Rapport från bokmässan (2)

Det var roligt att framträda i Storytels monter! Jag och min förläggare hade ett – tyckte jag själv i alla fall – intressant samtal som inte bara kom att handla om Virus per se utan även kretsade kring ljudbok kontra pappersbok i stort. Vilka skillnader och likheter finns, vad kan man tänkas behöva fundera på när man går från det ena formatet till det andra (med anledning av planerna på att göra en pappersbok av Virus), men också huruvida man i större utsträckning borde fundera på hur man gör när pappersböcker blir ljudböcker, om det verkligen alltid är en god idé att bara läsa av det tryckta ordet rakt upp och ner – ett ämne jag ska skriva mer om senare.

Efter samtalet kände jag mig rätt less på mässan, och gick i stället och såg Ghostbusters på bio. Handlingen må ha varit i tunnaste laget, men oj vilket glädjepiller i övrigt, kände mig väldigt munter när jag åter vandrade bort till mässan ett par timmar senare, men då hade trängseln inne bland montrarna överstigit det hanterbara, och jag tog i stället med mig datorn och gick upp till Avenyn och satte mig på ett Espressohouse och skrev ett par tusen tecken. Därefter begav jag mig till hotellet och beslöt mig för att stanna där, jag kollade klart The Night of på HBO, såg The Babadook på Netflix och avslutade därefter med ett Penny Dreadful-avsnitt på samma tjänst innan jag släckte lampan vid midnatt.

Efter frukost i dag gick jag åter bort till mässan, snackade lite med min förläggare som gjorde sig redo för dagens intervjuer i Storytelmontern och köpte därefter en bok till Ejda hos Rabén & Sjögren – ursprungstanken var att införskaffa Nina börjar skolan (hon älskade när vi högläste den första Nina-boken nyligen) men den var slut så det fick bli Du är för liten, Pytte! i stället, hon har börjat uppvisa ett visst hästintresse på sistone så jag hoppas att hon ska acceptera ersättaren.

Och därefter fick det faktiskt vara nog, jag tog flygbussen ut till Landvetter och hoppas nu hinna få ur mig ytterligare några tusen tecken innan det är dags att borda flyget mot Arlanda för bytet mot Kiruna.

Så adjö Göteborg, det var fint i lagom dos.

Bokmässan 2016

För första gången sedan år 2009 kommer jag i år att bevista Bokmässan utan barn. Eller ja, till och med 2008 strikt talat, i slutet av september 2009 låg Tage i Johannas mage när vi traskade runt på mässgolvet, vilket så klart delvis även präglade det årets upplaga.

Men i år alltså. Jag ska ha ett samtal om Virus i Storytels monter på lördagen efter lunch – på timmen när om exakt en månad med andra ord. Jag har Björn Ranelid och Jan Guillou efter mig i schemat, så med lite tur bänkar sig Ranelids månghövdade publik tidigt och får sig till livs lite av mitt snack också. Ska försöka se till att någon tar lite foton på mig i slutet av mitt samtal, det torde kunna ge mycket bra publikbilder.

Jag beger mig dock ner redan på torsdagen och ämnar gå all in på mässeriet, så om någon är sugen på att boka in mig för ytterligare samtal i någon monter gällande e-böcker, ljudböcker eller bara böcker – var inte blyga!

Senast helt barnfria bokmässan, år 2008. Små var vi.
Senast helt barnfria bokmässan, år 2008. Små var vi.

Homebound

Det var kul i går! Bra samtal och jag fick dessutom möjligheten att dricka en hel del öl på Folk senare på kvällen, vilket känns i kroppen i dag.

Nu påbörjas resan hem mot de här stjärnorna. Can’t wait.

Europaväg 45

När jag gick från tågstationen i Göteborg i riktning mot Järntorget och mitt hotell drog jag igång Google Maps för att se exakt var Comfort Hotel City Center låg, hotellet som Textival bokat ett rum åt mig på. Råkade notera att väg E45 mötte slutet av sin sträckning blott ett par hundra meter bort, vid påfarten till en av färjorna mot kontinenten.

Lustigt hur liten världen är. E45:an börjar sin svenska sträckning i Karesuando, går söderut mot och förbi Soppero, svänger västerut i Vittangi, drar söderut utanför Svappavaara och fortsätter ned genom inlandet. Jag hade kunnat backa ut från gården, kört 300 meter genom villakvarter, svängt ut på E45 och fortsatt till mitt slutmål 157 mil söderut utan att behöva svänga en enda gång.

Eller ja, svänga hade jag väl tvingats göra. Men ni fattar.

Jag pratar Norrland i Göteborg

Min turné i ämnet “Att vara skrivande i Norrland” går vidare. På lördag kväll samtalar jag och författaren Elin Olofsson just i detta ämne under ledning av Anders Teglund från Luleåbaserade förlaget Teg Publishing på litteraturfestivalen Textival i Göteborg.

Så här står det i programmet:

Att vara skri­vande i Norrland, lör­dag klockan 19, Göte­borgs Litteraturhus

I ett mejl­sam­tal i Pro­vins nr 1/2016 skri­ver Jämt­lands­bo­satta roman­för­fat­ta­ren Elin Olofs­son: “det är jag skyl­dig min hem­bygd, att skriva det som är sant, sna­rare än det som pas­sar för idyl­liska vykort och inflyt­tar­kam­pan­jer. Det är jag också skyl­dig mig själv”. 2016 års första num­mer av den norr­ländska lit­te­ra­tur­tid­skrif­ten har tema “Att vara skri­vande i Norr­land” och utfors­kar mindre vad som kän­ne­teck­nar norr­ländsk lit­te­ra­tur och mer hur det är att vara verk­sam som för­fat­tare i norra Sve­rige. Vilka vill­kor har en som för­fat­tare i Norr­land när det kom­mer till eko­no­miska frå­gor och pub­li­ce­rings­möj­lig­he­ter, lik­som soci­ala och lit­te­rära sammanhang?

I novem­ber 2015 anord­nade Pro­vins ett panel­sam­tal på Lit­te­ra­tur­hu­set i Göte­borg på temat “Iscen­sätt­ningen av Norr­land” som nu följs upp av “Att vara skri­vande i Norr­land” under Tex­tival Lit­te­ra­tur­fes­ti­val. Kul­tur­ve­ta­ren och för­läg­ga­ren Anders Teglund sam­ta­lar med för­fat­tarna Elin Olofs­son och Daniel Åberg, om att komma från mindre orter i Norr­land, att flytta där­i­från och sedan hem eller ännu längre bort igen. Om att skriva i och skriva om Norr­land, ett begrepp som enligt Åberg på samma gång är “dif­fust och glas­klart […] Så myc­ket enklare det vore om myt­bil­den av ett enhet­ligt Norr­land var sann”.

Jag tror att det kommer att bli ett bra samtal. Så är ni på västkusten – kom dit!

Årets skörd

Det är likadant varje år. Jag har ambitioner att botanisera, hitta guldkorn och komma hem med en hel trave nya böcker.

Och så slutar det med att jag i sista stund tar en sväng förbi Trafik-nostalgiskas monter och köper på mig något frestande. Och det blir alltid det enda jag köper.

20120929-115133.jpg

Fotnot: Kalendern till vänster, med tunga arbetsfordon genom historien, är alltså en julklapp till Tage. Det finns trafiknostalgiska gränser även för mig.

Solsken

Ibland känns det som att jag bör stanna upp och tänka på vilket privilegierat och fint liv jag ändå lever.

Jag menar inte de stora sakerna, även om de också så klart ska värdesättas. Nej, jag tänker på de små, enkla grejerna.

Jag och Tage gick ut en sväng utanför mässan i dag. Åka spårvagnen! utbrast han när den dundrade förbi. Okej, vi hade ju inga måsten, varför inte. Så jag köpte en sms-biljett och vi hoppade på tvåans linje. Upp mot Centralstationen, inte gå av än! och förbi Brunnsparken, Grönsakstorget och hållplatser jag inte minns namnet på. Till sist, efter att jag lovat dyrt och heligt att vi så klart skulle åka strax igen, fast åt andra hållet, accepterade han att vi klev av vid Vasaplatsen. Jag vill ha korb! meddelade han nu och snart satt vi på en parkbänk och åt korv och mos och drack Coca-Cola, medan spårvagn efter spårvagn dundrade förbi till hans aldrig sinande förtjusning. När vi ätit klart uppfyllde jag min halva av löftet, och vi tog samma linje tillbaka. Varje gång vi mötte en annan spårvagn kom det omedelbart – Whaaw, titta pappa, en spårvagn! Whaaw!

Väl tillbaka på mässan, uppe på vårt hotellrum, frågade jag visst hade vi det mysigt i eftermiddags, Tage?

Han tittade på mig ett tag, log och vände sig därefter mot Johanna. Mamma, det INTE var roligt i dag! konstaterade han och började storskratta.

20120928-203921.jpg

20120928-203945.jpg