Nomineringarna till Norrlands litteraturpris 2024

Årets nomineringar till Norrlands litteraturpris för 2024 har presenterats. Totalt tio böcker med norrländsk koppling som gavs ut under fjolåret har letat sig in på de två listorna till priset som delas ut av oss inom Norrländska litteratursällskapet.

De nominerade i vuxenklassen är:
Våld – Om träd och slöjd och män av Anahita Ghazinezam (Ordfront förlag)
Spindelbjörken av Pär Hansson (Norstedts)
Ro bror, ro av Kurt Levlin (Ord&Visor)
När man sparkar på en hund av Ida Linde (Norstedts)
Härlig är jorden av Mats Söderlund (Weyler förlag)

De nominerade i barn- och ungdomsklassen är:
Farsan och jag av Sanna Hedin (Natur & Kultur)
De tar allt ifrån mig av Linda Jones (Bonnier Carlsen)
Kuben av Nils Lundkvist (Bonnier Carlsen)
Onsdagarna på badhuset av Alma Thörn (Alfabeta)
Fjärilshjärta av Moa Backe Åstot (Raben & Sjögren)

Titlarna tas fram av en särskild nomineringsjury, och därefter tar styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet/Författarcentrum Norr vid och rangordnar titlar var och en för sig för att i slutänden nå konsensus i de två kategorierna. Mottagarna av priset, som förutom äran får 10 000 kronor, tillkännages i samband med sällskapets sommarmöte som i år arrangeras 4-6 juli på Västerbergs folkhögskola i Storvik i Gästrikland. (Bara några enstaka kilometer från min egen uppväxtort Kungsgården!)

Om Norrlands litteraturpris:
Norrlands litteraturpris premierar årets bästa bok med tydlig norrländsk koppling. Priset delas ut av Norrländska litteratursällskapet i de två kategorierna vuxen samt barn och ungdom. Prissumman i vardera kategori är 10 000 kronor. Priset instiftades år 1973 under namnet Rörlingstipendiet efter författaren Arnold Rörling men heter sedan 2008 Norrlands litteraturpris.

I fjol tilldelades priset Mikael Yvesand för Häng city samt Lina Stoltz för Viskning mellan väggarna.

Krönika: Ska en glad amatör kunna vinna hela tjottaballongen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 januari.

——

När kan man egentligen börja kalla sig författare? Står det var och en fritt att kalla sig det, eller är det upp till någon annan att avgöra? Och ska man som glad amatör kunna glida in och vinna hela tjottaballongen vid första försöket?

Diskussionen som blossat upp handlar egentligen inte om litteraturvärlden utan om filmbranschen, efter att Filminstitutet inför årets Guldbaggegala ändrat reglerna så att debutanter inte kan nomineras till skådespelarpriser. Tidigare stod i regelverket att priserna ”bör” gå till professionella skådespelare, men i år har det ändrats till ”ska”.

Beslutet har mötts med hård kritik, bland annat har regissören Gabriela Pichler som med stor framgång arbetat med amatörskådespelare kallat det ”skämmigt, ogeneröst och okunnigt”. En annan som ogillar regeländringen är den kulturella mångsysslaren Uje Brandelius, som vid Guldbaggegalan 2020 blev ett exempel på det som nu inte ska vara möjligt – för debutrollen i Spring Uje spring tilldelades han priset som bästa manliga skådespelare. Film handlar om att beröra, skrev Brandelius på Facebook, ”om man har fjorton års gråtlektioner på sitt cv eller kommer direkt från gatan spelar ingen roll.”

Kulturredaktionen på tidningen Sydsvenskan gick till konkret handling i sin kritik, och meddelade att de helt tänker sluta lägga tid på Guldbaggen så länge amatörerna stängs ute.

Varför vållar en till synes liten förändring från ”bör” till ”ska” sådan debatt? Är det konstigt att man bara vill att proffs deltar? Varför ska amatörer kunna vinna det finaste priset i filmbranschen, när det på många andra områden är ett grundkrav att man ska vara legitimerad för att ens få vara verksam i yrket?

Tja, kanske för att skådespeleri inte går att jämföra med en läkare som genomför hjärtkirurgi eller en pilot som landar ett passagerarflygplan. Eftersom syftet med priset är att premiera en prestation i ett specifikt verk, borde det väl inte spela någon roll vad personen har eller inte har sysslat med i filmsammanhang tidigare? Gills det inte om man vinner guld redan i OS-debuten? One hit wonders göre sig icke besvär.

Inom den svenska litteraturen finns ingen liknande regel. Vid Augustgalan är det tvärtom ganska vanligt att debutanter prisas – Jävla karlar nu senast var exempelvis Andrev Waldens romandebut, och åren 2019 och 2020 delades priserna i såväl skönlitteratur som facklitteratur ut till idel nybakade författare i form av Marit Kapla och Patrik Svensson 2019 och Lydia Sandgren och Elin Anna Labba 2020.

Ett sätt att komma runt problemet är att ha särskilda debutantklasser – årets nykomling är vanligt förekommande vid musikgalor. När Svenska Deckarakademin delar ut sina priser har man en kategori för årets deckardebut jämte det för årets bästa kriminalroman. Det har dock hänt att debutantklassen slopats och att huvudpriset gått till en nykomling, som 2018 när västerbottningen Stina Jackson fick det för genombrottet Silvervägen.

Min ståndpunkt är absolut att debutanter ska kunna vinna även de finaste av priser. Samtidigt kan jag förstå Filminstitutets ambition att genom regeländringen värna om dem som är yrkesverksamma skådespelare. Hade de i samband med förändringen presenterat en ny skådespelarklass rätt och slätt kallad årets genombrott, tror jag att de hade sluppit kritiken. Det hade kanske till och med blåst lite nytt liv i den rätt bedagade utmärkelsen.

Men när räknas man som en professionell utövare då? Här finns faktiskt en samsyn mellan filmens och litteraturens värld. I de nya reglerna för Guldbaggen finns en asterisk som förtydligar att en skådespelare räknas som professionell om hen är ”krediterad i fler än en (1) skådespelarroll”. Begränsningen liknar det krav på två utgivna böcker som organisationerna Författarförbundet och Författarcentrum har för att man ska få bli medlem hos dem.

Det är alltså enklare att vinna Augustpriset än att bli medlem i Författarförbundet. Någonstans finns en ironi i det.

Intervjuad i podden Skräckfilmcirkeln

Jag hade för drygt en vecka sedan förmånen att bli intervjuad av Patrik Norén som är en av de två drivande krafterna bakom podden Skräckfilmcirkeln. Som namnet antyder handlar podden primärt om skräckfilm, men ibland glider de över till litteraturen och dess gränsland, och där passade jag in! Det blev ett nästan timslångt samtal där vi främst fokuserade på min långa nutidsdystopiska bokserie Virus och vad som fick mig att skriva den, men även storyn bakom mitt ljuddrama Hotellet för P3 Serie.

Ett superkul sammanhang att få delta i, jag hoppas verkligen att jag framöver ska få/ta chansen att skriva mer inom de områden som gränsar mot samt befinner sig mitt i skräckens solar plexus.

Och likt så många andra författare som berättar om hur de sugits in i den här världen, pratar jag om hur min resa in i denna värld började med åttiotalets Stephen King. En annan författare som diskuteras är Shirley Jackson vilket sedan när det blir dags att tipsa om skräck inom film/tv för mig in på Mike Flanagans tolkning av The Haunting of Hill House, som jag anser vara ännu bättre än Jacksons romanförlaga (och då har jag ändå skrivit C-uppsats i litteraturvetenskap om just den boken!).

Hur som helst, lyssna gärna på avsnittet, som är deras 154:e i ordningen sedan starten. Och varför inte passa på att i samma veva klämma några av deras tidigare författaravsnitt, de har bland annat haft Caroline Grimwalker, Markus Sköld och Gustaf Skördeman som gäster. Bra lyssningar!

Krönika: Vilken revansch för killsläktet!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 30 november.

——

Äntligen blev det en man. Åtta för priset av en till och med, om de sju som Andrev Walden skriver om i sin Augustvinnande roman Jävla karlar räknas med. Vilken käftsmäll till revansch för killsläktet!

Ja, ovanstående är skrivet i skämtsam ton, men det är faktiskt värt att poängtera att det före Waldens seger i måndags kväll varit fem kvinnor i rad som plockat hem Augustpriset i den skönlitterära klassen. Efter att Johannes Anyuru gick hem med statyetten år 2017 har mottagarna hetat Linnea Axelsson, Marit Kapla, Lydia Sandgren, Elin Cullhed och Ia Genberg.

Att så varit fallet har inte uppskattats av alla. En del minns kanske att det utmålades som ett problem redan efter Elin Cullheds vinst med Eufori 2021, när Åsa Beckman i en krönika i Dagens Nyheter berättade om en manlig bekant som efter galan ondgjort sig över sakernas tillstånd genom att säga: Vill de som röstar att vi män helt ska sluta läsa romaner?

Det tog två år, men nu får Beckmans bekant äntligen möjlighet att ta upp läsningen igen. Hoppas inte faktumet att Jävla karlar handlar om något så mjukt och ickemanligt som ett barns längtan efter en välfungerande fadersfigur ska ligga den i fatet.

Andrev Walden med sin ”Augustgubbe”. Foto: Andreas Sundbom/Augustgalan

Nej, det är väl dumt att raljera, och jag unnar verkligen Waldens fina roman all framgång som ”indragare” hos bokhandlare i den stundande julhandeln. Som det tror jag den kan lyckas bra – det är en bok med ett lättillgängligt och brett anslag, den är med sina 376 sidor av närmast perfekt romanlängd och den är som sagt skriven av en man och kan därför läsas av samtliga kön (böcker skrivna av kvinnor kan däremot bara kvinnor läsa).

Jahapp, där blev visst tonen raljant på nytt. Onödigt kanske, men om ni orkar med ännu en detalj i samma ämne innan jag går vidare, så kan jag inte låta bli att fundera över om det här med enkönig dominans diskuterades i samma bekymrade tonläge från åren 1994 till 2002, då vinnarna hette Björn Ranelid, Torgny Lindgren, Tomas Tranströmer, Majgull Axelsson, Göran Tunström, PO Enquist, Mikael Niemi, Torbjörn Flygt och Carl-Johan Vallgren?

Jo, det gömde sig faktiskt en kvinna någonstans där i mitten bland karlarna.

Ur bokhandelns synvinkel går vi alltså med stor säkerhet ett riktigt bra Augustår till mötes. Betydelsen av landets mest prestigefulla inhemska litteraturpris ska heller inte underskattas – Augustpriset har status och potential att kränga böcker.

Därför har jag ofta tyckt att prisets ägare Förläggareföreningen borde göra mer av priset. Inte minst redan på nomineringsstadiet, där det borde gå att skapa ett större surr kring alla böcker och författare. Försök har visserligen gjorts – bland annat lyfte man under några år fram de nominerade i en nu insomnad podd – men jag skulle vilja se tydligare aktioner fokuserade på bokhandeln, så att det inte enbart blir vinnarna som får en raketuppskjutning i försäljningen utan att även de som ”bara” blir nominerade ges en rejäl skjuts. Det skulle hela branschen vinna på.

I år verkar dock ambitionerna ha legat på blott varmhållningsnivå. För första gången på många år sändes inte ens tillkännagivandet av nomineringarna på nätet, och även webbsändningen av själva galan framstod i ärlighetens namn som rätt blek. Att Augustgalan under perioder faktiskt direktsänts på SVT eller TV4 känns år 2023 avlägset.

Jag hoppas årets lama satsning var en parentes. För är det något som bokbranschen inte behöver i dessa tuffa tider, så är det ett Augustpris på sparlåga.

Tur att vi åtminstone fick de där jävla karlarna.

——

Fotnot: Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att jag skrev en text om den där Beckmankrönikan när det begav sig. Här är den.

Krönika: Ett stängt bibliotek det yttersta fattigdomsbeviset

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 9 november.

——

Tidigare i veckan spreds en ”varm” nyhet från Göteborg, där stadsbiblioteket på Götaplatsen visat sig vara väldigt populärt även när det var stängt. Bakgrunden var att biblioteket till följd av allhelgona inte höll öppet på lördagen, men någon hade glömt låsa en dörr, vilket medförde att besökare kunde ta sig in som vanligt. När verksamhetschefen uppmärksammades på det hela begav hon sig till biblioteket, och fann det fullt av människor som vore det vilken lördag som helst. Totalt visade det sig att 446 besök registrerats under dagen och att över 200 utlån hade gjorts.

I en intervju med P4 Göteborg sa verksamhetschefen Anna Carin Elf att några besökare reagerat på att biblioteket känts lite tomt, men i övrigt inte tyckt att något varit underligt.

– Ingenting verkar ha förstörts. Det är helt fantastiskt att man som göteborgare kan komma in till ett tomt bibliotek och sen behandla biblioteket så kärleksfullt, sa hon i intervjun.

Jag skulle vilja göra två reflektioner gällande den här ”rundisen”, vilket det i journalistsammanhang brukar heta när man skriver om mysiga vardagsnyheter som bryter av i det oändliga flödet av världens hemskheter.

För det första – är det inte mycket sorgligt att vi häpnar över att ingen vandaliserade lokalerna eller snodde halva bokbeståndet bara för att ingen ur personalen var på plats? Förväntas ingen av oss längre ha något folkvett, utan grundläget är att vi tar chansen att go bananas så fort ingen vaktar på oss? Eller låg det fantastiska i att just göteborgare klarade av att hålla fingrarna i styr, eftersom de är ett särdeles hopplöst släkte?

Ja, det sista var så klart ett skämt, och nej, jag är inte naiv – jag vet att många bibliotek har rejäla problem med stökiga och ibland rent ut sagt hotfulla individer, inte minst gäng av yngre som använder lokalerna som något sorts substitut för ungdomsgård och där det ibland behöver kallas in väktare.

Men ändå – är det inte beklämmande att det ska behöva ses som en kärleksfull handling att ingen tycks ha förstört eller stulit något?

Det andra reflektionen är att det här ens behövde inträffa. Varför håller stadsbiblioteket i Sveriges näst största stad stängt under allhelgona? Jag menar inte att klanka ner just på den högtiden – allhelgona är en fin helg och jag var själv och tände ljus vid gravar på kyrkogården här hemma i byn – men att just biblioteket håller stängt samtidigt som kommersen är igång precis som vilken lördag som helst i området runtomkring, är inte det ett fattigdomsbevis för samhället? Ett bibliotek är dessutom så mycket mer än bara en lokal, det är en plats för reflektion, eftertanke och … ja, fasiken – finns det nästan inte något sakralt över ett riktigt bra bibliotek? Borde inte en av de sista offentliga platserna vi har hålla huvudet högre än Stängt på grund av helgdag?

Nu ska det sägas att Göteborgs (misslyckade) allhelgonastängning inte är normen bland svenska bibliotek, på många platser var stadsbiblioteken öppna som vanligt helgen som gick, däribland i Umeå.

Sandvikens folkbibliotek – ett föredöme!

Men något jag kommit att överraskas av i vuxen ålder efter att ha flyttat hemifrån är att stadsbibliotek i regel håller stängt över jul och nyår. I Sandviken där jag växte upp (och i grannkommunen Gävle) har man i stället under lång tid gjort en poäng av att biblioteket är öppet varje dag året om – utan undantag. Det rör sig inte om många timmar på de mest stängda av svenska dagar – exempelvis är det klockan 11-14 som i år gäller på julafton, nyårsafton och midsommarafton i Sandviken – men som invånare kan man vara trygg i att går man dit mitt på dagen så är det upplåst och där står någon ur personalen att växla några ord med, vad almanackan än visar för datum.

Mycket kan sägas om trakterna jag växte upp i, men det där tycker jag är en otroligt fin samhällsservice, som fler borde ta efter.

Så kom igen nu Umeå, gör som Sandviken!

I elfte timmen – sju Augustnominerade titlar blir åtta

Tre dagar innan Augustgalan ser nu Bonnier Carlsen till att hyfsa årets Augustsiffror när det kommer till antalet nominerade titlar som även finns i ljudboksform – i dag ges nämligen De tar allt ifrån mig av Linda Jones ut som ljudbok, i inläsning av Hanna Fred Ekman, som tidigare bland annat läst in den fantastiska (och andnödsframkallande) romanen Natten av Sara Gordan.

Det gör att antalet Augustnominerade titlar som även finns som ljudbok i år landar på åtta, vilket är samma siffra som rekordåret 2020. Dock räknar jag officiellt de här listorna från dagen då nomineringarna presenteras, och inte vid tiden för galan. Så 2020 får fortsatt stå ensam på prispallens förstaplats, och årets siffra blir alltjämt officiellt sju vilket ger en andraplats.

I dag har för övrigt Svensk Bokhandel en artikel just om nomineringen av De tar allt ifrån mig, som något förvånande är storförlaget Bonnier Carlsens första Augustnominering på åtta år. Att de lagom till galan valt att göra ljudbok av Linda Jones bok beror så klart främst på att det är en riktigt bra ungdomsroman som förtjänar att kunna lyssnas på, men också att förlaget tror att den har en god vinstchans. Det tror jag att de har alldeles rätt i.

Fotnot: Ja, jag känner Linda privat, men det förändrar inte riktigheten i mitt omdöme.

Augustnomineringarna 2023: Ett riktigt bra år för ljudboken

Augustnomineringarna för 2023 presenterades i kväll, och som traditionen bjuder sedan år 2017 har jag sammanfattat läget på ljudboksfronten. Och … det är ett bra år! Sju av totalt arton titlar fanns som ljudbok vid tillkännagivandet, och samtliga står att finna inom den skönlitterära klassen och fackboksklassen.

Det är inte lika bra som toppåret 2020 då hela åtta titlar fanns nominerade, men faktum är att det näst bästa resultatet tidigare var fem (vilket var i fjol), så sju är en riktigt bra siffra.

En intressant detalj är att samtliga ljudböcker återfanns inom klasserna för skön- och facklitteratur även rekordåret 2020, med total plump i protokollet för barn- och ungdomsklassen. I regel brukar annars åtminstone en titel finnas som ljudbok även där.

Andra detaljer värda att notera:

• Nästan två timmar efter tillkännagivandena finns inte en rad upplagd om årets nomineringar på Augustprisets egen sajt, inte ens ett pressmeddelande under pressfliken. Årets nomineringspresentation sändes heller inte live på webben, vilket varit brukligt på sistone. Vadan denna slapphet?

• Favorit i skönlitterära klassen? Jag undrar om inte Andrev Waldens Jävla karlar får räknas som favorit. Faktum är att den redan gjort succé även i ljudboksform, den låg på Storytels topp tio-lista i en vecka (eller till och med kanske två?) i mitten av september, vilket verkligen inte tillhör vanligheterna för den sorts romaner som brukar Augustnomineras. Tji fick därmed alla som tror att det är omöjligt att nå framgång i ljud om man skriver något annat än deckare, true crime eller feelgood.

• På ett personligt plan är jag mest glad över att min kompis Linda Jones mycket välförtjänt knep en nominering i barn- och ungdomsklassen för den ypperliga De tar allt ifrån mig. Kom igen nu Bonnier Carlsen, ljudbok omedelbart! (Jag tror därtill att den har god chans att vinna hela tjottaballongen.)

• De tidigare delarna i Henrik Berggrens fackboksnominerade Landet utanför-serie har lästs in och gått relativt bra i ljudbokstjänsterna, så vi kan nog hålla tummarna för att även den avslutande delen i Berggrens storverk om Sverige under andra världskriget blir inläst.

De nominerade till Augustpriset 2023. Foto: Anders Sundbom

Nedan följer hela nomineringslistan, de fetade titlarna är de som återfinns som ljudbok. Augustgalan arrangeras i år måndag 27 november.

Årets svenska skönlitterära bok:
Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson, Bokförlaget Polaris (inläst av Angela Kovacs)
Moral av Lyra Ekström Lindbäck, Modernista (inläst av Lyra Ekström Lindbäck)
Spindelbjörken av Pär Hansson, Norstedts
Systrarna av Jonas Hassen Khemiri, Albert Bonniers Förlag (inläst av Hamadi Khemiri)
Satansviskningar av Sami Said, Natur & Kultur
Jävla karlar av Andrev Walden, Bokförlaget Polaris (inläst av Gerhard Hobertstorfer)

Årets svenska fackbok:
Landet utanför – Sverige och kriget 1943-1945 av Henrik Berggren, Norstedts
Vakna, mitt folk! Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska av Eva Ekselius, Volante
Sundsvallsoligarken – en berättelse om hur Ryssland lurade väst av Knut Kainz Rognerud, Mondial (inläst av Carl Jacobson)
Vikingatider – När världen öppnades av Anna Lihammer och Ted Hesselbom, Historiska media (inläst av Per Juhlin)
Älskade bror – en rapport från gängvåldets Sverige av Lisa dos Santos, Bokförlaget Forum (inläst av Lisa dos Santos)
Zorn – Ett liv, en tid av Per Svensson, Albert Bonniers Förlag

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
De tar allt ifrån mig av Linda Jones, Bonnier Carlsen
Vitsippor och pissråttor av Oskar Kroon och Hanna Klinthage, Rabén & Sjögren
Alla äter alla av Aron Landahl, Rabén & Sjögren
Hundägarna och kattjägarna av Frida Nilsson, Natur & Kultur
Kompassens hjärta av Anna Thulin, Natur & Kultur
Presenten av Emma Virke & Emelie Östergren, Lilla Piratförlaget

——

Uppdatering 24/11: Tre dagar före Augustgalan gavs även barn- och ungdomsnominerade De tar allt ifrån mig av Linda Jones ut som ljudbok, i inläsning av Hanna Fred Ekman.

Krönika: Ingen idé för en författare att bli kaxig

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 7 september.

——

Jag gav ut en ny bok i måndags, min nittonde i ordningen (men vem räknar?), Bränd jord heter den, det är första delen i vad som är tänkt att bli en rätt bombastisk ljudbokstrilogi med samlingsnamnet SODA. Jag tror den är spännande, annars har jag gravt misslyckats.

Men jag är inte här för att göra reklam för mig själv, men jag tänkte ägna veckans krönika åt just detta – boksläpp och vad det gör med oss författare.

Jag ska väl egentligen bara tala för mig själv, men en sak tror jag ändå förenar oss författare – vi vill att det vi publicerar ska uppskattas. Jag vet att vissa påstår att de enbart skriver för sig själva och inte bryr sig om vad andra tycker, men ska jag vara frank så vill jag hävda att dessa individer ljuger, eller så har de valt fel yrke. Självklart ska vi bry oss om publiken, det är ju den som möjliggör att vi kan syssla med det här!

Nej, jag tänker inte som någon sorts nyliberal Norrköpingspolitiker plädera för att bara kultur som bär sig ska få existera. Men även den smalaste litteraturyttringen behöver någon sorts publik om man vill kunna få stöd för den. Ingen ger pengar åt något som noll personer är intresserade av.

Och då är vi alltså där, oavsett om vi rör oss på breda eller smala arenor. Ett verk har getts ut, och ska nu möta sin publik. Hur reagerar författaren?

Jag har insett att jag inte är så kolugn som jag ofta vill ge sken av. I söndags vid femtontiden insåg jag att jag helt missat att äta lunch, jag saknade fullständigt aptit. Jag hittade en enkel hamburgare från Coop i frysen som jag stekte upp och tvingade i mig. Ett lätt illamående infann sig. Fasiken, höll jag på att bli magsjuk? Det hade jag inte tid med, jag hade åtaganden gällande nya boken, och sedan ska det ju skjutsas till ridskola och hängas tvätt och … ja, ni vet – livet.

Då slog det mig. Jag var nervös, och det tog sig fysiska yttringar. Inte till samma grad som när recensionerna skulle börja trilla in 2005 när jag debuterade, men de var tveklöst kännbara.

Vid debuten sov jag knappt alls, utan låg vaken natt efter natt i min dåvarande lägenhet i Stockholm och inväntade dunsen från DN ute i hallen. När recensionen väl fanns med en dryg vecka efter utgivningsdagen var den rätt ljum vilket smärtade mig, men jag fick åtminstone nätterna tillbaka. (Och boken fick ett jättefint mottagande i VK och flera andra regionaltidningar, så jag ska inte klaga.)

I dag rör jag mig i en litteraturgenre som sällan recenseras på kultursidor. Min nya bok ges endast ut som ljudbok och e-bok, och finns bara hos Storytel. Jag förväntar mig noll och nada i den traditionella pressen. Men det dämpar inte oron, för i apparna för ljudböcker betygsätts och kommenteras böckerna av lyssnarna – och de är skoningslösa. Redan några timmar efter att Bränd jord blivit tillgänglig i appen fick den sina första betyg – två stycken ettor. Eftersom inläsningen av boken, gjord av superproffset Fredde Granberg, är femton timmar lång gissar jag att de knappast lyssnat igenom hela verket – om ens alls. Men betygsätta kan de ändå, och även skriva dräpande kommentarer. I början, när betygen är få och snittet kan åka upp eller ner flera tiondelar så fort någon sätter en etta eller femma, är det plågsamt att följa. Ändå gör jag det, någon sorts modern form av självspäkning.

Efter en tid lugnar det ner sig, betygen blir så pass många att det är svårt att rucka dem, en konsensus uppstår. Men även om de inte förmår rubba betygssnittet, så fortsätter enstaka låga betyg och elaka kommentarer trilla in, år efter år.

Och jag dras dit som en fluga med läsförmåga, cirklar och surrar kring mina egna sår. Häromdagen gick jag in och läste det senaste som skrivits om min bok Virus, som kom för drygt sju år sedan och som sedan länge har ett stabilt 4,0-snitt i betyg. ”Urdålig” skrev någon den 6 augusti, och gav en etta. Några dagar senare kom ännu en – ”full av plattityder och klichéer, tunn story”. Etta i betyg.

Det är uppenbarligen ingen idé att bli kaxig, vare sig vid debuten eller bok nummer nitton.

Min nya bok ”Bränd jord” får premiär 4/9

Ja men se på fasiken, jag ger ut en ny bok nästa vecka. Måndag 4/9 kommer Bränd jord, första delen i min nya högoktaniga serie SODA, ut som ljudbok och e-bok hos Storytel.

En av de dödligaste terrorattackerna någonsin drabbar Frankfurts flygplats. Världen är i chock. Vem ligger bakom och vad är motivet?

Misstankarna riktas snart mot miljöorganisationen Climate Revolution. Dess karismatiske ledare Valentin Wagner, före detta tysk toppolitiker, och hans svenska presschef, Anna Svensson, pekas ut som skyldiga. Bevisen hopar sig, och inom kort jagas de som förhärdade terrorister genom Europa.

I Stockholm kraschar tillvaron för Annas make Tor och dottern Stina. Är deras Anna i själva verket en iskall psykopat? Men när Tor kontaktas av en mystisk kvinna tänds ett svagt hopp. ”Tro inte på vad myndigheterna påstår”, är hennes budskap. ”Tro inte på något alls.”

För Anna Svensson och Valentin Wagner har mardrömmen bara börjat. De verkligt skyldiga tycks ha oändliga resurser och förmågan att vända lögn till sanning. Dessutom verkar flygplatsattacken bara vara ett led i något som pågått i hundratals år, där klimatet blivit en del av striden om hela världsordningen. Hur ska de kunna bekämpa en sådan fiende?

Bränd jord är den första delen i den storslagna och fartfyllda thrillerserien SODA. Daniel Åberg har tidigare skrivit succéserierna Virus och Nära gränsen för Storytel Original.

Kul ska det bli! Men det är helt klart lite nervigt också. Jag har lagt ner min själ i att göra den så spännande och tilldragande som möjligt, och det är också den längsta bok jag skrivit, ljudboken klockar in på 15 timmar och 22 minuter trots Fredde Granbergs rätt rappa inläsning. Som pappersbok (vilket den inte är planerad att ges ut som åtminstone i nuläget) motsvarar det en längd på cirka 550 sidor. Nästan tegelstenslängd!

Nåväl, hoppas ni ska gilla den. Boken går så klart redan nu att placera i bokhyllan för er som har Storytelabonnemang. Gör’t!

Krönika: Kvaliteten måste styra, inte förlagsloggan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 17 augusti.

——

Under sommaren har hybridförlagen diskuterats flitigt på svenska kultursidor och i sociala flöden på nätet. Är det bra att aspirerande författare som ratats av traditionella förlag kan vända sig till hybriderna? Eller har den här sortens bokförlag bara som affärsidé att profitera på människors författardrömmar?

Först och främst – vad i hela fridens namn är ett hybridförlag? Hybriderna tar vissa delar från traditionella förlags arbetssätt och lånar resten från andra änden av spektrat där egenutgivande författare finns. Författaren får till stora delar bekosta publiceringen själv likt en egenutgivare, men ska för summan de betalar få hjälp med redaktörskap, korrektur, formgivning, tryckning, distribution och marknadsföring – det vill säga sådant som traditionella förlag står för utan att författaren behöver öppna plånboken.

När hybridförlagen etablerade sig för tiotalet år sedan poängterades att de likt ”vanliga” förlag refuserade manus som inte höll måttet. Ett hybridförlag var inte ett bokutgivarföretag som gav ut vad som helst, utan titlarna skulle passera ett kvalitativt nålsöga och ha säljpotential. Kostnaden var en investering som skulle betala sig eftersom författaren även fick en större del av framtida vinst än vad traditionella förlag ger.

Sommarens debatt är egentligen inte ny, kritik har funnits länge och Författarförbundet har flera gånger varnat för hybriderna då man menar att framgångsexemplen är ytterst få och att författarna i slutänden bara står där med en massa böcker som ingen vill köpa.

Att debatten blossat upp på nytt handlar om att hybridförlagen sägs ha blivit mer aggressiva i agerandet. Under pandemin har många suttit hemma och försökt förverkliga författardrömmen, och nu hävdas hybridförlagen ta emot drivor av böcker utan gallringsprocess och kvalitetskontroll, och presumtiva författare utan kunskap om hur bokbranschen traditionellt fungerat luras till att tro att det här är det normala – grattis, du är antagen för utgivning, det kostar hundratusen kronor.

Hybridförlagen tillbakavisar den nya kritiken. Men även jag, som egentligen inte är intresserad av att säga bu eller bä om deras existensberättigande, lutar åt att jo, visst finns det aktörer som fiskar i allt grumligare vatten, och jag har bekanta inom författarsvängen som publicerat sig på hybridförlag och varit väldigt missnöjda med utfallet. Men, det bör sägas – jag har vänner som pratar skit om hur de hanteras av sina traditionella förlag också.

Med det sagt – hybridernas syfte var aldrig att publicera allt de får in, och att Författarförbundet numera kallar dem för ”bokutgivningsföretag” och inte förlag speglar ändå att något har förändrats.

En sak jag verkligen vill säga bu till är dock hur vissa i den här debatten passat på att fullständigt döma ut såväl egenutgivare som hybridförlag. Välansedda litteraturkritiker och kulturredaktörer har under sommaren öppet förkunnat att det inte kommer på fråga att ta in titlar från den här sortens förlag för recension. Inte uteslutande för att allt som dessa förlag ger ut måste vara skit, utan för att det skulle göra arbetssituationen ohållbar om de även lade tid på dessa böcker.

Jag vet att litteraturkritiken är satt under stark ekonomisk press och att det är ett hästjobb att sålla bland allt som kommer in för granskning, men att kategoriskt välja bort något enbart på grund av förlagsnamnet tycker jag är förkastligt, och ur läsarnas och lyssnarnas perspektiv helt oförståeligt. För om det är något jag har lärt mig under mina decennier i den här branschen, så är det att bokläsare är helt ointresserade av vilket förlag böcker ges ut på. De fokuserar enbart på innehållet.

Västerbottens-Kuriren hör som tur är inte till den skara som agerar så här. Jag har själv recenserat – och uppskattat – såväl hybridutgivna som egenutgivna titlar på den här kultursidan. Självklart måste kvaliteten på de enskilda verken styra, inte förlagsloggan på omslaget.

Krönika: Spinofferna håller på att bli vardagsmat i litteraturen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 juni.

——

Uppföljare, spin-offer och nyinspelningar är begrepp som oftast kopplas samman med film- och tv-världen. Men nu börjar de bli vardagsmat även inom litteraturen.

I Hollywood är det sedan länge standard att satsa på uppföljare. Ytterst få ”blockbusters” görs där man inte redan på konceptstadiet ställt sig frågan: Hur tar vi den här historien vidare i minst två filmer eller tv-säsonger till?

Inte heller inom bokvärlden är uppföljare ett nytt begrepp – redan Sir Arthur Conan Doyle skrev mängder av novellsamlingar och romaner om Sherlock Holmes på 1800-talet, och särskilt inom deckar- och spänningsgenren har det länge varit vanligt att huvudpersoner återkommer i bok efter bok. Svenskt rekord torde hållas av diplomaten och författaren Jan Mårtensson, som i år ger ut sin 52:a Homan-deckare sedan starten 1973.

De senaste fem åren har dock något hänt inom bokbranschen som ytterligare eskalerat det här. Vill du skriva inom spänningsgenren i dag är du närmast chanslös om du försöker få en fristående bok utgiven, flera förlag säger rent ut att de enbart letar efter manus som går att bygga ut till serier.

Som så ofta numera är det ljudboken som eldar på utvecklingen. Deckare och spänningsromaner är de genrer som går bäst i ljudbokstjänsterna, och dessa böcker är samtidigt de som lämpar sig bäst att ”serialisera” – det ligger i sakens natur att en kriminalpolis ställs inför nya brottsutredningar.

Före ljudboksboomen var det ytterst ovanligt att nya titlar i en deckarserie gavs ut oftare än en gång per år. Men den här oskrivna regeln berodde inte på ett önskemål om måttlighet från läsarna, utan kom snarare från bokhandeln – i en fysisk butik går det helt enkelt inte att ha samtliga deckarförfattare ständigt aktuella med nya böcker, de behöver samsas om utrymmet och turas om.

På ljudboksplattformarna förhåller det sig annorlunda. Även om möjligheten att få bra placeringar i apparnas flöden är begränsat, så är själva lagringsutrymmet oändligt. Vet en författare att hen har en stadig publik som kommer att kasta sig över nästa del i en bokserie så fort den publicerats, så finns det inget som hindrar den författaren från att pumpa ut fyra böcker om året (bortsett från utbrändhet). Förlagen har därför inte bara börjat leta aktivt efter bokserier, utan även efter författare med förmågan att skriva fort. Täta utgivningar genererar inte bara lyssningar på de nya titlarna, utan ökar även intresset för tidigare delar. Och här har de digitala plattformarna ännu en fördel som göder beteendet – de äldre titlarna finns ständigt i lager, något som är omöjligt hos fysiska bokhandlare.

Så uppföljare är numera så nära en regel det går att komma bland de mest populära författarna. Men spin-offer då, där bifigurer i en populär serie får en egen plattform att visa upp sig på eller där fristående berättelser skapas i ett redan etablerat världsbygge?

Jo, även det är på väg, även om det är en bit kvar tills fenomenet når Marvel- och Star Wars-nivå. Det mest tydliga exemplet i Sverige är det Stormuniversum som författaren Leffe Grimwalker och förlaget Bokfabriken bygger, där Grimwalkers populära böcker om den motvillige gangsterledaren Alex Storm knoppas av i ytterligare (minst) tre bokserier, skrivna av andra spänningsförfattare som fått varsin Stormkaraktär att bygga nya berättelser kring. Målet är så klart att huvudseriens popularitet ska smitta av sig på spin-offerna, vilket stärker hela varumärket. Här har ljudbokstjänsterna en nyckelroll i populariteten.

Men nyinspelningar då, eller nyskrivningar snarare? Tja, omtolkningar av klassiker har så klart gjorts länge, Eyvind Johnsons Strändernas svall och Bengt Ohlssons Gregorius är två svenska titlar som genast poppar upp i minnet. Men här finns betydligt mer att göra. Vad sägs om Hemsöborna som psykologisk spänningsroman i nutid, där det i uppföljaren visar sig att den förmodat drunknade Carlsson ännu lever? I August Strindbergs skärgårdsvärld torde finnas stoff att bygga ett helt gäng nya böcker på.

——

Fotnot: Jag nämnde det inte i krönikan, men jag har även själv doppat en tå i det här med spin-offer. Min ljudboksserie Virus avknoppades i en nederländsk spin-off kallad Virus: Amsterdam som skrevs av författaren Chantal van Mierlo, och den indiska utgåvan kallad Virus: Pune blev en semivariant av spin-off, där min berättelse användes men gjordes om i en så kallad localised version, där handlingen förlades till den indiska staden Pune utanför Mumbai, och där vissa förändringar gjordes i berättelsen för att passa de indiska förhållandena.

Norrlands litteraturpris till Mikael Yvesand och Lina Stoltz

Veckoslutet som gick reste jag ner till Skellefteå och bevistade Norrländska litteratursällskapets sommarmöte på Medlefors Folkhögskola. Där passade vi bland annat på att dela ut årets upplaga av Norrlands litteraturpris. Så här utföll det:

——

Mikael Yvesand och Lina Stoltz. Foto: Maria Broberg

Norrlands litteraturpris 2023 har tilldelats Mikael Yvesand för romanen Häng City och Lina Stoltz för boken Viskning mellan väggarna. Mottagarna tillkännagavs den 8 juli i samband med årets sommarmöte, som arrangerades på Medlefors Folkhögskola i Skellefteå. Prissumman är på 10 000 kronor.

Mikael Yvesand tilldelas Norrlands litteraturpris 2023 i kategorin vuxenlitteratur för sin roman Häng City (Bokförlaget Polaris) med motiveringen:

Med absolut träffsäkerhet fångas i Häng City en pojksommar strax innan tonåren. Här gestaltas en skärva tid, där skateboards och MTV kommer till liv i kompisgängets riktningslösa tillvaro bland villakvarteren i Luleå under sent 1990-tal. Mikael Yvesand leker med romanens form och skapar spänningsverkan mellan polisförhör och vittnesmål blandat med det vuxenfria sommarlovets prepubertala jargong. Häng City är en egensinnig debutroman som bryter nya vägar för vad den norrländska litteraturen kan vara.

Lina Stoltz tilldelas Norrlands litteraturpris 2023 i kategorin barn- och ungdomslitteratur, för sin roman Viskning mellan väggarna (Barents Publisher) med motiveringen:

I det hemsökta mysterieäventyrets språkdräkt utforskar Lina Stoltz i Viskning mellan väggarna släkten, rötterna och arvets betydelse för nutiden. Här återfinns också slitningarna mellan föräldraskapets makt och vilsenheten i att vara ett barn som tvingas finna sig till rätta på en ny och skrämmande plats. Glappet mellan en pojkes oro och en vuxenvärld som vägrar lyssna skrivs fram med en penna helt lojal med barnets upplevelser och känslor.

Övriga nominerade till Norrlands litteraturpris 2023 var:

Vuxenlitteratur
Inga bekymmer-bekymret av Mattias Alkberg (Teg Publishing)
Ovanjorden av Mikael Berglund (Albert Bonniers förlag)
Den underjordiska solen av Andrea Lundgren (Natur & Kultur)
Kaffe med mjölk av Ella-Maria Nutti (Wahlström & Widstrand)

Barn- och ungdomslitteratur
Kanske är det längtan av Malin Fjellborg (VOX)
Mörka julnätter av Camilla Lagerqvist (text) & Lina Blixt (bild) (Bonnier Carlsen)
Älgkungen av Maria Hellbom (Bonnier Carlsen)
Vera Vem? av Anna Sundström Lindmark (text) & Elisabeth Widmark (bild) (Bokförlaget Hedvig)