Krönika: Ingen vill lägga ned bibliotek, ändå sker det

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 5 maj.

———

Nu varnas det om bibliotekens framtid igen. I en stor granskning som tidningen Vi låtit göra syns det svart på vitt: Mellan åren 1998 och 2020 har 435 bibliotek lagts ned i Sverige, vilket översatt till procentsiffror betyder en minskning på över 25 procent. Detta får så klart effekter i hur utlåningen av böcker ser ut – den har under samma period minskat ännu mer än antalet bibliotek, från 80 miljoner årliga utlån i slutet av 90-talet till 50 miljoner i nutid, ett tapp på över 30 procent.

Den här mörka bilden är egentligen inte ny, jag skrev en krönika här så sent som i november i fjol om den årliga offentliga biblioteksstatistiken där liknande slutsatser kunde dras. Men även om de stora mönstren i den negativa utvecklingen varit känd sedan länge, så är Vi:s granskning ändå viktig, för den går ner på detaljnivå, och visar på minst sagt stora skillnader mellan hur kommuner i landet satsar på sin biblioteksverksamhet.

I Strömsund till exempel, som ju gränsar till Västerbottens län i sydväst, lade kommunen år 2020 bara 229 kronor per invånare på biblioteksverksamhet, vilket var näst minst i Sverige (västgötska Mullsjö var allra sämst med 218 kronor per invånare). Samtidigt lade Umeå kommun 741 kronor per person på biblioteken, vilket var femte mest i landet. Men Umeå blev trots detta inte ens bäst i länet, den titeln gick i stället till Malå kommun, som med sina 798 kronor per invånare satsade näst mest på sitt bibliotek i hela Sverige. I Malå lade alltså politikerna nästan 3,5 gånger så mycket pengar på biblioteket som politikerna i Strömsund.

Samtidigt kan man så klart vrida och vända på statistik lite hur man vill. Att biblioteken överlag tappar mark i Sverige är otvetydigt, men att enbart stirra på pengasummor kan bli missvisande – i vissa kommuner kanske biblioteken huserar i dyra lokaler och tvingas lägga en stor del av sin peng på hyror, medan andra som har billigare lokaler kan låta pengarna gå till bibliotekarier, inköp av böcker och författarkvällar, exempelvis. Siffrorna visar ensamma inte hela verkligheten.

En sak som tidningen Vi inte har tagit fram någon statistik för är hur många invånare som varje bibliotek förväntas sörja för – tillgänglighet är ju en oerhört viktig faktor i det här sammanhanget. En snabb egen granskning ger här vid handen att Strömsund, trots de magra anslagen, har fem bibliotek i kommunen. Totalt har de 11500 invånare, vilket ger att varje bibliotek servar runt 2300 personer. I Umeå kommun bor 131000 människor och det finns elva kommunala bibliotek, vilket utslaget ger att varje bibliotek ansvarar för runt 12000 personer.

Det här är så klart också ett sätt att räkna som inte blir helt rättvisande eftersom saker som avstånd, öppettider och tillgång till bokbuss även bör vägas in (detta finns i Umeå kommun, men inte i Strömsund), men jag tror ni förstår vart jag vill komma – man kan inte enbart peka på siffror i en tabell och säga kolla vad bra vi är.

Oavsett vad – för alla som värnar om biblioteken går utvecklingen otvetydigt åt fel håll. Och det kanske mest tragikomiska är att det sker trots att ingen egentligen verkar vilja ha den här utvecklingen. I Vi:s artikel summeras det hela bra i ett par citat av Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll: ”Det är ungefär som med klimatfrågan – alla är överens om att klimatet måste räddas men sen fortsätter man att skövla skogen.” Och så lite senare: ”Det är bedrövligt, och fascinerande med tanke på att det inte finns ett enda politiskt parti som säger att man ska lägga ned bibliotek.”

Nej, men ändå sker det. Kanske är Karin Linder, som är generalsekreterare på Svensk biblioteksförening, den som i artikeln sätter fingret på problemet:
”Hyvlandet i budgetar med ständiga effektiviseringskrav är den stora faran för biblioteken. Det är ett smygsätt att till slut effektivisera bort all kostnadskrävande verksamhet.”

Vi hyvlar och hyvlar och hyvlar i effektiviseringens namn, och till sist finns inget kvar. Börjar det inte bli dags att vi på allvar säger stopp snart?

Nära gränsen – nu också som pappersbok

Det har inte enbart varit premiär för min andra Nära gränsen-bok på sistone, utan nu har även den första boken kommit ut i pappersform! Nära gränsen – Gisslan (som den heter inklusive undertitel) finns till försäljning nu, här är den hos Bokus. Riktigt fin är den också!

Här har all info som kan behövas:

——

Nära gränsen – Gisslan

Det är marknadshelg i midnattssolens Pajala i Tornedalen. Lisa Korhonen har för första gången sedan hon förlorade vårdnaden om sin son fått möjlighet att tillbringa tid ensam med honom. Inget får gå fel, hon måste visa att hon ordnat upp sitt liv. När hon kallas in akut till sitt arbete på Puben, marknadsfestens stökiga mittpunkt, tar hon sonen med sig, ovillig att släppa honom ur sikte. Samtidigt har maskerade rånare sprängt traktens enda bankomat och rör sig mot festområdet. När deras vägar korsas startar en händelsekedja som spinner bortom all kontroll. Snart är Lisas barn taget som gisslan och hon själv huvudperson i en internationell gränskonflikt. Och för varje timme som går blir insatserna högre.

Nära gränsen är en nervkittlande thriller i norrbottnisk glesbygd där gränsen för vad en människa förmår ständigt förflyttas.

Nära gränsen gavs först ut som Storytels officiella sommarföljetong 2019 uppdelad i 31 avsnitt, men sammanfogades senare till en vanlig ljudbok. Till pappersutgåvan har författaren tajtat till berättelsen ytterligare och delat upp den i fler kapitel, för att höja tempot än mer.

Nära gränsen – Gisslan
ISBN: 9789152135037
Förlag: Storytel Publishing
Sidantal: 322
Format: mjukband

——

Kul, tycker jag! Omslaget kommer verkligen till sin rätt i stort format.

Och just det ja – bor man i landets nordligaste femtedel (det vill säga i Norrbottens län) kan man för närvarande köpa den ännu billigare än hos nätbokhandlarna om man är abonnent på Norrländska Socialdemokraten, Norrbottens-Kuriren eller Piteå-Tidningen, den kostar 179 kronor för prenumeranter i shopen hos NSD Mera, Kuriren Mera samt PT Mera. Kul det också!

Jaja, i dessa digitala tider kan man så klart vara abonnent på dessa tidningar även söder om länsgränsen, men ni fattar vad jag menar.

Tisdagen efter midsommar = Virus-dagen

I dag är det Virus-dagen, kom jag just på! Datumet stämmer inte (det gör det dock 2022 igen om jag tänkt rätt) men tisdagen efter midsommarhelgen är den dag då berättelsen i Virus tar sin explosiva början och civilisationen brakar ihop i en pandemi olik någon annan som världen skådat, tack och lov.

Rent faktiskt tar handlingen sin början tisdag 28 juni 2016. Datumet nämns dock aldrig i berättelsen, däremot att det är tisdag morgon efter midsommar när allt faller samman runt Amanda, Iris, Sigrid och Dano. Tanken var ursprungligen att första säsongen skulle ges ut på exakt det datumet, men det hanns tyvärr inte riktigt med. Först två veckor senare, tisdag 12 juli 2016, publicerades den. Det har alltid grämt mig en aning, jag gillar synkronisering.

Hittills har Virus givits ut på sju språk – finska, turkiska, arabiska, spanska, italienska och ryska (plus svenska då). Snart kommer också det åttonde, när de två första böckerna även ges ut på engelska (men nej, det betyder mig veterligen inte att Storytel är på väg att lansera i USA eller Storbritannien, tyvärr). Nästa år kommer även spinofferna Virus: Amsterdam samt Virus: Pune, där en nederländsk respektive indisk författare gör helt egna Virus-tolkningar med mig som någon sorts kreativ showrunner.

Nåväl, nog med självskryt. Happy Virus-dag på er. Tänk vad fint det hade varit om det här med pandemier förblivit fiktion.