Krönika: Återfår bokmässan sin gamla form?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 9 september (det vill säga före årets bokmässa, som ju arrangerades helgen som gick).

——

I veckan kom beskedet vi väntat på – coronarestriktionerna är på väg bort, kulturevenemang kommer snart att kunna anordnas så gott som normalt. Som vi har väntat!

Men pandemin har redan fått effekter i den svenska bokbranschen, och dessa kan bli långvariga. En sådan rör bokmässan i Göteborg. För andra året i följd väntar om några veckor en upplaga av denna som mestadels kommer att vara digital. Det kallas visserligen hybridmässa där en viss mängd biljetter kommer att säljas så att publik ska kunna se författarsamtalen på plats, men det myllrande mässgolv som alltid varit Bok & Biblioteks signum kommer även 2021 att utebli.

Svältfödda på social samvaro presenterade därför i våras bokförlaget Kaunitz-Olsson planerna på satsningen Stockholms bokhelg, ett arrangemang där de stod för viss samordning och en hemsida, men där deltagande förlag själva fick ordna samtalsprogram och hitta lokaler (ofta det egna kontoret) för en helg i bokens tecken.

Gensvaret från Förlagssverige kan inte kallas annat än fantastiskt. Över 150 förlag och kulturinstitutioner i Stockholm räckte upp handen, och sista veckoslutet i augusti gick bokhelgen av stapeln.

Jag tyckte det var ett toppeninitiativ och reste ner och deltog. Att vi var många som saknat de publika litteratursamtalen var uppenbart. Det vore överdrivet att påstå att stockholmarna gick man ur huse, men flertalet förlag var nöjda efteråt och såg fram emot en ny bokhelg nästa sensommar – då förhoppningsvis utan restriktioner att behöva ta hänsyn till.

För en ny upplaga planeras nämligen redan, samma veckoslut år 2022 ska Stockholms bokhelg anordnas igen.

I och med detta väcks en fråga: Hur ska den svenska bokbranschen se ut post-corona? För vad man än anser om Bokmässan i Göteborg, så är den navet i Litteratursverige och kulmen på bokförlagens årscykliska arbete – en position som trots såväl toppar som dalar varit relativt ohotad i över tre decennier.

Och nu befann sig mässan redan innan pandemin i en svacka, märkt av kontroversen kring högerextrema Nya Tiders närvaro 2017 med bojkotter, publiktapp och en bisarr nazistmarsch som följd. 2018 och 2019 skedde en viss återhämtning, men den kom helt av sig när covid-19 gjorde entré. Nu skriver vi 2021 i kalendern och har ännu en rumphuggen mässa att vänta. Kommer Bok & Bibliotek någonsin att återfå den form och storlek så många av oss älskar (eller i vissa fall åtminstone älskar att hata)?

Det beror nog faktiskt till viss del på hur gräsrotsinitiativet Stockholms bokhelg utvecklas.

För helt krasst är det så här – även om mässpubliken inte märker det, så är en avgörande lockelse för själva branschen bokmässan som tummelplats. Minglen, de informella mötena och snacket i barerna mellan författare, förlagsanställda, litterära agenter och andra intressenter utgör en stor del av poängen med att som branschmänniska bege sig till Göteborg. Och faktumet att nästan alla “beger sig” är viktigt – nästan alla förlag huserar ju i Stockholm. Att man inte kan åka hem när arbetsdagen tar slut är en förutsättning för tumlandet. Det är en sliten klyscha men bär viss sanning: Det som händer på bokmässan stannar på bokmässan.

Något sådant kommer en bokhelg i Stockholm aldrig att kunna leverera. Men det finns en till viktig aspekt – ekonomin. Upptäcker förlagen att de når ungefär samma publikeffekter av att ordna ett relativt enkelt “öppet hus”-arrangemang i sina egna Stockholmslokaler med inbjudna författare (som ofta också redan bor i Stockholm), så kommer frågan snart att ställas: Är tummelaspekten värd de miljoner som bokmässan kan kosta ett förlag i form av monterhyra, hotellrum, resor, arvoden och mingelarrangemang?

I en tid när många förlag redan brottas med ekonomin, kan svaret mycket väl komma att bli nej. Om så blir fallet, lever en av den svenska bokbranschens mest stabila institutioner farligt.

Om Virus och ljudböcker i Aftonbladet

Jag blev intervjuad till en artikel i Aftonbladet för ett par veckor sedan och pratade ljudboksskrivande, Virus och ljudbokens plats i det litterära samtalet. Det visade sig bli ett helt uppslag, och i går trycktes artikeln i tidningen. Den verkar inte publiceras på webben vilket väl är en smula ironiskt eftersom artikeln handlar om digitala utgivningar, men det gav mig åtminstone orsak att för en gångs skull köpa ett prasselblad.

En passus gällande delar av branschens syn på ljudböcker kan väl vara okej att citera, tycker jag:

Han är medveten om att många avfärdar ljudböcker som lättsmält förströelse, trots att förlagen även satsar på att ge ut tyngre litteratur i ljudboksformat.
– Kulturredaktionerna borde bli bättre på att visa det. Säg att de recenserar en pappersbok som även finns som ljudbok – varför inte kort notera detta i faktarutan där sidantal och förlag presenteras? “Finns även som ljudbok, inläst av den och den”. Vill de helgardera sig så att ingen får för sig att de sänkt sig till att lyssna på en ljudbok, kan de ju lägga till “Här recenseras dock pappersutgåvan”, säger Daniel Åberg.

Gunilla Bergström och pappa Åberg

Heter man Åberg i efternamn är det svårt att inte ha en viss relation till Alfons Åberg, oavsett om man är förälder eller inte. När man sedan blir en pappa Åberg, och ens barn ibland tycker att man är lite som just Alfons pappa Åberg, då blir så klart relationen ännu starkare.

Vi har läst mycket Alfons i perioder hemma, även om kidsen nu båda kanske blivit lite för stora för honom (men den ”nya” tv-serien där Jonas Karlsson är berättaren vill jag minnas att Ejda tittat en del på så sent som i år, och i filmrummet i källaren hänger ännu affischen från Hokus pokus Alfons Åberg, som jag vill minnas var den allra första film som Tage såg på bion i Vittangi).

På tal om Jonas Karlsson och Alfons, så var det just med anledning av hans inläsningar av böckerna som jag en gång fick chansen att träffa Gunilla Bergström. Jag satt i juryn för barn- och ungdomsklassen till Stora Ljudbokspriset 2015, och vi prisade då just Bergström och Karlsson för ljudboksversionen av Vad sa pappa Åberg?

Det var precis efter att Storytel tagit över priset (men innan de döpte om det till Storytel Awards), och första gången det anordnades en regelrätt gala. Jag minns att jag var den enda ur jurygruppen som hade möjlighet att bevista den, så jag fick äntra scenen och berätta om vårt arbete (jag har för mig att de övriga i juryn var Jenny Lindh, Angela Kovács och Martin Stenmarck). Om det sedan var jag eller en konferencier som delade ut själva priset minns jag inte (antagligen en konferencier), men oavsett vad så steg Gunilla Bergström och Jonas Karlsson upp och tog emot priset, och jag utväxlade några grattisfraser med dem båda. Jag kommer ihåg att jag tänkte att hon redan då såg väldigt skör ut, men det hade hon väl å andra sidan nästan alltid gjort, trots att hon enligt samstämmiga uppgifter bestod av så mycket styrka och egensinne.

Reine Brynolfsson, Katarina Ewerlöf, Majgull Axelsson, Carin Gerhardsen, Jonas Tellander, Gunilla Bergström, Jonas Karlsson och Stefan Sauk på galan för Stora ljudbokspriset 2015.

Gunilla Bergström kommer att vara saknad. Men jag är glad att vi får ha kvar Alfons.

Stockholms bokhelg har släppt programmet – dags att vässa konditionen

Programmet för den kommande Stockholms bokhelg har äntligen släppts och hittas på festivalens hemsida. Den nya bokfestivalen, som arrangeras 26-29 augusti, är såväl anspråkslös som ambitiös i sitt upplägg. Anspråkslös eftersom de medverkande förlagen själva ordnar med lokal och roddar med sina program, och ambitiös då denna anspråkslöshet medför att det sätts en del press på bokhelgens besökare – förlagen är utspridda över stora delar av staden och vill man gå på många olika framträdanden kommer det att krävas en hel del logistik. Närheten mellan scenerna som besökare är vana vid från exempelvis Bokmässan i Göteborg eller Littfest i Umeå står ingenstans att finna.

Ett exempel: Säg att du på lördagen begett dig till Bonnierägda Bazar förlag för att delta i deras litteraturquiz mellan klockan 16.30-17.30, och därefter skulle vilja se Karin Smirnoffs framträdande hos Polaris med start klockan 17.40. Då har du tio minuter på dig att förflytta dig 5,5 kilometer – Bazar huserar på Surbrunnsgatan i östra Vasastan och Polaris på Tegelviksgatan nere på sydöstra Södermalm.

Prognos: Antalet litteraturanknutna olyckor på elsparkcyklar slår i taket sista helgen i augusti.

Men – och det är värt att poängtera – många av deltagarna har digra program som man kan följa under stora delar av dagen, utan något behov av förflyttning. Det troliga är väl att det bildas kluster av besökare som hänger kvar på de olika platserna.

Kommer då publiken att sluta upp kring detta nya koncept som Martin Kaunitz och Thomas Olsson på bokförlaget Kaunitz-Olsson kom på i vintras? Det återstår så klart att se. När det kommer till förlag kan dock redan konstateras att bokhelgen är en succé – mer än 100 förlag, bokhandlare, museer och institutioner har anmält sig för att medverka – och allt är kostnadsfritt för besökarna. Jag är själv med på ett hörn, jag ska prata om mina ljudboksserier på Norstedts/Storytels scen på Riddarholmen klockan 16.20 på söndagen. Kul!

——

Fotnot: Kartan i toppen av inlägget är en skärmdump jag gjorde från Stockholms bokhelgs sajt, och visar samtliga medverkande förlag förutom Berghs förlag och Bokförlaget Opal, som delar lokaler på Tegelbergsvägen i Bromma och hamnade utanför mitt utsnitt. Många förlag blir det.

2,3 kilo Virus i min hand

Ja men kolla så fint det blev. Fick hem en liten laddning Virus-böcker i veckan. Sju luntor i pocketstorlek på totalt 2,3 kilo. Perfekt att avrunda sommarens läsning med inför den tunga bokhösten. Finns att beställa hem från nätbokhandlarna, här är direktlänk till Adlibris respektive Bokus.

Det är lite överväldigande att inse att jag skrivit en så lång, sammanhållen historia, totalt 2864 sidor (drygt 75 timmar ljudbok). Men … jo, det har jag ju faktiskt. Nu finns till och med bildbevis!

Elina Anna Labba
och Alma Thörn tilldelas Norrlands litteraturpris

I dagarna tre har vi i Norrländska litteratursällskapet hållit vårt traditionsenliga sommarmöte, i år bevistade vi Kalix folkhögskola. I går kväll avslutades mötet med utdelningen av Norrlands litteraturpris. Så här löd pressmeddelandet som vi skickade ut i går kväll efter den i mina ögon väldigt fina ceremonin, som jag i år fick chansen att leda:

——

Elin Anna Labba och Alma Thörn tilldelas Norrlands litteraturpris

Årets mottagare av Norrlands litteraturpris har utsetts. Elin Anna Labba tilldelas priset i vuxenklassen för dokumentärprosaverket Herrarna satte oss hit. Alma Thörn tilldelas priset i barn- och ungdomsklassen för serieromanen Alltid hejdå.

Utmärkelsen, som består av ett diplom samt en penningsumma om 10 000 kronor, delades ut vid en ceremoni på Kalix folkhögskola den 3 juli i samband med litteratursällskapets sommarmöte. Ceremonin och det efterföljande samtalet kan ses i sin helhet i ovanstående klipp.

Alma Thörn prisas för “Alltid hejdå” och Elin Anna Labba för “Herrarna satte oss hit”.
Foto: Maria Broberg

Elin Anna Labba tilldelas Norrlands litteraturpris 2021 i kategorin vuxenlitteratur för dokumentärprosaverket Herrarna satte oss hit (Norstedts) med motiveringen:

”Genom en poetisk dokumentärprosa synliggör Elin Anna Labba i Herrarna satte oss hit tvångsförflyttningen av samer och dess konsekvenser för generationer framåt. Muntliga vittnesmål och arkiverade dokument sammanfogas med jojk, kartor och fotografier till en litterär väv som lyfter fram en osynliggjord del av nordisk historia; den om statliga övergrepp och kolonial myndighetsutövning gentemot samer. Texten ger röst åt förstahandsvittnen på väg att tystna och de marker de tvingades lämna. I denna sorgsamt vackra och därtill viktiga hybrid till bok visas vad som är möjligt att göra med litteraturen.”

Alma Thörn tilldelas Norrlands litteraturpris 2021 i kategorin barn- och ungdomslitteratur för sin serieroman Alltid hejdå (Galago) med motiveringen:

”Via två parallella historier om skilsmässa skildrar Alma Thörn i serieromanen Alltid hejdå barnets maktlöshet inför vuxenvärlden. Längtan efter bästisen, skuldkänslorna gentemot pappan, sorgen över mammans avsked och ångesten över att behöva skriva upp ”bindor” på handlingslistan – här tas alla känslor på tolvåringens fulla allvar och boken är konsekvent solidarisk med barnet. Det handlar om upplevelser som går i arv, men är också en skildring om att lyckas lära nytt och nå fram till varandra i det såriga som är familjerelationer. En visuellt och känslomässigt stark berättelse som är omöjlig att inte sugas in i.”

Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norrs ordförande Elin Grelsson Almestad säger i en kommentar:
– Årets pristagare visar på bredden i den norrländska litteraturen. En hybridbok som rör sig mellan essäistik, skönlitteratur och sakprosa och en serieroman. Både Herrarna satte oss hit och Alltid hejdå påminner om allt som är möjligt att göra och berätta genom litteraturen. Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr är mycket glada över att kunna ge dessa priser till Elin Anna Labba och Alma Thörn.

Övriga nominerade till 2021 års pris:

Vuxenlitteratur:
Så höjer sig landet, Svante Bäckström, Bokförlaget Atlas
Där ingen längre bor, Nils Louis Fredriksson, Kall våg
På kyrkogården i södra Lappland, Börje Lindström, Heidruns
Jag ser allt du gör, Annika Norlin, Weyler förlag

Barn- & ungdomslitteratur:
Den gråtande dockan, Bengt Pohjanen, Barents Publisher
Väktarinnan, Åsa Rosén, Rabén & Sjögren
Isresan, Thomas och Anna-Clara Tidholm, Alfabeta
Sticker, Sara Wikman, Ord&visor

Om Norrlands litteraturpris:
Norrlands litteraturpris premierar föregående års bästa bok med tydlig norrländsk koppling. Priset instiftades 1973 under namnet Rörlingstipdendiet – ursprungligen med syftet att lyfta fram ett lovande norrländskt författarskap – men döptes år 2008 om till sitt nuvarande namn. 2014 delades priset upp i de två kategorierna vuxen samt barn och ungdom. Prissummorna är på 10 000 kronor. Juryn utgörs av Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norrs styrelse.

Virus fyller fem i dag – häng med på livesänd frågestund

Den 28 juni 2016 gick civilisationen under i en fruktansvärd pandemi – i min ljudboksserie Virus, vill säga. I dag på femårsdagen av denna händelse – när vi sakteliga är på väg ut ur en verklig pandemi – tänkte jag att det kunde vara skoj med en improviserad, livesänd frågelåda om just Virus.

Så klockan 19 i kväll slår jag igång min webbkamera och pratar om Virus-serien i ett evenemang via Facebook Live, och kanske babblar jag även om mitt författarskap i stort och samt en del om ljudbokens utveckling. Hur länge det håller på? Tja, så länge någon vill titta, gissar jag. Det blir lite om det frö som kom att bli Virus, hur allt växte till något mycket större än jag kunnat förutse och hur det var att sätta punkt efter 75 timmar ljudbok just när en verklig pandemi drabbade världen. Sedan blir det … ja, det beror på vad ni vill veta! Allt hänger ju på om någon ställer frågor till mig inför eller under sändningen (skriv en kommentar här i inlägget om ni vill ställa er fråga innan jag startar). Kom igen – var inte blyga!

Jag har verkligen ingen aning om hur intresset ser ut för detta (och hur många som kan avvara tid med så kort varsel), men spela roll om vi blir få – det blir kul ändå. Därtill har jag en baktanke, jag ska nämligen vara med och arrangera en helt annan Facebook Live-sändning nästa helg och behöver ändå testa utrustningen vi har införskaffat. Ni som tittar i kväll blir alltså mina försökskaniner.

Hur som helst, var med och livehäng en sväng i kväll vetja – jag har kryssat i att evenemanget ska vara offentligt, vilket innebär att man faktiskt inte ens behöver ha ett konto på Facebook för att titta, det ska gå att kika via länken ändå. Välkomna!

Krönika: Är tiden inne för indieförfattaren?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 3 juni.

——

Har det blivit dags för begreppet indieförfattare att slå igenom i Sverige? Ett nytt initiativ av författaren Sölve Dahlgren ger lite hopp om det.

Ordet indieförfattare förekom i debatten kring bokbranschens utveckling i Sverige för ett knappt tiotal år sedan i samband med att egenutgivning av böcker blev enklare, men föll sedan i glömska. Många såg vid den här tiden en framtid där förlagen skulle bli mindre viktiga, och författare i stället skulle nå sina läsare utan mellanhänder.

Orsaken till att en del trodde detta – jag var en av dem – bottnade i den tekniska utvecklingen. Dels hade e-handelsjätten Amazon dragit igång sin Kindle-plattform i USA och e-böcker och läsplattor var på allas läppar, och dels lanserades flera tjänster som gjorde det enklare och billigare att trycka upp småupplagor av böcker.

I den engelskspråkiga världen blev det här verklighet. När Amazon lanserade läsplattan och e-boksbutiken Kindle skapade de också Kindle Direct Publishing, en plattform där författare publicerade och sålde e-böcker utan något förlag. En hel del som gavs ut var så klart skräp – alla har inte vad som krävs för att bli en bra författare – men ett antal lyckades, och en flora av så kallade independent authors eller indie authors växte fram vid sidan av den traditionella bokbranschen. Kindles direktpubliceringsplattform frodas än i dag, enligt en rapport från Amazon fanns år 2019 över 1 000 författare som årligen drog in mer än 100 000 dollar där, och räknade man de författare som maximalt tjänade “bara” 50 000 dollar om året, mättes antalet till ett flertal tusen.

Här i Sverige skedde aldrig en sådan här revolution, det saknades dels en plattform likt Kindle, och dels gjorde vårt lilla språkområde att den marknad som trots allt fanns blev begränsad.

Detta gav att begreppet “indie” aldrig fick något fäste inom svensk litteratur. Här kallades man i stället egenutgivare eller självpublicerad författare vilket sågs som lite töntigt eller rentav ett tecken på att man var misslyckad. Att någon frivilligt skulle placera sig vid sidan om de etablerade förlagsstrukturerna fanns inte på kartan.

Men nu hoppas alltså författaren Sölve Dahlgren, som även är chefredaktör på bokbranschsajten Boktugg, att det här ska ändras. Han har länge drivit det egna förlaget Dahlgrens förlag, där han bland annat med framgång gett ut ungdomsbokserien Innebandypiraterna i hittills sex böcker. För ett par veckor sedan drog han igång projektet Indieförfattaren, där han ska göra ett försök att låta fans av hans författarskap prenumerera på ett par av hans ännu outgivna böcker som följetonger.

Prenumerationer är något vi blivit vana vid i det digitala medielandskapet – vi är många som har abonnemang åt både höger och vänster för olika strömningstjänster. Men att abonnera på ett författarskap, kan det vara en väg framåt?

Det är mig veterligen oprövad mark i Sverige, och ett intressant experiment. Inom poddvärlden har det blivit vanligt att man erbjuds att bli en så kallad “patreon” (döpt efter den betaltjänst som används) där en given summa dras från ens konto varje gång ett nytt avsnitt publiceras – jag är exempelvis en av Norrlandspoddens “patreons”. Och hederliga gamla nyhetsbrev har de senaste åren börjat göra comeback, inte sällan som just avgiftsbelagda månadsprenumerationer. Så varför inte också författarabonnemang – särskilt när de som i Sölve Dahlgrens fall även ska inkludera ett återkommande nyhetsbrev? Det borde kunna fungera.

Men blir man verkligen en indieförfattare av att göra så här? Jo, det tycker jag – att skapa en egen utgivningskanal till sina läsare och runda de etablerade strukturerna helt måste ju sägas vara höjden av oberoende.

Samtidigt ligger det en potentiell paradox här, eftersom en väletablerad författare i kraft av sitt namn antagligen har enklare att locka till sig prenumeranter än en relativt oetablerad sådan. Men ju mer etablerad en författare är, desto mindre “indie” framstår hen som.

Nå, att gå sin egen väg är sällan enkelt. Jag kommer med spänning att följa resan.

Krönika: Bokälskare är inte de värsta miljöbovarna

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 20 maj.

——

Hur miljövänligt är det att älska böcker? Det är en fråga som bokbranschen börjat fråga sig de senaste åren. Flera förlag gör nu hållbarhetsrapporter och offentliggör sina klimatavtryck. Branschen har dessutom nyligen presenterat ett initiativ som ska ta miljöarbetet till nästa nivå.

Hur det går hittills? Jo, onekligen blir bokbranschen allt grönare, och det beror delvis på att aktörerna anstränger sig för att minska sin miljöpåverkan, och delvis på den pågående digitaliseringen. För hur man än räknar, så verkar det som att digitala böcker i ljud- och e-boksformat belastar klimatet mindre än tryckta böcker.

Två förlag som i varsin rapport presenterat sina klimatavtryck är Norstedts och Lind & Co. Den senare är den mest utförliga, och här finns många spännande siffror att grotta ner sig i.

Sammantaget släppte Lind & Co under år 2020 ut 647 ton koldioxid. Den i särklass största andelen kom från pappersböcker, eller för att citera rapporten: “Inräknat transporter står de tryckta böckerna för tre fjärdedelar av förlagets utsläpp, trots att försäljningen av digitala böcker är mångdubbelt större.”

Lind & Co är ett av de svenska förlag som kommit längst i det digitala skiftet. Under fjolåret sålde de drygt 760 000 tryckta böcker, samtidigt som deras digitala böcker lyssnades på eller lästes nästan 2,8 miljoner gånger. Men trots att nästan fyra femtedelar av förlagets totalupplaga var digital, stod den återstående fysiska femtedelen för 75 procent av förlagets utsläpp. En tryckt bok orsakade i genomsnitt cirka 600 gram i koldioxidutsläpp, och en digital 60.

Det brukar ofta läggas digitala böcker till last att de kräver stora serverhallar som slukar enorma mängder energi och att det förtar deras klimatnytta. I Lind & Co:s rapport är dock detta medräknat, även om vissa delar i kedjan är uppskattade. Men detta är inget unikt för de digitala böckerna, även beräkningarna av utsläppen i den fysiska produktionskedjan bygger delvis på uppskattningar – särskilt när det gäller böcker som trycks i Asien och transporteras hit. Därför pågår i branschen dels ansträngningar för att få internationella aktörer att bli bättre på att kartlägga och minska sina klimatavtryck, och dels för att flytta bokproduktionen närmare marknaden där den säljs.

Att arbeta med tryckerier i Sverige eller Norden har fler fördelar än att det minskar transportutsläppen – det är dels enklare att föra direktdialog om miljöaspekter, och dels tvingas tryckerierna på våra breddgrader redan arbeta under hårdare miljölagar.

Här kan samarbetet som bokbranschens parter nyligen presenterade komma till nytta. Förläggareföreningen, Bokhandlareföreningen, Bokusgruppen, Adlibris och strömningstjänsterna Bookbeat, Nextory och Storytel ska framöver gemensamt arbeta för att minska branschens klimatavtryck. Projektet är ännu i sin linda, men målet är att koppla ihop hela flödet – från tryck via distributör till återförsäljare och slutligen fram till läsaren – och att i höst kunna börja presentera vad det ska innebära rent konkret.

Men hur stora är då förlagens klimatavtryck om man jämför dem med andra verksamheter? Rätt små, ska medges. De 647 ton koldioxidutsläpp som Lind & Co orsakade under år 2020 motsvarar ungefär vad ett flygplan med 250 passagerare släpper ut under en resa tur och retur mellan Sverige och Thailand. Nu stod visserligen den formen av resande närapå still just i fjol, men ett normalår genomförs ett flertal sådana flygningar varje dag. Inte ens det betydligt större Norstedts, vars förlagsgrupp stod för ett klimatavtryck på cirka 3 500 ton koldioxid i fjol, släppte ut mer än vad en enskild dags normalresande mellan Sverige och Thailand orsakar.

Så nej, helt miljövänligt att älska böcker är det inte, och bokbranschen ska självklart fortsätta minska sin miljöpåverkan. Men att vara bokkramare framstår ändå som harmlöst jämfört med mycket annat.

Min första barn- och ungdomsbok: En värld i mörker

Kolla vad fin! Så här ser min första bok för barn- och ungdomspubliken ut. En värld i mörker kommer ut i december på Hegas förlag. Hurra för det!

Det finns ingen färdig, snärtig baksidestext ännu, men det handlar om 15-årige Elis, som bor i en mindre svensk stad och som på höstterminens första dag vaknar i en strömlös värld. En solstorm av oanad kraft har träffat jorden, förstört all elektronik och fullständigt lamslagit samhället. Men det som först framstår som ett spännande förlängt sommarlov blir snart en mardröm, när det visar sig att Elis mamma inte får tag i nytt insulin mot sin svåra diabetes – och det behöver hon för att överleva. Elis och kompisen Tora ger sig ut på jakt efter medicinen, men upptäcker snart att när samhället faller samman, står andra betydligt mer ljusskygga typer redo att kliva fram och ta makten. Och att be dessa människor om hjälp kostar betydligt mer än pengar.

Bild tagen från Hegas förlagsannons i Svensk Bokhandels katalog Höstens böcker.

En värld i mörker ska bli en bokserie, jag har lovat lämna manus på del två i november (del ett är inlämnad till förlaget men inte färdigredigerad ännu). Så räkna med fler delar i det nutidsdystopiska, ganska mörka och fartfyllda spänningsdramat med Elis och Tora. Tänkt målgrupp är 13 år och uppåt, men den funkar nog fint för läsvana kids runt 11-12 också. Hoppas ni och era barn ska gilla den!

Krönika: Kanske är jag platskonservativ?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 22 april.

——

Diskussionen om platsens betydelse inom litteraturen fortsätter att diskuteras. Det kan så klart vara en slump att de sammanföll, men förra veckan skrev såväl Erik Jonsson som Katarina Östholm texter här på kultursidorna som behandlade kriminallitteraturens förhållande till geografin – Jonsson gick till arkivet och grävde bland gamla Umeådeckare och Östholm reste till Ådalen och träffade Tove Alsterdal där hon sitter och skriver på sin andra kriminalroman förlagd till trakterna kring Kramfors.

Jag författade ju ett par krönikor i det här ämnet före jul där fokus låg på Västerbotten och den avsaknad av väletablerade kriminalserier jag tyckte mig notera i regionen. Just den diskussionen ska jag inte älta ett varv till – vi kan fastslå att deckare i serieform finns även här, men att ingen nått samma långvariga bärkraft som exempelvis Henning Mankells Kurt Wallander i Skåne eller Anna Janssons Maria Wern på Gotland.

Deckarförfattare väljer i regel sina platser med omsorg – betydligt oftare än i annan litteratur återkommer persongalleri och miljö i bok efter bok, och då är det viktigt att de trivs med att befinna sig där.

Även för publiken är valet av miljö viktig, något som Erik Jonsson är inne på i sin text. Han skriver: “Det svenska landskapet är och har varit viktigt för deckaren som genre. När handlingen utspelas i en igenkännbar miljö lockas minnesbilder fram hos läsaren, och känslan av autenticitet växer sig successivt stark – för att övergå i plötslig chock när blodet flyter in under dörrspringan.”

Jag älskar att känna igen mig när jag läser. Jag anar att det till och med ibland kan gå ut över själva läsningen, jag blir mer förälskad i igenkänningen än i berättelsen. Det kan också gå åt motsatt håll, att jag ibland drar mig för att läsa böcker som utspelar sig i uppdiktade miljöer, trots att jag rent intellektuellt förstår att jag går miste om något. En deckarförfattare jag exempelvis varit nyfiken på i några år är Maria Adolfsson och hennes böcker om Doggerland, en fiktiv ö mellan Skandinavien och Storbritannien, och vars fjärde del Spring eller dö nyligen gavs ut. Adolfsson får genomgående fina vitsord och ljudböckerna är inlästa av Angela Kovács som jag alltid uppskattar att lyssna på, vilket alltså är ytterligare ett skäl för mig att ge författarskapet en chans. Men faktumet att platsen inte existerar har hittills hållit mig tillbaka – jag vet att jag kommer att uppleva en distans och inte kunna ge mig hän.

På samma sätt har jag aldrig riktigt kunnat slappna av när jag tar mig an Håkan Nesser trots att jag gillar hans småknarriga språk och krumeluriga karaktärer – Maardam respektive Kymlinge som van Veeteren och Barbarotti huserar i existerar ju inte! Förstå därför min glädje när Nesser i fjolårets Barbarottibok Den sorgsne busschauffören från Alster lät handlingen förflyttas till verklighetens norra Gotland – genast kunde jag svepas med.

Det handlar inte nödvändigtvis om att jag måste känna igen mig, utan mer om att jag skulle kunna göra det. Jag har exempelvis bara varit på Gotland en gång i mitt liv, och då endast på Sudret i söder, så de miljöer i norrliggande Rute socken och på närliggande Fårö som Nesser skildrade kan alltså ha varit helt påhittade – jag föll ändå pladask.

Logiskt? Nej, inte ett skvatt.

Får jag dock välja helt fritt, så vill jag läsa om miljöer jag själv har erfarenhet av och tycker om. Detsamma gäller för övrigt även mitt eget författarskap, jag ogillar att skriva om platser jag inte kunnat besöka, språket blir stumt och rollfigurerna rör sig trögt över sidorna. Jag är visserligen en flitig användare av kart-appar med streetview- och flyover-funktioner när jag skriver, men jag låter dem aldrig svepa mig iväg i fantasin. Jag använder dem som redskap för att färska upp minnet kring platser jag varit på, och skulle aldrig komma på tanken att dikta fritt kring en gatukorsning jag bara sett i 3D-vy på min datorskärm.

Existerar begreppet platskonservativ? Kanske är det vad jag i sådant fall är.

Kan Sölve Dahlgren lyckas etablera indieförfattaren?

Jag nämner rätt ofta branschsajten Boktugg här i spalterna, och i dag är det dags att göra det ännu en gång. Eller så här: Boktuggs chefredaktör Sölve Dahlgren har dragit igång ett intressant nytt projekt för sitt eget skönlitterära författande, där han ska testa att i sin roll som indieförfattare låta läsare prenumerera på ett par av hans ännu outgivna romaner mot en månadsavgift. Han kommer även två gånger i månaden att publicera ett nyhetsbrev där han skriver om projektets utveckling, och till skillnad från bokabonnemanget är nyhetsbrevet gratis. 50 kronor/månad kostar det att få tillgång till bokutskicken, om du inte är ett superfan vill säga, för då kostar det 125 kronor/månad. Här kan du läsa mer om projektet och de olika prisnivåerna.

Ett spännande projekt tycker jag, som jag kommer att följa med stort intresse, det har vad jag vet inte gjorts särskilt många sådana här försök i Sverige tidigare. Boktuggs reporter Anna von Friesen lät intervjua Sölve om projektet, bra läsning om man vill veta mer om hur hans tankar går.

Men vad är då en indieförfattare? Ja, begreppet kommer från det amerikanska fenomenet indie authors, eller independent authors om man ska vara petig, som växte fram i svallvågorna av de stora framgångarna för Amazons Kindle-plattform i USA, där författare på ett helt nytt sätt fick möjlighet att publicera sig på egen hand (och få betalt för det). Jag skrev om indieförfattare i ett par inlägg här i bloggen 2012 och 2014, men begreppet har aldrig riktigt fått fäste på våra breddgrader, här kallas dessa författare i regel för (de ofta lite mer nedvärderande) begreppen egenutgivare eller självpublicerad författare.

Jag önskar Sölve all lycka med projektet Indieförfattaren. Hoppas ordet äntligen får fäste nu!