Äntligen! Trade paperbacks är på väg till Sverige. Typ.

I veckans avsnitt av Förlagspodden pratar de om att bokformatet trade paperback – som på tråkigt bokbranschspråk tydligen ska kallas B-format – äntligen är på väg in i Sverige då Albert Bonniers förlag ska börja ge ut böcker i denna form i stället för de så kallade storpocket-titlar de tidigare gett ut. Boktugg har en summering.

Äntligen! säger jag (och så även Lasse Winkler i podden). Jag har skrivit om detta bokformat flera gånger tidigare här i spalterna, dels i ett inlägg från 2017, och dels ett från 2011.

Visserligen är det fortfarande ett virrvarr av storlekar och namn, och på vissa marknader räknas tydligen inte trade paperbacks och B-format som samma format, då de lanseras i olika storlekar (se engelskspråkiga Wikipedia för en fullständig genomgång). Men det är fortfarande ett steg i rätt riktning tycker jag, för de mjuka böckerna förtjänar ett bättre och mer kvalitativt liv i Sverige än vad de hittills haft.

Åh, nu börjar jag likt i de gamla inläggen åter drömma om vad som hade hänt om Dannyboy & kärleken fått lanseras i ett mjukt, mer behändigt och billigare format från start i stället för ett supertråkigt standardinbundet 250-kronorsformat. Antagligen inte så mycket alls, men en gammal boy kan väl få drömma?

Krönika: Ett rop från provinsen i August-debatten

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 december.

——

Det har blossat upp till strid i Litteratursverige om årets Augustpris. Tyvärr har det inget att göra med det modesta förslag jag lyfte fram i en krönika härförleden, då jag argumenterade för att utöka antalet priskategorier från tre till fem.

Nej, avståndet från de västerbottniska spalterna i VK till branschens tummelplatser i Stockholm är tyvärr för stort för att mina skriverier skulle ge några direkta ekon – därtill har jag en olycklig tendens att aldrig uttrycka mig särskilt spetsigt. Jag anser artighet vara en dygd, och det kommer man inte långt på i dag.

Tur då att andra inte drar sig för spetsighet! Det började med att Björn Werner, som tidigare var kulturchef på Göteborgs-Posten men numera skriver om kultur i Svenska Dagbladet, valde en lans med rejäl spets och i en text i SvD ondgjorde sig över att han som en av elektorerna till Augustprisets skönlitterära klass tvingats läsa vad som, och nu direktciterar jag, ”ibland känts som oöverstigliga textmassor av ljummen, odramatisk prosa och lyrik”. Endast ett fåtal gånger hade han känt genuin berättarglädje tränga fram ”igenom den skrivskoleduktiga tråkigheten”. Ouch!

De nominerade i Augustprisets skönlitterära klass 2022. Priset gick till ”Detaljerna” av Ia Genberg. Skärmdump från Augustprisets sajt.

Som alltid när någon sticker ut hakan i ett riksmediernas kulturspalter startade det självspelande piano som genererar svarstexter på övriga kultursidor. I Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, Dagens ETC men även i den egna tidningen Svenska Dagbladet har nu alster publicerats som på varierande sätt indikerat att problemet snarare ligger hos Björn Werner än hos de titlar som nominerades till årets Augustpris. Werner har dessutom hunnit svara på kritiken i en ny text i SvD, samt debatterat ämnet med DN:s Sandra Stiskalo (som skrev svarstexten i den tidningen) i en sändning av Sveriges Radios P1 Morgon.

Den enda större kulturredaktion som inte uppmärksammat frågan ännu verkar vara Göteborgs-Posten, vilket nästan känns som mobbning med tanke på att Werner var chef där till för ett par månader sedan. Syftet bör ju rimligen ha varit att orsaka just den debatt som följt, och att då bemötas med tystnad av de forna kompisarna – ouch igen!

Nåväl, han kan finna tröst i att fler instick i debatten lär följa hos de andra, eftersom han i sin andra SvD-text avfärdar kritiken som ”bröl från döende dinosaurier”. Det tillåts knappast passera obemärkt.

Men min text här i dag var inte enbart tänkt som en recap av vad som hittills hänt i det här bråket – nej, här finns framåtrörelse. För poängen som Werner velat få fram (med hjälp av sina spetsiga uddar) verkar ha varit att Augustpriset ska vara ett brett pris där litteratur som har möjlighet att sälja i stora upplagor bör lyftas fram – och därmed bör man akta sig för att nominera smala titlar som elektorerna riskerar somna när de läser (vilket han enligt egen utsago närapå gjort). Särskilt de två diktsamlingar som hade nominerats i år verkar han ha funnit erbarmligt tråkiga.

Att Förläggareföreningen bör sikta brett med Augustpriset och överlag använda det starka varumärket bättre än vad de gör i dag skriver jag helt under på. Själva syftet med texten jag skrev i oktober där jag lyfte fram idén om fem klasser i stället för dagens tre var just denna. Fler nominerade innebär ökad chans till synlighet – även för lyrikerna, som i dag nästan alltid får delta på nåder bland romanerna.

Men som sagt, det är svårt att få gehör när man ropar (därtill artigt) här från provinsen. Därför hoppas jag att det som Björn Werner sa alldeles i slutet av debattinslaget i P1 Morgon får vingar, så att detta i slutänden kanske ändå handlar om det jag försökt lyfta.
”Jag har klurat lite”, sa Werner i sändningen, ”vore det inte läge för Augustpriset att också instifta ett pris för lyrik, eftersom det verkar så viktigt för kritikerna att lyfta även den delen av svensk romankonst?”

Att någon annan redan hade klurat på detta kan vi lämna därhän. Jag ser Björn Werners förslag som en chans att uppnå det som även jag hoppas på – fler klasser i Augustpriset. Jag håller båda tummarna!

Krönika: Kom igen nu Förläggareföreningen, var inte så snåla med Augustpriset!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 27 oktober.

——

Årets nomineringar till Augustpriset har presenterats. Och som vanligt infinner sig en fråga i mitt huvud – är det inte dags att bredda priset och ge fler chansen?

Jag syftar på kategorierna. När Augustpriset för första gången delades ut 1989 av Svenska Förläggareföreningen fanns endast ett pris, som kort och gott gick till ”årets bok”. 1992 ändrades detta, och vi fick årets svenska skönlitterära bok, årets svenska fackbock och årets svenska barn- och ungdomsbok, en ordning som sedan inte ruckats på 30 år. Inte ens prissumman har ändrats, då som nu är den 100 000 kronor.

2022 års nominerade till Augustpriset.

Men varför ändra? Jag ser två skäl.

Det första är att vissa sorters litteratur har förtvivlat svårt att hävda sig. I den skönlitterära klassen trängs exempelvis lyriken med de breda romanerna. Nu har det visserligen slumpat sig så att poesin knipit två statyetter på sistone genom Linnea Axelssons Aednan 2018 och Marit Kaplas Osebol 2019 vilket saboterar min tes en smula, men innan dess hade bara ett enda lyriskt verk plockat hem priset i dess historia – 1996 då Tomas Tranströmer fick det för Sorgegondolen. Trots att det ofta återfinns två diktsamlingar bland de sex nominerade – i år Iman Mohammeds Minnen av infraröd och Jenny Tunedals Dröm, baby, dröm – så är det i regel romanerna av traditionellt snitt som tilldelas statyetten.

I barn- och ungdomsklassen är läget snarlikt. Här är spannet extremt brett – bilderböcker riktade till ålderskategorin 0-3 år ställs mot unga vuxna-titlar som i språklig mognad kan ligga nog så nära verken som nomineras i den skönlitterära klassen. I slutänden är det också oftast böckerna som touchar den ”vanliga” romanen och har de högre åldrarna som målgrupp som tilldelas priset.

Att poesin och bilderböckerna ofta ratas när en vinnare ska koras är alltså det ena skälet. Det andra är att jag tror att priset som sådant skulle tjäna på att breddas. Visst går det att argumentera för att en utmärkelse blir mer prestigefull om den är riktigt svår att få, men i ett läge där litteraturen får allt tuffare konkurrens med att synas i bruset behövs starka varumärken, och Augustpriset är det klarast lysande varumärket som bokbranschen har för svensk litteratur. Fem statyetter i stället för tre, där skönlitteraturen och poesin separeras och en barnklass och en ungdomsklass skapas, skulle öka prisets synlighet och på intet sätt urvattna dess status.

Dessutom skulle de nominerade bli fler, ett faktum man också skulle kunna bli bättre på att lyfta fram. I vissa prissammanhang är en nominering en vinst i sig, att vara en Oscarsnominerad skådespelare är nästan lika fint som att vara en Oscarsvinnande sådan. Människor vet att konkurrensen är hård på toppen och att fel film faktiskt vinner ibland, och förstår att en nominering är kvalitetsstämpel nog. Förläggareföreningen har de senaste åren blivit bättre på att lyfta författare redan på nomineringsstadiet, men det finns betydligt mer att göra, inte minst när det gäller samarbete med bokhandlarföreningen för att synliggöra de nominerade titlarna i bokhandeln.

Fast har de råd att utöka kategorierna? Till skillnad från i filmvärlden där vinnarna bara får en statyett och en klapp på axeln ingår ju en rejäl penningsumma när en författare tilldelas ett Augustpris. Ja, men faktum är att för varje år som går blir det billigare för Förläggareföreningen att dela ut Augustpriset, eftersom prissumman aldrig har justerats upp i takt med inflationen.

Faktiskt spelar denna omständighet mig helt i händerna. När den nuvarande ordningen med tre pristagare infördes 1992 fick precis som nu varje pristagare 100 000 kronor. I 2022 års penningvärde motsvarar detta 165 000 kronor. Multiplicerar vi det med tre kategorier, får vi med lite avrundning 500 000 kronor. Det faktiska värdet på prissumman för tre kategorier år 1992 motsvarar alltså vad det skulle kosta att dela ut fem priser nu, förutsatt att prissummorna inte höjs.

Kom igen nu Förläggareföreningen, var inte så snåla.

Fotnot: Även fackboksklassen spretar, men där ryms så många olika sorters titlar att det är svårt att enkelt se hur den skulle delas utan att kategorierna blev väldigt många. Därför nöjer jag mig med de övriga två.

Ia Genberg värdig mottagare av Augustpriset

Man bör väl inte vara den som är den, men ibland är ju detta exakt vad man vill vara. Så nu tänker jag citera vad jag skrev i en krönika i Västerbottens-Kuriren i början av juni:

Det brukar varje år dyka upp en eller två romaner som framstår som närmast självklara att bli favorittippade till det årets Augustpris. Detaljerna är en sådan bok – den fick så mycket beröm av landets kritikerkår när den gavs ut i januari att det nästan kändes koordinerat. Samtidigt är det heller inte vad man skulle kalla en ”typisk kritikerbok”, den är på intet sätt svår eller undanglidande, tvärtom är det en flyhänt berättad historia där en kvinna ansatt av feber låter fyra personer från sitt förflutna träda fram för att teckna berättelsen om ett liv. Det låter inte särskilt spektakulärt men tro mig (och alla andra kritiker som hyllat den då) – det är det. Och till det spektakulära hör att Genberg lyckas med detta på bara 150 sidor.

Just den där kombinationen – litterärt hyllad men samtidigt hyfsat bred i anslaget – brukar vara viktig när det gäller Augustpriset. Till detta läggs sedan något odefinierbart som är svårt att konkret sätta fingret på men som känns självklart när man står inför det. Vissa böcker har helt enkelt ”det” och råkar ges ut vid exakt rätt tidpunkt. Och detta år tror jag att stjärnorna står exakt rätt för Ia Genberg och Detaljerna.

Kul att ha rätt. Grattis Ia Genberg till årets Augustpris i skönlitteratur!

Detaljerna är för övrigt den enda av årets tre vinnare som även finns utgiven som ljudbok, i inläsning av Katarina Ewerlöf. Själv läste jag den som e-bok och föll stenhårt, och tog därefter av bara farten hennes tidigare romaner Sent farväl och Söta fredag (som även dessa finns som e-böcker hos Storytel och de andra ljudbokstjänsterna). Gillade samtliga mycket, och tänker nu även ta mig an novellsamlingen Klen tröst & andra berättelser.

Stolt mottagare av Sparbanken Nords litteraturstipendium

Jag tilldelades ett pris i fredags kväll! Jag är mycket hedrad och glad över att få ta emot Sparbanken Nords litteraturstipendium för 2022. Diplom, en check på 10 000 kronor och blomster (som nu står i en vas på soffbordet alldeles bredvid mig) överräcktes i samband med Norrbotten berättar, en litterär talkshow inom ramen för kulturfestivalen Kultura 22, där Mattias Timander samtalade med David Väyrynen, Anna Kuru och Tina Harnesk. En jättefin kväll, och ett otroligt proffsigt arrangemang överlag. Kul!

Så här löd motiveringen:
Daniel Åberg har kommit att bli en stark röst från det litterära Norrbotten. Hans böcker vänder sig till både unga och vuxna, spänningssökare, romantiker och läsovana. Vi tycker att han är en självklar stipendiat då han brinner för att göra läsning lättillgänglig både i skrift och ljud.

Sparbanken Nords Litteraturstipendium delas ut i samarbete med Kiruna Bokfestival för att lyfta människor som stimulerar och utvecklar litteraturen i Kiruna. Pristagaren ska ha bidragit med en värdefull kulturinsats för Kiruna inom det litterära området.

Jag och Sparbanken Nords kontorschef Otto Andersson, som delade ut priset. Foto: Carina Kreku/Stadsbiblioteket Kiruna

Vad jag ska använda pengarna till? Min tanke är att de – med lite extra tillskott – ska finansiera en ny MacBook Air, min nuvarande MacBook (alltså den numera nedlagda 12-tumsmodellen som bara heter MacBook och inget annat) har fyllt fem år och var i ärlighetens namn en modell som aldrig var något kraftpaket ens från början. Den har dock fyllt mina i ärlighetens namn rätt ringa behov av processorkraft bra, men nu har tangenten M börjat krångla väldeliga, den måste drämmas ner på ett sätt som känns ovärdigt en produktiv författare, och trots en del mer eller mindre kreativa sätt att råda bot på problemet fortsätter tangenten trilskas. Som läget är nu måste jag tänka varje gång jag ska trycka ner bokstaven m och lägga lite extra kraft i trycket där, och det är hopplöst att hitta ett bra flyt då, jag kan aldrig slappna av när jag skriver (synd att det inte var bokstaven z som började krångla). Och att använda ett litteraturstipendium till att förbättra den litterära processen måste väl ändå sägas vara lämpligt?

Dock grämer det mig att en ny MacBook Air väger hela 1,24 kilo, vilket kan te sig lite men faktum är att det är en viktökning på 35 procent jämfört med de 0,92 kilo som MacBooken klockade in på. Aldrig har Apple tillverkat en så lätt bärbar dator som den som jag skriver detta på, och ni som följt mig länge vet att jag alltid har varit besatt av datorers vikt och att det därför grämer mig att gå i fel riktning.

Men men, det är nog dags.

Kolla in min nya bok:
Avbrottet 3 – En stad som brinner

Herregud, har ju glömt att skriva att jag har gett ut en ny bok! Den tredje delen i min lättlästa Avbrottet-serie gavs ut för exakt två veckor sedan. En stad som brinner heter den, och det är en riktig liten pärla om jag får säga det det själv (och i min egen blogg får jag det).

Avbrottet 3: En stad som brinner

Här är texten från mitt förlag Hegas hemsida:

Elis och Tora är på flykt från Markos kriminella gäng. Deras mål är den stora staden ute vid kusten. De vill se hur illa solstormen har drabbat resten av världen. Kanske kan de hitta hjälp i kampen mot Marko. Men framme vid kusten möts de av en katastrof. Och dessutom har Marko utlovat en stor belöning om de hittas, levande eller döda ….

I den dystopiska serien Avbrottet gestaltas en värld där ingen vet om strömmen någonsin kommer tillbaka. En lättläst och fängslande thriller för den som gillar spänning, action och att utmana sitt sätt att tänka. Passar bra för diskussion om etiska dilemman i klassrummet.

Boken fick betyget 4/5 hos Bibliotekstjänst, och har fått en del fina omdömen på Instagram som gjort mig väldigt glad. Fortfarande väntar jag dock på att någon av delarna i Avbrottet-serien ska utsättas för en regelrätt recension i en dagstidning. Tyvärr verkar det vara ovanligt att böcker inom lättlästsegmentet uppmärksammas i traditionell media. Synd!

Den fjärde och avslutande delen – som jag av en slump ska börja skriva på i morgon bitti (jag skriver detta på söndagskvällen) – är tänkt att komma ut i vår. Det är kanske inte officiellt ännu, men jag bjussar ändå redan nu på vad den ska heta: Vi mot mörkret. Jag gillar den titeln skarpt.

Sexton år med Augustpriset

Genom åren har jag försökt sätta blåslampa på Förläggareföreningen på olika sätt för att de ska satsa mer på och uppdatera Augustpriset. Jag har flera gånger skrivit om mansdominansen bland nominerade och vinnare (vilket numera får sägas i stort vara ett minne blott, glädjande nog), deras stundtals allmänt katastrofala hantering av priset (som numera är hyfsat tillfixat tycker jag) och de senaste sex åren sammanställt hur många av de nominerade som finns utgivna i ljudboksformat (överlägset bästa året hittills var 2020, då hela åtta ljudbokstitlar återfanns bland de nominerade).

I torsdags var det dags igen, då jag skrev en krönika i Västerbottens-Kuriren där jag uppmanade Förläggareföreningen att utöka antalet priskategorier från tre till fem. Boktugg gjorde en kortis på det i sitt nyhetsbrev (där de även skrev om min ljudbokssammanställning), men mer än så har jag inte sett det kommenteras i offentliga kanaler. Men! Jag har i halvoffentliga sammanhang sett medlemmar i årets Augustjury ge sitt stöd för mina tankegångar. Betyder det att något kommer att hända i frågan? Nja, det vet jag väl inte. Drömma går ju.

Krönikan kommer här i spalterna om någon vecka, men fram tills dess får ni nöja er med länken ovan.

Faktum är att det har gått sexton år sedan jag skrev om Augustpriset i bloggen första gången. Sexton! Her-re-gud. En annan gammal Augustfavorit här i spalterna är för övrigt från Augustgalan 2007, året då jag lyckades medverka två minuter i TV4:s nyhetssändning och hamnade på DN:s förstasida, utan att ens ha varit nominerad.

Kollade i mitt textarkiv, och tydligen har jag på ett eller annat sätt haft Augustpriset som utgångspunkt för åtta olika krönikor i Västerbottenskuriren sedan jag inledde mitt återkommande värv för deras eminenta kultursida 2017. Det verkar onekligen som att jag har någon form av crush på den där Augustgubben. Kanske borde försöka skriva en bok någon gång som skulle ha chansen att bli nominerad.

Augustnomineringarna 2022: Ett rätt bra år för ljudböckerna

Årets Augustnomineringar är ute! Och bortsett från att jag gläds över Ia Genbergs nominering (jag skrev en krönika i Västerbottens-Kuriren i våras om varför jag tror att hon plockar hem årets skönlitterära statyett), så har jag som brukligt är gjort den officiella (nåja…) sammanställningen av hur det ser ut på ljudboksfronten. Och jag skulle väl säga att årets resultat är rätt hyfsat!

2022 års nominerade till Augustpriset. Fem titlar av arton finns i dagsläget som ljudböcker.

Vid dagen för nomineringspresentationen fanns totalt 5 av 18 titlar utgivna som ljudböcker. Det rör sig om två i den skönlitterära klassen genom Ia Genberg och Lina Wolff, två i fackboksklassen genom Hans-Gunnar Axberger och Andreas Cervenka samt en i barn- och ungdomsklassen genom Nora Khalil. Det är två bättre än katastrofen i fjol (då bara tre av de nominerade fanns i ljudboksform), men långtifrån toppåret 2020 då hela åtta (!) titlar återfanns som ljudbok. Fem är dock faktiskt näst bäst genom tiderna, jag har gjort den här sammanställningen i bloggen varje år sedan 2017 (och även kontrollerat hur det såg ut tidigare år), och bortsett från det onormala året 2020 har det aldrig varit fler än fyra nominerade ljudböcker tidigare. Så ja – rätt bra!

Dessutom finns offentliggjorda utgivningsbeslut på ytterligare tre av de nominerade, vilket sätter extra guldkant på årets startfält. I skönlitterära klassen ska Anneli Jordahls bok komma i ljudform i december och Johannes Anyurus i januari, och redan i november kommer Emma Adbåges bok i barn- och ungdomsklassen ut som ljudbok.

Samtliga nominerade återfinns nedan (titlar som redan i dag finns som ljudbok presenteras i fetad stil).

Årets svenska skönlitterära bok:
Ixelles av Johannes Anyuru (Norstedts)
Detaljerna av Ia Genberg (Weyler förlag) inläst av Katarina Ewerlöf
Björnjägarens döttrar av Anneli Jordahl (Norstedts)
Minnen av infraröd av Iman Mohammed (Norstedts)
Dröm, baby, dröm av Jenny Tunedal (Wahlström & Widstrand)
Djävulsgreppet av Lina Wolff (Albert Bonniers förlag), inläst av Cecilia Nilsson

Årets svenska fackbok:
Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger (Norstedts), inläst av Per Runhammar
Jag har torkat nog många golv. En biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink (Norstedts)
Pontus Hultén. Den moderna konstens anförare av Claes Britton (Albert Bonniers förlag)
Girig-Sverige. Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika av Andreas Cervenka (Natur & Kultur), inläst av Jonas Kruse
Kläda blodig skjorta. Svenskt barnafödande under 150 år av Maja Larsson (Natur & Kultur)
Svart historia av Amat Levin (Natur & Kultur)

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
Såret av Emma Adbåge (Rabén & Sjögren)
Yani av Nora Khalil (Natur & Kultur), inläst av Magdi Saleh
Jaga inte oss av Eva Lindström (Alfabeta)
Bettan av Marie Norin och Elisabet Ericson (Alfabeta)
Vi ska ju bara cykla förbi av Ellen Strömberg (Rabén & Sjögren och Schildts & Söderströms)
Ingen fara! av Henrik Wallnäs och Erik Svetoft (Lilla Piratförlaget)

I övrigt då? Det blev ett riktigt bra år för Norstedts, som plockade hem hela tre nomineringar i den skönlitterära klassen, två titlar i fackboksklassen samt två Rabén & Sjögren-nomineringar i barn- och ungdomsklassen – totalt sju titlar därmed, vilket gjorde dem till vinnare i den inofficiella koncerntävlingen. Huvudkonkurrenten Bonniers fick bara ihop tre titlar i år (två Albert Bonniers och en Wahlström & Widstrand). Faktum är att Natur & Kultur blev näst bästa koncern, med fyra titlar nominerade i egen regi och en femte genom Weyler förlag, som ju sedan några år är ett imprint till NoK. Ytterligare ett förlagshus – Alfabeta och Lilla Piratförlaget som gick samman tidigare i år – fick totalt tre nomineringar.

Årets Augustprisgala anordnas 28 november.

Krönika: 1984 som radioteater splittrar publiken

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 augusti.

——

Är ljudboken på väg att bli bredare i Sverige? Konstig fråga kanske, gissningsvis finns väl inget land i världen där ljudboken redan nu är så stor som här?

Jo, men det gäller mängden lyssningar, inte bredden på själva formatet, där vi hittills varit väldigt konservativa. Men att jag frågar just nu har en konkret orsak: Förra veckan gavs en nytolkning av George Orwells 1984 ut som ljudbok på tjänsten Storytel av deras eget förlag Storytel Original, de slår på stort och ger den mycket utrymme i sin app. Och de kallar den inte ljudbok, utan ”ljudupplevelse”.

Ja, beteckningen framkallar samma kliande i kroppen som när Handelns utredningsinstitut utsåg ”en upplevelse” till årets julklapp 2008. Men epitetet till trots finns det väldigt lite i den här febriga nyversionen av Orwells storebrorsdystopi som går att jämföra med det intetsägande fluff som HUI trendspanade fram för fjorton år sedan. Tvärtom är det en i mitt tycke mycket tät, intensiv och medryckande produktion med avancerad ljudbild och många medverkande röster. Det är ingen inläsning av Orwells roman, utan en dramatiserad tolkning som (tyvärr, får väl tilläggas) känns krypande aktuell.

Kritiken har dock hittills varit minst sagt blandad och medelbetyget bland lyssnarna ligger i skrivande stund på 3,0 av 5 möjliga. Det låter kanske hyfsat men titlar som blir varaktigt populära har nästan som regel uppåt 4,0 eller mer i snittbetyg. Omdömena tyder på en rejäl vattendelare, de som hatar den sätter en etta och använder skällsordet ”radioteater”, och de som älskar den ger en femma med berömmet ”radioteater”.

För det är här skon klämmer. Den nya versionen av 1984 är ingen traditionell ljudbok, utan en fyra timmar lång radioteater, ett klassiskt begrepp som sedan 1930-talet hos oss varit synonymt med Sveriges Radio. Ordet har dock hamnat i frysboxen på senare år – på radion används det inte längre alls. Avdelningen Radioteatern döptes om till Sveriges Radio Drama 2016 för att bättre spegla verksamheten, och numera är ”ljuddrama” ordet de själva föredrar. (Just här passar det nog att i transparensens namn nämna att jag skrivit såväl ljuddrama för Sveriges Radio som flera Storytel Originalljudserier.)

Att formatet ljuddrama eller radioteater i grunden är populärt i Sverige råder ingen tvekan om, SR:s produktioner lockar hundratusentals lyssnare främst i poddform, de prisas internationellt och framgångarna har även fått musik- och poddjätten Spotify att börja producera ljuddrama på svenska.

Men hos Storytel visar utfallet hittills för 1984 att skiljelinjen mellan ljudbok och ljuddrama verkar skarp. För mig framstår det som paradoxalt – det mest ljudbokslyssnande folket i världen borde väl rimligen vara intresserat av att se formatet breddas? Måste verkligen allt som ges ut vara neutrala inläsningar som exakt speglar förlagans text, och där helst bara en skådespelare ska stå för hela inläsningen, även om berättarperspektiven skiftar mellan flera karaktärer? Visst finns undantag, men aldrig tycks den svenska ljudbokslyssnaren av medelsnitt vara så lycklig som när grundformeln följs. Kan det verkligen vara täta skott mellan dessa två ljudvarianter?

Ur ekonomisk synpunkt är konservatismen antagligen bra. Svenska är ett litet språk, och ju enklare en inläsning görs, desto större är chansen att ekonomin går ihop. På större språkområden som det engelska eller tyska är det betydligt vanligare med flera inläsare och rena audio dramas även på ljudboksområdet. Här har Storytel en fördel, de ger ut den nu aktuella 1984 på ett tiotal marknader inlästa av lokala skådespelare, men den underliggande ljudproduktionen är identisk, skapad av företagets brittiska team lett av en tidigare BBC Radio-producent. Kostnaden delas alltså av många.

Men åter till frågan – är ljudboksformatet på väg att breddas? Nja, något rungande ja från kärnpubliken blev det inte. Men jag hoppas att formatet får fler chanser. Radioteaterälskarna finns där, det gäller bara att nå fram till dem.

Mot bokmässan i Göteborg!

Äntligen bokmässa igen, efter sju svåra år. Nå, inte riktigt kanske, men visst vinglade mässan en aning såväl 2018 som 2019 efter nazistkaoset 2017, och sedan kom ju de två i princip icke-existerande covid-åren.

Fem svåra år, således, och det återstår ju att se om publiken hittar tillbaka. Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att ta min del av ansvaret och mingla runt i dagarna tre.

På fredagen samtalar jag i Storytels ljudbåsmonter klockan 12, och vid 17.30-ish samma dag intervjuas jag i Tiktok Nordics officiella livesändning från mässan (herregud vad ungdomlig jag är). Jag kommer även att synas stryka omkring vid montrarna för Hegas förlag och Vilja förlag, där jag ju har aktuella böcker som så klart kan fås signerade.

Hoppas nu på bättre väder än de senaste riktiga mässorna pre pandemin, för jag har inte packat några vettiga ytterkläder. Ses i Götet!

Deltar i Den lyssnande kritiken

Just det ja, jag ska ju delta i ett panelsamtal om ljudbokens estetik nere i Stockholm i morgon lördag! Så här:

Det senaste halvåret har forskningsprojektet Den lyssnande kritiken, som genomförs av Kritiklabbet, försökt djupdyka i ljudboksformatet genom ett antal delprojekt, experiment och evenemang. I morgon når det sin final genom en heldagskonferens på Hägerstensåsens medborgarhus, där ett antal litteraturforskare, förläggare, ljudboksproducenter och författare medverkar – bland annat jag då.

Så här presenteras dagen på projektets hemsida:

Det femte och avslutande evenemanget inom ramen för projektet har ljudbokens ekonomiska, politiska och estetiska aspekter för ögonen – ett slags helhetsgrepp, med andra ord. Hur påverkas litteraturen i allmänhet och den verksform som ljudboken är i synnerhet, av den rådande infrastruktur, där strömning och abonnemang är grundpelare? Vad kostar ”en lyssning” egentligen? Och vad skiljer egentligen en ljudbok från en talbok? Produceras de på olika sätt eller bara med olika målsättningar? Vilka möjligheter finns det i ljudboken, som inte utnyttjas i dag? Hur kan man förstå den tryckta bokens fysiska närvaro i förhållande till dagens ljudböcker, vilka primärt är digitala (och t.ex. inte längre i CD-format)? Och hur ska i slutändan en ljudbokskritik se ut?

Hela dagens program, och info om projektet i stort och Kritiklabbet, hittas här, men jag saxar lite smått och gott ur deras presentationer nedan.

Vi vill utforska möjligheterna och problemen hos en litteraturkritik som tar ljudboken som sitt objekt. Vi vill spåra ljudbokens historiska rötter, samtida syskon och kommande utveckling. Vi vill undersöka skillnaden mellan inläsare och uppläsare, såväl som mellan radioteater, talbok och ljudbok. Vi vill utveckla en lyssnande kritik.

En grundläggande anledning till att Kritiklabbet genomför projektet Den lyssnande kritiken är den betydande roll som ljudboken har fått i den svenska litterära sfären. Den ljudboksboom som det har talats mycket om de senaste åren har utan tvekan givit sig till känna. Inte minst syns detta i hur ljudboken och de företag som arbetar med att distribuera ljudböcker genom bland annat strömningstjänster omformat såväl förlags- som biblioteksbranschen.

Det kommer med all säkerhet att bli en väldigt intressant och givande dag. Kul!

Och sommaren kom

Vardagen tickar på, trots sommarlovet. Jag försöker skriva varje dag, lämnade in manuset till den tredje delen i lättlästserien Avbrottet för några veckor sedan, och fokuserar nu helt på ett nytt projekt för Storytel Original, som förhoppningsvis ska komma ut i början av nästa år (deadline satt till i början av oktober).

Helt enkelt att skriva kring sommarlovslediga barn är det dock inte, även om det så klart är tusen gånger enklare nu när de är tolv respektive nio år, och inte säg sju och fyra. Nu väntar dessutom några högsommarveckor med gäster, flera resor, fotbollsskolor och andra sommarrelaterade aktiviteter, så det jag brukar ha som mål under ”vanliga” perioder om 10 000 tecken per skrivdag är det bara att glömma. 3 000 är nog ett mer rimligt mål. Jag har hittills försökt hålla normal uppstigningstid varje dag så att det går att skriva på morgnarna innan kidsen vaknar, och det tänker jag försöka hålla i även framledes.

Blekfärgad sommarförfattare, strax efter årets första dopp vid badplatsen i Svappavaara.

Lyssnandet på mina Nära gränsen-böcker tickar alltjämt på i hyfsad fart hos Storytel snart två månader efter att trean släppts, och det är kul att notera att de första två delarna fick en rejäl skjuts liv när trean kom. Under någon vecka låg samtliga tre delar i serien på topp 30 på den totala topplistan, och på den mer nischade spänningstopplistan (som inte inkluderar de spänningstitlar som kategoriseras som deckare) placerade de sig under samma period på platserna ett, två och fyra. Det kändes fint!

Vad det nya projektet ska bli? Ännu lite tidigt att säga något om rent konkret, men berättarmässigt kommer det att bli mer storskaligt till formen än vad Virus och Nära gränsen varit, och det kommer att fokusera på terrorbrott, konspirationer och världspolitik, serverat i samma höga tempo som jag brukar lägga mig vinn om att skriva i. Om jag får till det rätt kan det nog bli riktigt bra. Bara att hålla tummarna.