Post Format

Och Augustvinnaren är …

Augustprisdags i kväll. Och jag är banne mig inte lika säker som omvärlden på att Lena Andersson tar hem spelet med ”Egenmäktigt förfarande” längre.

Visst, det är en mycket skicklig roman. Men jag får säga att den lämnade mig en smula likgiltig, trots det knivskarpa språket och den mycket exakta skildringen av den tunna linjen mellan förälskelse och besatthet. Men även om den stundtals var träffande fann jag den överlag rätt kall och sakna liv, jag brydde mig aldrig om vare sig Ester eller Hugo, de kändes mer som tankeexperiment än levande människor.

Hade en jury resonerat sig fram till en vinnare är jag övertygad om att Lena Andersson fått kliva upp på scenen i kväll. Men juryn plockar endast fram nomineringarna, själva mottagaren utses av 21 elektorer bestående av bibliotekarier, bokhandlare och några kritiker och branschinsatta, och de konfererar inte sinsemellan, utan det är en sluten omröstning. Det är det som gör att Augustprisets vinnare så ofta överraskar, minns bara 2007 när alla var övertygade om att Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” skulle tilldelas priset, men det blev den nästan helt otippade Carl-Henning Wijkmark som gick hem med Augustgubben. Eller 2005, när alla utsett Klas Östergrens ”Gangsters” till vinnare på förhand, och Monika Fagerholms ”Den amerikanska flickan” tog hem spelet.

Vem vinner då? Jag har bortsett från Lena Andersson läst Kjell Westös ”Hägring 38” och håller just nu på att avsluta Sven Olov Karlssons ”Porslinsfasaderna”. Jag tror att Westös bok är något för smal, även om det var en mycket fin Helsingforsskildring med vissa thrillerelement om året före krigsutbrottet, men jag måste säga att Sven Olov Karlssons roman är den jag personligen gillar mest, en egensinnig släktkrönika i litet format om en udda familj i västmanländska Eriksfors. Jag tycker att den känns som en potentiell vinnare i berättelse och anslag, lite i samma anda som Carl-Henning Wijkmarks 2007-vinnare och Tomas Bannerheds segrare ”Korparna” från 2011. Eller så slutar det väl som vanligt och vi får se PO Enquist stå där uppe och ta emot sin tredje statyett vid sjutiden i kväll.

Men å andra sidan vore det verkligen hög tid att en kvinna vann, det har bara hänt en gång sedan 2006 (Sigrid Combüchens ”Spill – en damroman” 2010).

Men det är ju tyvärr som jag brukar skriva här i spalterna från gång till annan – August är en man.

2 kommentarer

  1. I år var alla fem som vann Augustpris av kvinnligt kön. Liksom alla som var nominerade i barn/ungdomsboks-klassen. Och alla de fyra ungdomarna som var nominerade till Lilla Augustpriset.

    Reply
  2. Visst var det så. Men det hör sannerligen inte till vanligheterna. Och i barn- och ungdomsklassen har ju kvinnorna ofta övertag i antal nomineringar, men trots det har männen ändå övertag även här när det kommer till vem som plockar hem statyetten.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.