnade jag. Inte så att hon hade börjat ställa några krav eller frågor om vår samvaro, men jag gjorde som jag gör och efter ett tag tystnade även hon, sökte sig vidare, sökte det där som jag inte kunde ge av någon anledning och nu har hon hunnit skaffa barn och troligen också flyttat för omgivningarna på bilderna ser inte ut som jag minns hennes etta. Killen vid hennes sida som verkar vara pappan fånflinar lyckligt på alla bilderna och har pipskägg.

Pipskägg. Jag skrockar.

Men ändå.

Hon sitter där i sin soffa och har lyckats med det hon föresatte sig.

Jag går igenom mina numera trehundrasextiosju Facebookvänner. Försöker räkna hur många av dem som jag åtminstone har hånglat med som sedan har hunnit skaffa barn. Arton.

Här sitter jag i min soffa och tittar på.

Roadtrip

Tage ska åka bil för första gången i sitt liv i dag. Det är roadtrip till Gästrikland på gång, direkt efter jobbet drar jag till Statoil och hämtar ut en hyrbil och sedan bär det av norrut. Jag ser framför mig en lugn resa, där han genast ska vaggas till sömns av bilens stilla brum. Det må vara en fåfäng förhoppning, men för ett par veckor sedan var det skrikfest i lägenheten när centrifugeringen av tvättmaskinen i rummet bredvid drog igång, och han tystnade genast och lyssnade förundrat på det säregna ljudet tills maskinen stannade. Jag tänker mig något liknande nu.

Och blir det skrikfest ändå kan vi ju alltid dra på bilstereon till max och låtsas som att det regnar.

Den nya kungen av Kungsan

Det slog mig just att vi har slagit oss ner precis på platsen i Kungsträdgården där den dynamiska duon i ”Dannyboy & kärleken” berättar en del sanningar för varandra framåt småtimmarna under sitt hektiska helgdygn. Ännu återstår ett par veckor till Dannyboydagen infaller den 25 maj, men hey, jag tycker nog att det är värt att fira med en bild på nästa generation författare i familjen.

Stor i Finland

Har nog nämnt det tidigare, men i det alldeles färska numret av den svenskspråkiga finska litteraturtidskriften Horisont finns en lång intervju med mig om mitt utgivningsprojekt, plus en väldigt fin recension av ”Vi har redan sagt hej då”, dessutom. Skulle tro, utan att ha det svart på vitt, att det dels är den längsta intervju som någonsin publicerats med mig (drygt 10 000 tecken över fyra sidor), och dels troligen den längsta recension som någon av mina romaner någonsin har fått, åtminstone i tryckt form.

Det stör mig en smula att tidskriften är så svår att få tag på i Sverige – men inte omöjlig, den säljs på Hedengrens i Stockholm, Celsiusbokhandeln i Uppsala, SL Books i Göteborg, Tidskriftsbutiken i Malmö samt H:ström Antikvariat och bokhandel i Umeå – för jag säger en hel del grejer i intervjun som jag tycker är intressanta när det gäller min utgivning i synnerhet och den svenska bokbranschen i allmänhet. Någon direkt avancerad sajt med utläggning av material har Horisont inte heller, milt uttryckt, så där finns inget att hämta. Well well, kanske kan jag publicera delar av intervjun här i bloggen vad det lider.

Hur som helst, det glädjer mig stort att intervjun och recensionen finns. Jag gillar verkligen det svenskspråkiga Finland – har inget emot det finsktalande heller, men jag har ingen direkt relation till det – jag spenderar gärna tid på Åland varje sommar och tar gärna emot tips på bra stugboende i havsnära miljö i juli för den delen. Dessutom har vi börjat spela Mumin-sånger för Tage dagarna i ända, han gillar ”Hej Mumin” och ”Lilla My spelar kazoo” bäst. Eller okej då, kazoolåten är det nog främst Johanna som gillar.

Vilket påminner mig om att jag fortfarande inte gjort slag i saken och mejlat Akademiska bokhandeln i Helsingfors och frågat om de är intresserade av att köpa in boken. Kanske lika bra att göra det på stört. Och ja, jag tar nog svenskspråkiga Gros bokhandel i Vasa också. Några mejl har ju aldrig skadat någon.

Semesterdags

Åter till jobbet i går. Visserligen var det en förhållandevis lugn dag, jag skrev notiser och gjorde en kort telefonare med Tina Leijonberg om hennes roll i den stundande svenska uppsättningen av Queenmusikalen ”We will rock you”, men ändå: Jösses vilken semester det är att jobba jämfört med att vara föräldraledig. Ordet föräldraledig ska här läsas med fnuttar kring orddelen ledig.

Det jobbigaste med att arbeta blev därför inte arbetet i sig, utan att höra rapporterna hemifrån om att Tage bestämt sig för att inleda tonårsrevolt vid åtta veckors ålder, det var skrikfest galore på öfre Östermalm under måndagen. Det dåliga samvetet slog till direkt, jag ville vara där och göra min del, ta med honom ut på promenad, städa, amma, nej kanske inte amma men allt det andra.

Nu blir det inte så de närmaste åtta veckorna. Det gör en smula ont i magen.