Post Format

Att komma hem

Per Hagman är en författare vars texter jag alltid har sympatiserat med. Till min stora förvåning insåg jag dock härom dagen att jag inte läst särskilt mycket av honom. De första tre tunna böckerna javisst, men sedan, nej – inte en rad, trots att jag trodde att jag gjort det, trots att jag har kommit att se trakterna kring Odenplan som mitt Stockholmshem, trots att jag har för mig att jag har gett bort exemplar av novellsamlingen ”Skugglegender” i present åtminstone två gånger. Ändå är andra halvan av hans författarskap helt oläst för mig.

Den senaste veckan har jag kastat lystna blickar mot ”Vänner för livet” som Johanna skulle skriva om på Bokhora, men när jag skulle packa ner den i väskan för att börja läsa under vår pågående gästrikehelg sade hon appappapp, du borde verkligen läsa ”Att komma hem ska vara en schlager” först, trots att jag mig veterligen aldrig berättat för henne att jag inte läst den, trots att jag knappt ens själv var medveten om att jag inte läst den. Det verkar som att inte bara har mitt bokbestånd slukats av hennes gigantiska bokhyllor, vad jag har läst eller inte har hon också absorberat. Freaky.

Hur som helst. 40 sidor in i ”Att komma hem ska vara en schlager” – Adlibris hävdar för övrigt att om man köpt den i pocket, så har man även köpt ”Dannyboy & kärleken” ser jag – inser jag att Per Hagman är den författare jag vill vara, vill komma att bli. Jag älskar hur en ton i moll hela tiden ligger och surrar men aldrig riktigt verkar kunna greppas, hur han gör omtagningar i texten, hur romantiteln återkommer som ett mantra gång på gång på gång. Jag hoppas att det håller i sig.

Och på tal om Hagman så tyckte jag att Jonas Thentes utökade remix-recension av ”Vänner för livet” i bloggen var utsökt morgonläsning när Tage låg och morrade på min mage i morse.

Nu vill pappa att vi ska gå ner i källaren och botanisera bland gamla prylar. Later.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.