Provins-arkiv - Daniel Åberg

Krönika: Åter överväldigas jag av min futtighet

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 3 mars.

——

Ja herregud, var börjar man ens i ett sådant här världsläge? Det jag brukar skriva om i den här spalten – bokbranschrelaterade frågor, ofta med försök till fokus på framtiden och inte sällan med koppling till ljudbokens framväxt – känns så oerhört futtigt i skuggan av det vanvettiga krig som den ryska regimen dragit igång nere i Ukraina.

Nej, bokbranschen lämnar jag därhän den här gången, den hankar sig nog fram även utan mina skriverier.

Men litteratur då – på något sätt måste det här ändå handla om det. Åter överväldigas jag av min futtighet – vad vet jag om ukrainsk litteratur, eller ens om den ryskspråkiga världens, om jag ska vara ärlig? Visst, jag tråcklade ihop en fil kand i litteratur i Uppsala för dryga tjugo år sedan och läste då en beskärd del ryska klassiker, men pinsamt nog är det först nu när jag googlar ”ukrainsk litteratur” som jag lär mig att Nikolaj Gogol var ukrainare och inte ryss, även om han visserligen skrev på ryska och som vuxen levde mestadels i Sankt Petersburg. Jag hittar en lista med nutida framstående ukrainska författare och känner inte igen ett enda namn. Jag ägnar en stund åt att skämmas.

Någon som däremot inte behöver skämmas är förläggaren och översättaren Mikael Nydahl, som jag minns att till tidskriften Provins år 2019 översatte en novell av den ryska författaren Liza Aleksandrova-Zorina, och även skrev en ackompanjerande text. Aleksandrova-Zorina är inte ukrainare utan ryss, men i novellen När Aljosja kom hem från kriget som jag nu rotar fram bland mina Provinsnummer, skildrar hon en rysk soldats hemkomst från kriget i ukrainska Donetsk. I berättelsen, som skrevs särskilt för Provins, återvänder den unge Aljosja svårt traumatiserad hem för att gifta sig med barndomskärleken Ljalja. Till bröllopsfesten visar det sig att han smugglat med sig en handgranat från fronten i Donetsk, vilket får tragiskt eller kanske snarare galghumoristiskt resultat, beroende på hur man ser det.

I rapporteringen nu kring Rysslands anfallskrig i Ukraina, finns skildringar av hur ryska soldater verkar ha överrumplats av vad de hamnat i. Filmer har spridits på unga ryska män som tillfångatagits av eller överlämnat sig till ukrainska styrkor och sedan tillåtits ringa hem till sina mödrar, där de gråtande förklarat att de inte förstått att de skulle iväg och kriga, och plötsligt befunnit sig i en stridszon. Självklart bör man hålla i huvudet att det från ukrainskt håll finns ett propagandavärde i dessa filmer, men jag påminns ändå när jag ser dem om Aljosja i Liza Aleksandrova-Zorinas novell, eller kanske snarare hur Mikael Nydahl i sin ackompanjerande text beskrev Aljosja när han hamnat i krigets klor – vilsen och gränslöst troskyldig.

Det här med troskyldigheten får mig att skamskölja kring min egen Rysslandsvistelse 2009. Det är svårt att tänka sig i dag i den snabba takt som de fria rättigheterna i Ryssland rullats tillbaka inte minst på HBTQ-området, men under många år storsatsade Ryssland på att nå framgångar i Eurovision Song Contest, och just under åren då jag arbetade på TT som någon sorts Mello- och Eurovision-reporter, kulminerade detta. 2008 såg jag ryske Dima Bilan vinna Eurovision med låten Believe på en scen i serbiska Belgrad, och året därpå åkte jag till Moskva när Ryssland arrangerade tävlingen.

Regimen slog på stora trumman, tävlingen arrangerades i jättearenan Olimpijskij och Vladimir Putin besökte såväl repetitionerna som finalen. Jag befann mig i den ryska huvudstaden i nästan två veckor – Eurovision är ett jättemaskineri. Visst minns jag att vi bevakade demonstrationer mot de ryska anti-gaylagarna och jag skrev om gripanden när det arrangerades en Pride-parad, men jag kommer också ihåg hur vi gick på den stora Segerdags-paraden den 9 maj, och hur den ryska armén i ändlösa kolonner paraderade genom Moskva med sina tanks, stridsspetsar och avfyrningsramper.

Klart jag chockades av den oblyga militarismen. Men där fanns också min gapande mun som närapå formade sig till ett häpet och naivt ”wow”.

Så visst skäms jag över mina bristande kunskaper om ukrainsk litteratur. Men smaken från min gapande mun i Moskva känns betydligt unknare.

Samtal avklarat

Det blev ett bra samtal på biblioteket inne i Kiruna i går tror jag, snacket flöt på fint och publiken var på alerten och ställde frågor. Fick till och med signera några pocketar innan det var dags att ratta hemåt. Kul!

Provins redaktör Carl Åkerlund, jag själv och Mats Söderlund. Benen i kors och sneakers gånger tre.

Undergången är nära!

Jag har nog glömt att nämna det här i spalterna, men i morgon om två veckor, det vill säga torsdag den 23 maj, pratar jag och författaren Mats Söderlund om vattenbrist, gruvdrift, virus och klimatkris på Kiruna bibliotek i ett samtal lett av Provins redaktör Carl Åkerlund. Undergången är nära! är titeln på samtalskvällen, som är en del i det större Provins-arrangemanget Barndomsland, som pågår under hela 2019.

Kul ska det bli! Mats Söderlund är aktuell med en romantrilogi med samlingsnamnet Ättlingarna, Sveriges första stora så kallade cli-fi, climate fiction, de två första delarna har kommit, (jag har själv ännu bara läst den första som heter Hotet – och som är riktigt bra!) och den tredje ges ut nästa år. I senaste numret av Provins finns en specialskriven novell kallad Pojken Strål 1524 som utspelar sig i Ättlingarna-världen, och som nu inför vårt samtal även tillgängliggjorts på Provins hemsida. Kolla in, och kom sedan till Kiruna 23 maj!

Skrivarworkshop på nordsamiska 6 april

Jag vet inte hur många läsare jag har här i spalterna som behärskar nordsamiska, särskilt inte i åldern 13-18 år, men om jag har några, eller om några läsare känner någon som passar in på dessa kriterier och därtill vill utveckla sitt skrivande, så har jag ett finfint tips om en workshop som arrangeras nästa lördag inne i Kiruna i tidskriften Provins regi. Kolla in bilden nedan, eller klicka på länken här.

Två dagar till Littfest!

Två dagar kvar tills jag tar bilen till Gällivare, tåget till Luleå och bussen ner till Littfest i Umeå! Ser väldigt mycket fram emot det, det är ett fint litterärt andningshåll mitt i den långdragna vårprocessen här uppe i norr.

Vi har alltid vårt årsmöte med Norrländska Litteratursällskapet/Författarcentrum Norr på torsdagskvällen på Café Pilgatan, vilket följs av releasefest för årets första nummer av vår tidskrift Provins. Sedan på fredagen och lördagen har Provins bokbord och Norrlitt står som arrangör för ett par av seminariepunkterna. I fjol var jag den som roddade med dessa, men i år ska jag bara stå vid bokbordet ett antal timmar under de två festivaldagarna och gå på ett gäng samtal.

Festivalen öppnar ”på riktigt” först på fredagen, men smygstartar redan efter lunch på torsdag med ett öppet program på temat Röster från norr – Sápmi och Tornedalen: Vilka språk och röster kan och får höras? Hade gärna kunnat vara där redan då, men jag hinner helt enkelt inte ta mig ner tidigare. Visserligen skulle jag kunna köra bil hela vägen ner och vara framme vid tolvtiden på torsdag om jag startar redan vid halv sex, men då missar jag möjligheten att jobba på tåget och bussen såväl på vägen ner som upp, och det har jag inte tid med. Nu rullar jag in i staden strax före klockan tre på eftermiddagen i stället efter en restid på cirka nio timmar totalt för de knappt sextio milen, det är inte direkt expressturer vi har att förlita oss på här uppe. Bygg Norrbotniabanan nu!

Något jag också missar är Norrlandspoddens 50-avsnittsjubileum, som äger rum på Gotthards krog samtidigt som vi håller låda på Café Pilgatan. Ytterst trist, då jag är ett stort fan av Po Tidholms och Sofia Mirjamsdotters podd.

Okej, så då har jag alltså skrivit ett inlägg som till stora delar handlar om vad jag missar nere i Umeå, trots att jag befinner mig där. Vad missar jag inte då? Förhoppningsvis resten!

På tal om att missa, så är det helt klart med viss sorg jag tvingats inse att Littfest varje år arrangeras samma helg som Vittangis stora skidtävling Kopparrajden (som arrangeras för 51:a året i följd). I år ska Tage – som för övrigt just i dag fyller nio år, hurra älskade unge! – för första gången gå upp och köra i den riktiga ungdomsklassen uppe från sportstugan ner till byn, och jag hade väldigt gärna kunnat stå där för att heja fram honom.

I styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet

Jag valdes in som ledamot i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet i torsdags då årsmöte hölls på Bokcafé Pilgatan. Efteråt var det samtal mellan några av sällskapets tidigare ledare – bland annat min Sandvikenkollega Bernt-Olov Andersson – och därefter släppfest för tidningen Provins nya nummer (numret som släpptes i samband med Littfest i fjol medverkade jag i och höll uppläsning från vid samma tillfälle då).

I går var det en bra artikel i Norrbottens-Kuriren om Norrländska Litteratursällskapet, som i år även fyller 60 år. Ska bli kul att dra mitt strå till Norrlandsstacken.

Jag pratar Norrland i Göteborg

Min turné i ämnet ”Att vara skrivande i Norrland” går vidare. På lördag kväll samtalar jag och författaren Elin Olofsson just i detta ämne under ledning av Anders Teglund från Luleåbaserade förlaget Teg Publishing på litteraturfestivalen Textival i Göteborg.

Så här står det i programmet:

Att vara skrivande i Norrland, lördag klockan 19, Göteborgs Litteraturhus

I ett mejlsamtal i Provins nr 1/2016 skriver Jämtlandsbosatta romanförfattaren Elin Olofsson: ”det är jag skyldig min hembygd, att skriva det som är sant, snarare än det som passar för idylliska vykort och inflyttarkampanjer. Det är jag också skyldig mig själv”. 2016 års första nummer av den norrländska litteraturtidskriften har tema ”Att vara skrivande i Norrland” och utforskar mindre vad som kännetecknar norrländsk litteratur och mer hur det är att vara verksam som författare i norra Sverige. Vilka villkor har en som författare i Norrland när det kommer till ekonomiska frågor och publiceringsmöjligheter, liksom sociala och litterära sammanhang?

I november 2015 anordnade Provins ett panelsamtal på Litteraturhuset i Göteborg på temat ”Iscensättningen av Norrland” som nu följs upp av ”Att vara skrivande i Norrland” under Textival Litteraturfestival. Kulturvetaren och förläggaren Anders Teglund samtalar med författarna Elin Olofsson och Daniel Åberg, om att komma från mindre orter i Norrland, att flytta därifrån och sedan hem eller ännu längre bort igen. Om att skriva i och skriva om Norrland, ett begrepp som enligt Åberg på samma gång är ”diffust och glasklart […] Så mycket enklare det vore om mytbilden av ett enhetligt Norrland var sann”.

Jag tror att det kommer att bli ett bra samtal. Så är ni på västkusten – kom dit!

32 timmar Umeå

Två dagar Littfest avklarade. Eller ja, lite knappt en komma fem får man väl säga.

Hann som planerat fram lagom till Majgull Axelssons och Hans Caldaras samtal om rasismen mot romer, gick därefter och satt mig och skrev i ett par timmar, till hotellet och duschade, tillbaka till Folkets Hus för kvällspasset, såg Tove Folkesson prata om sina böcker och sin sång, hängde i baren, tillbaka på hotellet vid halv ett. Upp i dag, såg Elin Olofssons föredrag om sina böcker, tillbaka till hotellet, checkade ut, flyttade bilen, gick till festivalhotellet, checkade in, grämde mig för att jag missade Tages skidlopp hemma i Vittangi, köade på Ticketmaster och köpte biljetter till Kents spelning i Kiruna i oktober, installerade mig på nya hotellrummet, gick och såg samtalet mellan Therese Eriksson och Sara Stridsberg, tog en promenad längs älven, satte mig och skrev i några timmar, åter till hotellet för dusch, därefter till Bokcafé Pilgatan där tidskriften Provins hade sin tillställning. Det var ett femtiotal personer där, jag fick en fin introduktion av tidningens redaktör Helena Fagertun, läste min text och den verkade bli uppskattad, lyssnade därefter på Hanna Wikman, som var den andra att läsa text från tidningens nya nummer. Pratade lite efteråt med Annika Norlin som suttit i publiken – Kommer du verkligen ihåg mig? frågade hon – vilket jag tyckte var rätt rörande med tanke på att hon … ja, är Annika Norlin. Smet därefter vidare till Bildmuseet, där Po Tidholm och Catharina Thörn samtalade om urbanisering och gentrifiering. Bestämde mig för att skippa slutfesten på Gamla Fängelset, ska jag köra bil hem igen i sju timmar i morgon vill jag vara fräsch i skallen. Gick således tillbaka till hotellet, skriver detta.

Vinterland

Efter en vecka med konstant mulet väder och en temperatur kring –5 och mycket snöande – vilket lägligt sammanföll med att min pappa var här på besök och kunde sköta snöskottningen – har nu temperaturen sjunkit ett tiotal grader och solen gnistrar vintervackert. Det är mycket snö här nu, det närmar sig en meter, och jag ser inte fram emot att skotta garagetaket, vilket jag antar att jag snart måste göra.

På tal om garaget så ställde jag om timern där inne i morse, ingen gårdsbelysning behövs mer om morgnarna, redan nästa vecka måste jag nog börja dra ner rullgardinen i barnens rum om nätterna för att inte Ejda ska börja tjoa om att det är ljust ute och dags att gå upp allt för tidigt. Det blir nog vår här igen också vad det lider.

Vid sidan av mitt vanliga brödskrivande har jag slitit med en text om Norrlands nord- och sydpunkter till tidskriften Provins den senaste tiden, har haft otroligt svårt att få rätsida på den. Men nu är den slutligt inlämnad, resultatet kommer i tryckt form om någon vecka.

På TVdags då? Tja, jag har så klart bland annat skrivit om Arkiv X igen, blir minst två inlägg till, det återstår ju två avsnitt av minisäsongen.

Sommarmötet

Jag tog bilen in till Kiruna på lördagsmorgonen, körde upp till Malmfältens Folkhögskola bara för att bli inslussad i en LKAB-buss för vidare färd ner i gruvan där mottagarna av Norrlands litteraturpris skulle presenteras, som en del i Norrländska Litteratursällskapets sommarmöte. Jag har varit medlem i sällskapet länge, men alltid misslyckats med att medverka på dess sommarmöten, trots att jag året då det var i Gysinge till och med betalade in anmälningsavgiften, men sedan aldrig åkte. Barnsjukdomsrelaterat avhopp, har jag för mig.

Nå, eftersom årets sammankomst bara var sju och en halv mil bort, hade det ju närmast varit tjänstefel att inte medverka.

Och det var såväl intressant som inspirerande! Årets mottagare av Norrlands Litteraturpris blev Ida Linde och Lina Stoltz, och Ida är jag en smula bekant med sedan tidigare, så det var extra roligt (boken hon prisades för, Norrut åker man för att dö, är därtill mycket bra och figurerade två gånger på bild i min Adlbris Letto Frontlight-recension i våras). Det var också min första visit till besöksgruvan (jag har varit ner djupare å arbetets vägnar för ett par reportage tidigare), och museet berörde mig mycket.

Efter lunch anordnade de nybakade redaktörerna för litteraturtidskriften Provins ett seminarium om tidskriftens nutid och framtid, varefter jag nyttjade en håltimme i programmet till att ta bilen till Coop Forum för att köpa storpack blöjor och välling innan det var dags för författarsamtal på Folkets Hus, först med dagens litteraturprismottagare och därefter Augustprisvinnaren Kristina Sandberg och debutanten Elin Tamm.

Allt detta tal om Norrland drabbade mig så till den grad att jag vacklade ut från Folkets Hus övertygad om att jag återigen måste skifta fokus mellan de två bokmanus jag ständigt velar mellan. Stockholmsboken – den stora undergångsromanen! – jag nu åtminstone kommit en tredjedel på väg med måste sättas på sparlåga, det är ju Norrlandsboken – den stora återvändarromanen! – som måste bli klar.

Vimmelkantig av övertygelsen gick jag bort till bilen, hämtade datorn och begav mig till Scandic Ferrums lounge för en timmes skaldande. Därefter åter till bilen, i vilken jag svidade om till skjorta, slips och kavaj (glamouren i att byta om i en solvarm bil på en öde bilparkering) för promenad upp till Folkhögskolan igen, jag lät bilen stå, kände att jag ville röra lite på mig, få distans till drömmarna om Norrland.

Middagen var trevlig och som vanligt i litterära sammanhang visade det sig vara bra att vara gift med en bokhora. För även om mitt eget författarskap gett mig blott ett uns av berömdhet i min egen rätt, brukar mitt namn ackompanjerat av mina romantitlar ofta ge reaktionen – Jamen, visst är det du som är gift med Johanna på Bokhora? – och så även denna kväll. Mycket praktisk samtalsöppnare.

Vid elvatiden bröt jag upp, promenerade ner längs stadens branta sluttning till bilen och körde hem, denna kväll för ovanlighetens skull utan att se en enda ren. Väl hemma fann jag ovan nämnda bokhora sovandes i soffan med katten på magen. Mysigt.

Mer om det här med kulturtidskrifternas död

Det har skrivits mycket om slakten av stödet till kulturtidskrifterna i helgen i olika kulturspalter. Malte Perssons text i dagens Expressen sammanfattar de faktiska turerna bra tycker jag, och i DN skriver i dag ett antal kulturtidskriftsredaktörer om sin syn på beslutet.

Jag ska erkänna att jag inte alltid varit dessa tidskrifters bästa vän i praktiken, jag har under perioder prenumererat på fyra-fem av de nu hotade titlarna men i dagsläget sträcker det sig inte längre än till att vi får hem Bang och Provins i brevlådan – för övrigt två av de titlar som det senaste året fick högst stöd, och därmed troligen ligger rätt illa till nu. Jag gjorde dock en liten insats i rätt riktning i helgen, då jag beställde en prenumeration på Arena som julklapp åt Johanna, hon har tjoat på Facebook om att hon glömt köpa tidningen flera gånger på sistone. Nu spoilerades visserligen överraskningen, men det må väl vara hänt.