I samband med att Storytel fyllde 20 år tidigare i år lät företagets grundare Jonas Tellander ge ut en bok om Storytels resa från start fram till i dag, som han till stora delar skrev själv. Han hörde dock även av sig till ett gäng olika människor som på ett eller annat sätt varit en del av resan, och frågade om de var intresserade att bidra med minnen och reflektioner som kunde passa att ha med i boken.
Jag var en av dem som fick frågan, och jag skrev en text som handlade om min syn på Storytel Original, och valda delar av den hamnade sedan i det kapitel som handlade just om Storytels satsning på eget material.
Men så här när julen står för dörren och folk kanske checkar ut från jobbet och får lite mer tid över till annat, tänkte jag att det kanske kunde vara av intresse att ta del av hela texten som jag skrev, och inte bara de delar som i lätt redigerad form hamnade i kapitlet. Så håll till godo!
——
Den 14 december 2015 fick jag ett mejl som skulle förändra mitt författarliv.
Hej Daniel!
Jag heter Anna Öqvist Ragnar och jobbar på Storytel/Storyside med ett nytt projekt vi precis har dragit igång. Vi kallar det, kanske lite fantasilöst, för Storytel Original. Det går ut på att författare skriver serier direkt för ljud.
Mejlet fortsatte med en kort presentation av det planerade projektet, följt av den avslutande frågan:
Är du intresserad av att vara med?
Därifrån gick det snabbt – när bollen väl var i rullning. Efter att det dröjt till mitten av januari innan vi hade ett inledande videomöte över Skype (ja, det här var länge sedan), skickade jag in de första kapitlen på en berättelse jag påbörjat något år tidigare men som kommit att bli liggande, där Stockholm en het sommardag drabbas av ett mycket kraftfullt virusutbrott. I början av februari fick jag svar – Anna och hennes kollega Bia Sigge hade läst, de gillade idén och inledningen jag skickat över, var jag villig att fortsätta skriva? Och just det ja, kom det som i en bisats, det hon inledningsvis sagt om att premiären för satsningen skulle ske under hösten 2016 hade ändrats – nu skulle konceptet presenteras redan i juni och de första titlarna rulla ut någon vecka senare. Skulle det bli ett problem?
Nej då, svarade jag, inte för något annat än min nattsömn.
När jag i dag nästan tio år senare tittar tillbaka på premiärmånaderna för Storytel Original sommaren 2016, är det tydligt att Anna, Bia och de andra som började jobba med ”SO” hade god fingertoppskänsla under uppstartsskedet. Ett flertal av de författare som var med från start – som jag, Jesper Ersgård, Anna Bågstam, Karin Janson och Leffe Grimwalker – tillhör dem som från och till under åren har fortsatt att skriva för SO, ett par av oss nästan som ett urverk med en bok i halvåret under en lång period (nu tittar jag på dig och mig, Jesper).
Vissa av oss hade gett ut böcker tidigare och andra var rena debutanter, men det går inte att förneka att det var som Storytel Original-författare vi på allvar kickade igång våra karriärer. Jag hade gett ut ett par romaner tidigare men aldrig varit i närheten av att kunna försörja mig på det skönlitterära skrivandet, men från sommaren 2016 när den första delen i min sju böcker långa Virus-svit gavs ut är det vad jag har gjort. Jag kan inte påstå att jag har blivit den mest framgångsrika eleven i klassen (nu tittar vi på dig, Leffe), men det har gått tillräckligt bra för att jag ska klara mig. Gott så.
En annan sak jag är stolt över är att Virus i det lilla utvecklades till ett universum redan flera år innan andra förlag började tänka i banor med spin-offs där originalförfattaren agerar som en sorts showrunner.
Kanske var jag och Anna lite för tidigt ute när vi skapade en ”Virus-bibel” och shoppade runt historien till andra Storytel-marknader, men det blev en spin-off i Nederländerna där författaren Chantal van Mierlo skrev serien Virus: Amsterdam, i vilken en av rollfigurerna från min originalserie fick leva vidare nere på kontinenten. I Indien valde de en annan strategi – författaren Niranjan Medhekar använde sig av min historia men adapterade den till indiska förhållanden, och vips sprang mina hjältar Amanda, Iris och Dano omkring i miljonstaden Pune utanför Mumbai och bar nu namnen Divya, Neha och Sachin i stället. Jag har till följd av Virus: Pune fortfarande ett antal indiska följare på Instagram, som antagligen aldrig har förstått ett smack av mitt helsvenska bildflöde.
Det ska erkännas att det inte alltid varit en dans på rosor att vara SO-författare. Att enbart ges ut i digital form, och dessutom bara finnas på en av ljudboksplattformarna (även om det är den största), har sina uppenbara begränsningar. Mer än en gång har jag gnisslat tänder åt att vi ofta förbises i det allmänna litteratursamtalet, enligt resonemanget att finns man inte i det traditionella kretsloppet, så finns man inte alls.
Det märkliga är att inte särskilt mycket har hänt på den fronten trots att det gått ett decennium sedan jag fick det där första mejlet från Anna. Trots den dominans som ljudboken har i Sverige inom de breda genrerna, utgår fortfarande det mediala litteratursamtalet från den tryckta boken.
Men okej – ibland har vi Storytel Original-författare faktiskt existerat – som ett problem. I dag får AI sägas betraktas som det stora hotet mot författarskrået (med debatten om hybridförlagens existensberättigande samt ersättningen på ljudboksområdet på en delad andraplats), men det var inte så länge sedan som även Storytel Original-satsningen som sådan rankades som ett av litteraturens stora hot. I de ljudboksdebatter som med jämna mellanrum rasat på landets kultursidor har SO ofta fått tjänstgöra som sinnebilden för en ny, undermålig, löpande band-producerad dussin-”litteratur”.
Värst var det runt åren 2018-2019, då Författarförbundet i debattartiklar i Dagens Nyheter kunde beskriva Storytel Original-författare som rena uppdragsskrivare utan ”kontroll över vare sig genre, omfång, stil, berättelse eller persongalleri”, som avsagt sig hela sin upphovsrätt ”för en mycket liten summa, utan att förstå innebörden av det”.
För att citera mig själv i det debattsvar jag skrev i DN någon vecka senare: ”Ursäkta? Finns det fängelsehålor i Storytels källare jag inte sett där livegna kollegor fjättrats vid skrivmaskiner?”
Nåväl, många timmar ljudböcker har strömmats likt vatten under broarna sedan dess, och Författarförbundet resonerar i dag om de här frågorna på ett i mitt tycke mer sansat och ärligare sätt.
Men om jag får stanna vid kritiken mot Storytel Original som fanns de tidiga åren, ska jag erkänna att även jag tvekade innan jag skrev på avtalsförslaget jag blev tillsänd. Det var det där med att Storytel skulle få upphovsrätten till mina verk som skavde. Samtidigt erbjöd de ett betydligt högre förskott än vad jag varit van vid, och lika viktigt – jag fick fakturera förskottet löpande medan jag skrev, i stället för att få betalt först när manuset lämnats in, vilket då var kutym. Jag jobbade vid den här tiden som frilansjournalist, och skulle för första gången inte behöva ha en buffert ihopsparad för att ha råd att frigöra ett antal månader i schemat som enbart skulle vikas åt författandet.
Det var detaljen som fick mig att våga språnget. Jag skrev på, och har inte haft orsak att ångra mig.
Fast det är klart, det jag skrev i ett blogginlägg i december 2016 några veckor innan den andra boken i Virus-serien skulle ges ut gäller fortfarande: ”Skulle någon vilja göra actiondockor av mina Virus-hjältar Amanda och Iris, så är det Storytel som får kosingen från leksakstillverkaren, inte jag.”
Än har inget leksaksföretag ringt. Men om det skulle ske, kan jag kanske åtminstone få en extra brödtilldelning när jag sitter i min fängelsehåla i Storytel-källaren och skriver?
——
I pappersform verkar inte boken gå att köpa vad jag kan se (den delades ut till alla deltagare på den numera smått berömda 20-årsfesten ute i Bredäng), däremot finns ljudboksversionen – inläst av Jonas Tellander själv – tillgänglig för lyssning såväl hos Storytel som Bookbeat och Nextory. Den har även recenserats i Aftonbladet och Dagens Nyheter – rätt ljummet, ska medges – men i Förlagspodden fick den däremot en väldigt positiv recension. Själv tycker jag att det är en i stora delar väldigt intressant bok, som är väl värd timmarna den tar att läsa (eller lyssna på).
För precis som Kristoffer Lind är inne på i sin recension i Förlagspodden, så tycker jag att den ger en oväntat ärlig och öppen inblick om hur det gick till när en startup vände upp och ner på den svenska bokbranschen. Och det är faktiskt en historia som är väl värd att ta del av.
