”Brottsplats Umeå” – Erik Jonsson följer upp mina krönikor

Kring jul skrev jag två krönikor i Västerbottens-Kuriren om deckarseriernas svaga ställning i Västerbotten (krönikor som jag har återpublicerat i bloggen här och här). I dagens VK har Erik Jonsson gått till arkivet för att undersöka om så verkligen är fallet. Fantastiskt fin läsning om de i dag tyvärr rätt bortglömda forna storheterna H-K Rönblom och Nils Hövenmark och deras respektive deckare Mannen som höll sig undan och Döden på apoteket.

Krönika: Menar Ola Nilsson att ljudbokslyssnaren bara är lat?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 mars.

——

Så har då debatten blossat upp igen – går det att likställa lyssning på litteratur med läsning av litteratur? Frågan väcktes av författaren Ola Nilsson i en kulturtext hos Aftonbladet helgen som gick. Artikeln fick vingar främst på Facebook och en högljudd debatt fördes snart i en mängd kommentarsfält.

Nilssons linje var tydlig redan i rubriken – “Lyssna på ljudböcker är inte att läsa”. Texten blev en vattendelare, sällan har det varit så tydligt hur diametralt olika människor ser på det växande ljudboksformatet och vad det betyder för litteraturen. Jag hade Facebookvänner som delade artikeln och i princip fastslog att den var det mest sanna som skrivits om litteraturens erbarmliga tillstånd på flera år, och samtidigt hade jag andra i mitt flöde som ansåg texten bestå enbart av billigt effektsökeri. Värt att notera – båda extremerna uttrycktes av människor som är professionellt verksamma i bokbranschen.

Vilka skäl för att skilja på lyssnande och läsande byggde Ola Nilsson texten på? Svagheten i artikeln så som jag läste den var att den innehöll så få konkreta argument. Han skrev bland annat: “Läsning kräver ett pågående arbete som ljudboken inte kräver. I boken finns nämligen ingen gravitation. Man kan inte läsa en bok och diska samtidigt, eller läsa en bok och surfa på nätet samtidigt. När du vänder tillbaka blicken på sidan efter att ha tittat på något annat så är du kvar på samma sida i boken, som inte rör sig framåt av sig själv. Ljudboken har gått vidare, men boken går bara vidare genom din läsning. Det är också det som gör litteraturen svårare och det kanske också är därför den har haft sin särställning.”

Att läsning till skillnad från vid lyssning kräver att man på egen hand för texten framåt är visserligen korrekt, men gör det verkligen att det blir svårare att läsa än att lyssna? Kan det inte lika gärna vara tvärtom? Att hänga med i ett skeende i en lyssnad text som någon annan styr över – är inte det svårare än att med sina egna ögon bestämma över tempo och pauser i sin läsning? Borde det inte vara en lika svår konst att bli en god lyssnare som en god läsare?

Lite senare skriver Nilsson att ljudboken talar till människans urgamla vilja att få något utan att betala för det – “det är samma vilja som ligger bakom drömmarna om evighetsmaskiner, att kunna göra guld av gråsten eller vin av vatten – eller, som i fallet med ljudboken, att läsa utan att läsa”.

Menar han alltså att de som lyssnar på ljudböcker helt enkelt är lite lata? Så tolkar i alla fall jag det.

Återigen – är det enklare att vara en god lyssnare än en god läsare? Det är möjligt, men Ola Nilsson anför inga konkreta skäl för att så skulle vara fallet.

Missförstå mig inte – läsning är livsviktigt, och jag tillhör inte dem som tycker att lyssning och läsning alltid går att likställa och skulle aldrig säga att jag läst en ljudbok (däremot lyssnar jag på ljudböcker dagligen). Men samtidigt – är sysslorna verkligen så väsensskilda som många vill göra gällande?

Inte för hjärnan, vad det verkar. En ofta citerad forskare är amerikanen Daniel T Willingham, som studerat kognitiva processer vid läsning och lyssning, och i en text i New York Times från 2018 fann sysslorna så gott som identiska när hjärnan hanterar dem. Men i samma artikel citerar han även en empirisk jämförelsestudie där vissa studenter fick lyssna på en text och andra läsa den. När det sedan blev tentadags visade det sig att de som läst texten kom ihåg betydligt mer.

Men… då är väl läsning trots allt bättre? Kanske, men inte nödvändigtvis. Skillnaden i resultaten skulle också kunna bottna i att vi skolas betydligt mer i att lära oss läsa och tolka skriven text än vi lär oss att på allvar lyssna på och minnas det vi hör – eleverna saknade helt enkelt de rätta verktygen för att bäst komma ihåg och förstå vad de lyssnade på.

Ja, nu spekulerar jag mest, men det tycker jag nog att Ola Nilsson gjorde i sin artikel också.

”Imponerande från start till mål”

Det finns mycket fint man kan säga om årets digitala version av Littfest, som jag är stolt över att ha fått vara en liten del av. Jag är själv för trött för att få ur mig något smart om helgen just nu, men tur då att VK:s kulturredaktör Sara Meidell är piggare och har summerat vad som gick av stapeln i en fin text.

När jag länkade till hennes text på Facebook skrev jag följande:

Littfest lyckades i helgen verkligen höja ribban för hur digitala litteraturfestivaler ska genomföras. Otroligt proffsigt genomfört. Jag hoppas att Bokmässan såg och försökte lära inför hösten, för jämfört med vad de levererade med Bokmässan Play i fjol, så var Littfest-tv miltals före. Konceptet med kontinuerliga sändningar från förmiddag till sen kväll – där seminariesamtal varvades med kortare snack i studion och bandade nedslag på stan och sedan kulminerade i superfina kvällsföreställningar där litteraturen även tonsattes – blev en riktig hit.

Om Norrland i Littfest-tv om en timme!

Har ju helt kommit av mig i min ökade bloggtakt igen den här veckan! Men ett snabbt inlägg i dag i alla fall, för att meddela att jag om en dryg timme, klockan 11, medverkar i dagens “uppsnack” av Littfest-tv, som den digitala varianten av den fina litteraturfestivalen Littfest i Umeå i år förvandlats till. Jag är på plats i Umeå och kommer att snacka om Norrlands betydelse för Littfest tillsammans med författaren Maria Broberg och Västerbottens-Kurirens kulturredaktör Sara Meidell. Tune in!

Ett festivalpass är löjligt billigt – 100 kronor för tillgång till hela programmet, som bjuder på en mängd fina samtal i dag och i morgon.

Krönika: Norra Sverige dominerar – här är bevisen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 28 januari.

———

Visst har Norrland blivit hetare på litteraturmarknaden? Och då särskilt norra halvan av Norrland? Det känns så, även om det kanske är omöjligt att leda i faktiska bevis. Men det här är ingen domstol där en åklagare måste ha rejält på fötterna innan åtal väcks utan blott en tidningskrönika, så nog räcker en hyfsad indiciekedja? Ja! Så häng med, vetja.

Först och främst – Augustpriset. Här finns två tunga framgångar för nordliga Sverige på sistone – Elin Anna Labbas fjolårsstatyett i fackboksklassen för Herrarna satte oss hit, och Linnea Axelssons triumf i den skönlitterära klassen 2018 med Aednan. Men faktum är att även de två åren innan var fina Norrlandsår hos Augustjuryn – 2016 tilldelades Ann-Helén Laestadius priset i barn och ungdomsklassen för Kirunaskildringen Tio över ett, och 2017 prisades Sara Lundberg i samma kategori för Fågeln i mig flyger vart den vill. Lundberg är i och för sig från Eskilstuna vilket har väldigt lite med norra Sverige att göra, men boken skildrar Jämtlandskonstnären Berta Hanssons uppväxt, och platsar därför fint.

Labbas och Axelssons böcker är visserligen inte direkt präglade av det norrländska utan snarare sprungna ur Sápmi, de är två tydliga exempel på hur intresset för och kunskapen om den samiska historien äntligen börjat växa nationellt. Men eftersom ”norrländsk” är en ganska vag benämning vars betydelse skiftar beroende på vem man frågar (det blir lätt så när man pratar om ett område som inkluderar 60 procent av Sveriges yta), hoppas jag att de accepterar att figurera här – jag spekulerar som sagt blott på indicienivå.

Om vi stannar ett ytterligare ögonblick i det samiska så känns få hetare just nu än redan tidigare nämnda Ann-Helén Laestadius vars första vuxenbok Stöld ges ut i dagarna. Recensioner väntas nästa vecka, men det tidiga förhandssnacket lutar även det åt Augustnominering, och Laestadius pryder omslaget på senaste numret av Vi Läser. Norra Sverige dominerar!

Nästa indicie får vi från topplistornas värld – västerbottningen Maria Brobergs rosade fjolårsdebut Bakvatten är just nu landets näst bäst säljande pocketbok, enligt den officiella statistiken. Faktum är att tre titlar på topp fem bland pocketarna har Västerbotten som avsändare – Stina Jacksons Ödesmark är fyra och Karin Smirnoffs Sen for jag hem femma.

Går vi in på spänningsromanernas territorium får vi inte glömma Tove Alsterdals Ångermanlandsdeckare Rotvälta, som i november utsågs av Svenska Deckarakademin till 2020 års bästa svenska kriminalroman. Och i det närliggande segmentet dystopi bör Thomas Engströms och Margit Richerts ambitiösa och mycket uppmärksammade Nattavaara nämnas, första delen i en planerad trilogi om landets nordligaste delar i en katastrofhärjad framtid där Norrbotten frigjort sig från Sverige.

Jag är inte ensam om att ha noterat det ökade intresset för norra Sverige på litteraturkartan. Anders Kapp som driver sajten Kapprakt och är en av eldsjälarna bakom Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall skrev nyligen en uppmärksammad text med fokus just på spänningslitteraturen och att Norrland tagit täten där han listade arton exempel på varför (här var en bok som jag själv har skrivit med på ett hörn, bör kanske nämnas i klargörande syfte).

Men vad beror det här på? Delvis handlar det som sagt om att de samiska berättelserna äntligen börjat få ta plats, men jag tror också att det hänger ihop med en allmän (om än långsam) stigande varseblivning om lands- och glesbygdens utmaningar och möjligheter, där ju Norrland utgör någon sorts sinnebild av hela begreppet. Här kan även Marit Kaplas Augustvinnare Osebol från 2019 sägas passa in i mönstret, trots att den skildrar en avfolkningsmiljö i en annan del av landet.

Att nordligaste Sverige allt oftare lyfts fram i litteraturen bör vi glädjas över. Vad blir nästa steg? Fler berättelser, så klart! Och kanske sådana där vi blir ännu bättre på att skildra miljöerna och människorna i sin egen rätt, i stället för som kontraster till den alltjämt urbana normen – en norm vi helt enkelt ska skita högaktningsfullt i.

Där kan jag själv bli bättre. Se det som ett löfte!

Kan man nudda en ljudbok utan att det märks?

Ett minst sagt infekterat ljudboksbråk har uppstått mellan Aftonbladets litteraturredaktör och tillika Mittuniversitetsprofessorn Sven Anders Johansson och Handelshögskoleforskaren Erik Wikberg. I centrum av debatten står den något oväntade frågan: Kan man nudda en ljudbok utan att det märks?

Kort sammanfattat började bråket med ljudboksavsnittet av SVT:s Ekonomibyrån som jag nämnde så sent som i förrgår här i bloggen när jag publicerade min senaste VK-krönika. Utifrån det som sades i tv-programmet skrev Johansson en text i Aftonbladet om tillståndet för bokbranschen i skuggan av ljudbokens framgångar, vilket fick Wikberg att replikera med en lång debattartikel i Dagens Nyheter några dagar senare, där han gick rätt hårt åt såväl Johanssons första text men även kritiserade honom i hans roll som forskare och författare. I tisdags återkom Johansson i Aftonbladet med en ungefär lika lång text, där han svarade med samma mynt och ifrågasatte Wikbergs forskarheder, ungefär.

Jag ska medge att jag studsade till när jag läste Johanssons ursprungliga text i Aftonbladet eftersom han på ett nonchalant sätt framförde ett i mina ögon allvarligt och därtill helt orimligt sakfel. Det bör dock också sägas att Johansson i sin text försökte lyfta några frågor som jag tycker är viktiga, för fullt så bra som Wikberg menar att bokbranschen mår håller jag inte med om att den gör.

Vari bestod sakfelet? Johansson skrev så här på ett ställe i sin text: Växer gör bara strömningstjänsterna. Och det rejält. Vilket naturligtvis är bra för Storytel, bra för telekombranschen. Men är det bra för litteraturen? Även om man gillar ljudböcker så är svaret inte självklart. Till att börja med för att det som mäts är så tunt. Som det påpekas i programmet räcker det nämligen att någon öppnar ett ljudspår för att det ska räknas som en såld bok. (Jag kan säga att jag har öppnat rätt många spår, och avslutat rätt få.)

I första halvan tycker jag att Johansson ställer en rimlig fråga. Bokbranschen må växa, men är det en självklarhet att det är positivt när det bara är de strömningstjänsterna som driver tillväxten? Jag skulle nog svara det beror på. För trots att jag är en erkänd ljudbokskramare tror jag att vi måste medge att ljudboken inte är svar på branschens alla böner. Även om mycket kan (och behöver!) göras för att det som brukar kallas kvalitativ litteratur ska få bättre möjligheter att spridas i strömningstjänsterna (här har såväl strömningstjänsterna själva som media som kulturpolitikens aktörer ansvar att axla) så lär vissa former av litteratur aldrig lyckas i det upplästa formatet. Stirrar vi då oss blinda på ljudböcker som ett universalmedel, riskerar litteraturen som inte lämpar sig för ljud att hamna allt mer på undantag, något som Ellerströmsförläggaren Marie Pettersson skrev en bra debattext om i Sydsvenskan förra veckan. Viktigt att poängtera är dock att strömningstjänsterna även är plattformar för e-böcker, ett faktum som ofta glöms bort och som rymmer stor förbättringspotential när det gäller ambitionen att lyfta fram den litteratur som aldrig blir inläst. För e-boken har slutligen börjat ta fart även i Sverige, om än fortfarande alltför långsamt.

Nå, om detta kan mycket sägas, men det var inte huvudsyftet med det här inlägget. Tillbaka till det jag citerade från Johanssons text. I andra halvan kör han nämligen i diket, vilket han också medgav i sin uppföljande text i Aftonbladet. Dock menade han att det som Wikberg och Storytels vd Jonas Tellander sa i Ekonomibyrån om hur sålda böcker räknas i strömningstjänsterna var så luddigt att det var fullt naturligt att han misstog sig.

Jag håller verkligen inte med om det, och det förvånar mig att Johansson inte genast insåg det orimliga i sitt resonemang. Skulle alltså Storytel – och de andra strömningsaktörerna – medvetet bygga ersättningsmodeller som gör att de tvingas betala förlag ersättning så fort någon bara nuddar vid deras böcker? Ur företagsekonomisk synpunkt vore det ren idioti (om än inte för förlag och författare).

Men är då inte detta bara en petitess? Nej, jag tycker inte det. För uppgiften som Sven Anders Johansson så nonchalant framförde (och som för övrigt inte har rättats till eller försetts med någon korrigerande fotnot i originalartikeln på webben) passar så perfekt i den slentrianmässiga kritik man kan anföra mot ljudboken och ljudbokstjänsterna – det de påstår att folk älskar är ju inte ens riktiga lyssningar, böckerna räknas som ”sålda” bara man petar på dem! Verkligheten är ju snarare omvänd – i strömningstjänsternas värld vet vi exakt hur många som har lyssnat på eller läst en bok eftersom det mäts (och utbetalas ersättning) med närapå millimeterprecision, samtidigt som vi i de fysiska böckernas värld egentligen inte har en aning om hur många som har läst en bok, bara hur många som har köpt den.

Och i och med att den här uppgiften passar så väl i ett ljudbokskritiskt sammanhang är det också lätt hänt att den får vingar. Detta var också exakt vad som skedde, i ett samtal om ljudböcker i P1 Morgon ett par dagar efter Johanssons första text framlade P1-programledaren det plötsligt som ett faktum att ljudböcker räknades som sålda så fort någon startat dem. Erik Wikberg var en av dem som medverkade i det där P1-samtalet, och han kunde därför med viss emfas förneka uppgiften. Min gissning är dock att vi inte sett den där felaktigheten för sista gången – den är alldeles för “bra” att framföra i vissa narrativ för det.

Nåväl, detta om detta. Jag gissar att vi ännu inte sett den sista texten från de båda akademikerkombatanterna. Fortsättning lär således följa.

——

UPPDATERING: Fortsättningen kom fortare än man kunde ana. Redan några timmar efter att jag lagt ut den här texten publicerade Dagens Nyheter ett nytt inlägg i debatten signerat Erik Wikberg.

Storytel Awards-nomineringarna: Den slutliga listan

Nu har Storytel presenterat de titlar som tagit sig vidare till finalomgången i Storytel Awards. Den första nomineringsomgången var ju väldigt bred – över 50 titlar i spännings- och romanklasserna – men nu har det kokats ner till tre i varje (fyra i barnkategorin på grund av exakt samma röstantal på de två titlar som placerade sig trea).

Så här ser den slutliga listan ut:

Årets roman:
Där kräftorna sjunger av Delia Owens inläst av Anna Maria Käll (Bonnier Audio)
Ta ingen skit, Ann-Britt av Christina Larsson inläst av Anton Körberg (Bokfabriken)
Sen for jag hem av Karin Smirnoff inläst av Lo Kauppi (Bokförlaget Polaris)

Årets spänning:
Spegelmannen av Lars Kepler inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
Ghettokungen av Sammy Jeridi inläst av Jonas Malmsjö (Bokfabriken)
Nio liv av Emelie Schepp inläst av Gunilla Leining (HarperCollins Nordic)

Årets fakta:
Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk av Björn Natthiko Lindeblad, Navid Modiri och Caroline Bankler inläst av Björn Natthiko Lindeblad (Bonnier Fakta)
En brunråttas bekännelser av Jens Ganman inläst av Jens Ganman (Bookea)
Månbarn : Min berättelse av Jon Henrik Fjällgren inläst av Viktor Åkerblom (The Book Affair)

Årets ungdomsbok:
Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins inläst av Kristofer Kamiyasu (Storyside)
Till alla killar jag har gillat av Jenny Han inläst av Malin Molin (Lavender Lit)
Alicia Månstjärna och den femte pelaren av Nils-Petter Löf inläst av Katarina Ewerlöf (Whip media)

Årets barnbok:
Ljudboken som inte ville ta slut av David Sundin inläst av David Sundin (Bonnier Carlsen)
Detektivmysteriet av Martin Widmark inläst av Johan Ulveson (Bonnier Carlsen)
Gittan och fårskallarna av Pija Lindenbaum inläst av Sissela Kyle (Rabén & Sjögren)
Idde och Hajen av Ellen Ekman inläst av Philomène Grandin (Rabén & Sjögren)

Min Nära gränsen: Hotet tog sig alltså inte vidare till finalen i spänningskategorin, men det hade jag heller inte väntat mig, det var för många starka – och mer framgångsrika – titlar bland de övriga nominerade. Kul dock att Sammy Jeridis Ghettokungen lyckades slå sig in jämte Kepler och Schepp i den kategorin, men Jeridis bok blev också något av en fenomentitel i spänningskategorin förra våren, den fick otrolig uppskattning i otaliga recensioner i ljudboksgrupperna på Facebook och även många lovord från andra spänningsförfattare, vilket spred ordet ytterligare, skulle jag gissa.

I övrigt känns det fint att två av “mina” inläsare blivit nominerade – Lo Kauppi som läser in Nära gränsen-böckerna och Philomène Grandin som läste in de tre avslutande Virus-böckerna har varsin nominering. Grattis till er! (Ja, och alla andra också, så klart.) Kauppi vann i fjol för bok två i Karin Smirnoffs Janakippo-trilogi, får se om hon lyckas plocka hem en statyett för andra året i rad.

Något mer att säga? Jo, en grej jag tänkte på – det torde vara uppenbart nu att Jonas Malmsjö har övertagit titeln som mest populära manliga inläsare i Sverige från Stefan Sauk, två av tre nominerade titlar i spänningsklassen i år för Malmsjö talar sitt tydliga språk (han är för övrigt den enda inläsare i år som har två nomineringar, vilket jag tror är lite ovanligt – kul med spridning!). Malmsjö har blivit extremt eftertraktad som inläsare av mer hårdkokta spänningsböcker de senaste åren.

Vilka leder på förlagssidan då? Bonnierförlagen har totalt fem nominerade, Storytelägda förlag har tre (Storyside plus Rabén & Sjögren) och Bokfabriken två. Lite grämer det nog Storytel att deras förlag inte lyckats få fram några finalister på vuxensidan i år.

De slutliga vinnarna presenteras på en digital gala den 29 april. Spännande!

2020 blev året då den digitala boken tog täten

I dag var den stora årsrapportdagen för bokbranschen, när pdf:en Bokförsäljningsstatistiken – helåret 2020 (upphetsande namn, jag vet) presenterades med pompa och ståt. Jag skrev om den till veckans litteraturkrönika i Västerbottens-Kuriren. Den verkar för tillfället vara olåst, men det finns väl risk att det ändrar sig. Publicerar texten här i spalterna också om några veckor, men tills dess får ni hålla till godo med länken.

Nomineringarna till Norrlands litteraturpris 2021

Även i år har totalt tio böcker med norrländsk koppling nominerats till Norrlands litteraturpris av oss i Norrländska litteratursällskapet. Och precis som i fjol glömde jag att uppmärksamma det direkt när listan släpptes. Men nu är det dags!

De nominerade i vuxenklassen är:

Så höjer sig landet av Svante Bäckström, Bokförlaget Atlas
Där ingen längre bor av Nils Louis Fredriksson, Kall våg
Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba, Norstedts
På kyrkogården i södra Lappland av Börje Lindström, Heidruns förlag
Jag ser allt du gör av Annika Norlin, Weyler förlag

De nominerade i barn- och ungdomsklassen är:

Den gråtande dockan av Bengt Pohjanen, Barents Publisher
Väktarinnan av Åsa Rosén, Rabén & Sjögren
Alltid hejdå av Alma Thörn, Galago
Isresan av Thomas Tidholm och Anna-Clara Tidholm, Alfabeta
Sticker av Sara Wikman, Ord&visor

Titlarna tas fram av en särskild nomineringsjury, och just nu sitter vi som ingår i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet och läser, bedömer och rangordnar var och en för sig så att vi i slutänden kan nå konsensus i de två kategorierna. Mottagarna, som förutom äran får 10 000 kronor vardera, tillkännages i samband med sällskapets sommarmöte, som i år arrangeras på Kalix Folkhögskola i Norrbotten mellan 1-3 juli om coronaläget så tillåter. Eftersom vi tvingades ställa in fjolårets möte (och därmed fick dela ut det årets priser vid en mer improviserad ceremoni), hoppas jag verkligen att årets upplaga kan bli av.

Den långa vägen till Storytel Awards

Förra veckan fick jag och en försvarlig del av den ljudboksvänliga delen av Författarsverige ett glatt besked: Jag hade blivit nominerad till Storytel Awards! Min Nära gränsen: Hotet (i eminent inläsning av Lo Kauppi) hade nämligen valts ut i spänningskategorin till Storytel Awards – det som tidigare kallades Stora ljudbokspriset. (Vill man så får man väldigt gärna surfa in och ge mig en röst, det är minst sagt tuff konkurrens.)

Ur pr-synpunkt för Storytel är upplägget för priset smart: En lång lista med en hel drös nominerade där folket får rösta på sin favorit följt av en final där de tre titlar som fått flest röster i varje kategori nagelfars av en expertjury som därefter korar de slutliga vinnarna vid en prisgala i april (som väl antagligen precis som i fjol blir en digital historia). Varför är upplägget smart? För att de långa listorna är långa – i år var det 44 titlar i romanklassen, 51 i spänningskategorin, 56 bland faktaböckerna, 24 i ungdomsklassen samt 28 i barnkategorin. Ni kan ju tänka er hur det har sett ut i Instagram- och Facebookflödena den senaste veckan hos dem av oss som har många bekanta i författarskrået när runt 200 av oss blivit nominerade till ett pris – snälla snälla snälla rösta på mig! Och på mig!

15 av de totalt 51 nominerade i spänningsklassen till Storytel Awards.

Jag menar det inte som kritik, jag har själv uppmuntrat till röstning där jag kunnat (och nu även i det här inlägget – ni missade väl inte länken till röstningssidan?). Vad jag menar är bara att den största vinnaren på det här upplägget så klart är Storytel som får jättespridning för sitt pris i sociala flöden, och i förlängningen därmed även uppmärksamhet för sin ljudbokstjänst. I viss mån tror jag även att det gynnar ljudboksbranschen som helhet, att det snackas om ljudböcker är bra för alla inblandade.

Trots att Nära gränsen: Hotet är min nionde Storytel Original-bok (tanken svindlar) är det faktiskt allra första gången jag nominerats, däremot har jag suttit i juryn i barn- och ungdomsklassen ett år (2015, innan den kategorin hade hunnits splittas upp i två). Trägen vinner således, eller nomineras, åtminstone.

För tror jag att min bok går till final? Nähädu, det har jag inga förhoppningar om. Mina muskler i sociala medier är dels inte tillräckligt starka, men boken är därtill långtifrån bland de mest lyssnade av de nominerade, och med det här upplägget blir det i mångt och mycket en popularitets- och kännedomstävling. Och med bara tre slutliga finalister (tidigare år har det varit fem, tycker det är konstigt att de dragit ner antalet) lär det enbart bli de riktigt tunga elefanterna som når finalomgången.

Att spridningen i sociala kanaler för priset i år blivit rekordstor råder det ingen tvekan om, efter blott en dag hade fjolårets totala röstningssiffra bräckts (man får rösta under hela februari). Vad som gjort att så många röstat i år kan man spekulera kring – de superlånga första nomineringslistorna har funnits även tidigare – men kanske är det så enkelt att vi hänger mer på sociala medier i och med pandemiskiten och helt enkelt sett uppmaningarna i större utsträckning. Plus att ljudboksformatet så klart även fortsatt att växa under året som gått.

Oavsett vad – kul att få vara med! Den långa listan är inte så tokig den heller.

Två recensioner av Nära gränsen

Två fina recensioner har kommit de senaste dagarna av pappersutgåvan av första Nära gränsen! Dels i torsdags i Norrländska Socialdemokraten, och dels i dag på sajten Kapprakt, som skrivs av Anders Kapp som är en av dem som driver Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Kul!

Visst finns deckarna i Västerbotten!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 10 december, och är en uppföljning på texten “Varför är Västerbotten så svältfött på deckarserier?”.

——

Jäklar i min lilla norrbottniska låda vilket liv det blev om min senaste krönika där jag ställde frågan varför det finns så få deckarserier som utspelar sig i Västerbotten – detta trots att trakten gärna ser sig som Bästerbotten när det kommer till berättandets kraft.

Nej, nu både skämtar och raljerar jag – någon storm blev det inte, men däremot ett trevligt inflöde av synpunkter och allmänna kommentar, om jag räknat rätt plingade det till i min inkorg fem gånger. Det kan noteras att detta är fyra fler än mitt tidigare rekord – det kom ett ensamt mejl i somras när jag dristade mig att skriva en litteraturkrönika om klimatet.

Om vi börjar med det jag missade, så visar det sig att det faktiskt finns en hyperaktuell Västerbottensdeckare på väg ut på ett av landets största förlag – i januari ger Norstedts ut Snöängeln av Anki Edvinsson, som är andra delen i hennes serie om Umeåpoliserna Charlotte von Klint och Per Berg. Jag ska inte komma med undanflykter, men jag blev lite lurad i min research inför förra krönikan just gällande Edvinsson. Det pinglade någonstans i bakhuvudet att det hade kommit en Umeådeckare på förlaget North Chapter för ett par år sedan, men när jag sedan mindes att det förlaget lagts ner och upptäckte att deras hemsida inte längre existerade, övergav jag just den tråden. Korkat, Daniel! Edvinssons första bok i serien kallad Lust att döda kom just på North Chapter några månader innan förlaget avvecklades.

Jag uppmärksammades också på att författaren Stellan Linder från Innertavle krimdebuterade 2018 med Den som syndar om Umeåkommissarien Evert Bredberg, och att Linder redan hunnit ge ut två uppföljare – plus skrivit klart en fjärde del som väntar i kön.

Littfestkoordinatorn Erik Jonsson hörde också av sig efter ett besök i arkivet – jag hade väl inte missat Umeås egen Stieg Trenter, det vill säga författaren Fale Burman? Jo, honom hade jag absolut missat, men nu har jag läst på och sett att Burmans produktion började 1953 med Spinn, spinn mördaren min och att han enligt Wikipedia vann stor popularitet på sin tid, “trots jargongprosa och lite väl konstruerade problem”.

Och när jag ändå är inne på det mer oskyldiga förflutna – jag borde så klart ha tänkt på att Tvillingdeckarna av kollektivpseudonymen Sivar Ahlrud utspelade sig i den fiktiva norrlandsorten Vindsele, vars förlaga var västerbottniska Vindeln. Där kan vi verkligen snacka om en deckarserie dragen i sträckbänk – det gavs ut totalt 54 “tvillingdeckare” mellan 1944-1983.

Dessutom, icke att förglömma – jag fick ett mejl om en potentiell deckarserie som skrivs i detta nu och vars första del ska utspela sig i fjälltrakterna kring Hemavan, dit några Umeåpoliser skickas. Hoppas den blir utgiven!

Okej, då har jag gått igenom mina missar. Men min tes då, att Västerbottens tunga berättararv har en avskräckande effekt på dem som skriver underhållningslitteratur i serieform – höll någon med? Jo. En mejlare skrev att jag hade helt rätt – och det var bra att det var så! – för han såg inte fram emot några “lättare” västerbottniska bidrag till litteraturhistorien. Det är inte är en åsikt jag personligen delar, men jag har respekt för den. Bara för att jag går igång på indragande underhållningslitteratur i kriminalform behöver inte andra göra det.

En författare jag nämnde i krönikan som trots arvet från Lidman, Enquist och Lindgren låtit sin spänningslitteratur utspelas i Västerbottens gränsland (dock inte i serieform) var Stina Jackson, och vi kom att diskutera krönikan några vändor i ett kommentarsfält på Facebook. Hon hade inte reflekterat över att hon rörde sig i giganternas trakter när hon skrev Silvervägen och Ödesmark, men hon kunde inte utesluta att avståndet spelat in – som sedan länge boende i Denver i USA finns en distans till hemlänet. Hade hon varit bosatt i Umeå eller hemstaden Skellefteå hade kanske västerbottensarvet hängt över henne på ett annat sätt.

Oavsett vad, kul att krönikan berörde! Nu tar jag jullov, inväntar recensionsexemplaret av Anki Edvinssons Snöängeln och håller tummarna för att den där Hemavandeckaren blir verklighet.