Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren tisdag 25 november.
——
Det är som det brukar sägas – Augustpriset är ett enkelt spel med arton kandidater, och efter en månadslång nomineringsfas vinner Bonnierförlagen.
Äh, det där var en ganska blek parafras av det berömda citatet av fotbollsikonen Gary Lineker som ju handlar om 22 spelare, 90 minuter fotboll och att tyskarna i slutänden alltid vinner – oavsett om de stod på planen eller ej.
Men för oss som gillar att bevaka bokbranschen är det litegrann så det ofta känns. Och vi kommer från ett fjolår då Augustprisets nomineringar i den skönlitterära klassen blev rejält debatterade (bland annat av mig) efter att fem av sex titlar som valdes ut kom från Bonnierförlag – och en av dessa fem sedan vann genom Tony Samuelssons Kungen av Nostratien.
I år var nomineringarna i den skönlitterära kategorin jämnare fördelade – två Bonniertitlar, två från Ordfront/Galago och en vardera till Polaris och Ellerströms. När kuvertet väl sprättats blev det dock som efter 90 minuter fotboll – Lina Wolffs Liken vi begravde på Albert Bonniers förlag tog hem det.
Jag menar inte att valet i sig var orättvist. Lina Wolffs senaste roman är toppen och därtill just den sortens titel som bokhandeln vill se tilldelas Augustpriset – en bok som är välbalanserad mellan det litterära och tillgängliga, och samtidigt som den berättar en mörk historia med klangbotten i det hemska Helénmordet i Hörby 1989 också lyckas vara underhållande och dråplig. Jag var själv väldigt förtjust under läsningen (och lyssningen, jag växlade mellan att läsa och lyssna som ljudbok, inläsningen av Sissela Benn är riktigt fin).
Därtill är det en volym som med sina knappa 300 sidor är perfekt för julhandeln – inte så tunn att det känns som att man inte får valuta för pengarna, men heller inte så övermäktig att folk vänder i dörren av blotta tjockleken, vilket kunde ha blivit fallet om den 776 sidor långa Artens överlevnad av Lydia Sandgren plockat hem statyetten.
Så jo, Lina Wolff förtjänar absolut priset, det är inte där min kritik ligger. Problemet finns på makronivå. I fjol när jag skrev om det här strax före det årets gala konstaterade jag att Bonnierförlagen då var på väg mot att vinna det sjätte av de tio senaste skönlitterära Augustprisen. Med årets triumf är de nu uppe på sju av elva. Det är 65 procent av statyetterna från 2015 fram till nu.
Och som jag skrev redan då – författare är inte dumma i huvudet, klart att en del som i dag ges ut på andra förlag kommer att söka sig till förlagshuset där chansen att nomineras och vinna är som störst. Framgång föder ytterligare framgång och vi får allt fler ägg i samma korg, en rörelse som för den delen har fortsatt vara synlig under året som gått.
Så vad kan man då göra? Egentligen kanske inte så mycket mer än att påvisa hur situationen ser ut, och peka på att det faktiskt finns andra förlag också. Och även om den starkaste strålkastaren till sist hamnade på det största förlaget, så var det kul att se spridningen i årets nomineringar. Att fristående Ordfront och syskonförlaget Galago skrapade ihop fyra av de totalt arton nomineringarna var en skräll (och de vann i barn- och ungdomsklassen genom Fabian Göranssons Klara – Tvättbjörnarnas stad). Dessutom fick Ellerströms sin första nominering någonsin genom Isabella Nilssons Tomhet och ömhet, vilket jag personligen tyckte var glädjande eftersom jag i fjol påtalade det märkliga i att det skånska kvalitetsförlaget aldrig uppmärksammats i Augustsammanhang trots över 35 år i branschen. Plötsligt händer det.
Men det roligaste med årets Augustgala var ju trots allt att få se Umeås litterära stjärntrio Erik Jonsson, Elenor Nordström och Patrik Tornéus uppe på scenen när Littfest fick ta emot Förläggareföreningens hederspris. För är det något som Littfest med sina utsålda festivaler år efter år har lyckats visa betydligt bättre än Augustpriset någonsin gjort, så är det ju att det smala och litterärt intressanta också kan locka brett.
Så grattis till priset Littfest, och grattis till Umeå som får ha er!
