Ibland känns det som att jag bör stanna upp och tänka på vilket privilegierat och fint liv jag ändå lever.
Jag menar inte de stora sakerna, även om de också så klart ska värdesättas. Nej, jag tänker på de små, enkla grejerna.
Jag och Tage gick ut en sväng utanför mässan i dag. Åka spårvagnen! utbrast han när den dundrade förbi. Okej, vi hade ju inga måsten, varför inte. Så jag köpte en sms-biljett och vi hoppade på tvåans linje. Upp mot Centralstationen, inte gå av än! och förbi Brunnsparken, Grönsakstorget och hållplatser jag inte minns namnet på. Till sist, efter att jag lovat dyrt och heligt att vi så klart skulle åka strax igen, fast åt andra hållet, accepterade han att vi klev av vid Vasaplatsen. Jag vill ha korb! meddelade han nu och snart satt vi på en parkbänk och åt korv och mos och drack Coca-Cola, medan spårvagn efter spårvagn dundrade förbi till hans aldrig sinande förtjusning. När vi ätit klart uppfyllde jag min halva av löftet, och vi tog samma linje tillbaka. Varje gång vi mötte en annan spårvagn kom det omedelbart – Whaaw, titta pappa, en spårvagn! Whaaw!
Väl tillbaka på mässan, uppe på vårt hotellrum, frågade jag visst hade vi det mysigt i eftermiddags, Tage?
Han tittade på mig ett tag, log och vände sig därefter mot Johanna. Mamma, det INTE var roligt i dag! konstaterade han och började storskratta.
