En seger för helt vanlig anständighet

Efter en inledande resa till Stockholm för ett långt arbetsmöte har jag inte fått mycket vettigt gjort den här veckan, känns som att jag har haft CNN:s sändningar igång på datorn, iPaden eller mobilen närapå dygnet runt i dagarna fem, och kommen någonstans kring fredag förmiddag kom jag på mig själv med att sitta med kalkylatorn för att räkna ut egna röstmarginaler, när jag tyckte att den automatiserade data som New York Times och dess likar hämtade in inte uppdaterade tillräckligt snabbt. Där någonstans insåg jag att det kanske var dags att tagga ner lite.

Och jag vet inte, har sett en del i mina flöden som säger att det blir samma skit ändå, att det inte spelar någon roll för världen om Trump eller Biden styr, USA är ändå ett fascistiskt pissland som spyr imperialistisk ondska över världen samtidigt som det hycklande utger sig för att vara en god kraft.

Men jo, det gör skillnad. Det betyder något om landet som de senaste hundra åren dominerat världsarenan leds av en person med moralisk ryggrad och helt vanlig anständighet eller inte. Det gör stor skillnad.

Jag pratade med Ejda om Joe Bidens och Kamala Harris seger i går innan vi tog bilen till mommon för en liten segerfika på kvällen. Hennes ord var dessa: Det känns ju jättebra att Biden vann, men det känns konstigt också, för jag minns ingen annan president i USA än Trump.

Nej, hon var ju bara drygt tre och ett halvt när Hillary Clinton förlorade mot Donald Trump hösten 2016, så till skillnad från sin storebror Tage har hon inga egna minnen från Obama-åren. När vi åkte till New York och bodde där i två månader försommaren 2017 hade hon precis fyllt fyra, och vi anlände ungefär samtidigt som Trump suttit sina första 100 dagar vid makten. Nu är visserligen New York och Brooklyn där vi bodde allt annat än ett republikanskt fäste, men det var ändå Donald Trumps USA vi kom till och vi passerade förbi Trump Tower ett flertal gånger – Rockefeller Center där Nintendo Store och Lego Store återfinns ligger bara några kvarter söder om Trump Tower, och efter besök där var det naturligt att gå Fifth Avenue uppåt förbi hans skyskrapa på väg mot Central Park och dess grönområden och lekplatser.

Ejda och Tage vid FN-skrapan i juni 2017.

New York minns hon, och hon minns Trumps brunsvarta monolit till skyskrapa.

Så jo, det gör skillnad. Och inte bara för världens alla sjuåringar som tror att det är så här en amerikansk president brukar bete sig, utan för oss alla. Ingen kan med ärlig stämma säga att inte samtalsklimatet förråats under de gångna fyra åren. Det måste så klart mycket mer till än en anständig amerikansk ledarduo för att ändra riktning på vart världen är på väg, men utan ett ledarskifte i USA tror jag det hade varit hart när omöjligt.

Tio år i dag

Bry er inte om att han med ett galet flin till höger i bild ser ut att ha ett gigantiskt huvud, det är killen till vänster som står i fokus nu.

Tage Ögren, mannen i mitt liv, blir tio år i dag. Att det har gått ett helt decennium sedan jag klippte av hans navelsträng sent på fredagsförmiddagen den 12 mars 2010 på Danderyds sjukhus känns overkligt samtidigt som det framstår som helt självklart, det är inte som att jag inte har märkt att tiden går.

Jag åkte ju bort lagom till hans tioårsdag, men morgonpigg som han är hann vi ändå hänga en sväng på morgonen innan jag tog bilen mot tåget vid kvart i sex. Försökte fejstajma honom nu på eftermiddagen också, men han var hos sin polare Umutcan och gejmade och var milt uttryckt endast måttligt intresserad av att snacka med mig, så det är nog okej ändå.

Älskade lilla stora unge, nästa gång du firar decennium är du tjugo.

Den tanken svindlar däremot.

Tiotalet i tio ord

Jag är inte särskilt road av årskrönikor och liknande i nyårstid. Visst, klart det kan vara intressant med lite summeringar, men de tenderar att bli likartade överallt och får lätt formen av pliktrapportering. Och i år har det varit dubbelt upp, när såväl 2019 som hela 2010-talet ska summeras i varje media av rang. Det blir lätt övermäktigt.

Men så tänkte jag att hm, borde jag själv på något sätt summera mitt år eller decennium? Nej, fy fasiken vad traggligt.

Men okej då, om jag kör en minivariant, och summerar mitt senaste decennium i tio särskilt utmärkande nyckelord, i den tidsordning de kom:

Johanna, Tage, Berlin, Vittangi, Ejda, Virus, New York, ljudböcker, Norrland och författande.

De viktigaste tre under tiotalet, här vid hemkomsten från tågluffen sommaren 2018.

Det mesta är väl självförklarande, men att jag separerar Virus från ljudböcker och även tar med författande kan väl förklaras med att jag inte riktigt anade hur dominerande ljudboksfrågan skulle komma att bli i mitt liv när jag började skriva Virus-serien 2016, det blev väl riktigt tydligt först kring 2018, och framåt 2019 började jag se mig själv främst som författare och inte bara någon sorts lös skribent, lagom till 15-årsjubileet av att jag fick min första roman antagen… Och att Norrland får vara med – tja, dels har det att göra med mitt arbete med Norrländska Litteratursällskapet, och dels med att jag för var dag som går känner en allt starkare identitet som norrlänning, vagheten i begreppet till trots. Och jaja, Johanna var jag ju sambo med redan under 00-talet, men vi gifte oss trots allt 2010, dagen innan Tage föddes, vilket även om vi brukar glömma bort att fira det var ett viktigt avstamp för resten av decenniet.

Okej, nu vänder vi blad. Välkommen, 2020-tal!

Endgame (2)

Det blev en fin bio med Tage! Härligt bombastisk men samtidigt sorgmodig också, med tanke på genren. Fast visst, de hade onekligen byggt upp för det, så molltonen var väl egentligen inte särskilt förvånande.

Dock, trots snarlik tematik – något The Leftovers var det ju inte. Å andra sidan är ju i princip ingenting som det mästerverket. The Verge hade en fin artikel häromdagen där de ändå gjorde ett ärligt försök att ställa dem mot varandra.

Endgame

Jag är paniskt rädd, eller åtminstone väldigt kluven, inför faktumet att mina barn växer och blir större. Det är klart att jag vill att de ska utvecklas, men jag drabbas nästan dagligen av svindel när jag inser att för varje litet steg framåt de tar, minskar betydelsen som jag har för dem.

Frigörelseprocess, kallas det väl. Jag är skeptisk.

Men en sak som verkligen är roligt med att de blir större, är ju att man kan börja göra saker med dem som man själv faktiskt tycker är roligt på riktigt. Visst, det är klart att en vissa barnsaker kan vara roliga att göra också, men ja, det är ju mysigt på ett annat sätt.

En sådan sak är att Tage nu börjat få upp ett intresse för superhjältefilmer. Och jag är ju inte sen i att ta min roll som utbildare i detta på största allvar. Han var med mig på Captain Marvel för några månader sedan och i morgon visar vi Avengers – Endgame, som han också är väldigt sugen på att se. Dock har han inte sett några av de tidigare filmerna i serien, så därför har vi under kvällarna den här veckan betat av de tre tidigare Avengersfilmerna samt även Captain America – Civil war, som ju i mångt och mycket är en Avengersfilm.

Egentligen hade jag velat att vi skulle ha tagit oss an samtliga 21 Marvel Cinematic Universe-filmer innan i morgon, med tanke på att allt har byggts upp mot den här finalen. Men lika lite som jag är kapabel att stoppa dem från att växa, lika lite har jag möjlighet att ge dygnen fler timmar. Så en fyrfilms-crash course var vad det fick bli.

Kunde jag bända tiden, skulle jag nog dessutom ha gjort Endgame en aning kortare. Filmjäkeln klockar in på 3 timmar och 1 minut, och med tanke på hur kvällstrött Tage är och att visningen startar klockan 19, kommer det att bli en utmaning på samma nivå som att stoppa Thanos.

Littfest dag två

Tredje Umeådagen blev som jag förutspådde i fredags också den mest intensiva – och längsta! – vi var ett gäng som höll ut ända till lite efter klockan tre, med en avslutning som nästan liknade en klassisk svitfest á la bokmässan. Kul i natt, mindre kul när jag trots detta vaknade redan klockan åtta, helt oförmögen att somna om, även fast jag inte behövde checka ut från mitt hotell förrän vid elva.

Före festligheterna var det några timmars pass vid bokbordet och Sara Stridsberg-seminariet, men kulturpolitiksamtalet som jag hade tänkt gå på blev fullt så snabbt att jag och flera andra ur Norrlittstyrelsen inte fick plats, vilket får medges var lite försmädligt med tanke på att vi stod som arrangörer. Kul att ämnet engagerade, dock!

Hade tänkt försöka skriva så mycket skallen förmådde under hemresan, men David visade sig åka med samma tåg, så det blev att vi babblade i uppåt timmarna fem i stället. Lika bra det kanske, min hjärna var inte riktigt i författarslag i dag. Får ta igen det i morgon.

Nu åter i familjens trygga famn. Ejda hälsade mig välkommen hem i dörren genom att överlämna en slips av papp med tillhörande snöre så jag kunde hänga den runt halsen, samtidigt som hennes kvällströtta storebror hade kämpat och slitit hela kvällen för att hålla sig vaken till min hemkomst. Hade det inte varit för långtradaren från Schencker som jag låg bakom de tio milen hem från Gällivare och som i snöröken var i princip omöjlig att köra om där den kämpade sig fram i sjuttio kilometer i timmen, hade han också lyckats. Nu somnade han i stället tre minuter innan jag rullade upp på gården.

Två dagar till Littfest!

Två dagar kvar tills jag tar bilen till Gällivare, tåget till Luleå och bussen ner till Littfest i Umeå! Ser väldigt mycket fram emot det, det är ett fint litterärt andningshåll mitt i den långdragna vårprocessen här uppe i norr.

Vi har alltid vårt årsmöte med Norrländska Litteratursällskapet/Författarcentrum Norr på torsdagskvällen på Café Pilgatan, vilket följs av releasefest för årets första nummer av vår tidskrift Provins. Sedan på fredagen och lördagen har Provins bokbord och Norrlitt står som arrangör för ett par av seminariepunkterna. I fjol var jag den som roddade med dessa, men i år ska jag bara stå vid bokbordet ett antal timmar under de två festivaldagarna och gå på ett gäng samtal.

Festivalen öppnar “på riktigt” först på fredagen, men smygstartar redan efter lunch på torsdag med ett öppet program på temat Röster från norr – Sápmi och Tornedalen: Vilka språk och röster kan och får höras? Hade gärna kunnat vara där redan då, men jag hinner helt enkelt inte ta mig ner tidigare. Visserligen skulle jag kunna köra bil hela vägen ner och vara framme vid tolvtiden på torsdag om jag startar redan vid halv sex, men då missar jag möjligheten att jobba på tåget och bussen såväl på vägen ner som upp, och det har jag inte tid med. Nu rullar jag in i staden strax före klockan tre på eftermiddagen i stället efter en restid på cirka nio timmar totalt för de knappt sextio milen, det är inte direkt expressturer vi har att förlita oss på här uppe. Bygg Norrbotniabanan nu!

Något jag också missar är Norrlandspoddens 50-avsnittsjubileum, som äger rum på Gotthards krog samtidigt som vi håller låda på Café Pilgatan. Ytterst trist, då jag är ett stort fan av Po Tidholms och Sofia Mirjamsdotters podd.

Okej, så då har jag alltså skrivit ett inlägg som till stora delar handlar om vad jag missar nere i Umeå, trots att jag befinner mig där. Vad missar jag inte då? Förhoppningsvis resten!

På tal om att missa, så är det helt klart med viss sorg jag tvingats inse att Littfest varje år arrangeras samma helg som Vittangis stora skidtävling Kopparrajden (som arrangeras för 51:a året i följd). I år ska Tage – som för övrigt just i dag fyller nio år, hurra älskade unge! – för första gången gå upp och köra i den riktiga ungdomsklassen uppe från sportstugan ner till byn, och jag hade väldigt gärna kunnat stå där för att heja fram honom.

Vabberi vabbera

Det blev två dagar vabb efter att jag nöjt proklamerat att jag gjort ett gott dagsverke i tisdags, Tage fick magsjuka vilket så klart fick även Ejda att kräva att hon skulle få vara hemma, och så var det med den arbetsron.

Nu har det visserligen inte varit helt hopplöst eftersom även Johanna varit hemma så vi har kunnat varva lite, men några nya uppnådda dagsmål har det inte blivit, även om det var rätt nära i dag. I morgon hade vi dessutom redan tidigare planerat att kidsen skulle vara lediga (det är sportlov här denna vecka, och vi hade planerat ha dem på fritids/förskola tisdag-torsdag), så det lär väl bli sisådär med arbete då också.

Okej, slut på klag!

I National Geographic om drömmar, monster och atombomber

I slutet av förra året kom fotojournalisten Magnus Wennman upp hit till Vittangi. Han arbetade på ett stort reportage till amerikanska National Geographic om sömn och drömmar, och hade genom något socialt media fått nys om vår sons livliga drömliv och allmänna vältalighet. Han intervjuade Tage och vi gick ner till älven där han filmade honom – och Vittangi i vacker vinterskrud – med hjälp av en drönare (som länge hade så grava teknikproblem att det höll på att stjälpa hela sessionen och fick Ejda att ge upp i kylan och gå hem i förtid, men troopern Tage kämpade på som vanligt).

Resultatet kom i augusti, dels genom ett stort reportage i själva tidskriften och dels genom en fin fyraminutersfilm, där Tage, en amerikansk pensionerad lastbilschaufför och en engelsk präst intervjuas om sitt drömliv, och kanske främst sina mardrömmar. Fascinationen – och rädslan – för atombomber som han berättar om har turligt nog hunnit sjunka undan sedan intervjun gjordes.

Älskade lilla stora unge.

Utelördag

Utedag i det lilla. Ägnade förmiddagen åt att kratta de delar av gräsmattan som inte hanns med förra helgen eller i veckan, samt fyllde skottkärran med ett par lass jord som bildat högar efter att Johanna grävt ett litet avrinningsdike. Lagom tills jag var klar blev det i princip storm, så det var i sista stund som lövhögarna jag byggt upp hann ner i sina sopsäckar.

Därefter körde vi ut till Rovasuando och hängde i stugan i några timmar med kidsens mommo och moppo. Ejda har bestämt att moppon ska bygga en trähäst åt henne, så dagen avslutades med att han och jag med spännband surrade fast en tjock meterlång stock som ska bli hästens kropp i en trädstam och bar den mellan oss likt ett fällt bytesdjur från stugan bort till bilparkeringen. Moppon försökte under promenaden övertyga Ejda om att hästen han ska tillverka är en hingst och inte det sto som Ejda beställt – allt för att han ska slippa bygga även det föl som beställningen innefattar.

Men känner jag Ejda (och hennes moppo) rätt står det nog snart såväl ett sto som ett föl på vår gård, redo för omvårdnad.

Karl för sin hatt

Tage älskar sina sommarhattar. Helst vill han ha dem under cykelhjälmen när han cyklar, så han alltid kan ha den på.

I kväll fick han dock lämna hjälmen av, sportklubbens tipspromenad runt sjön måste promeneras om man går i ettan eller är äldre. Ejda, dagisplutt som hon är, tillåts dock hoja och måste således stanna och vänta på oss andra tre gång efter annan.

Lördag

Skrev lite. Hjälpte Tage göra en stop motion-film med sin Darth Vader-figur. Fixade lite i Ejdas rum. Jobbade på bion – matinén Mästerdetektiven Sherlock Gnomes på schemat – innan middag och Tillbaka till framtiden 2-introduktion för Tage, tyvärr orkade han inte hela filmen, vi får kolla klart i morgon. Avrundning med Designated Survivor, där Michael J Fox dök upp igen i en gästroll, vilket ju alltid är mysigt.