Krönika: Åter överväldigas jag av min futtighet

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 3 mars.

——

Ja herregud, var börjar man ens i ett sådant här världsläge? Det jag brukar skriva om i den här spalten – bokbranschrelaterade frågor, ofta med försök till fokus på framtiden och inte sällan med koppling till ljudbokens framväxt – känns så oerhört futtigt i skuggan av det vanvettiga krig som den ryska regimen dragit igång nere i Ukraina.

Nej, bokbranschen lämnar jag därhän den här gången, den hankar sig nog fram även utan mina skriverier.

Men litteratur då – på något sätt måste det här ändå handla om det. Åter överväldigas jag av min futtighet – vad vet jag om ukrainsk litteratur, eller ens om den ryskspråkiga världens, om jag ska vara ärlig? Visst, jag tråcklade ihop en fil kand i litteratur i Uppsala för dryga tjugo år sedan och läste då en beskärd del ryska klassiker, men pinsamt nog är det först nu när jag googlar ”ukrainsk litteratur” som jag lär mig att Nikolaj Gogol var ukrainare och inte ryss, även om han visserligen skrev på ryska och som vuxen levde mestadels i Sankt Petersburg. Jag hittar en lista med nutida framstående ukrainska författare och känner inte igen ett enda namn. Jag ägnar en stund åt att skämmas.

Någon som däremot inte behöver skämmas är förläggaren och översättaren Mikael Nydahl, som jag minns att till tidskriften Provins år 2019 översatte en novell av den ryska författaren Liza Aleksandrova-Zorina, och även skrev en ackompanjerande text. Aleksandrova-Zorina är inte ukrainare utan ryss, men i novellen När Aljosja kom hem från kriget som jag nu rotar fram bland mina Provinsnummer, skildrar hon en rysk soldats hemkomst från kriget i ukrainska Donetsk. I berättelsen, som skrevs särskilt för Provins, återvänder den unge Aljosja svårt traumatiserad hem för att gifta sig med barndomskärleken Ljalja. Till bröllopsfesten visar det sig att han smugglat med sig en handgranat från fronten i Donetsk, vilket får tragiskt eller kanske snarare galghumoristiskt resultat, beroende på hur man ser det.

I rapporteringen nu kring Rysslands anfallskrig i Ukraina, finns skildringar av hur ryska soldater verkar ha överrumplats av vad de hamnat i. Filmer har spridits på unga ryska män som tillfångatagits av eller överlämnat sig till ukrainska styrkor och sedan tillåtits ringa hem till sina mödrar, där de gråtande förklarat att de inte förstått att de skulle iväg och kriga, och plötsligt befunnit sig i en stridszon. Självklart bör man hålla i huvudet att det från ukrainskt håll finns ett propagandavärde i dessa filmer, men jag påminns ändå när jag ser dem om Aljosja i Liza Aleksandrova-Zorinas novell, eller kanske snarare hur Mikael Nydahl i sin ackompanjerande text beskrev Aljosja när han hamnat i krigets klor – vilsen och gränslöst troskyldig.

Det här med troskyldigheten får mig att skamskölja kring min egen Rysslandsvistelse 2009. Det är svårt att tänka sig i dag i den snabba takt som de fria rättigheterna i Ryssland rullats tillbaka inte minst på HBTQ-området, men under många år storsatsade Ryssland på att nå framgångar i Eurovision Song Contest, och just under åren då jag arbetade på TT som någon sorts Mello- och Eurovision-reporter, kulminerade detta. 2008 såg jag ryske Dima Bilan vinna Eurovision med låten Believe på en scen i serbiska Belgrad, och året därpå åkte jag till Moskva när Ryssland arrangerade tävlingen.

Regimen slog på stora trumman, tävlingen arrangerades i jättearenan Olimpijskij och Vladimir Putin besökte såväl repetitionerna som finalen. Jag befann mig i den ryska huvudstaden i nästan två veckor – Eurovision är ett jättemaskineri. Visst minns jag att vi bevakade demonstrationer mot de ryska anti-gaylagarna och jag skrev om gripanden när det arrangerades en Pride-parad, men jag kommer också ihåg hur vi gick på den stora Segerdags-paraden den 9 maj, och hur den ryska armén i ändlösa kolonner paraderade genom Moskva med sina tanks, stridsspetsar och avfyrningsramper.

Klart jag chockades av den oblyga militarismen. Men där fanns också min gapande mun som närapå formade sig till ett häpet och naivt ”wow”.

Så visst skäms jag över mina bristande kunskaper om ukrainsk litteratur. Men smaken från min gapande mun i Moskva känns betydligt unknare.

Ute i dag: Nära gränsen – Domen

Och så var de tre! I dag ges den sista delen i Nära gränsen-trilogin ut som ljud- och e-bok hos Storytel. Inläsningen är som vanligt gjord av den eminenta Lo Kauppi, och om jag tillåts säga det själv, så är det en riktigt rafflande finalhistoria.

Insåg dessutom att det här är den tionde Storytel Original-boken jag skrivit. Herregud, det anade jag inte när jag hoppade på tåget i början av 2016. Om jag inte är helt fel ute så gör det mig till den enda tvåsiffriga SO-författaren. Flott, tycker jag! Och jo, det kommer nog att bli några till också, vad det verkar. Dock inte i Virus– eller Nära gränsen-serierna. Men mer om detta vid senare tillfälle.

Här är länken till Nära gränsen – Domen. Hoppas den ska smaka!

Krönika: Därför lyssnar unga mest på ljudböcker

Jag har ju helt glömt att publicera mina krönikor från Västerbottens-Kuriren här i spalterna detta halvår. Ska rätta till det de kommande veckorna. Först ut, en krönika som publicerades i VK redan torsdag 20 januari.

——

Barns läsning – eller snarare lyssning – har debatterats den senaste veckan. Enligt en ny forskningsrapport är barn i åldern nio till tolv år de som lyssnar allra mest på ljudböcker – även i jämförelse med vuxna. Är det bra eller ännu ett tecken på att barn är på väg att förlora förmågan att läsa?

Rapporten som heter Barnlitterära strömningar – om ljudböcker för barn är skriven av litteratursociologerna Ann Steiner och Karl Berglund vid Uppsala universitet och beställd av Svenska Förläggareföreningen. Forskarduon har gått igenom ljudbokens historia för barn och fått tillgång till färsk data från de svenska strömningstjänsterna för ljudböcker.

I ett inslag i Sveriges Radios Kulturnytt i P1 lyftes en av rapportens slutsatser särskilt fram – den att barn i mellanstadieåldern verkar vara de flitigaste lyssnarna på ljudböcker av alla. I texter i Aftonbladet och Dagens Nyheter de senaste dagarna framställs det här som ett problem. Men är det verkligen det?

Tja, det beror väl på vilka slutsatser som kan dras. Mellanstadieåldern brukar kallas bokslukaråldern vilket är en viktig period när det kommer till barns läsning. Om dessa barn då ratar det skrivna ordet till förmån för ljudböcker, är det inte långsökt att tänka att detta hämmar utvecklingen av läsförmågan.

Lotta Olsson landar i just den slutsatsen i sin text i Dagens Nyheter. ”Vad händer med utvecklingen av läsförmågan när barnen lyssnar alltmer på böcker i stället för att traggla med läsning tills det blir lätt?” frågar hon. I Aftonbladet gör Sven Anders Johansson en liknande tolkning, när han ifrågasätter varför mellanstadiebarnens myckna ljudbokslyssnande presenterades som ”morgonens glada nyhet” i Kulturnytt (något jag för övrigt är tveksam till om det ens stämmer, jag fann inslaget rätt neutralt där faktauppgifter från rapporten varvades med en intervju med en pojke på snart nio från Luleå som berättade att han brukar lyssna på Martin Widmarks böcker om Lasse-Majas detektivbyrå och de ljudböcker som humortrion I Just Want To Be Cool gjort, men att han läser Dav Pilkeys böcker om Hundmannen och Kapten Kalsong).

Men åter till huvudfrågan – kan man skylla barns minskade intresse för läsning på ljudboken? Inte enligt rapportförfattarna i alla fall. Förklaringen de själva landar i sammanfattar de så här: ”Anledningen är att de i hög grad har egen tillgång till teknik för att lyssna på ljudböcker och därmed kan bli mer autonoma i sin konsumtion av ljudböcker, samtidigt som föräldrar sannolikt reglerar deras konsumtion av andra medier. Detta är också den så kallade bokslukaråldern, en period när barn har stor lust att träda in i fiktionsvärldar.”

Det är alltså snarare kombinationen av tillgång till egna mobiltelefoner, välmenande föräldrar som hellre vill att deras barn lyssnar på ljudböcker än kollar på Youtube samt barnens lust att kliva in i fiktiva världar som drar upp lyssnandet i just den åldern. Man skulle alltså lika gärna kunna tolka resultatet som ett utslag av föräldrars närmast tröstlösa kamp för att i någon mån hålla kvar sina mellanstadiebarn i litteraturens värld i stället för att förlora dem åt ändlöst videoscrollande.

Forskarna citerar följande ur rapporten Ungar & medier 2021: ”Generellt ägnar barnen år 2020 förhållandevis mycket tid åt mobilen, sociala medier, musik, Youtube, film och tv-program samt kompisar – och förhållandevis lite tid åt böcker och tidningar, ljudböcker, radio samt poddar.” Strax efteråt konstaterar Steiner och Berglund att det i dag finns en uppenbar diskrepans mellan det som barn ägnar sig åt och det som anses öka läskunnighet, läsförståelse och förmågan att ta till sig längre berättelser.

Det är inga upplyftande slutsatser, och rent anekdotiskt behöver jag inte gå längre än till mina egna barn för att se att resonemanget verkar stämma. Ges de valet väljer de alltid rörlig bild före skriven text. Och som barns liv ser ut i dag, finns nästan alltid det valet.

——

Värt att notera några månader efter att denna krönika publicerats, är att Ejda (som börjar mellanstadiet till hösten och får sägas ha nått bokslukaråldern) numera ibland faktiskt väljer den skrivna litteraturen före ljud eller video, då hon är djupt nere i den närmast oändligt långa bokserien om de olika kattklanerna i Warriors. Ett ljus i mörkret, således. Men notera att jag skriver ibland. För det är långtifrån alltid som böckerna trumfar Youtube.

Äntligen dags: Tredje och avslutande delen i Nära gränsen-serien

Fredag 6 maj smäller det i Tornedalen igen, när den tredje och avslutande delen i min Nära gränsen-serie publiceras som ljud- och e-bok hos Storytel. Den har fått titeln Nära gränsen – Domen, och handlingen är som följer:

Tredje gången gillt och allt närmare gränsen …

Det är påsktid i Pajala och ljuset har återvänt över Tornedalen, men i Lisa Korhonens liv är det mörkare än någonsin. Även om hon i vintras friades från anklagelserna om grov narkotikasmuggling till följd av brist på bevis, har ryktena om hennes inblandning i den stora härvan raserat hennes möjligheter till ett normalt liv. Dessutom står hon inför en ny uppslitande vårdnadstvist som hon med stor sannolikhet kommer att förlora.

När gangsterledaren Rikard Vildros kontaktar henne för ett uppdrag tackar hon automatiskt nej, men när hon får veta vad som står på spel tvingas hon ompröva sitt beslut.

Nära gränsen är en nervkittlande thrillerserie som utspelar sig i norrbottnisk glesbygd och där gränsen för vad en människa förmår ständigt förflyttas.

Den här boken är den längsta jag har skrivit, Lo Kauppis (alltid så strålande) inläsning landade på nära femton timmar. Mycket tornedalskt thrillergodis som väntar på att få avnjutas med andra ord (hoppas jag!). Fastän gränsen mellan Sverige och Finland har varit ständigt närvarande även i de två tidigare delarna, vågar jag lova att den spelar en ännu viktigare roll i denna. Och de är ute och rör på sig också! Jokkmokk, Gällivare, Haparanda och inte minst den lilla byn Rödupp får besök innan det oundvikliga slutet nås.

Det är så klart en något bitterljuv känsla att avsluta en bokserie, men jag tycker nog ändå att den rundas av med flaggan i topp. Det har varit roligt att skriva om Lisa Korhonen trots att hennes tillvaro är rätt miserabel (och självklart blir allt i denna del än mer knepigt och svårmanövrerat), men det finns ändå en del ljusglimtar i mörkret. Dessutom har det varit väldigt roligt att skriva de andra rollfigurerna som Åsa Kyrö, Frasse Larsson och Rikard Vildros, som jag kanske inte direkt tänkte skulle komma att ta så centrala platser i skeendet när jag introducerade dem i ettan. Men, ibland tar berättelser sina egna vägar.

Pappersversion då? Jo, det kommer framåt oktober. Hoppas ni ska gilla finalen!

Dags för del två i Avbrottet-serien: Jagad av alla

Det blir tätt mellan bokutgivningarna för mig i början av maj. Först ut blir del två i min lättlästa Avbrottet-serie. Jagad av alla heter den och utgivningsdatumet är måndag 2 maj. Följande står att läsa på baksidestexten:

Elis har räddat sin mamma, men till vilket pris? Hela världen är fortfarande mörk och utan el. Elis jobbar nu för Marko och hans kriminella gäng. Han tvingas stjäla mat och sabotera för andra. Marko tänker nämligen ta makten över staden. Ingen får stoppa honom. Särskilt inte polisen.

Samtidigt undrar Elis mamma var han tar vägen varje natt. Och en polis börjar misstänka Elis. Pressen ökar. Elis mår allt sämre. Snart kan han inte hålla alla hemligheter längre …

Jagad av alla är den andra delen i Avbrottet. En dystopisk thriller om en strömlös värld där all elektronik är förstörd.

Jag ska för övrigt i dagarna börja skriva på del tre (utgivning i november), och innan året är slut ska jag även få ur mig en avslutande del fyra (utgivning i maj nästa år).

Jagad av alla ges även ut som ljudbok i inläsning av Måns Westling, här är länken till den hos Storytel.

Kul ska det bli! Jag tycker själv att den blev väldigt spännande och bra.

Pratar hos Picapen om ljudboksskrivande på måndag – öppet för anmälan!

Sugen på att höra mig prata om hur jag resonerar kring det här med att skriva böcker särskilt riktade mot ljudboksmarknaden? Nu på måndag kväll har du chansen! Jag håller då i ett timslångt kostnadsfritt webinarium om detta i regi av Picapen. Så här står det i annonsen:

Skriv en bästsäljande ljudbok med Daniel Åberg

Ljudboksmarknaden har ökat kraftigt de senaste åren. Men vad särskiljer en bra ljudbok från den traditionella pappersboken? Vad krävs för att sälja in sin ljudboksidé hos förlagen? Daniel Åberg är en av Storytel Originals mest erfarna ljudboksförfattare. Han står bland annat bakom de populära ljudboksserierna Virus och Nära gränsen. Daniel är också en populär kursledare inom ljudbokskrivande på Skrivarakademin.

Daniel lär dig grunderna i ljudboksskrivande. Få konkreta tips, till exempel kapitellängd, upprepningar och “cliffhangers”. Hur lång bör en synopsis vara och vad ska den innehålla för att ljudboksförlagen ska fastna för din bokidé? Ställ dina frågor direkt till Daniel via Zoom. Missa inte en fullspäckad timme om en marknad som fortsätter att växa och som öppnar upp nya möjligheter för dig som författare. Anmälan sker via denna länk.

Jojo, stora ord. Huruvida jag verkligen kan lära ut hur man skriver en bästsäljare låter jag vara osagt (det är inte jag som har satt rubriken på evenemanget), men det ska hur som helst bli kul att zooma en timme! Vad jag förstått så har intresset hittills varit rätt så stort, men det fina med internet är ju att antalet platser i princip kan vara obegränsat. Så anmäl er, vetja!

Dags för Littfest!

Klev just på tåget i Gällivare – next stop Umeå och Littfest! I morgon fredag deltar jag dels i ett samtal om litteraturbranschens framtid klockan 16 (saxar ur programmet nedan) och dels redan klockan 08.45 när VK smygstartar sändningarna på Littfest-tv med sitt uppsnack-program.

Dessutom kommer jag då och då under hela festivalen att stå vid det bokbord som Norrländska Litterstursällskapet har med vår tidskrift Provins, där vi bland annat kommer att sälja en ursnygg jubileumsaffisch, med anledning av att tidskriften i år firar 40 år. Hoppas vi ses i vimlet!

———

Fredag kl 16, scen Äpplet
En litteraturbransch i förändring
På senare år har litteraturbranschen förändrats radikalt. Den tryckta boken utmanas av ljudboken, boklådorna av konglomerat och internethandel, förlagen av egenutgivare och hybridförlag. Är utvecklingen bara av ondo, är vi bara konsumenter styrda av kapital och algoritmer eller är det delvis också och en sund reaktion? Medverkar gör kulturredaktören Sara Meidell, författaren Daniel Åberg och professorn Sven Anders Johansson. Samtalet leds av journalisten Lasse Winkler.

UPPDATERING: Tyvärr har VK:s uppsnackspunkt på fredagsmorgonen blivit inställd med kort varsel, så jag får nöja mig med samtalet klockan 16 i stället. Synd, men då får jag ju i alla fall sova lite längre!

Nomineringarna till Norrlands litteraturpris 2022

Årets nomineringar till Norrlands litteraturpris presenterades i fredags. Totalt tio böcker med norrländsk koppling har letat sig in på de två listorna till priset som delas ut av oss inom Norrländska litteratursällskapet.

De nominerade i vuxenklassen är:
Bondland av Gunnar Balgård (Ekström & Garay)
Jag faller som en sten genom tiden genom livet av Åke Smedberg (Albert Bonniers förlag)
Löpa varg av Kerstin Ekman (Albert Bonniers förlag)
När vi var samer av Mats Jonsson (Galago)
Älskade Ester av Kent Lundholm (Ord & Visor)

De nominerade i barn- och ungdomsklassen är:
Det är någonting som drar i mig av Elin Persson (Bonnier Carlsen)
Ett rum till Lisen av Elin Johansson, Ellen Svedjeland, Emma Adbåge (Rabén & Sjögren)
Himlabrand av Moa Backe Åstot (Rabén & Sjögren)
Ensamvargar av Katarina Kieri (Lilla Piratförlaget)
Den blixten tar av Therese Henriksson (Opal)

Titlarna tas fram av en särskild nomineringsjury, och just nu står vi som ingår i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet/Författarcentrum Norr i startgroparna, redo att läsa, bedöma och rangordna titlar var och en för sig så att vi i slutänden kan nå konsensus i de två kategorierna. Mottagarna av priset, som förutom äran får 10 000 kronor, tillkännages i samband med sällskapets sommarmöte som i år arrangeras på Älggårdsberget i Bispgården i östra Jämtland 7-9 juli. Kul ska det bli!

Om Norrlands litteraturpris:
Norrlands litteraturpris premierar årets bästa bok med tydlig norrländsk koppling. Priset delas ut av Norrländska litteratursällskapet i de två kategorierna vuxen samt barn och ungdom. Prissumman i vardera kategori är 10 000 kronor. Priset instiftades år 1973 under namnet Rörlingstipendiet efter författaren Arnold Rörling men heter sedan 2008 Norrlands litteraturpris.

I fjol tilldelades priset Elin Anna Labba samt Alma Thörn. Om det kan man läsa mer här.

”En värld i mörker” nominerad till Storytel Awards

Ja men titta vad kul – ljudboksversionen av min lättlästbok En värld i mörker har blivit nominerad i ungdomsklassen till årets Storytel Awards. Konkurrensen är stenhård och än så länge är det bara den så kallade långlistan (som ska krympa från 21 till blott 3 finalnominerade), men strunt i det just nu – låt oss i dag glädjas! Och gå för den delen jättegärna in och rösta via den här länken, ni har till den 9 februari på er. Tack och bock för ert (eventuella) stöd, och ett särskilt tack till Måns Westling som gjort en så fin inläsning!

Så här har för övrigt ett par röster sagt om En värld i mörker:

”Jag är imponerad av Daniel Åbergs ungdomsdebut. Alla som gillar katastrofberättelser kommer verkligen att gilla den här boken.”
Babbel-podden

”En tänkvärd bok som öppnar för mycket diskussioner … ’En värld i mörker’ är en lyckad debut som lockar till mer läsning.”
Bibliotekstjänst (betyg 4/5)

Kul att bli nominerad! Och är ni intresserad av att köpa boken, så finns här länkar till Adlibris och Bokus. (Och jo, det kommer även en del två och tre vad det lider, jag är i redigeringsfasen av manuset till tvåan i detta nu.)

Krönika: Måste kvinnor återigen börja dalta med männen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 23 december.

——

Har männen slutgiltigt kastat in handduken när det gäller skönlitteratur? Att män läser allt mindre och att det främst är romaner som får stryka på foten har det pratats om tidigare, men frågan aktualiserades igen för några veckor sedan genom en omtalad krönika av Åsa Beckman i Dagens Nyheter. Utgångspunkten var att en manlig bekant till henne ondgjort sig över att Augustpriset i skönlitteratur tilldelats kvinnor fyra år i rad – ”vill de som röstar att vi män HELT ska sluta läsa romaner?” ska den manliga bekanta ha sagt.

Det är så klart en extremt trist inställning. Men att män läser män, och kvinnor läser allt bär tyvärr på ett visst mått av sanning.

Själv kan jag dock inte låta bli att bara bli trött och tänka att ja men tack och adjö då, män. Om vi som släkte är så tjockskallade att vi inte orkar med romaner skrivna av kvinnor, vad ska vi då ens med oss till? Släng oss på soptippen. Och nej, jag är inte ironisk.

”Jag vet inte riktigt om jag skulle orka läsa en roman om Sylvia Plath”, ska den här mannen ha sagt, detta eftersom årets Augustvinnare Eufori av Elin Cullhed är en fiktiv skildring av Sylvia Plaths sista tid före självmordet. Att kvinnor i alla tider orkat läsa böcker om män skrivna av män eftersom det länge var vad som stod till buds, spelar ingen roll – den här mannen orkar inte läsa om kvinnliga erfarenheter. Trååkigt!

Behöver vi ta hänsyn till det här? Jag kan inte riktigt komma runt att Åsa Beckman verkar anse det. I textens ingress står att läsa att det visserligen är glädjande att kvinnors erfarenheter nu får synas, ”men vi måste också fråga oss vad det får för konsekvenser”. Man ska visserligen vara försiktig med att citera och dra slutsatser från just ingresser eftersom dessa ofta formuleras av en redaktör och inte av textskribenten själv, men jag tycker mig se att andemeningen går igen i själva texten – det här är problematiskt eftersom det ytterligare skjuter männens läsande i sank.

Vad betyder det i sådant fall? Att kvinnor återigen måste börja dalta med män så att de inte känner sig exkluderade? Kanske välja lite mer inkluderande ämnen i sina böcker, så att de handlar om typ … män? Eller varför inte återuppväcka traditionen att skriva under manlig pseudonym? Det funkade ju jättebra på 1800-talet för Victoria Benedictsson och Mary Ann Evans – förlåt, jag menar så klart Ernst Ahlgren och George Eliot.

Nej förlåt, jag ska inte raljera. Men om inte ”männen får fan ta och skärpa sig” är ett realistiskt alternativ, kan jag inte se att det här problemet går att lösa på något annat sätt. Ska manskollektivet räddas inom skönlitteraturen, måste vi strykas medhårs.
Tröttsamt är bara förnamnet.

Men jag då, som här i princip idiotförklarar mitt eget kön – är jag något föredöme för det kvinnliga? Det vet jag väl inte. Jag minns att jag för ett femtontal år sedan räknade de skönlitterära titlarna i min bokhylla, och då till min fasa upptäckte att endast tjugofem procent var skrivna av kvinnor – jag hade i förväg gissat på cirka fyrtio/sextio. I dag tror jag dock att min min läsning och lyssning överlag är rätt jämställd, något som understryks av det nästan pinsamt PK-aktiga i att jag i skrivande stund kan se att jag har lyssnat på trettioåtta ljudböcker i min ljudbokstjänst i år, och av dessa är nitton skrivna av kvinnor och nitton av män. Det verkar dock bli mansdominans innan 2021 är slut, för jag började i går lyssna på Niklas Natt och Dags bok 1795 vilken lär bli den sista jag hinner avsluta i år, och med den inkluderad blir det manligt i topp.

Är det problematiskt att män i allt mindre utsträckning läser skönlitteratur? Absolut. Är det kvinnornas ansvar att ändra på det? Absolut inte.

Ansvaret måste hamna hos männen själva, såväl läsare som författare. Själv har jag nu skrivit tio böcker i rad med kvinnor i huvudrollerna, och därmed antagligen bidragit till att skrämma bort några manliga läsare.

Jag får väl sätta en Anders i fokus i nästa bok och se om det hjälper.

2021 års bästa i tre korta punkter

Inför det nya året brukar alla frilansare på Västerbottens-Kurirens kultursida få tipsa om de tre saker som var bäst under året som gick. Extremt korta tips, bara 200 tecken styck, och de kunde få spänna över i princip vad som helst. Det här är de tre jag efter viss vånda valde att lyfta fram:

Anders Teglund – Cykelbudet
En strålande och mycket personlig reportagebok som belyser gigekonomins baksidor inom budbranschen. Som ljudbok blir den ett allkonstverk där även pianisten Teglund kliver fram.

Maid
Första avsnittet av Netflix-serien Maid träffar rakt i solar plexus, och håller sedan greppet hela vägen. En drabbande skildring av USA:s fattigdomsfälla och en förälders kamp för ett värdigt liv med sin dotter.

Littfest-tv
När en litteraturfestival med besökare inte gick att genomföra satsade Littfest-gänget på webben. Och vilken helg det blev! Littfest-tv blev en verklig litteraturfest och satte en ny standard för kultur-tv i Sverige.

Såväl Cykelbudet som Littfest-tv har jag för övrigt skrivit om i ett par av fjolårets krönikor för VK, och som jag återpublicerat här i spalterna.

Krönika: Julen växer sig starkare för varje år

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 december.

——

Måndagen efter första advent kom min åttaåring hem från skolan med en fundering som mer liknade en befallning – skulle vi äntligen klä granen i dag? När hon såg min förvånade min och insåg att svaret skulle bli ett rungande nej, morrade hon besviket.

”ALLA i min klass klädde granen i helgen!” fick jag veta, och även om sanningen senare visade sig ligga någonstans kring hälften av dessa alla, så fann jag även den siffran chockerande hög. Nästan fyra veckor kvar till jul och granen klädd, och detta i en trakt där de allra flesta lägger en ära i att använda äkta granar huggna på släktens (eller någon annans) marker. Kommer granstackarn att ha några barr kvar ens vid lucia?

Men egentligen borde jag inte förvånas. För inte är det väl bara jag – nog växer sig julen starkare för varje år? Så fort Halloween städats bort (en högtid som åttaåringen också krävde en massa pynt till i år) börjar julen tassa in i såväl reklam som butiksutbud – jag tror redan vi har druckit oss igenom halvdussinet stora petflaskor julmust till tacofredagen och lördagsgodiset, trots att 24 dagar återstår till dopparedan när dessa rader skrivs.

Som jag hittills beskrivit det skulle den tilltagande julhetsen kunna skyllas på barnen, men det är inte min mening. Det är som att vi alla – eller åtminstone många – mer och mer kommit att tänka att nu maxar vi skiten ur den här myshögtiden, i och med att världen ändå verkar vara på väg rakt ner i soptunnan på ett eller annat sätt.

Inte minst är detta påtagligt inom litteraturen, där historier som utspelar sig i julmiljö vuxit kraftigt på senare år. Visst, det har även tidigare funnits litterära julberättelser, och i Sverige har många av dessa skrivits i novellform och tryckts i dagstidningar lagom till julafton, trots att novellformatet i övrigt sällan slår brett i vårt land.

Men nu är det långa berättelser som gäller, och det är de digitala formaten som driver på. Att öppna appen till sin ljudbokstjänst dessa dagar är som att vandra runt i ett amerikanskt villakvarter dagarna före jul, omslagen till titlarna som lyfts fram är så överdådigt julpråliga och många till antalet att man trillar baklänges.

Inte sällan huggs dessa böcker därtill upp i 24 delar och presenteras som julkalendrar där ett avsnitt publiceras per dag, något som i den fysiska bokvärlden inte riktigt låter sig göras. Dessa böcker – eller julkalendrar då – går därför i regel inte ens att få tag i som hårda paket, utan tjänstgör mer som nedräkning till tomtens ankomst än som julklapp.

Förlaget som satsar mest på bjällerklang i år torde vara Lind & Co, som 1 december lät publicera första delen av hela fyra digitala julkalendrar i ljudbokstjänsterna. I en nyhetsartikel om det här juliga fenomenet som TT nyligen skrev intervjuades förlagets förläggare Zandra Weldon, och utöver den teori jag själv tror mest på – världen går i putten så vi tröstar oss med julmys – presenterade hon en andra förklaring, nämligen att det egna julstöket ersätts av jullitteratur på grund av tidsbrist. Varför städa, pynta och lacka, när du i stället kan låta litteraturen skapa en perfekt jultillvaro?

Orimligt låter det inte, men det (jul)rimmar illa med situationen i mitt eget grannskap, där det tävlas i hur många julstjärnor och adventsstakar som kan få plats i villafönstren – plus det där med att granen tydligen ska kläs senast första advent då.

Men oavsett orsak, julböckerna är ett faktum och i år tänker jag själv våga språnget – jag har spanat in Sofia Rutbäck Erikssons och Mattias Boströms mysdeckarserie Mordnatt råder, tyst det är i husen. Med en sådan titel kan väl egentligen inget gå fel, tänker jag mig.

Och vem vet, kanske fungerar en variant av Zandra Weldons teori på åttaåringen? Om jag sätter en riktigt bra julbokskalender för barn i händerna på henne – eller snarare i lurarna då – kanske hon glömmer det här med granen någon vecka till?

Det hade gjort en hel del för min julefrid.

——

Fotnot: Även DN uppmärksammade jultrenden inom litteraturen någon vecka senare.