En seger för helt vanlig anständighet

Efter en inledande resa till Stockholm för ett långt arbetsmöte har jag inte fått mycket vettigt gjort den här veckan, känns som att jag har haft CNN:s sändningar igång på datorn, iPaden eller mobilen närapå dygnet runt i dagarna fem, och kommen någonstans kring fredag förmiddag kom jag på mig själv med att sitta med kalkylatorn för att räkna ut egna röstmarginaler, när jag tyckte att den automatiserade data som New York Times och dess likar hämtade in inte uppdaterade tillräckligt snabbt. Där någonstans insåg jag att det kanske var dags att tagga ner lite.

Och jag vet inte, har sett en del i mina flöden som säger att det blir samma skit ändå, att det inte spelar någon roll för världen om Trump eller Biden styr, USA är ändå ett fascistiskt pissland som spyr imperialistisk ondska över världen samtidigt som det hycklande utger sig för att vara en god kraft.

Men jo, det gör skillnad. Det betyder något om landet som de senaste hundra åren dominerat världsarenan leds av en person med moralisk ryggrad och helt vanlig anständighet eller inte. Det gör stor skillnad.

Jag pratade med Ejda om Joe Bidens och Kamala Harris seger i går innan vi tog bilen till mommon för en liten segerfika på kvällen. Hennes ord var dessa: Det känns ju jättebra att Biden vann, men det känns konstigt också, för jag minns ingen annan president i USA än Trump.

Nej, hon var ju bara drygt tre och ett halvt när Hillary Clinton förlorade mot Donald Trump hösten 2016, så till skillnad från sin storebror Tage har hon inga egna minnen från Obama-åren. När vi åkte till New York och bodde där i två månader försommaren 2017 hade hon precis fyllt fyra, och vi anlände ungefär samtidigt som Trump suttit sina första 100 dagar vid makten. Nu är visserligen New York och Brooklyn där vi bodde allt annat än ett republikanskt fäste, men det var ändå Donald Trumps USA vi kom till och vi passerade förbi Trump Tower ett flertal gånger – Rockefeller Center där Nintendo Store och Lego Store återfinns ligger bara några kvarter söder om Trump Tower, och efter besök där var det naturligt att gå Fifth Avenue uppåt förbi hans skyskrapa på väg mot Central Park och dess grönområden och lekplatser.

Ejda och Tage vid FN-skrapan i juni 2017.

New York minns hon, och hon minns Trumps brunsvarta monolit till skyskrapa.

Så jo, det gör skillnad. Och inte bara för världens alla sjuåringar som tror att det är så här en amerikansk president brukar bete sig, utan för oss alla. Ingen kan med ärlig stämma säga att inte samtalsklimatet förråats under de gångna fyra åren. Det måste så klart mycket mer till än en anständig amerikansk ledarduo för att ändra riktning på vart världen är på väg, men utan ett ledarskifte i USA tror jag det hade varit hart när omöjligt.

Tiotalet i tio ord

Jag är inte särskilt road av årskrönikor och liknande i nyårstid. Visst, klart det kan vara intressant med lite summeringar, men de tenderar att bli likartade överallt och får lätt formen av pliktrapportering. Och i år har det varit dubbelt upp, när såväl 2019 som hela 2010-talet ska summeras i varje media av rang. Det blir lätt övermäktigt.

Men så tänkte jag att hm, borde jag själv på något sätt summera mitt år eller decennium? Nej, fy fasiken vad traggligt.

Men okej då, om jag kör en minivariant, och summerar mitt senaste decennium i tio särskilt utmärkande nyckelord, i den tidsordning de kom:

Johanna, Tage, Berlin, Vittangi, Ejda, Virus, New York, ljudböcker, Norrland och författande.

De viktigaste tre under tiotalet, här vid hemkomsten från tågluffen sommaren 2018.

Det mesta är väl självförklarande, men att jag separerar Virus från ljudböcker och även tar med författande kan väl förklaras med att jag inte riktigt anade hur dominerande ljudboksfrågan skulle komma att bli i mitt liv när jag började skriva Virus-serien 2016, det blev väl riktigt tydligt först kring 2018, och framåt 2019 började jag se mig själv främst som författare och inte bara någon sorts lös skribent, lagom till 15-årsjubileet av att jag fick min första roman antagen… Och att Norrland får vara med – tja, dels har det att göra med mitt arbete med Norrländska Litteratursällskapet, och dels med att jag för var dag som går känner en allt starkare identitet som norrlänning, vagheten i begreppet till trots. Och jaja, Johanna var jag ju sambo med redan under 00-talet, men vi gifte oss trots allt 2010, dagen innan Tage föddes, vilket även om vi brukar glömma bort att fira det var ett viktigt avstamp för resten av decenniet.

Okej, nu vänder vi blad. Välkommen, 2020-tal!

No sleep … to the Brooklyn!

I dag är det exakt ett år sedan vi inledde fjolårets två månader långa New York-vistelse. Tanken svindlar. När jag berättade det för Ejda i morse när vi var på väg till dagis blev hon helt gråtmild. Jag sa-a-knar New York, kom det efter ett tag. Jag kan inte annat än att hålla med.

Rubriken? Ejda och Tage såg Husdjurens hemliga liv sisådär 200 gånger i fjol, eftersom den utspelar sig delvis i Brooklyn och flera platser syntes i filmen som vi passerade närmast dagligen. Vid ett tillfälle i filmen är Beastie Boys stenhårda låt No sleep till Brooklyn med, och Ejda skanderade under en period refrängen med höjd, knuten näve varje gång tillfälle gavs. Dock vägrade hon att sjunga den på något annat sätt än No sleep … to the Brooklyn!

Tages fascination för Taylor Swift föddes för övrigt genom samma film, då den inleds med hennes dänga Welcome to New York, som blev något av vårt anthem under månaderna där.

Fem år med Po

Hon är av en speciell art, Ejda Sonsy Maria Åberg Ögren. Så sprängfylld av vilja, sprakande infall och energi, samtidigt ofta blyg inför omvärlden på ett sätt som begränsar henne en aning, jag får känslan av att hon ibland framstår som trulig på gränsen till avog i mötet med människor utanför hennes inre krets. Vi pratar ofta om det, hon och jag, om vikten av att bjuda på ett leende på gatan, i affären, när hon kommer till dagis på morgonen, hur mycket som kommer gratis här i livet om man bjuder dem man träffar på vänlighet. Speciellt när man som i hennes fall har så mycket att ge.

Nåväl. Hon är som sagt av en speciell art, och därtill av arten som lindat sin pappa så hårt kring sitt lillfinger att det ibland är löjligt, vilket omgivningen inte sällan påpekar. Och som hon själv dessutom är mycket medveten om att hon förmår göra.

Ta bara hennes senaste idé, att så fort en konflikt uppstår med teatraliska, hårda steg rusa uppför trappan, springa in i sitt rum och slå igen dörren så hårt att porslinet en våning ner skallrar i skåpen. Så tar det några minuter under vilka ett antal dunsar hörs då hon kastar några av sina många gosedjur mot dörren i vredesmod, varefter lugnet tillfälligt lägger sig. Därefter kommer, utan undantag, den darrande befallningen med rösten fylld av gråt: Paaaappa! Paaaappa! När jag kommer upp, för det har jag hittills alltid gjort, ligger hon invirad, gömd under sitt täcke mot ett tårdränkt lakan, och efter att jag lyckats lirka fram henne ur virrvarret kan vi tillsammans försöka bena ut vad som gick fel den här gången.

Det är väl kanske konstigt med tanke på att de har sin start i gräl, men jag tycker om de där stunderna. Det finns så mycket kärlek i dem, och det är inte minst ett av få tillfällen då hon kan erkänna att hon (kanske) haft (åtminstone en liten aning) fel. För det är ju det också, precis som sin mamma har hon svårt att visa sig sårbar och beroende av någon, och verkligen inte inför den hon tyr sig till mest.

Älskade Po.

Fem år i dag. Det får bli fem bilder.

En söndag i april i Meatpacking District under tvåmånadersvistelsen i New York i fjol, när Ejda ville ha en efterrätt. Den visade sig vara en aning oversized.
Utanför vårt lokala pizzahak i Brooklyn dit vi gick varje söndag och käkade. Hon hade någon liten cool dans för sig en vecka ute på trottoaren, och jag tycker att attityden syns väldigt tydligt i fotot.
Hon är väl i ärlighetens namn ingen hejare på bowling ännu, egentligen. Men när hon fick ner åtta käglor, då jublade hon. Vi var och bowlade två gånger i New York, den här gången på en tvärgata vid Times Square, vill jag minnas.
“Jag älskar doften av nyjamad katt!” Hennes senaste påfund är att hon ska köpa en kompis till Karlsson med pengarna från sin spargris, som fram till dagens födelsedag uppgick till 77 kronor. Arbetsnamnet på katt nummer två, som vi vuxna är lite mer skeptisk inställda till, är Lena Nyman.
Jag vet inte, hennes min är liksom bara så typisk. Hon myser, men kan inte riktigt erkänna det, så hon måste le i smyg. Det är väldigt mycket Ejda.

Varför vi kallar henne Po? Vi sjöng en egenpåhittad vaggvisa för henne som liten, där refrängen bland annat innehöll ett antal ljudningar med start i hennes namn. Ejda blev Ejdo Pejdo, som blev Pejdo Dejdo, som blev Dejdo Do och i andra omgången slutligen landade i Pejdo Po. Det sistnämnda fastnade här hemma, medan Johannas mamma ibland kallar henne för Pejdo och Johannas syster Niddi ofta säger Dejdan.

Så – älskade Po. Grattis på din dag.

Fotograf: Ejda Ögren

Ett par veckor in i New York-vistelsen fick Ejda en present av Tage. Utan att först konsultera mig slog han in min gamla iPhone 5 (som jag tagit med för att ha mitt svenska sim-kort i) i ett paket och gav till Ejda med hälsningen: Varsågod, nu har du en egen iPhone!

Det var inte riktigt läge att neka henne den efter det (hon älskar presenter), så vi införskaffade ett guldglittrigt skal som hon fick välja ut själv, och sedan var telefonen hennes. Därefter började hon ta bilder, och ta bilder, och ta bilder. Då telefonen snart är fem år gammal är bildkvaliteten inte den allra bästa och det var långtifrån alltid hon kom ihåg att först sätta fingret på skärmen där hon ville ha skärpa, men trots detta måste jag säga att jag ofta förvånades över hur flink hon var med kameran.

I dag åker vi hem till Sverige igen, flyget går strax före midnatt svensk tid, och jag tyckte att det kunde vara fint att runda av resan med att visa upp en del av hennes foton. Här har jag valt ut 25 stycken från hennes fotorulle som jag på olika sätt tycker blev fina. Hon är kreativ, den lilla envisa filuren.

Tage tisdag den 16 maj, i full språng längs vår gata Sterling Place, troligen är vi på väg mot tunnelbanan vid Franklin Avenue.
Tunnelbaneperrongen vid Atlantic Avenue/Barclay’s Center, måndag den 8 maj. Vi var rätt ofta vid det stora köpcentrumet här och handlade.
Jag i en tunnelbanevagn någonstans i New York på Norges nationaldag, onsdag den 17 maj. Har troligen precis konkat in sulkyn med Ejda i, och tar en chans att kolla telefonen innan vi rullar iväg och mobiltäckningen försvinner.
Korsningen Franklin Avenue/Saint John’s Place i väntan på grönt (eller rättare sagt vitt) ljus, vi är på väg mot tunnelbanan på Sveriges nationaldag, tisdag den 6 juni. Bagel Pub som skymtar till vänster frekventerade jag ett antal morgnar när jag skrev klar Virus 3. Rätt många av Ejdas foton är tagna från sulkyn jag ofta drog runt henne i, därav den låga vinkeln.
Ejda ser Tage bli insmord inför dagens utflykt, fredag den 2 juni.
Färdiginsmord och på jakt efter nya Pokémons en kvart senare.
Ungefär halvvägs in på resan upptäckte Ejda iPhonens frontkamera. Därefter blev det MÅNGA selfies.
Jag på dinern John’s Pancake Place i Montauk, där vi åt såväl lunch som frukost under vår tvådagarsvistelse i delstaten New Yorks östligaste lilla stad.
Tage väntar på en laddning chicken fingers på ett snabbmatställe i korsningen Nostrand Avenue/Atlantic Avenue, efter att han, jag och Ejda hängt i en lekpark vid Brooklyn’s Children Museum medan Johanna hade möte via Skype. Bortsett från pizza är chicken fingers, eller chicken nuggets som det väl oftare kallas i Sverige, den enda snabbmat våra barn äter. I ett land som är mer eller mindre byggt på hamburgare och strips gjorde det stundtals livet en smula krångligt. Inte ens det allestädes närvarande mac ‘n’ cheese gick det att lura i dem. Bilden tagen måndag 5 juni.
Ännu en väntan vid ett övergångsställe, vi är på väg från snabbmatstället på förra bilden. Den upphöjda järnvägen rakt fram är Long Island Rail Road, som vi tog ut till Montauk.
Jag och Tage poserar utanför entrén till FN:s generalförsamlingsbyggnad torsdag den 9 juni. Vi fick en guidad tur av vår kompis Jasmin som jobbar för den svenska FN-delegationen, och var inne såväl i säkerhetsrådets som generalförsamlingens stora salar. Rolig fotnot: Tröjan Tage bär fick han i present av Jasmin och vår kompis Jocke när Tage var fyra år. Den börjar bli lite kort i midjan.
Tage framför FN-skrapan, efter genomförd rundtur.
Senare samma dag. Ejda fångar Johanna i en möjligen spelat förvånad min.
Ejdas leksakslåda och bokhylla i sovrummet i lägenheten, ett rum hon direkt vid ankomst annekterade som sitt eget. Elsa-peruken har fått åka med från Vittangi, hon har även en Elsaklänning som hon gärna klär sig i och dansar till “Slå dig fri” i trädgården med.
När Ejda själv får välja: Frost-skor, Frost-strumpor, Frost-tajts, regnbågsklänning och rosa huvjacka. Hade hon HELT fått välja skulle nog huvisen ha varit lila, dock, men den är ett ärvt plagg från Tage.
Tunnelbanefärd med familjen Modlitba/Söderlund, som vi hängde en hel del med när de var i stan i maj. Särskilt Tage och Wim, som delar säte på bilden, blev fina polare. Bilden tagen onsdag 17 maj.
Tom Söderlund i vår trädgård, när vi bjöd hem familjen på Taco Friday. Bilden tagen fredag 19 maj.
Ännu en selfie, denna tagen nu i helgen, lördag den 10 juni, när vi promenerade runt i Brooklyn Heights och åt sen lunch på en diner. American pancakes så klart, när Ejda själv fick välja.
Samma tillfälle, men den här gången riktades kameran mot mig.
Johanna när vi åt middag på en trevlig italienare som jag tyvärr glömt namnet på. Den låg i alla fall på Franklin Avenue i vårt grannkvarter. Måndag den 22 maj var dagen, som jag vill minnas var lite regnig.
Tage med sin Pokémonmobil i högsta hugg igen, måndag den 8 maj. Han har lyckats levla upp rätt rejält här, det finns lite större utbud av Pokémons att fånga i New York jämfört med i Vittangi…
Ett konditori vi besökte i Williamsburg. Ejda höll på att få dåndimpen av den långa bakelsedisken, och tog i runda slängar på sig tio minuter att välja ut vad hon skulle ha. Måndag 29 maj.
När vi besökte den stora godisbutiken It’Sugar i Coney Island i fredags, den 9 juni, valde Ejdas till allas stora förvåning att INTE köpa godis, utan ett mjukisdjur som hon raskt döpte till Rainbow Diamond. De sista dagarna följde den med på alla turer. Här låter hon den posera på en parkbänk i Brooklyn Heights.
Ejda verkar här som vanligt ha lämnat frukosten i förtid, och ägnar sig i stället åt fotografi. Det här är en av de första dagarna då hon plåtade, bilden är från söndag 7 maj.
Okej, den här sista bilden har jag tagit, men jag ville visa hur hon har sett ut mest hela tiden. Här står vi och väntar på tunnelbanan för att åka ner till södra Brooklyn och gå Bounce U, ett sorts mecka för dem som gillar hoppborgar och allehanda uppblåsbara studsgrejer. Dagen var måndag 8 maj.

Vatten- och väderleksrapport

Tre dagar kvar. Eller, egentligen bara två, tisdagen blir en lång väntan på avfärd, flyget går klockan 17.20, men vi måste lämna lägenheten redan klockan 11. Med katt, vagn, ett antal resväskor samt två barn i släptåg lär det bli en härlig dag, särskilt med tanke på att väderprognosen säger +34 grader och åska.

Högtrycket har för övrigt lagt sig över staden redan nu. “Bara” 29 grader som mest i dag dock, en lördag som vi spenderat i lekparker som äntligen dragit igång sektionerna med vattenlek, som ända fram till nu varit stängda, trots temperaturer tidvis upp mot 30 även tidigare. Samma sak med New Yorks offentliga utomhuspooler, de öppnar samtliga för sommarsäsongen först den 29 juni, trots att även juni ofta brukar vara stekande på det där berömda New York-sättet när asfalten i smältdegeln bokstavligen smälter. Vet inte riktigt vilken orsaken till detta är.

Söndag i Dumbo

Vi åkte till Dumbo-området i söndags och gick först på Brooklyn Flea Market …
… där vi bland annat köpte My Little Pony-hästar …
… och sockervadd. Notera att detta är EN portion som barnen fick uppdelad på varsin pappersstrut. Namnet Dumbo är för den delen ungefär en lika krystat som de försök till nya områdesnamn som präglar Stockholm numera – Down Under Manhattan Bridge Overpass.
Därefter gick vi vidare ner mot vattnet för promenad längs kaj- eller strandpromenaden eller vad det nu kan tänkas heta.
Vädret låg runt 20 grader och var synnerligen behagligt i jämförelse med de 32-33 grader vi hade ett par dagar tidigare.
Finansdistriktets skyline på nedersta Manhattan. “Där är ju nya tvillingtornet!” utropar Ejda varje gång hon ser spiran på nya World Trade Center.
Den lokala ekonärbutiken på Franklin Avenue, åter hemma i Crown Heights. Tage orkade inte följa med in och jag förstår honom, kön tog hundra år.

Målrakan

Jag kan i princip lukta mig till slutet nu. 20 000 tecken kanske, i den bästa av världar blir jag färdig i morgon, sedan genomläsning, redigering, förhoppningsvis slutlig inlämning på onsdag, möjligen redan tisdag kväll. Då har jag fyra veckor New York kvar då jag kan vara hundra procent ledig, lagom tills den verkliga sommarvärmen sveper in, enligt prognoserna ska den göra det just på tisdag, och på onsdag har vi tänkt göra den första turen ner till stranden vid Coney Island.

Herre jösses vad fint.

Vi besökte för första gången sydligaste delen av Prospect Park i dag. Tio minuter efter att bilden togs började regnet ösa ner, men ett tjockt lövverk räddade oss galant under tiden skuren pågick.

Gasen och vi

Det blev lite oro i leden i dag när det ringde på dörren. Efter att först inte ha förstått vad det var, gick jag till grinden och hittade en Collection Notice, en representant från gasverket hade knackat på, och om inte räkningen på 1395 USD betalades omgående, skulle gasen till spisen stängas av.

Ett något nervöst mejl till vår uthyrare senare visade det sig vara husägarens huvudvärk, hen huserar en våning upp och där pågår just nu renovering, hela våningen är i princip utblåst. Vår gas påverkades dock inte, bedyrade vår värd som alltså hyr (och hyr ut) den lägenhet på bottenplan vi nu bor i.

Bara att hålla tummarna, antar jag. Vi har visserligen en utomhusgrill att falla tillbaka på, men att gå ut vid halv sju-tiden på morgonen och koka tevatten över öppen eld – njae…

Hackhosta, regnrusk och studs

Snart kommen tre veckor in på New York-vistelsen har jag ännu inte ens försökt ge mig ut och jogga någon gång. Först blev jag rejält förkyld, sedan piggnade jag till men började känna stress för boken och tyckte inte att jag kunde lägga dyrbar tid på något så onödigt som att springa omkring, och lagom till att jag äntligen tänkte ta språnget i går kröp sig en ny hosta på, som i dag har kulminerat till en riktig hack- och rosslingsfest i bröstet.

I övrigt har det varit rätt ruggigt väder ett par dagar, i fredags översvämningsregnade det och i dag när vi åkte in till Chinatown var det snålblåst, småregnigt och kylslaget i luften. Därtill blev det strömavbrott i tunnelbanan på vägen in, men som plåster på såren fick vi ta en alternativ linje in över Manhattan Bridge i stället för vår ordinarie som går i tunnel under East River, och det gillade såväl stora som små.

I morgon eftermiddag ska vi besöka en studsmattepark som man var tvungen att boka plats på i förväg, studsmattor var en av sakerna på Tages New York-lista. Det är Johanna som har bokat och jag har verkligen ingen aning om vad det kan tänkas innebära, men intressant lär det hur som helst bli.

iPadfrukost. Foto: Ejda Ögren

Leggad av polisen

En hemmadag där utflykten bestod i en promenad ner till den stora matbutiken ett par kilometer söderut längs Franklin Avenue, på vägen dit hittade vi en plånbok på gatan som en svenskättling hade tappat, om namnet på hans körkort talade sanning.

Vi visste sedan ett tidigare besök till samma affär att vi skulle gå förbi en polisstation längs vägen, och såg nästan lite fram emot att få kliva in där på studiebesök, men så passerade vi en stillastående patrullbil och lämnade in den där i stället. Polismannen vi talade med ville anteckna mina personuppgifter så att allt gick korrekt till, och när jag gav honom mitt körkort hade han stora problem med att förstå hur ett svenskt personnummer skulle tydas.

Det var samma sak i en affär förra helgen när jag fick visa leg då jag köpte öl, kvinnan i kassan fick hämta en kollega som skulle kunna dechiffrera, och när jag senare studerade mitt kvitto, där personuppgifterna de matat in i kassan stod angivna – såg jag att hon hade fått det till att jag var född i mars 1978 och inte februari 1975.

Nåväl, så länge de placerar mig på rätt sida om 21-årsstrecket så får jag väl vara nöjd.