… Lena Andersson!

Det är bara att bocka och buga och ödmjukt medge att jag hade fel i förmiddagens inlägg. Det skönlitterära Augustpriset år 2013 tilldelades Lena Anderssons “Egenmäktigt förfarande”, precis som förhandstipsen skvallrat om. Grattis! Och grattis även till hennes förlag Natur & Kultur!

Jag undrar för den delen hur nöjda de är med sig själva på Adlibris, som för cirka en kvart sedan skickade ut ett nyhetsbrev om Augustpristagarna. 2012 års Augustpristagare alltså, med Göran Rosenberg i spetsen. Gick nog lite för fort där.

Och Augustvinnaren är …

Augustprisdags i kväll. Och jag är banne mig inte lika säker som omvärlden på att Lena Andersson tar hem spelet med “Egenmäktigt förfarande” längre.

Visst, det är en mycket skicklig roman. Men jag får säga att den lämnade mig en smula likgiltig, trots det knivskarpa språket och den mycket exakta skildringen av den tunna linjen mellan förälskelse och besatthet. Men även om den stundtals var träffande fann jag den överlag rätt kall och sakna liv, jag brydde mig aldrig om vare sig Ester eller Hugo, de kändes mer som tankeexperiment än levande människor.

Hade en jury resonerat sig fram till en vinnare är jag övertygad om att Lena Andersson fått kliva upp på scenen i kväll. Men juryn plockar endast fram nomineringarna, själva mottagaren utses av 21 elektorer bestående av bibliotekarier, bokhandlare och några kritiker och branschinsatta, och de konfererar inte sinsemellan, utan det är en sluten omröstning. Det är det som gör att Augustprisets vinnare så ofta överraskar, minns bara 2007 när alla var övertygade om att Åsa Linderborgs “Mig äger ingen” skulle tilldelas priset, men det blev den nästan helt otippade Carl-Henning Wijkmark som gick hem med Augustgubben. Eller 2005, när alla utsett Klas Östergrens “Gangsters” till vinnare på förhand, och Monika Fagerholms “Den amerikanska flickan” tog hem spelet.

Vem vinner då? Jag har bortsett från Lena Andersson läst Kjell Westös “Hägring 38” och håller just nu på att avsluta Sven Olov Karlssons “Porslinsfasaderna“. Jag tror att Westös bok är något för smal, även om det var en mycket fin Helsingforsskildring med vissa thrillerelement om året före krigsutbrottet, men jag måste säga att Sven Olov Karlssons roman är den jag personligen gillar mest, en egensinnig släktkrönika i litet format om en udda familj i västmanländska Eriksfors. Jag tycker att den känns som en potentiell vinnare i berättelse och anslag, lite i samma anda som Carl-Henning Wijkmarks 2007-vinnare och Tomas Bannerheds segrare “Korparna” från 2011. Eller så slutar det väl som vanligt och vi får se PO Enquist stå där uppe och ta emot sin tredje statyett vid sjutiden i kväll.

Men å andra sidan vore det verkligen hög tid att en kvinna vann, det har bara hänt en gång sedan 2006 (Sigrid Combüchens “Spill – en damroman” 2010).

Men det är ju tyvärr som jag brukar skriva här i spalterna från gång till annan – August är en man.

Journalistpris och dockmord

Ett par bra saker i dag:

• UNT:s kulturchef Lisa Irenius tilldelades i kväll Stora Journalistpriset i förnyarklassen för greppet att låta publicera recensenters marginalanteckningar under läsningen av recensionsböcker. Jag bloggade om det redan när satsningen drog igång i december i fjol, Therese Eriksson var först ut när hon läste Merethe Lindströms roman “Dagar i tystnadens historia”, och under 2013 har ett antal ytterligare böcker följt. Vi pratade lite löst i våras om att jag skulle ta mig an en deckare och delta, men det rann tyvärr ut i sanden. Det har tyvärr varit lite modus operandi för mig när det gäller litteraturkritik i UNT det senaste året, jag tänker ofta att NU ska jag ta mig i kragen och skicka in en lista på förslag med kommande titlar jag gärna vill läsa och skriva om, men så kommer andra, mer inkomstbringande jobb emellan, och så skjuter jag upp det ännu en tid. För tyvärr är det ju så att litteraturkritik rent generellt betalar rätt … ja, uselt sett till de antal timmar som måste läggas ner på att läsa och utvärdera en bok. Men NU. Nu ska jag banne mig ta mig i kragen och fixa en lista över vårutgivningen.

Men hur som helst – grattis Lisa! Mycket roligt och välförtjänt.

• Dagens mest omtalade text på TVdags blev verkligen inte den jag själv skrev, utan i stället den oerhört vassa och klarsynta text som Ida Kjellin publicerade om det så kallade dockmordet i det senaste avsnittet av Barnkanalens program “Philofix”, som fått en mobb indignerade/kränkta föräldrar att gå i taket. Ni bör läsa hela Idas text, men jag måste ändå citera slutklämmen: Ett sista råd till er som tror att era barn ska göra en lampa av lillebror: Ring inte SVT. Ring BUP.

Snart 4500 delningar på Facebook. Tveklöst TVdags viktigaste text hittills.

Bryssel tur och retur

Jag känner mig alltid så lockad av närheten till allt när jag är i Bryssel. En timme till Paris med tåget, en och en halv till London, drygt två till Amsterdam. En behaglig känsla av att alla alternativ står öppna, att vara mitt i Europa, ta aktiv del i det i stället för att skvalpa runt i periferin.

Sedan gillar jag verkligen Bryssel också, det här var mitt tredje besök under de två år min vän Jocke jobbat här. Promenadavstånd överallt, mysiga kvarter med restauranger i varje gathörn, en allmän småstads- eller åtminstone närhetskänsla. Ja, åtminstone i de delar vi rör oss, Jocke bor i kvarteren kring Chatelain i stadsdelen Ixelles om jag förstått geografin rätt.

Det hade jag dock inte i fredags kväll när jag anlände. Styv i korken efter mina två tidigare besök proklamerade jag sturskt att vi skulle mötas hemma hos Jocke, jag skulle promenera dit från stationen, inga problem. Vad jag missat var att jag de tidigare gångerna stigit av vid Bryssel södra och inte Centralstationen, med resultatet att jag irrade omkring ett bra tag i närkvarteren och utan framgång försökte finna de landmärken jag visste borde finnas där och tänkte orientera mig efter. Och eftersom min mobil till en början vägrade ge mig något mer än gsm-mottagning kunde jag heller inte använda nätet och Google maps, så det tog sin runda stund innan jag började gå i rätt riktning.

Det är för övrigt mitt enda klagomål mot Halebop som operatör. Oslagbart låga priser sett till vad man får (plus tryggheten i att det är Telias nät vilket är något av ett måste i Kiruna/Vittangi-trakten), men hittills 100 procent strul vid utlandsresor, varje gång har jag tvingats gå in och ändra i APN-inställningarna manuellt för att det ska fungera. Och eftersom jag så klart inte kommer ihåg det här före resan utan först på plats, måste jag på något sätt börja med att skaffa en annan uppkoppling så att jag kan surfa in på Halebops supportsidor för att se vad det ska stå. Att Halebop därtill på ett ställe i supporten anger det felaktiga APNet halebop.halebop.se i stället för det korrekta halebop.telia.se, gör inte saken bättre.

Nåväl. Efter en oerhört stinn pannkaks- och milkshakesbrunch på en mycket amerikansk diner och en promenad ner till den stora dagliga marknaden vid Louise har jag begett mig åter ut till flygplatsen där jag nu sippar en kaffe på Starbucks. Jag omfamnar verkligen det belgiska.

Flyg till Bromma vid fem, därefter ska jag förhoppningsvis kommunalt men mer troligt tyvärr medelst taxi försöka ta mig till Arlanda för att hinna med kvällsflyget till Kiruna. Det har tydligen kommit en del snö under helgen, så det blir väl till att skotta fram bilen på långtidsparkeringen före avfärd.

Dags att kolla in TVdags

Om ni inte redan gjort det, så tycker jag att det är hög tid att ni lägger in TVdags i era rss-läsare eller gör den till en del av er dagliga surfrutin. Det skrivs extremt mycket bra om tv där, tre-fyra texter med högt läsvärde per dag som spottas ut. Weird Science i kubik.

Mina första två texter har publicerats den här veckan. Jag skrev i onsdags om Amazons försök att följa Netflix i spåren med egenproduktioner, och till i dag har jag skrivit en hyllningstext till “The good wife” där jag utnämner serien till det bästa som hänt amerikansk markbunden tv sedan skivat bröd, och där skivat bröd så klart är “Vita huset”.

God läsning på er!

Och nu lite gnäll

Missförstå mig inte nu, för jag älskar min dotter mer än livet självt. Men helgens stundande resa till Bryssel, då jag ska hänga med EU-Jocke i dagarna två, är mycket välkommen.

Att umgås i princip nonstop dygnet runt med en 7,5-månaders – halvmånad precis i dag faktiskt, hipp hipp halvhurra – tär på psyket. Särskilt när hon har någon sorts diffus tandväxar/förkylning/matkrånglar-fas som medför att hon ägnar sig åt sina vanliga saker, det vill säga ståträning från gryning till kväll, men gör det till tonerna av ett närmast konstant, lågintensivt gnälljud, som pausas för högljudda gråtattacker när hon drattar på ändan.

Men gullig när hon håller på är hon ju.

IMG_5728

Viljelösa Appleslavar

Jag har recenserat “Jobs” för UNT den här veckan. En berättelsemässigt blek och synnerligen ofokuserad film, två kajor blev betyget.

Läste så Fredrik Strages recension i DN (bakom betalvägg, 24-timmarsfungerande länk här), och störde mig på den avslutande slängen. Scenerna där Jobs avskedar folk som inte delar hans “entusiasm”, eller lunkar omkring med fingertopparna trummande mot varandra likt mr Burns i “Simpsons”, är djupt obehagliga. Tyvärr skildras inte den ännu läskigare hjärntvätt som gjort en stor del av jordens befolkning till viljelösa Appleslavar.

Bortsett från att det är en rätt trött grej att hävda att de som använder Appleprodukter är viljelösa slavar som bara fastnat i någon sorts masspsykos, så tycker jag att påståendet i sig är felaktigt när det gäller “Jobs”. Visserligen har Strage rätt i att det kanske inte skildras utan snarare visas, men redan i filmens första scen får vi se Apples kunder bete sig just så som Strage skriver – viljelösa Appleslavar. Problemet är bara att scenen inte har någon förankring i verkligheten.

Filmen startar med Steve Jobs keynotepresentation av den första iPoden i oktober 2001. Scenen är till skillnad från verklighetens presentation rätt kort, men det är ändå inte den stora differentiatorn. Det som däremot är iögonfallande är publikens reaktion när Jobs halar upp iPoden ur sin jeansficka. I filmen går publiken bananas – reser sig upp, jublar, gör visselljud, skriker woohoo, precis som viljelösa Appleslavar förväntas göra.

I verkligheten var mottagandet mycket ljumt. Visst kom det applåder, men endast kort, pliktskyldigt och reserverat, och när han en liten stund senare meddelar att tingesten ska kosta 399 dollar är tystnaden i salen kompakt. Reaktionerna efteråt var extremt försiktiga och förvirrade – varför lägga så mycket krut på en portabel musikspelare, det fanns ju redan dussintals liknande prylar? – och i vissa fall rent fientliga.

Det var först några månader senare, när iPoden kommit ut och kunderna börjat testa den i butik och se vad den kunde göra och kanske än viktigare hur den gjorde det, som framgången sakta började komma. Den ikoniska produkt iPoden med sina vita lurar skulle komma att bli låg fortfarande ett par år fram i tiden, det var först runt 2004, när iTunes släppts för Windows och marknaden för iPod tiofaldigats, som den totala succén var ett faktum.

Keynoten går att se i sin helhet här. Upphalandet ur fickan kommer efter cirka 21 minuter.

Tredje gången gillt

Har jag berättat att jag åkte ner till Luleå och var med i “Nya vågen” i P1 i måndags? Just ja, två gånger redan.

Hur som helst, nu finns programmet upplagt för efterhandslyssning för den som är intresserad av att lyssna men tyvärr råkade missa direktsändningen (ja, jag tittar på dig svärfar Roger).

Sluttjatat.

Weird Science + TVdags = Superteam!

Nu smäller det! Från och med i dag går Weird Science och tv-tjänsten TVdags samman och bildar det som brukar kallas ett superteam. Och eftersom jag sedan i somras är en del av Weird Science-kollektivet, inbegriper detta team även mig. Nedan följer pressmeddelandet som just rullat ut:

Sveriges bästa tablå-app går ihop med landets ledande tv-blogg om banbrytande tv-sajt

Iphone-appen TVdags är Sveriges mest välrenommerade tv-tablå-app, med en utmärkelse av Apple och 4.5/5 i betyg av 1200 omdömen i App Store.

Bloggen Weirdscience.se har sedan 2004 varit Sveriges mest välrenommerade för modern och nyskapande tv-kritik.

Nu går TVdags och Weird Science, via contentbyrån DG Communications, ihop och skapar en banbrytande ny tv-tjänst. Chefredaktören Kjell Häglunds redaktion av skribenter från WS (bland andra Hynek Pallas och Johanna Koljonen) utökas även med handplockade toppnamn som Sara Ödmark (Älskade dumburk), Anna Thunman Sköld (Thunmans tv-blogg), Johanna Swanberg och paret bakom specialist-podcasten Obiter Dictum, Billy Rimgard och Tobias Norström.

De eviga frågorna “Vad ska jag se på tv i kväll?” och “Tips på nya bra serier?” behöver inte längre hänga i luften. Nya TVdags.se lanseras i dag och blir den enda svenska sajten tv-älskare behöver. Den blir, med responsiv design, den perfekta tv-kompanjonen i surfplattan eller mobilen – med en funktionell symbios mellan tablåtjänsten och det redaktionella innehållet – recensioner, nyheter, klipp och tips. Allt under ledning av chefredaktören, Weird Science-grundaren Kjell Häglund. Förutom sajten existerar vi där samtalet pågår kring TV på twitter och facebook. Community manager blir Jimmy Svensson.

– Vi vill göra “second screen” på riktigt, säger Kjell Häglund. Vårt vassa journalistiska innehåll, grundad i både nördpassion och expertkunskaper, är den perfekta utgångspunkten för en verklig, organisk community för tv-fans.

– Giftermålet mellan nyttotjänst och professionell tv-kritik skapar en helt ny typ av TV-guide Sverige inte sett, fortsätter Johan Sjöstrand, grundare av TVdags.se. Vi är otroligt uppspelta över vad vi ska åstadkomma tillsammans med Kjell och hans redaktion, och det här är bara början på samarbetet. Vi kommer att rulla ut flera ytterligare funktioner som stödjer TV-tittandet efterhand.

Se nya sajten på mobilen, surfplattan eller datorn: tvdags.se

Mina första två inlägg kommer nästa vecka. Då kör vi!

Digitalt stressad?

Nedan lite programinformation:

I dag med start klockan 14.03 sitter jag alltså med i studion och pratar om digital stress i “Nya vågen” i P1. Orsaken är den senaste tidens debatter i ämnet i allmänhet, och Micke Darmells nyutkomna bok “Uppkopplad eller avkopplad” i synnerhet. Jag lär komma att inta en position som någorlunda skeptisk, även om jag så klart är fullt medveten om att den digitala tid vi lever i bjuder på en hel del faror och fallgropar, som tyvärr inte är särskilt enkla att stå emot.

Ratta in vetja, tror det blir ett bra samtal! Nu dags att börja bege mig mot studion i Luleå medelst bil (i ymnigt snöfall) till Gällivare, därefter tåg till Luleå.