2021 års bästa i tre korta punkter

Inför det nya året brukar alla frilansare på Västerbottens-Kurirens kultursida få tipsa om de tre saker som var bäst under året som gick. Extremt korta tips, bara 200 tecken styck, och de kunde få spänna över i princip vad som helst. Det här är de tre jag efter viss vånda valde att lyfta fram:

Anders Teglund – Cykelbudet
En strålande och mycket personlig reportagebok som belyser gigekonomins baksidor inom budbranschen. Som ljudbok blir den ett allkonstverk där även pianisten Teglund kliver fram.

Maid
Första avsnittet av Netflix-serien Maid träffar rakt i solar plexus, och håller sedan greppet hela vägen. En drabbande skildring av USA:s fattigdomsfälla och en förälders kamp för ett värdigt liv med sin dotter.

Littfest-tv
När en litteraturfestival med besökare inte gick att genomföra satsade Littfest-gänget på webben. Och vilken helg det blev! Littfest-tv blev en verklig litteraturfest och satte en ny standard för kultur-tv i Sverige.

Såväl Cykelbudet som Littfest-tv har jag för övrigt skrivit om i ett par av fjolårets krönikor för VK, och som jag återpublicerat här i spalterna.

Krönika: Julen växer sig starkare för varje år

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 december.

——

Måndagen efter första advent kom min åttaåring hem från skolan med en fundering som mer liknade en befallning – skulle vi äntligen klä granen i dag? När hon såg min förvånade min och insåg att svaret skulle bli ett rungande nej, morrade hon besviket.

”ALLA i min klass klädde granen i helgen!” fick jag veta, och även om sanningen senare visade sig ligga någonstans kring hälften av dessa alla, så fann jag även den siffran chockerande hög. Nästan fyra veckor kvar till jul och granen klädd, och detta i en trakt där de allra flesta lägger en ära i att använda äkta granar huggna på släktens (eller någon annans) marker. Kommer granstackarn att ha några barr kvar ens vid lucia?

Men egentligen borde jag inte förvånas. För inte är det väl bara jag – nog växer sig julen starkare för varje år? Så fort Halloween städats bort (en högtid som åttaåringen också krävde en massa pynt till i år) börjar julen tassa in i såväl reklam som butiksutbud – jag tror redan vi har druckit oss igenom halvdussinet stora petflaskor julmust till tacofredagen och lördagsgodiset, trots att 24 dagar återstår till dopparedan när dessa rader skrivs.

Som jag hittills beskrivit det skulle den tilltagande julhetsen kunna skyllas på barnen, men det är inte min mening. Det är som att vi alla – eller åtminstone många – mer och mer kommit att tänka att nu maxar vi skiten ur den här myshögtiden, i och med att världen ändå verkar vara på väg rakt ner i soptunnan på ett eller annat sätt.

Inte minst är detta påtagligt inom litteraturen, där historier som utspelar sig i julmiljö vuxit kraftigt på senare år. Visst, det har även tidigare funnits litterära julberättelser, och i Sverige har många av dessa skrivits i novellform och tryckts i dagstidningar lagom till julafton, trots att novellformatet i övrigt sällan slår brett i vårt land.

Men nu är det långa berättelser som gäller, och det är de digitala formaten som driver på. Att öppna appen till sin ljudbokstjänst dessa dagar är som att vandra runt i ett amerikanskt villakvarter dagarna före jul, omslagen till titlarna som lyfts fram är så överdådigt julpråliga och många till antalet att man trillar baklänges.

Inte sällan huggs dessa böcker därtill upp i 24 delar och presenteras som julkalendrar där ett avsnitt publiceras per dag, något som i den fysiska bokvärlden inte riktigt låter sig göras. Dessa böcker – eller julkalendrar då – går därför i regel inte ens att få tag i som hårda paket, utan tjänstgör mer som nedräkning till tomtens ankomst än som julklapp.

Förlaget som satsar mest på bjällerklang i år torde vara Lind & Co, som 1 december lät publicera första delen av hela fyra digitala julkalendrar i ljudbokstjänsterna. I en nyhetsartikel om det här juliga fenomenet som TT nyligen skrev intervjuades förlagets förläggare Zandra Weldon, och utöver den teori jag själv tror mest på – världen går i putten så vi tröstar oss med julmys – presenterade hon en andra förklaring, nämligen att det egna julstöket ersätts av jullitteratur på grund av tidsbrist. Varför städa, pynta och lacka, när du i stället kan låta litteraturen skapa en perfekt jultillvaro?

Orimligt låter det inte, men det (jul)rimmar illa med situationen i mitt eget grannskap, där det tävlas i hur många julstjärnor och adventsstakar som kan få plats i villafönstren – plus det där med att granen tydligen ska kläs senast första advent då.

Men oavsett orsak, julböckerna är ett faktum och i år tänker jag själv våga språnget – jag har spanat in Sofia Rutbäck Erikssons och Mattias Boströms mysdeckarserie Mordnatt råder, tyst det är i husen. Med en sådan titel kan väl egentligen inget gå fel, tänker jag mig.

Och vem vet, kanske fungerar en variant av Zandra Weldons teori på åttaåringen? Om jag sätter en riktigt bra julbokskalender för barn i händerna på henne – eller snarare i lurarna då – kanske hon glömmer det här med granen någon vecka till?

Det hade gjort en hel del för min julefrid.

——

Fotnot: Även DN uppmärksammade jultrenden inom litteraturen någon vecka senare.

Krönika: Ännu har biblioteken en avsevärd kraft

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 november.

———

Biblioteket här i byn ska hålla stängt till i början av december. Inget dramatiskt, utlåningssystemet ska bytas och hyllorna organiseras om, vid gårdagens besök var det hela havet stormar i lokalen inrymd i skolan, det var boktravar precis överallt och bibliotekarien Katarina såg såväl förväntansfull som överväldigad ut.

”Nog kommer det att bli bra det här”, meddelade hon, men fortsättningen ”när det väl blir klart” bar på en ton av bävan. Det lär krävas extraarbete under de tre stängningsveckorna för att det ska gå i lås.

Tre veckor är så klart ingenting, men ändå – besöken kommer att hinna saknas, även om det som i går bara blev en femminutare för att hämta ett fjärrlån innan vi skulle vidare till familjegympan i sporthallen nästgårds.

Bibliotek har varit viktiga för mig genom hela livet, även om deras syfte skiftat genom åren. Som barn var jag en typisk bokslukare och besökte varje vecka dels biblioteket hemma i Kungsgården utanför Sandviken där jag växte upp, och dels nyttjade jag även bokbussen, som trots att vi bodde bara en och en halv kilometer från biblioteket kom rullande varannan måndag eftermiddag och stannade jämte gamla mejeriet. När jag gick gymnasiet inne i Sandviken hamnade jag ofta på stadsbiblioteket efter skolan, mest för att djupdyka i tyngre litteratur- och filmtidskrifter vars texter jag i ärlighetens namn sällan förstod – men det hör väl de där åren till att verka intellektuell och svår. Under pluggåren i Uppsala och vuxenblivandet i Stockholm var bibliotek främst en plats för studier och skrivande, och som nyss inträdd i medelåldern har jag väl gått varvet runt och börjat nyttja bybibblan just som ett klassiskt bibliotek – dessutom hänger jag precis som när jag var liten åter mest på barnavdelningen, om nu än i sällskap med mina barn.

Men bara för att jag på något sätt lyckats ta mig åter till startpunkten betyder det inte att allt är som förr. I den senaste rapporten gällande svensk biblioteksstatistik konstateras återigen att antalet offentligt finansierade bibliotek fortsätter minska, totalsiffran för fjolåret var 2201 stycken, en minskning med 35 bibliotek jämfört med året innan. Sedan millennieskiftet har antalet svenska folkbibliotek minskat med 25 procent.

Ett av dessa är det jag själv besökte som barn, redan på 1990-talet flyttades det från egna lokaler och hamnade i skolan, där det sedan kom att krympa i ett par omgångar för att sedan sluta existera. Numera finns enligt kommunens hemsida endast ”ett mindre skolbibliotek” i Kungsgården. När det gäller bokbussen kan jag väl tycka att den var lite av en onödig lyx för oss som hade drygt en kilometer till byns biblioteksfilial, men även på mer perifera platser i Sandvikens kommun är den sedan länge ett minne blott, försvunnen i de eviga sparbetingens tidevarv.

Den stora våg av nedläggningar som drabbade landets bibliotek på 90-talet märks visserligen inte längre av, men det knapras hela tiden, och enligt en rapport som SKR gjorde i samarbete med Högskolan i Borås 2019 är en vanlig gång att biblioteksfilialer slås ihop med skolbibliotek och att öppettiderna minskar varvid till sist endast ett skolbibliotek återstår, eftersom skolan inte längre tycker sig ha förutsättningar för att stå med lokaler öppna för allmänheten. Just det som hände där jag växte upp, med andra ord.

Samtidigt måste man ändå glädjas åt den kraft boken ännu besitter. Medan jag skriver den här krönikan ringer min åttaårings klasslärare – vi har glömt kläderna till idrotten i dag, har jag möjlighet att komma förbi? Jag hastar till skolan med en fylld gympapåse, barnen har rast och jag går in för att hänga den på min dotters krok. Då kommer läraren som ringde mig, hon skjuter en vagn som bågnar av böcker genom korridoren.

”Bibblan ska ju vara stängd i tre veckor, vi måste bunkra”, säger hon och visar mig ett utlåningskvitto så långt att det når marken innan hon baxar vagnen över tröskeln till klassrummet.

Hon har just lånat 298 böcker.

Recension: Obscuritas

Nedanstående recension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 november.

——

Lagercrantz gör nystart – tar ett steg tillbaka

David Lagercrantz
Obscuritas
Norstedts

När planerna presenterades på den serie böcker som David Lagercrantz nu inleder om den Sherlock Holmes-liknande professor Hans Rekke från överklassen och hans sidekick Micaela Vargas – en polis från förorten – skedde det med visst buller och bång. Lagercrantz skulle i augusti 2019 kliva av som författare till Millennium-serien efter att med boken Hon som måste dö ha fullbordat den trilogi han kontrakterats för. I stället för att kunna lägga fokus på lanseringen av sin sista Lisbeth Salander-bok, drogs han dock in i spekulationerna om den lukrativa franchisens fortsatta framtid.

Storsatsande förlaget Strawberry Publishing ville få rättigheterna till nya Millennium-böcker, och förlagets dåvarande ägare (och tillika hotellmagnaten) Petter Stordalen försökte locka Lagercrantz att stanna kvar. Turerna blev infekterade, och fick effekten att Lagercrantz samma vecka som Hon som måste dö lanserades gick ut och berättade om sin helt nya deckarsatsning, antagligen för att slippa vara del av de fortsatta turerna kring författaren Stieg Larssons eftermäle. Kort därefter meddelades att Lagercrantz och hans agent lämnade agenturen som arbetat med Millennium-rättigheterna, och i stället startade eget för att fullt ut kunna fokusera på att sälja in de då ännu helt oskrivna böckerna om Rekke och Vargas.

Och så gjordes, med besked. Som så ofta numera har det inför utgivningen av Obscuritas i diverse artiklar nämnts hur många länder den sålts till, att det budas om rättigheter från film- och tv-håll och att Lagercrantz redan skrivit kontrakt på fem böcker – en succé långt innan publiken fått läsa en rad. Att kalla Rekke/Vargas-lanseringen för hajpad är ingen överdrift, i en intervju som Lagercrantz gav för Dagens Nyheter om boken redan i våras gjordes till och med ett nummer av att DN som första tidning fick visa upp bokens omslag.

Kommer detta att betala sig? Är Obscuritas bra, eller åtminstone ett bra avstamp för den kommande bokserien?

Tja, den är åtminstone inte vad jag förväntade mig.

De senaste tio åren när svenska deckare och ”nordic crime” gått på export över världen så har morden kommit att bli allt mer makabra och bestialiska med beskrivningar som ibland gränsar till det våldspornografiska, med mördare som antagit formen av serietidningslika Bondskurkar som ägnar sig åt katt och råtta-lekar med den jagande polisen – Lars Keplers Joona Linna-böcker är paradexemplet.

David Lagercrantz vänder dock denna formel helt ryggen när han ger sig in i leken. I stället levererar han en ganska långsam, stundtals omständlig historia som i stället för att utspela sig i brinnande nutid förlagts till åren 2003-2004 och hämtar näring till berättelsen i 1990-talets talibanstyre i Afghanistan, kriget mot terrorismen och de vid denna tid mycket uppmärksammade fallen med tortyr i fängelser som USA lät upprätta i Mellanöstern. De två mordfall som Rekkes och Vargas utredning kretsar kring – ett nära fotbollsanläggningen Grimsta IP i Stockholm och ett i en källare i Kabul – är snarast triviala i sitt utförande, om än bottnade i djup tragik och grym verklighet, och dåden saknar helt de spektakulära anslag som blivit närapå legio i genren.

Något direkt dramatiskt eller nervpirrande bjuds läsaren heller inte på, bortsett från en episod framåt slutet när duon ska resa utomlands för att knyta ihop trådarna. I övrigt samtalas det mest, och i långa partier får vi genom dialog rollfigurernas historier återberättade för oss – ett grepp som jag för övrigt även tyckte att Lagercrantz nyttjade i allt för stor utsträckning i sin Millennium-trilogi.

Stor affär görs också av att Hans Rekke ska vara en Sherlock Holmes-figur och Micaela Vargas hans Watson, eller snarare hans Sancho Panza enligt Rekke själv, som väl då egentligen mer borde likna Don Quijote. Mästerdetektivens beryktade slutledningsförmåga sträcker sig dock mest till att då och då leverera iakttagelser om människor han möter, snarare än att presentera en briljant lösning på fallet som ingen annan tänkt på. Vartåt det lutar känns relativt tidigt klart, och någon twist som vänder upp och ner på allt kommer heller aldrig.

Så återigen, är Obscuritas bra? Nja, det bränner aldrig riktigt till för mig, jag har svårt att engagera mig i turerna, även om den jakt på musiker som talibanerna ägnade sig åt på 90-talet var en okänd del av historien för mig som jag fann intressant att lära mig mer om. Det är dock först i epilogen, när ett helt nytt mysterium presenteras för den dynamiska duon, som min puls ökar – jag älskar en bra cliffhanger.

Bra Augustår för öronen trots allt: Två av vinnarna finns som ljudbok

I min löpande rapportering om hur Augustpriset står sig när det kommer till ljudboksformatet kan vi efter årets gala konstatera att det ur ljudsynpunkt, trots dåliga förutsättningar, blev en riktigt bra prisfördelning. Blott tre av årets arton nominerade titlar fanns utgivna som ljudböcker, men av dessa tre plockade två hem Auguststatyetter: Eufori av Elin Cullhed (inläst av Lena Endre) i den skönlitterära klassen samt Nattkorpen av Johan Rundberg (inläst av Olof Wretling) i barn och ungdoms-klassen. Stort grattis till er (och så klart även till Nils Håkansson som plockade hem statyetten i faktaklassen för Dolda gudar)!

En rolig personlig parentes är att Elin Cullhed är matte till vår katt Karlssons mamma Sasha. Så … nog kan man väl säga att vi också har tilldelats ett Augustpris, på ett Jag mötte Lassie-vis?

Möt Karlsson, vår katt som har en mamma som har en matte som har vunnit Augustpriset!

Krönika: Augustjuryn missade ett allkonstverk

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 21 oktober.

———

När årets nomineringar till Augustpriset presenterades tidigare i veckan satt jag med gapande mun framför webbsändningen. Hur i hela fridens namn kunde det komma sig att Anders Teglunds bok Cykelbudet inte nominerades i fackboksklassen? Den var ju given – en strålande, medryckande och obeveklig granskning av gigekonomins baksidor inom budbranschen, och en bok som också på ett större plan problematiserade allt detta ”gigande” fler och fler av oss förväntas syssla med – inte minst inom kultursektorn.

Och den var ju så vacker också, tänkte jag där framför min skärm. Hur kunde fackboksjuryn inte beröras och ryckas med av Teglunds finkänsliga läsning av sin egen text och hur den förstärktes av hans pianomusik, som ju också spelar en viktig biroll i bokens handling? Den unika kombinationen lyfte ju berättelsen ytterligare? Hur?!

Så kom jag på det. Det jag så oerhört starkt berördes av när jag tog mig an Teglunds bok, har ju alls inte fackboksjuryn bedömt. Jag har lyssnat på Cykelbudet som ljudbok, medan nomineringsjuryn har läst den i textform mellan hårda pärmar.

Nu är Cykelbudet visserligen en stark fackbok också i fysisk form, den har mötts av strålande recensioner och även hunnit vålla en del debatt på kultursidor (inte minst i Göteborgs-Posten) om vem som har rätt att skildra det växande prekariatet och de osäkra anställningar som blir allt vanligare inom många branscher.

Men ljudboken går ett steg längre än pappersboken, genom att även lyfta fram musikern Anders Teglund. Året innan berättelsen i Cykelbudet tar sin början debuterade han även som pianist och släppte i rask takt flera instrumentala, finstämda pianoalbum. I mars 2020 ska han ut på vägarna. Han gästar dels människors hem för små, intima konserter på arrangörernas privata pianon, och dels förbereder han en föreställningsturné tillsammans med serietecknaren Sara Granér där hon under konserterna skapar bilder live till musiken samtidigt som den framförs, och projicerar detta på storbild.

Av detta blir i princip intet, till följd av coronapandemin. För Cykelbudet är också en effektiv skildring av hur skoningslöst covid-19 slår sönder ekonomin för många människor. Den popularitet Teglund börjat bygga i det smala fält som instrumental pianomusik får sägas utgöra ska han precis börja skörda frukterna av, när pandemirestriktionerna i ett slag omöjliggör verksamheten, samtidigt som ett tidsbestämt deltidsvikariat han har haft upphör. Det blir en perfekt storm, som leder honom fram till beslutet att börja ”giga” som cykelbud, eftersom beställningarna på hämtmat är på väg att nå stratosfären.

Och i ljudboken samspelar Teglunds text och pianomusik. Missförstå mig inte – Cykelbudet är även i ljudboksform först och främst en bok och inte en tonsatt text, men precis som det inom filmens värld är kutym att bilderna och skeendet förstärks av musik, lyfter pianot berättelsen i Cykelbudet. Dra nu inte heller min liknelse vid filmvärldens musikanvändande för långt – det är inte som när Hans Zimmer brakar på så att biosalongen skakar i en Christopher Nolan-rulle, utan sparsmakade övergångar från text till kortare pianostycken vid väl valda tillfällen.

Men vad pianot lyckas med är att göra Cykelbudet till något mer än ”bara” en uppläst bok, den närmar sig ett allkonstverk. Jag önskar att de svenska ljudbokstjänsterna även hade haft teknikstöd för att visa bilder, för tänk om vi även kunnat få uppleva Sara Granérs illustrationer av musiken under uppläsningen. Jösses vad fint det hade varit.

Kommer vi att få se Augustjuryn ta hänsyn till sådant här vad det lider? Jag hyser inga större förhoppningar. Läser man bestämmelserna kring priset är det tydligt att här granskas fysiska verk, även om det står att de gärna ser att insända tävlingsbidrag kompletteras med digitala pdf- och e-boksfiler – antagligen för att förenkla juryns arbete.

Ordet ljudbok nämns överhuvudtaget inte.debuterade han även som pianistSynd.

Krönika: Bokmässan blev ingen digital succé

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 30 september.

———

Nå, hur gick det för årets hybridvariant av Bokmässan då? Många har sett bilderna som kablades ut från Göteborg – de vanligen myllrande mässhallarna ekade ödsliga, vilket de som var på plats tog chansen att fota, det blev ju en sådan absurd kontrast från normalläget.

Vissa tog bilderna som ett förebud om mässans undergång, vilket fick mässledningen att gå ut i Dagens Nyheter och meddela att ryktet om deras död var betydligt överdrivet. Även de såg det absurda i de överdimensionerade ytorna, men menade att dessa var en förutsättning för att kunna ha publik på plats enligt covidlagens dåvarande regler för mässor.

Men bortsett från bilderna som verkade tagna i en gigantisk rymdhangar i en science fiction-film då – gick det bra? Mässledningen ville gärna säga det, och i ett summerande pressmeddelande lyftes siffror fram som skulle påvisa detta. De 6 700 fysiska besöken var i linje med förväntningarna, de cirka 90 000 visningarna som Bokmässan Play fått ihop beskrevs som ett stort publikintresse och det lyftes fram att fler män än vanligt tagit del av Bokmässan – cirka 35 procent av Play-tittarna var män, jämfört med att bara 20 procent brukar vara män på den fysiska mässan.

Vad man talade betydligt tystare om är hur dessa siffror stod sig mot fjolårets, då det ju arrangerades en heldigital bokmässa från ett antal studior som innebar premiär för det nu etablerade konceptet Bokmässan Play, som ska leva vidare även i framtiden.

Så låt oss jämföra med 2020. Vid mässans slut då hade 373 000 visningar registrerats. Årets 90 000 når inte ens en fjärdedel av detta. I fjol var dessutom programpunkterna betydligt färre än i år – 381 jämfört med årets 584. Det gav ett tittningssnitt på 980 personer per programpunkt 2020, att jämföra med drygt 150 i år. Ändå sattes ”Stort publikintresse för Bokmässan Play” som rubrik på årets summerande pressmeddelande från mässan. Huh?

Visserligen finns en viktig skillnad – i fjol kostade det inget att ta del av Bokmässan Play, men i år fick man betala 395 kronor. Det är alltså mycket möjligt att det här inte handlar om att Play-satsningen skulle vara dålig, utan snarare att betalningsviljan är extremt låg när det kommer till digital kultur. Vi vill streama gratis, annars får det vara.

Men om så är fallet, borde vi väl diskutera det och komma fram till hur vi får en förändring? Att försöka skymma undan ett så pinsamt faktum och hålla tummarna för att folkmyller och kindpussar snart åter är legio framstår för mig som önsketänkande.

Men att det är vad Bokmässan hoppas på är tydligt, för i samma pressmeddelande stod att ambitionen för 2022 är att överträffa publiksiffrorna för de senaste ordinarie mässorna. Jag kanske får äta upp detta, men tror verkligen någon att vi om ett år kan lägga Bokmässan 2022 till handlingarna genom att konstatera att fler än 86 000 människor myllrat runt på mässgolvet (vilket var den senaste ordinarie publiksiffran år 2019)? Med tanke på nya covid 19-varianter, tecknen på att vi kommer att behöva ta återkommande vaccinsprutor och inte minst faktumet att många som brukar frekventera litteraturevenemang är äldre och tillhör en riskgrupp, framstår detta för mig som lika mycket science fiction som bilderna från årets mässa.

Vi måste börja acceptera att framtiden blir mer digital, och jobba på att hitta attraktiva sätt att paketera litteratursamtalen så att vi kan tänka oss att betala för det även hemifrån.

Littfest i Umeå lyckades med detta i vintras och fick en helt annan ”buzz” kring Littfest-tv än vad Bokmässan Play nu mäktade med. Visst, det blir lite äpplen och päron-läge eftersom omfånget och priset var så olika (Littfest tog bara en hundring i digital entré), men de lyckades med något som Bokmässan Play nu fallerat i två år i rad – att skapa en känsla av deltagande, trots fysisk distans.

Jag tror det är ditåt vi måste sträva, även om det bär emot.

Augustnomineringarna 2021: Dåligt år för ljudböckerna, men fenomenalt för tvillingarna Adbåge

Nej, det blev inget toppenår när det kommer till ljudboksformatet bland årets nomineringar till Augustpriset. Blott tre av arton titlar fanns vid nomineringstillfället utgivna som ljudböcker, att jämföra med åtta (!) i fjol. Att bara tre titlar finns bland de nominerade är faktiskt lika illa som det tidigare bottenåret 2018, då också tre titlar fanns som ljudböcker. Precis som det året finns det även i år en ljudbokstitel i vardera klass. (Jag har gjort de här sammanställningarna sedan 2017.)

Vad det beror på? Tja, det är nog inte svårare än att det i fjol dels var ovanligt breda titlar som nominerades (tre i den skönlitterära klassen då jämfört med en i år), samtidigt som kanske något fler av de breda titlarna som förhandstippats i år inte kom med (som Sara Stridsbergs Hunter i Huskvarna, Kerstin Ekmans Löpa varg och Ann-Helen Laestadius Stöld, som alla finns som ljudböcker). I fjol var det dock fackboksklassen som stod för ett svårslaget rekord, med hela fem av sex titlar utgivna som ljudböcker. Personligen hade jag verkligen hoppats på en nominering för Anders Teglunds Cykelbudet i år i fackklassen, dels för att det är en riktigt bra bok, men kanske ännu mer för att det är en fantastisk ljudbok, där Teglunds pianospel som har en viktig biroll i bokens handling vävs in i ljudboken och gör den närapå till ett allkonstverk. Sammantaget som bok och ljudbok hade den verkligen förtjänat minst en nominering. Bakläxa juryn!

Kommer någon av de nominerade titlarna att bli ljudbok nu då, efter att de nominerats? Förhoppningsvis åtminstone Moa Backe Åstots Himlabrand, som jag tror har en fin chans att plocka hem priset i barn- och ungdomsklassen.

Övriga noteringar:

• Har det någon gång i Augustprisets historia hänt att syskon nominerats samma år, likt det som Emma och Lisen Adbåge nu lyckats med för varsin bok i barn- och ungdomsklassen? Att de dessutom är tvillingar gör ju bara prestationen än mer speciell. Dubbelgrattis till det!

• Olof Wretling har läst in böcker två år i rad som blivit nominerade (i fjol gällde det Annika Norlins Jag ser allt du gör). Starkt jobbat av Wretling, som bara totalt läst in fem ljudböcker.

• Trots att inte förhandstippade Stöld fick någon nominering, så kan det bli två vinster i år för böcker med samisk prägel, genom Mats Jonssons När vi var samer och Moa Backe Åstots Himlabrand. Jonssons bok är den första serieromanen att nomineras i den skönlitterära klassen. Välförtjänt!

• Magnus Västerbro och Tomas Bolme verkar vara en stark Augustpriskombo. När Bolme läste in Västerbros Svälten 2018 blev det vinst i fackboksklassen, men när Per Juhlin fick läsa in hans Vålnadernas historia året därefter blev det ingen nominering. Nu är Bolme tillbaka för Västerbros bok om Karl XII, och då blev det nominering igen.

Nedan följer listorna för samtliga nomineringar, och de titlar som finns utgivna som ljudbok är skrivna i fet stil. Augustgalan arrangeras 22 november.

Årets svenska skönlitterära bok:
Eufori – en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed (Wahlström & Widstrand), inläst av Lena Endre
Återliv – med Skapelsen och Kvällens frihet av Kjell Espmark (Norstedts)
• Europa av Maxim Grigoriev (Albert Bonniers förlag)
När vi var samer av Mats Jonsson (Galago)
Singulariteten av Balsam Karam (Norstedts)
Den svarta månens år av Ellen Mattson (Albert Bonniers förlag)

Årets svenska fackbok:
Judarnas historia i Sverige av Carl Henrik Carlsson (Natur & Kultur)
Dante – den förste författaren av Anders Cullhed (Natur & Kultur)
Dolda gudar – en bok om allt som inte går förlorat i en översättning av Nils Håkanson (Nirstedt/litteratur)
Knäböj av Sara Martinsson (Weyler förlag)
Mönstersamhället av Anneli Rogeman (Natur & Kultur)
Tyrannens tid – om Sverige under Karl XII av Magnus Västerbro (Albert Bonniers förlag), inläst av Tomas Bolme

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
Furan av Lisen Adbåge (Rabén & Sjögren)
Himlabrand av Moa Backe Åstot (Rabén & Sjögren)
Ett rum till Lisen av Elin Johansson, Ellen Svedjeland & Emma Adbåge (Rabén & Sjögren)
Om du möter en björn av Malin Kivelä, Martin Glaz Serup & Linda Bondestam (Förlaget)
Nattkorpen av Johan Rundberg (Natur & Kultur), inläst av Olof Wretling
Min mamma är snabbare än din! av Emma Virke & Joanna Hellgren (Lilla Piratförlaget)

Krönika: Återfår bokmässan sin gamla form?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 9 september (det vill säga före årets bokmässa, som ju arrangerades helgen som gick).

——

I veckan kom beskedet vi väntat på – coronarestriktionerna är på väg bort, kulturevenemang kommer snart att kunna anordnas så gott som normalt. Som vi har väntat!

Men pandemin har redan fått effekter i den svenska bokbranschen, och dessa kan bli långvariga. En sådan rör bokmässan i Göteborg. För andra året i följd väntar om några veckor en upplaga av denna som mestadels kommer att vara digital. Det kallas visserligen hybridmässa där en viss mängd biljetter kommer att säljas så att publik ska kunna se författarsamtalen på plats, men det myllrande mässgolv som alltid varit Bok & Biblioteks signum kommer även 2021 att utebli.

Svältfödda på social samvaro presenterade därför i våras bokförlaget Kaunitz-Olsson planerna på satsningen Stockholms bokhelg, ett arrangemang där de stod för viss samordning och en hemsida, men där deltagande förlag själva fick ordna samtalsprogram och hitta lokaler (ofta det egna kontoret) för en helg i bokens tecken.

Gensvaret från Förlagssverige kan inte kallas annat än fantastiskt. Över 150 förlag och kulturinstitutioner i Stockholm räckte upp handen, och sista veckoslutet i augusti gick bokhelgen av stapeln.

Jag tyckte det var ett toppeninitiativ och reste ner och deltog. Att vi var många som saknat de publika litteratursamtalen var uppenbart. Det vore överdrivet att påstå att stockholmarna gick man ur huse, men flertalet förlag var nöjda efteråt och såg fram emot en ny bokhelg nästa sensommar – då förhoppningsvis utan restriktioner att behöva ta hänsyn till.

För en ny upplaga planeras nämligen redan, samma veckoslut år 2022 ska Stockholms bokhelg anordnas igen.

I och med detta väcks en fråga: Hur ska den svenska bokbranschen se ut post-corona? För vad man än anser om Bokmässan i Göteborg, så är den navet i Litteratursverige och kulmen på bokförlagens årscykliska arbete – en position som trots såväl toppar som dalar varit relativt ohotad i över tre decennier.

Och nu befann sig mässan redan innan pandemin i en svacka, märkt av kontroversen kring högerextrema Nya Tiders närvaro 2017 med bojkotter, publiktapp och en bisarr nazistmarsch som följd. 2018 och 2019 skedde en viss återhämtning, men den kom helt av sig när covid-19 gjorde entré. Nu skriver vi 2021 i kalendern och har ännu en rumphuggen mässa att vänta. Kommer Bok & Bibliotek någonsin att återfå den form och storlek så många av oss älskar (eller i vissa fall åtminstone älskar att hata)?

Det beror nog faktiskt till viss del på hur gräsrotsinitiativet Stockholms bokhelg utvecklas.

För helt krasst är det så här – även om mässpubliken inte märker det, så är en avgörande lockelse för själva branschen bokmässan som tummelplats. Minglen, de informella mötena och snacket i barerna mellan författare, förlagsanställda, litterära agenter och andra intressenter utgör en stor del av poängen med att som branschmänniska bege sig till Göteborg. Och faktumet att nästan alla ”beger sig” är viktigt – nästan alla förlag huserar ju i Stockholm. Att man inte kan åka hem när arbetsdagen tar slut är en förutsättning för tumlandet. Det är en sliten klyscha men bär viss sanning: Det som händer på bokmässan stannar på bokmässan.

Något sådant kommer en bokhelg i Stockholm aldrig att kunna leverera. Men det finns en till viktig aspekt – ekonomin. Upptäcker förlagen att de når ungefär samma publikeffekter av att ordna ett relativt enkelt ”öppet hus”-arrangemang i sina egna Stockholmslokaler med inbjudna författare (som ofta också redan bor i Stockholm), så kommer frågan snart att ställas: Är tummelaspekten värd de miljoner som bokmässan kan kosta ett förlag i form av monterhyra, hotellrum, resor, arvoden och mingelarrangemang?

I en tid när många förlag redan brottas med ekonomin, kan svaret mycket väl komma att bli nej. Om så blir fallet, lever en av den svenska bokbranschens mest stabila institutioner farligt.

Om Virus och ljudböcker i Aftonbladet

Jag blev intervjuad till en artikel i Aftonbladet för ett par veckor sedan och pratade ljudboksskrivande, Virus och ljudbokens plats i det litterära samtalet. Det visade sig bli ett helt uppslag, och i går trycktes artikeln i tidningen. Den verkar inte publiceras på webben vilket väl är en smula ironiskt eftersom artikeln handlar om digitala utgivningar, men det gav mig åtminstone orsak att för en gångs skull köpa ett prasselblad.

En passus gällande delar av branschens syn på ljudböcker kan väl vara okej att citera, tycker jag:

Han är medveten om att många avfärdar ljudböcker som lättsmält förströelse, trots att förlagen även satsar på att ge ut tyngre litteratur i ljudboksformat.
– Kulturredaktionerna borde bli bättre på att visa det. Säg att de recenserar en pappersbok som även finns som ljudbok – varför inte kort notera detta i faktarutan där sidantal och förlag presenteras? ”Finns även som ljudbok, inläst av den och den”. Vill de helgardera sig så att ingen får för sig att de sänkt sig till att lyssna på en ljudbok, kan de ju lägga till ”Här recenseras dock pappersutgåvan”, säger Daniel Åberg.

Gunilla Bergström och pappa Åberg

Heter man Åberg i efternamn är det svårt att inte ha en viss relation till Alfons Åberg, oavsett om man är förälder eller inte. När man sedan blir en pappa Åberg, och ens barn ibland tycker att man är lite som just Alfons pappa Åberg, då blir så klart relationen ännu starkare.

Vi har läst mycket Alfons i perioder hemma, även om kidsen nu båda kanske blivit lite för stora för honom (men den ”nya” tv-serien där Jonas Karlsson är berättaren vill jag minnas att Ejda tittat en del på så sent som i år, och i filmrummet i källaren hänger ännu affischen från Hokus pokus Alfons Åberg, som jag vill minnas var den allra första film som Tage såg på bion i Vittangi).

På tal om Jonas Karlsson och Alfons, så var det just med anledning av hans inläsningar av böckerna som jag en gång fick chansen att träffa Gunilla Bergström. Jag satt i juryn för barn- och ungdomsklassen till Stora Ljudbokspriset 2015, och vi prisade då just Bergström och Karlsson för ljudboksversionen av Vad sa pappa Åberg?

Det var precis efter att Storytel tagit över priset (men innan de döpte om det till Storytel Awards), och första gången det anordnades en regelrätt gala. Jag minns att jag var den enda ur jurygruppen som hade möjlighet att bevista den, så jag fick äntra scenen och berätta om vårt arbete (jag har för mig att de övriga i juryn var Jenny Lindh, Angela Kovács och Martin Stenmarck). Om det sedan var jag eller en konferencier som delade ut själva priset minns jag inte (antagligen en konferencier), men oavsett vad så steg Gunilla Bergström och Jonas Karlsson upp och tog emot priset, och jag utväxlade några grattisfraser med dem båda. Jag kommer ihåg att jag tänkte att hon redan då såg väldigt skör ut, men det hade hon väl å andra sidan nästan alltid gjort, trots att hon enligt samstämmiga uppgifter bestod av så mycket styrka och egensinne.

Reine Brynolfsson, Katarina Ewerlöf, Majgull Axelsson, Carin Gerhardsen, Jonas Tellander, Gunilla Bergström, Jonas Karlsson och Stefan Sauk på galan för Stora ljudbokspriset 2015.

Gunilla Bergström kommer att vara saknad. Men jag är glad att vi får ha kvar Alfons.

Stockholms bokhelg har släppt programmet – dags att vässa konditionen

Programmet för den kommande Stockholms bokhelg har äntligen släppts och hittas på festivalens hemsida. Den nya bokfestivalen, som arrangeras 26-29 augusti, är såväl anspråkslös som ambitiös i sitt upplägg. Anspråkslös eftersom de medverkande förlagen själva ordnar med lokal och roddar med sina program, och ambitiös då denna anspråkslöshet medför att det sätts en del press på bokhelgens besökare – förlagen är utspridda över stora delar av staden och vill man gå på många olika framträdanden kommer det att krävas en hel del logistik. Närheten mellan scenerna som besökare är vana vid från exempelvis Bokmässan i Göteborg eller Littfest i Umeå står ingenstans att finna.

Ett exempel: Säg att du på lördagen begett dig till Bonnierägda Bazar förlag för att delta i deras litteraturquiz mellan klockan 16.30-17.30, och därefter skulle vilja se Karin Smirnoffs framträdande hos Polaris med start klockan 17.40. Då har du tio minuter på dig att förflytta dig 5,5 kilometer – Bazar huserar på Surbrunnsgatan i östra Vasastan och Polaris på Tegelviksgatan nere på sydöstra Södermalm.

Prognos: Antalet litteraturanknutna olyckor på elsparkcyklar slår i taket sista helgen i augusti.

Men – och det är värt att poängtera – många av deltagarna har digra program som man kan följa under stora delar av dagen, utan något behov av förflyttning. Det troliga är väl att det bildas kluster av besökare som hänger kvar på de olika platserna.

Kommer då publiken att sluta upp kring detta nya koncept som Martin Kaunitz och Thomas Olsson på bokförlaget Kaunitz-Olsson kom på i vintras? Det återstår så klart att se. När det kommer till förlag kan dock redan konstateras att bokhelgen är en succé – mer än 100 förlag, bokhandlare, museer och institutioner har anmält sig för att medverka – och allt är kostnadsfritt för besökarna. Jag är själv med på ett hörn, jag ska prata om mina ljudboksserier på Norstedts/Storytels scen på Riddarholmen klockan 16.20 på söndagen. Kul!

——

Fotnot: Kartan i toppen av inlägget är en skärmdump jag gjorde från Stockholms bokhelgs sajt, och visar samtliga medverkande förlag förutom Berghs förlag och Bokförlaget Opal, som delar lokaler på Tegelbergsvägen i Bromma och hamnade utanför mitt utsnitt. Många förlag blir det.