Elina Anna Labba
och Alma Thörn tilldelas Norrlands litteraturpris

I dagarna tre har vi i Norrländska litteratursällskapet hållit vårt traditionsenliga sommarmöte, i år bevistade vi Kalix folkhögskola. I går kväll avslutades mötet med utdelningen av Norrlands litteraturpris. Så här löd pressmeddelandet som vi skickade ut i går kväll efter den i mina ögon väldigt fina ceremonin, som jag i år fick chansen att leda:

——

Elin Anna Labba och Alma Thörn tilldelas Norrlands litteraturpris

Årets mottagare av Norrlands litteraturpris har utsetts. Elin Anna Labba tilldelas priset i vuxenklassen för dokumentärprosaverket Herrarna satte oss hit. Alma Thörn tilldelas priset i barn- och ungdomsklassen för serieromanen Alltid hejdå.

Utmärkelsen, som består av ett diplom samt en penningsumma om 10 000 kronor, delades ut vid en ceremoni på Kalix folkhögskola den 3 juli i samband med litteratursällskapets sommarmöte. Ceremonin och det efterföljande samtalet kan ses i sin helhet i ovanstående klipp.

Alma Thörn prisas för “Alltid hejdå” och Elin Anna Labba för “Herrarna satte oss hit”.
Foto: Maria Broberg

Elin Anna Labba tilldelas Norrlands litteraturpris 2021 i kategorin vuxenlitteratur för dokumentärprosaverket Herrarna satte oss hit (Norstedts) med motiveringen:

”Genom en poetisk dokumentärprosa synliggör Elin Anna Labba i Herrarna satte oss hit tvångsförflyttningen av samer och dess konsekvenser för generationer framåt. Muntliga vittnesmål och arkiverade dokument sammanfogas med jojk, kartor och fotografier till en litterär väv som lyfter fram en osynliggjord del av nordisk historia; den om statliga övergrepp och kolonial myndighetsutövning gentemot samer. Texten ger röst åt förstahandsvittnen på väg att tystna och de marker de tvingades lämna. I denna sorgsamt vackra och därtill viktiga hybrid till bok visas vad som är möjligt att göra med litteraturen.”

Alma Thörn tilldelas Norrlands litteraturpris 2021 i kategorin barn- och ungdomslitteratur för sin serieroman Alltid hejdå (Galago) med motiveringen:

”Via två parallella historier om skilsmässa skildrar Alma Thörn i serieromanen Alltid hejdå barnets maktlöshet inför vuxenvärlden. Längtan efter bästisen, skuldkänslorna gentemot pappan, sorgen över mammans avsked och ångesten över att behöva skriva upp ”bindor” på handlingslistan – här tas alla känslor på tolvåringens fulla allvar och boken är konsekvent solidarisk med barnet. Det handlar om upplevelser som går i arv, men är också en skildring om att lyckas lära nytt och nå fram till varandra i det såriga som är familjerelationer. En visuellt och känslomässigt stark berättelse som är omöjlig att inte sugas in i.”

Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norrs ordförande Elin Grelsson Almestad säger i en kommentar:
– Årets pristagare visar på bredden i den norrländska litteraturen. En hybridbok som rör sig mellan essäistik, skönlitteratur och sakprosa och en serieroman. Både Herrarna satte oss hit och Alltid hejdå påminner om allt som är möjligt att göra och berätta genom litteraturen. Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr är mycket glada över att kunna ge dessa priser till Elin Anna Labba och Alma Thörn.

Övriga nominerade till 2021 års pris:

Vuxenlitteratur:
Så höjer sig landet, Svante Bäckström, Bokförlaget Atlas
Där ingen längre bor, Nils Louis Fredriksson, Kall våg
På kyrkogården i södra Lappland, Börje Lindström, Heidruns
Jag ser allt du gör, Annika Norlin, Weyler förlag

Barn- & ungdomslitteratur:
Den gråtande dockan, Bengt Pohjanen, Barents Publisher
Väktarinnan, Åsa Rosén, Rabén & Sjögren
Isresan, Thomas och Anna-Clara Tidholm, Alfabeta
Sticker, Sara Wikman, Ord&visor

Om Norrlands litteraturpris:
Norrlands litteraturpris premierar föregående års bästa bok med tydlig norrländsk koppling. Priset instiftades 1973 under namnet Rörlingstipdendiet – ursprungligen med syftet att lyfta fram ett lovande norrländskt författarskap – men döptes år 2008 om till sitt nuvarande namn. 2014 delades priset upp i de två kategorierna vuxen samt barn och ungdom. Prissummorna är på 10 000 kronor. Juryn utgörs av Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norrs styrelse.

Virus fyller fem i dag – häng med på livesänd frågestund

Den 28 juni 2016 gick civilisationen under i en fruktansvärd pandemi – i min ljudboksserie Virus, vill säga. I dag på femårsdagen av denna händelse – när vi sakteliga är på väg ut ur en verklig pandemi – tänkte jag att det kunde vara skoj med en improviserad, livesänd frågelåda om just Virus.

Så klockan 19 i kväll slår jag igång min webbkamera och pratar om Virus-serien i ett evenemang via Facebook Live, och kanske babblar jag även om mitt författarskap i stort och samt en del om ljudbokens utveckling. Hur länge det håller på? Tja, så länge någon vill titta, gissar jag. Det blir lite om det frö som kom att bli Virus, hur allt växte till något mycket större än jag kunnat förutse och hur det var att sätta punkt efter 75 timmar ljudbok just när en verklig pandemi drabbade världen. Sedan blir det … ja, det beror på vad ni vill veta! Allt hänger ju på om någon ställer frågor till mig inför eller under sändningen (skriv en kommentar här i inlägget om ni vill ställa er fråga innan jag startar). Kom igen – var inte blyga!

Jag har verkligen ingen aning om hur intresset ser ut för detta (och hur många som kan avvara tid med så kort varsel), men spela roll om vi blir få – det blir kul ändå. Därtill har jag en baktanke, jag ska nämligen vara med och arrangera en helt annan Facebook Live-sändning nästa helg och behöver ändå testa utrustningen vi har införskaffat. Ni som tittar i kväll blir alltså mina försökskaniner.

Hur som helst, var med och livehäng en sväng i kväll vetja – jag har kryssat i att evenemanget ska vara offentligt, vilket innebär att man faktiskt inte ens behöver ha ett konto på Facebook för att titta, det ska gå att kika via länken ändå. Välkomna!

Krönika: Är tiden inne för indieförfattaren?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 3 juni.

——

Har det blivit dags för begreppet indieförfattare att slå igenom i Sverige? Ett nytt initiativ av författaren Sölve Dahlgren ger lite hopp om det.

Ordet indieförfattare förekom i debatten kring bokbranschens utveckling i Sverige för ett knappt tiotal år sedan i samband med att egenutgivning av böcker blev enklare, men föll sedan i glömska. Många såg vid den här tiden en framtid där förlagen skulle bli mindre viktiga, och författare i stället skulle nå sina läsare utan mellanhänder.

Orsaken till att en del trodde detta – jag var en av dem – bottnade i den tekniska utvecklingen. Dels hade e-handelsjätten Amazon dragit igång sin Kindle-plattform i USA och e-böcker och läsplattor var på allas läppar, och dels lanserades flera tjänster som gjorde det enklare och billigare att trycka upp småupplagor av böcker.

I den engelskspråkiga världen blev det här verklighet. När Amazon lanserade läsplattan och e-boksbutiken Kindle skapade de också Kindle Direct Publishing, en plattform där författare publicerade och sålde e-böcker utan något förlag. En hel del som gavs ut var så klart skräp – alla har inte vad som krävs för att bli en bra författare – men ett antal lyckades, och en flora av så kallade independent authors eller indie authors växte fram vid sidan av den traditionella bokbranschen. Kindles direktpubliceringsplattform frodas än i dag, enligt en rapport från Amazon fanns år 2019 över 1 000 författare som årligen drog in mer än 100 000 dollar där, och räknade man de författare som maximalt tjänade “bara” 50 000 dollar om året, mättes antalet till ett flertal tusen.

Här i Sverige skedde aldrig en sådan här revolution, det saknades dels en plattform likt Kindle, och dels gjorde vårt lilla språkområde att den marknad som trots allt fanns blev begränsad.

Detta gav att begreppet “indie” aldrig fick något fäste inom svensk litteratur. Här kallades man i stället egenutgivare eller självpublicerad författare vilket sågs som lite töntigt eller rentav ett tecken på att man var misslyckad. Att någon frivilligt skulle placera sig vid sidan om de etablerade förlagsstrukturerna fanns inte på kartan.

Men nu hoppas alltså författaren Sölve Dahlgren, som även är chefredaktör på bokbranschsajten Boktugg, att det här ska ändras. Han har länge drivit det egna förlaget Dahlgrens förlag, där han bland annat med framgång gett ut ungdomsbokserien Innebandypiraterna i hittills sex böcker. För ett par veckor sedan drog han igång projektet Indieförfattaren, där han ska göra ett försök att låta fans av hans författarskap prenumerera på ett par av hans ännu outgivna böcker som följetonger.

Prenumerationer är något vi blivit vana vid i det digitala medielandskapet – vi är många som har abonnemang åt både höger och vänster för olika strömningstjänster. Men att abonnera på ett författarskap, kan det vara en väg framåt?

Det är mig veterligen oprövad mark i Sverige, och ett intressant experiment. Inom poddvärlden har det blivit vanligt att man erbjuds att bli en så kallad “patreon” (döpt efter den betaltjänst som används) där en given summa dras från ens konto varje gång ett nytt avsnitt publiceras – jag är exempelvis en av Norrlandspoddens “patreons”. Och hederliga gamla nyhetsbrev har de senaste åren börjat göra comeback, inte sällan som just avgiftsbelagda månadsprenumerationer. Så varför inte också författarabonnemang – särskilt när de som i Sölve Dahlgrens fall även ska inkludera ett återkommande nyhetsbrev? Det borde kunna fungera.

Men blir man verkligen en indieförfattare av att göra så här? Jo, det tycker jag – att skapa en egen utgivningskanal till sina läsare och runda de etablerade strukturerna helt måste ju sägas vara höjden av oberoende.

Samtidigt ligger det en potentiell paradox här, eftersom en väletablerad författare i kraft av sitt namn antagligen har enklare att locka till sig prenumeranter än en relativt oetablerad sådan. Men ju mer etablerad en författare är, desto mindre “indie” framstår hen som.

Nå, att gå sin egen väg är sällan enkelt. Jag kommer med spänning att följa resan.

Krönika: Bokälskare är inte de värsta miljöbovarna

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 20 maj.

——

Hur miljövänligt är det att älska böcker? Det är en fråga som bokbranschen börjat fråga sig de senaste åren. Flera förlag gör nu hållbarhetsrapporter och offentliggör sina klimatavtryck. Branschen har dessutom nyligen presenterat ett initiativ som ska ta miljöarbetet till nästa nivå.

Hur det går hittills? Jo, onekligen blir bokbranschen allt grönare, och det beror delvis på att aktörerna anstränger sig för att minska sin miljöpåverkan, och delvis på den pågående digitaliseringen. För hur man än räknar, så verkar det som att digitala böcker i ljud- och e-boksformat belastar klimatet mindre än tryckta böcker.

Två förlag som i varsin rapport presenterat sina klimatavtryck är Norstedts och Lind & Co. Den senare är den mest utförliga, och här finns många spännande siffror att grotta ner sig i.

Sammantaget släppte Lind & Co under år 2020 ut 647 ton koldioxid. Den i särklass största andelen kom från pappersböcker, eller för att citera rapporten: “Inräknat transporter står de tryckta böckerna för tre fjärdedelar av förlagets utsläpp, trots att försäljningen av digitala böcker är mångdubbelt större.”

Lind & Co är ett av de svenska förlag som kommit längst i det digitala skiftet. Under fjolåret sålde de drygt 760 000 tryckta böcker, samtidigt som deras digitala böcker lyssnades på eller lästes nästan 2,8 miljoner gånger. Men trots att nästan fyra femtedelar av förlagets totalupplaga var digital, stod den återstående fysiska femtedelen för 75 procent av förlagets utsläpp. En tryckt bok orsakade i genomsnitt cirka 600 gram i koldioxidutsläpp, och en digital 60.

Det brukar ofta läggas digitala böcker till last att de kräver stora serverhallar som slukar enorma mängder energi och att det förtar deras klimatnytta. I Lind & Co:s rapport är dock detta medräknat, även om vissa delar i kedjan är uppskattade. Men detta är inget unikt för de digitala böckerna, även beräkningarna av utsläppen i den fysiska produktionskedjan bygger delvis på uppskattningar – särskilt när det gäller böcker som trycks i Asien och transporteras hit. Därför pågår i branschen dels ansträngningar för att få internationella aktörer att bli bättre på att kartlägga och minska sina klimatavtryck, och dels för att flytta bokproduktionen närmare marknaden där den säljs.

Att arbeta med tryckerier i Sverige eller Norden har fler fördelar än att det minskar transportutsläppen – det är dels enklare att föra direktdialog om miljöaspekter, och dels tvingas tryckerierna på våra breddgrader redan arbeta under hårdare miljölagar.

Här kan samarbetet som bokbranschens parter nyligen presenterade komma till nytta. Förläggareföreningen, Bokhandlareföreningen, Bokusgruppen, Adlibris och strömningstjänsterna Bookbeat, Nextory och Storytel ska framöver gemensamt arbeta för att minska branschens klimatavtryck. Projektet är ännu i sin linda, men målet är att koppla ihop hela flödet – från tryck via distributör till återförsäljare och slutligen fram till läsaren – och att i höst kunna börja presentera vad det ska innebära rent konkret.

Men hur stora är då förlagens klimatavtryck om man jämför dem med andra verksamheter? Rätt små, ska medges. De 647 ton koldioxidutsläpp som Lind & Co orsakade under år 2020 motsvarar ungefär vad ett flygplan med 250 passagerare släpper ut under en resa tur och retur mellan Sverige och Thailand. Nu stod visserligen den formen av resande närapå still just i fjol, men ett normalår genomförs ett flertal sådana flygningar varje dag. Inte ens det betydligt större Norstedts, vars förlagsgrupp stod för ett klimatavtryck på cirka 3 500 ton koldioxid i fjol, släppte ut mer än vad en enskild dags normalresande mellan Sverige och Thailand orsakar.

Så nej, helt miljövänligt att älska böcker är det inte, och bokbranschen ska självklart fortsätta minska sin miljöpåverkan. Men att vara bokkramare framstår ändå som harmlöst jämfört med mycket annat.

Min första barn- och ungdomsbok: En värld i mörker

Kolla vad fin! Så här ser min första bok för barn- och ungdomspubliken ut. En värld i mörker kommer ut i december på Hegas förlag. Hurra för det!

Det finns ingen färdig, snärtig baksidestext ännu, men det handlar om 15-årige Elis, som bor i en mindre svensk stad och som på höstterminens första dag vaknar i en strömlös värld. En solstorm av oanad kraft har träffat jorden, förstört all elektronik och fullständigt lamslagit samhället. Men det som först framstår som ett spännande förlängt sommarlov blir snart en mardröm, när det visar sig att Elis mamma inte får tag i nytt insulin mot sin svåra diabetes – och det behöver hon för att överleva. Elis och kompisen Tora ger sig ut på jakt efter medicinen, men upptäcker snart att när samhället faller samman, står andra betydligt mer ljusskygga typer redo att kliva fram och ta makten. Och att be dessa människor om hjälp kostar betydligt mer än pengar.

Bild tagen från Hegas förlagsannons i Svensk Bokhandels katalog Höstens böcker.

En värld i mörker ska bli en bokserie, jag har lovat lämna manus på del två i november (del ett är inlämnad till förlaget men inte färdigredigerad ännu). Så räkna med fler delar i det nutidsdystopiska, ganska mörka och fartfyllda spänningsdramat med Elis och Tora. Tänkt målgrupp är 13 år och uppåt, men den funkar nog fint för läsvana kids runt 11-12 också. Hoppas ni och era barn ska gilla den!

Krönika: Kanske är jag platskonservativ?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 22 april.

——

Diskussionen om platsens betydelse inom litteraturen fortsätter att diskuteras. Det kan så klart vara en slump att de sammanföll, men förra veckan skrev såväl Erik Jonsson som Katarina Östholm texter här på kultursidorna som behandlade kriminallitteraturens förhållande till geografin – Jonsson gick till arkivet och grävde bland gamla Umeådeckare och Östholm reste till Ådalen och träffade Tove Alsterdal där hon sitter och skriver på sin andra kriminalroman förlagd till trakterna kring Kramfors.

Jag författade ju ett par krönikor i det här ämnet före jul där fokus låg på Västerbotten och den avsaknad av väletablerade kriminalserier jag tyckte mig notera i regionen. Just den diskussionen ska jag inte älta ett varv till – vi kan fastslå att deckare i serieform finns även här, men att ingen nått samma långvariga bärkraft som exempelvis Henning Mankells Kurt Wallander i Skåne eller Anna Janssons Maria Wern på Gotland.

Deckarförfattare väljer i regel sina platser med omsorg – betydligt oftare än i annan litteratur återkommer persongalleri och miljö i bok efter bok, och då är det viktigt att de trivs med att befinna sig där.

Även för publiken är valet av miljö viktig, något som Erik Jonsson är inne på i sin text. Han skriver: “Det svenska landskapet är och har varit viktigt för deckaren som genre. När handlingen utspelas i en igenkännbar miljö lockas minnesbilder fram hos läsaren, och känslan av autenticitet växer sig successivt stark – för att övergå i plötslig chock när blodet flyter in under dörrspringan.”

Jag älskar att känna igen mig när jag läser. Jag anar att det till och med ibland kan gå ut över själva läsningen, jag blir mer förälskad i igenkänningen än i berättelsen. Det kan också gå åt motsatt håll, att jag ibland drar mig för att läsa böcker som utspelar sig i uppdiktade miljöer, trots att jag rent intellektuellt förstår att jag går miste om något. En deckarförfattare jag exempelvis varit nyfiken på i några år är Maria Adolfsson och hennes böcker om Doggerland, en fiktiv ö mellan Skandinavien och Storbritannien, och vars fjärde del Spring eller dö nyligen gavs ut. Adolfsson får genomgående fina vitsord och ljudböckerna är inlästa av Angela Kovács som jag alltid uppskattar att lyssna på, vilket alltså är ytterligare ett skäl för mig att ge författarskapet en chans. Men faktumet att platsen inte existerar har hittills hållit mig tillbaka – jag vet att jag kommer att uppleva en distans och inte kunna ge mig hän.

På samma sätt har jag aldrig riktigt kunnat slappna av när jag tar mig an Håkan Nesser trots att jag gillar hans småknarriga språk och krumeluriga karaktärer – Maardam respektive Kymlinge som van Veeteren och Barbarotti huserar i existerar ju inte! Förstå därför min glädje när Nesser i fjolårets Barbarottibok Den sorgsne busschauffören från Alster lät handlingen förflyttas till verklighetens norra Gotland – genast kunde jag svepas med.

Det handlar inte nödvändigtvis om att jag måste känna igen mig, utan mer om att jag skulle kunna göra det. Jag har exempelvis bara varit på Gotland en gång i mitt liv, och då endast på Sudret i söder, så de miljöer i norrliggande Rute socken och på närliggande Fårö som Nesser skildrade kan alltså ha varit helt påhittade – jag föll ändå pladask.

Logiskt? Nej, inte ett skvatt.

Får jag dock välja helt fritt, så vill jag läsa om miljöer jag själv har erfarenhet av och tycker om. Detsamma gäller för övrigt även mitt eget författarskap, jag ogillar att skriva om platser jag inte kunnat besöka, språket blir stumt och rollfigurerna rör sig trögt över sidorna. Jag är visserligen en flitig användare av kart-appar med streetview- och flyover-funktioner när jag skriver, men jag låter dem aldrig svepa mig iväg i fantasin. Jag använder dem som redskap för att färska upp minnet kring platser jag varit på, och skulle aldrig komma på tanken att dikta fritt kring en gatukorsning jag bara sett i 3D-vy på min datorskärm.

Existerar begreppet platskonservativ? Kanske är det vad jag i sådant fall är.

Kan Sölve Dahlgren lyckas etablera indieförfattaren?

Jag nämner rätt ofta branschsajten Boktugg här i spalterna, och i dag är det dags att göra det ännu en gång. Eller så här: Boktuggs chefredaktör Sölve Dahlgren har dragit igång ett intressant nytt projekt för sitt eget skönlitterära författande, där han ska testa att i sin roll som indieförfattare låta läsare prenumerera på ett par av hans ännu outgivna romaner mot en månadsavgift. Han kommer även två gånger i månaden att publicera ett nyhetsbrev där han skriver om projektets utveckling, och till skillnad från bokabonnemanget är nyhetsbrevet gratis. 50 kronor/månad kostar det att få tillgång till bokutskicken, om du inte är ett superfan vill säga, för då kostar det 125 kronor/månad. Här kan du läsa mer om projektet och de olika prisnivåerna.

Ett spännande projekt tycker jag, som jag kommer att följa med stort intresse, det har vad jag vet inte gjorts särskilt många sådana här försök i Sverige tidigare. Boktuggs reporter Anna von Friesen lät intervjua Sölve om projektet, bra läsning om man vill veta mer om hur hans tankar går.

Men vad är då en indieförfattare? Ja, begreppet kommer från det amerikanska fenomenet indie authors, eller independent authors om man ska vara petig, som växte fram i svallvågorna av de stora framgångarna för Amazons Kindle-plattform i USA, där författare på ett helt nytt sätt fick möjlighet att publicera sig på egen hand (och få betalt för det). Jag skrev om indieförfattare i ett par inlägg här i bloggen 2012 och 2014, men begreppet har aldrig riktigt fått fäste på våra breddgrader, här kallas dessa författare i regel för (de ofta lite mer nedvärderande) begreppen egenutgivare eller självpublicerad författare.

Jag önskar Sölve all lycka med projektet Indieförfattaren. Hoppas ordet äntligen får fäste nu!

Spotify och Storytel börjar samarbeta – en stor grej eller en fotnot?

Det kom en nyhet i dag om att Storytel inleder ett samarbete med Spotify, vilket kommer att innebära att det med start senare i år ska gå att länka sitt Storytelkonto till Spotify och lyssna på sina ljudböcker i Spotify-appen i stället för hos Storytel om man skulle föredra det. Boktugg har skrivit en bra grundartikel i ämnet, och Svensk Bokhandel har ett par uppföljningar med en musikforskare och några citat från Storytels vd Jonas Tellander.

Än så länge är detaljerna sparsamma, men onekligen väcks en del frågor. Hur kommer det att fungera rent gränssnittsmässigt? En viktig aspekt av Storytels app är de tips om böcker som ges i appen via listor av olika slag, redaktionella puffar, aktuella författare som presenterar egna favoriter, taggningar och gud och hans moster – allt detta vill jag ju fortsatt ha tillgång till på samma sätt även om jag skulle ta mig an Storytel via Spotifys app. Och bokhyllan där sparade, pågående och avslutade böcker visas, följer information om den med över till Spotify? Och om jag ibland lyssnar hos Storytel och ibland hos Spotify, funkar synkningen om var jag befinner mig i en särskild bok fram och tillbaka? Om det enbart blir så att tillgång ges till Storytels katalog via en sökruta förloras en stor del av användarupplevelsen.

I pressmeddelandet säger Jonas Tellander att han hoppas att det här kommer att ge Storytel “möjligheten att nå nya målgrupper som idag finns på Spotify, men som ännu inte upplevt ljudböckernas magi”. Det uttalandet indikerar att även icke-abonnenter av Storytel kommer att exponeras för Storytels ljudbokstitlar i Spotify-appen, och alltså inte bara de kunder som valt att länka samman sina Storytel- och Spotifykonton.

Om så är fallet – innebär det att jag som Spotifyanvändare kommer att matas med ljudböcker på appens förstasida jämte podcasts och musik? I min roll som författare till ett antal Storytel Original-titlar är det så klart positivt eftersom det öppnar upp för att fler potentiella lyssnare exponeras för mina böcker (inte minst eftersom Virus är på väg att översättas till engelska och det nämns att den här dealen vid start berör 25 internationella marknader), men i min roll som musiklyssnare tycker jag redan nu att det är trist att musiken trängs med poddar i Spotifys app (jag använder själv appen Overcast för poddlyssnande).

Nå, det ska så klart bli spännande att se vad det blir av detta. Vissa spekulerar i att det är första steget i att Spotify ska köpa Storytel (eller åtminstone köpa in sig i företaget), men det kan ju också vara så att Storytel helt enkelt varit snabba på att hoppa på tjänsten Spotify Open Access Platform, som öppnar för just den här formen av samarbeten där externa ljudleverantörer kopplas samman med Spotifys plattform. Vem vet, kanske är även besked om att aktörer som Bookbeat och Nextory inleder samarbete med Spotify att vänta – det nämns inget i det som har kommunicerats ut hittills om att det här samarbetet skulle vara exklusivt. Dock torde Storytel genom sin marknadsledande storlek vara den mest intressanta samarbetspartnern för Spotify gällande ambitionen att ta sig in på ljudboksmarknaden.

Att det är en relativt stor grej vittnar dock det internationella intresset om, flera av de stora engelskspråkiga techsajterna har exempelvis skrivit om partnerskapet. Amerikanska Techcrunch har lite mer info än vad jag har sett att svenska nyhetsförmedlare lyckats få fram. De skriver bland annat så här (med det mest intressanta kursiverat av mig): “The integration itself will go live later in 2021, allowing Storytel customers to sign into their accounts then stream through Spotify by linking their accounts. Spotify doesn’t have plans to market to users to sign up for a Storytel subscription from its app at this time, but at the point of account linking, users could be directed to sign up instead of log in, if need be.”

Inte mycket, men det indikerar att Storytels ljudböcker åtminstone till viss del kommer att lyftas fram hos Spotify, och att de som saknar abonnemang vid klick på detta material slussas vidare till Storytels sajt (antar jag) med uppmaning om att skapa ett konto. Och det är väl ingen vågad gissning att anta att det kommer att finnas ett välsockrat erbjudande som möter dessa hugade nya prenumeranter.

En intressant detalj som borde följa av detta är för övrigt att funktionen att lyssna på Storytel via datorn återkommer. Den togs bort för några år sedan till vissa kunders förtret – det är lyssning via app i mobil eller platta som gäller till 100 procent nu. Rimligen borde man när samarbetet inleds kunna lyssna på Storytels ljudböcker via Spotifys appar för mac och pc, och via Spotifys webbläsarspelare. Det är knappast något som kommer att vara viktigt för den stora massan, men säkert för några.

Hur länge får vi vänta för att se vad detta ska bli? “Längre fram i år” är beskedet som än så länge gäller. Jag gissar på tidigast september.

Krönika: En helt ny nivå för litteratur-tv i Sverige

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 1 april.

——

Det har sagts redan, men är värt att upprepa – fasiken vad bra den digitala versionen av Littfest blev. Att arrangörerna är skarpa och skapar litteraturfestivaler i toppklass år efter år i den fysiska världen visste vi redan, men att de också skulle prestera på samma nivå med bara nätet att tillgå – det var svårare att sia om i förväg.

Vägen de valde med sammanhållna sändningar som började redan klockan elva på förmiddagarna och pågick kontinuerligt fram till sen kväll var i mina ögon ett genidrag. Tittarna lotsades genom dagarna och seminariesamtalen av det trygga programledarparet Yukiko Duke och Po Tidholm, vilket gjorde att många som hade köpt en biljett till Littfest-tv lät sändningarna rulla även om de kanske inte hade möjlighet att titta aktivt hela tiden. Ibland satt man fastnaglad och ibland fick innehållet mer formen av bakgrundsljud, lite som på det sätt som radions P1 eller P4 ofta står på hela dagarna i hundratusentals svenska hem.

Nu menar jag inte att likna Littfest vid bakgrundsskval för det var var det verkligen inte tal om, men jag kan inte nog understryka hur viktigt jag tror att det obrutna flödet var för det vinnande konceptet. Det var KUL att följa festivalen som ett fortlöpande event (ursäkta entreprenörssvenskan) även fast innehållet ofta bjöd på allvarsamheter och rejält tuggmotstånd. Att tittarna njöt blev om inte annat tydligt i chatten som rullade bredvid sändningen och där det hela tiden bjöds på glada tillrop och fina kommentarer. Inte en enda gång behövde moderatorn ryta till om tonläget, trots över 1500 skickade meddelanden. Det torde vara unikt på internet.

Det är svårt att inte jämföra med Bokmässans digitala upplägg i fjol. Deras innehåll var också toppklassigt, men det var hopplöst att få en överblick. På plattformen Bokmässan Play möttes man av en uppsjö programpunkter som alla bestod av enskilda videosändningar som man själv fick söka sig fram till. Inte sällan var det också småtaffligt i själva produktionen, man möttes av en testbild i ett antal minuter trots att man bänkat sig på utsatt tid och hann börja felsöka innan sändningen plötsligt vaknade till liv, ofta med en bild på gäster som satt helt tysta i soffor i ett antal minuter innan samtalen drog igång. Det kontinuerliga flödet som Littfest-tv bjöd på där tittarna lotsades genom dagarna saknades helt – för att inte tala om graden av professionalitet i själva sändningarna. Littfest-tv var RIKTIG tv, inte pliktskyldigt filmade samtal.

Nåväl, jag ska inte drunkna i superlativ, och i ärlighetens namn bör nämnas att Bokmässans program var många gånger större och de hade alltid flera parallella programpunkter igång, så flödet som Littfest kunde erbjuda genom ett mer begränsat program hade varit svårt att få till. Men Littfest-tv gav tveklöst Bokmässan en hel del att grubbla på inför hösten, och vill de att Bokmässan Play ska nå samma nivå kommer de att få ligga i.

Kollar man på de krassa tittarsiffrorna så “vann” visserligen Bokmässan Play, de nådde knappt 1 000 visningar per programpunkt under själva bokmässehelgen jämfört med 700 hos Littfest-tv, men Bokmässan hade flera typer av försprång. Dels var deras sändningar helt gratis för tittarna, och dels har de en uppbackning av Förlagssverige samt riks- och bokbranschmedia som Littfest bara kan drömma om.

Gällande det sistnämnda måste säga att jag är förbluffad över hur lite årets Littfest uppmärksammades nationellt, trots att det digitala upplägget gjorde festivalen mer tillgänglig än någonsin. I år behövde ju inte ens redaktionerna i Stockholm skicka någon stackare upp till Umeå (tiotalet mil längre än avståndet till Bokmässans Göteborg!) – det var bara att öppna laptopen, betala 100 kronor och börja titta. Trots detta var bevakningen närapå noll, vilket väl tyvärr vittnar om att trots allt tal om det heta litterära Norrland och den ökade uppmärksamheten för samisk litteratur (två huvudteman på årets Littfest) så ses ämnena ofta som blott regionalt intressanta.

Det är synd och skam, men förtar inte faktumet att Littfest-tv satte en helt ny nivå för litteratur-tv i Sverige.

Vinnarreceptet i Storytel Awards avslöjat: Döp din rollfigur till Jana!

Tidigare i dag presenterades mottagarna av årets Storytel Awards. Det blev andra året i rad i dubbel bemärkelse i två av klasserna – precis som i fjol heter vinnarduon i romanklassen Karin Smirnoff och Lo Kauppi och i spänningsklassen Emelie Schepp och Gunilla Leining.

Och som att det inte vore nog att Smirnoff och Schepp prisas återigen i duo med Kauppi och Leining, så finns faktiskt ännu en faktor som förenar dem: Smirnoff får priset för andra gången för sin bokserie om Jana Kippo, och Schepp för andra gången för sin bokserie om Jana Berzelius. Vad är oddsen för det?

(Kuriosa: Enligt Skatteverket finns det 1 671 personer med tilltalsnamnet Jana i Sverige. Som referens kan nämnas att det finns 447 844 med tilltalsnamnet Maria.)

Gunilla Leining (inläsare) och Emelie Schepp (författare) vann spänningskategorin i Storytel Awards 2021.

Bortsett från detta kuriösa faktum var det kul att se att vinnarna fördelades så jämnt över olika förlag. Polaris vann ett pris, HarperCollins Nordic ett, Bonnier Fakta ett, Whip Media ett samt Storytelägda Rabén & Sjögren ett. Rättvist och fint. Största skrällarna var kanske att Jonas Malmsjö inte vann trots att han läst in två av tre nominerade i spänningsklassen, samt att relativt okända Nils-Petter Löf tog hem priset i ungdomsklassen med sin Alicia Månstjärna och den femte pelaren. Katarina Ewerlöf, som läst in Alicia Månstjärna, får sägas ha varit dagens största vinnare (jämte namnet Jana då) eftersom hon även tilldelades Synskadades Stiftelses hederspris.

Nedan följer samtliga nominerade med vinnarna placerade först i fet stil.

Årets roman:
Sen for jag hem av Karin Smirnoff inläst av Lo Kauppi (Bokförlaget Polaris)
Där kräftorna sjunger av Delia Owens inläst av Anna Maria Käll (Bonnier Audio)
Ta ingen skit, Ann-Britt av Christina Larsson inläst av Anton Körberg (Bokfabriken)

Årets spänning:
Nio liv av Emelie Schepp inläst av Gunilla Leining (HarperCollins Nordic)
Spegelmannen av Lars Kepler inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
Ghettokungen av Sammy Jeridi inläst av Jonas Malmsjö (Bokfabriken)

Årets fakta:
Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk av Björn Natthiko Lindeblad, Navid Modiri och Caroline Bankler inläst av Björn Natthiko Lindeblad (Bonnier Fakta)
En brunråttas bekännelser av Jens Ganman inläst av Jens Ganman (Bookea)
Månbarn : Min berättelse av Jon Henrik Fjällgren inläst av Viktor Åkerblom (The Book Affair)

Årets ungdomsbok:
Alicia Månstjärna och den femte pelaren av Nils-Petter Löf inläst av Katarina Ewerlöf (Whip Media)
Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins inläst av Kristofer Kamiyasu (Storyside)
Till alla killar jag har gillat av Jenny Han inläst av Malin Molin (Lavender Lit)

Årets barnbok:
Gittan och fårskallarna av Pija Lindenbaum inläst av Sissela Kyle (Rabén & Sjögren)
Ljudboken som inte ville ta slut av David Sundin inläst av David Sundin (Bonnier Carlsen)
Detektivmysteriet av Martin Widmark inläst av Johan Ulveson (Bonnier Carlsen)
Idde och Hajen av Ellen Ekman inläst av Philomène Grandin (Rabén & Sjögren)

Här kan man se den digitala galan, som leddes av radioprofilen Kodjo Akolor, i efterhand:

“En text behöver inte vara lång och komplicerad för att ha litterär kvalitet”

Förra veckan publicerade TT en rätt vida spridd intervju med språkforskaren Katarina Rejman vid institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet, som menade att ett ökat fokus på “lättläst” inom litteraturen är fel väg att gå när det gäller att fånga in läsovilliga ungdomar, detta bland annat eftersom det är svårt att leva sig in i en berättelse som är platt, kort och har förenklad gestaltning. Hon fick snabbt mothugg i en debattreplik hos Svensk Bokhandel av Malin Nyman som är förläggare på Hegas förlag. “Rejman ställer lättläst och estetisk kvalitet som motsatser till varandra”, skrev bland annat Nyman, “detta bidrar till en definition av begreppet lättläst som ligger långt ifrån verkligheten.” Texten avslutades senare med meningen jag citerat i inläggets rubrik.

Jag ska villigt erkänna att mina erfarenheter av lättläst-litteratur var väldigt ringa fram till för ett halvår sedan, men efter att förra hösten ha blivit kontaktad av just Malin Nyman på Hegas med en förfrågan om jag var intresserad av att skriva en lättläst bok inom dystopigenren åt dem med fokus på åldersgruppen 13+, så har jag försökt läsa in mig en del inför skrivandet. Jag ställer mig helt klart i lag Nyman i den här debatten – det finns lika mycket hjärta, smärta och problematik i den här litteraturen som kräver att man tänker till som i “vanlig” barn- och ungdomslitteratur, särskilt i den som riktar sig till de lite äldre barnen.

Fast egentligen borde jag nog skriva att jag trodde att mina erfarenheter av lättläst var ringa. För när jag började botanisera lite på biblioteket här i byn insåg jag att en del av det som vi lånat hem genom åren och läst med barnen är utgivet av lättlästförlag som Hegas och Nypon. Ejda var exempelvis väldigt förtjust i Erika Eklund Wilsons böcker om Lisa och hästen Hallon när hon var lite mindre, och de är utgivna av just Hegas. Jag hade helt enkelt inte ens reflekterat över att de stack ut som extra lättlästa. De var bara bra, infångande böcker som en hästtokig sexåring gick igång på.

Jag lämnade för övrigt in mitt manus till Hegas i söndags kväll. Det ska bli väldigt spännande att se vad de säger, jag hoppas att jag har lyckats leverera en berättelse som träffar rätt, men jag har verkligen ingen aning, för även om det visade sig att jag hade läst en del lättläst med kidsen, så har jag aldrig skrivit för barn överhuvudtaget tidigare. Så det är pirrigt! Återkommer med detaljer om boken när den blir officiell, de arbetar för fullt med att färdigställa höstkatalogen där min titel ska finnas med.

Svagt av branschen att sälja Svensk Bokhandel

Stora nyheter gällande bevakningen av den svenska bokbranschen i dag, när nyheten kom att branschtidningen Svensk Bokhandel säljs till bolaget Radero som drivs av medieentreprenörerna Thomas Peterssohn och Christer Björkin. Tidningen har ägts av Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen sedan 1952, men nu är de inte intresserade av att driva tidningen längre. Intressant nog så var det konkurrenten Boktugg som hann först med att flagga för att en försäljning skett, de lade ut en text på morgonen om att styrelsen bytts ut och att en försäljning verkade ha ägt rum och att de jagade bekräftelse. En timme senare kom så bekräftelsen via Svensk Bokhandels egen webb, när de publicerade en text där försäljningen meddelades officiellt.

Jag måste säga att jag tycker att det är smått bedrövligt att inte Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen ids hålla kvar vid sin branschbevakande tidning. Det kan så klart visa sig att de nya ägarna kan skapa bättre förutsättningar för SvB, men det är ändå ett underbetyg för de svenska branschaktörerna att de släpper tidskriften. Visst, den har kostat ägarna en del pengar på senare år, bland annat för att säsongskatalogerna à la Höstens böcker som SvB producerar blivit tunnare när förlagen minskat sina annonsköp och i stället satsat på att presentera nya böcker på sina egna sajter, men att strax före 70-årsjubileet som ägare sparka ut den bara för att de har det tufft i det nya digitala landskapet – nej, det känns inte snyggt. Nu om någonsin i det omvälvande digitala skifte som pågår behöver branschen granskas.

Nåväl, det har ryktats om detta i några år och nu är försäljningen alltså ett faktum. Det är bara att hålla tummarna för att chefredaktör Carina Jönsson och hennes redaktion får fortsätta göra en bra och relevant tidning. På vissa sätt blir så klart redaktionens arbete enklare eftersom de inte på samma sätt behöver granska sina ägare eftersom de i övriga delar inte är bokbranschaktörer, men frågan är hur sentimentala Peterssohn och Björkin är gällande tidningens fortlevnad om den fortsätter gå med förlust.