Hej då pappers-DN

Så hade vi den sista helgen med pappers-DN, och den avslutades som de alltid gör här uppe, genom att tidningen inte kom.

Nu är det egentligen inte Dagens Nyheters fel – i och med att de lokala tidningarna Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren inte ges ut på söndagar, finns därför ingen tidningsdistribution på söndagar. Söndags-DN kommer med måndagstidningen.

Men nu är det alltså slut. Jag tror att jag har varit pappersprenumerant på DN ända sedan jag flyttade till Uppsala hösten 1995, möjligen med något uppehåll i samband med någon flytt och under året i Berlin var den på uppehåll i fysisk form, men i övrigt har vi följt varandra genom halva livet.

Jag hade egentligen gärna fortsatt. Men en prenumeration på DN här uppe kostar numera 660 kronor i månaden, och det är helt enkelt inte värt det längre, särskilt inte eftersom de varje gång priset höjts har skickats ut ett mejl där det motiverats med någon floskelmening i stil med Vi jobbar ständigt med att höja kvaliteten på vår produkt och därför kommer vi med start från … och så vidare. Vad den där kvalitetshöjningen består i har dock varit svårare att se.

I ärlighetens namn har vi det senaste året “bara” betalat 362 kronor per månad, eftersom jag i ett försök att sänka månadskostnaden gick ner på en weekendprenumeration. Det innebar visserligen nästan en halvering av kostnaden, men samtidigt fick vi bara tidningen på rätt dag två dagar i veckan i stället för sex – söndagstidningen får vi ju som sagt på måndagen – så det har i ärlighetens namn känts en smula meningslöst.

Jag kommer att behålla en digital prenumeration, och läser också pappersvarianten som pdf säkert fyra dagar i veckan redan nu, så någon större skillnad i hur jag tar till mig DN kommer inte detta att innebära i praktiken.

Men visst är det ändå något som går förlorat. Säga vad man vill om internet, men en direkthet försvinner när papperstidningen inte ligger där på köksbordet, och man i brist på tid åtminstone snabbt kan bläddra sig igenom DN:s A-del och få sig en överblick och sammanfattning och kanske fastna vid något man inte förväntade sig. Nyhetsläsning på nätet fungerar inte så, vem klickar sig exempelvis fram till och går igenom rubrikerna på en notisspalt där? Hur användarvänlig man än gör en nättjänst är det svårt att trumfa enkelheten i att förstrött dra till sig DN:s kulturdel och börja bläddra. En fysisk tidning på ett bord uppmanar till att bli läst bara genom sin existens, en app i en iPhone eller iPad gör inte det.

Ett ytterligare skäl att pappersupplagan av DN inte är så lockande här uppe är så klart den tidiga trycktiden. Ibland väljer jag aktivt den digitala pdf-upplagan i DN:s app även när papperstidningen ligger bredvid mig, om jag vet med mig att det finns stora nyhetshändelser jag vill läsa om som fortgått under kvällen efter att landsortsupplagan gått till tryck. Sportdelen läser jag i princip aldrig på papper här, den består nästan uteslutande av införartiklar i stället för de resultatartiklar som de senare upplagorna hinner få med.

Så bye bye pappers-DN, we had a good run och det smärtar mig helt ärligt rätt mycket att ta det här steget. Men 660 kronor per månad för att få en fullgod produkt – nej, det är för mycket.

En tur till brevlådan om morgnarna blir det dock fortfarande, prenumerationen på NSD behåller vi. De 252 kronor vi lägger på den i månaden känns i sammanhanget nästan gratis.

Virus 2 är klar!

Eller – jag hoppas att Virus 2 är klar i alla fall, jag skickade i alla fall in den till Storytel i fredags. Att påstå att det blev svettigt i slutet är en underdrift, jösses vad jag slet de sista två, tre veckorna. Må jag aldrig vara så seg upp ur startblocken igen.

För i ärlighetens namn borde det inte ha behövt bli så stressigt som det i slutändan blev. Visserligen var tidsschemat redan från start tajt – men det berodde främst på att jag beslutade mig för att ha semester ordentligt innan jag började, och sedan när jag väl drog igång den 1 augusti nådde jag till en början sällan upp till mitt uppsatta mål om 10 000 tecken per arbetsdag. Följden blev att jag till slut blev tvungen att dels förhandla till mig några extra skrivveckor samt skriva betydligt mer än tänkt vissa dagar – några gånger blev det 17 000, och den allra sista dagen när säcken skulle knytas ihop skrev jag över 22 000 tecken.

Jag var ganska mör i skallen efter det.

524 669 tecken blev det till sist, och från måndag den 1 augusti till fredag den 18 november hann det passera 80 arbetsdagar. Det ger cirka 6250 tecken per dag.

Inför framtiden – för jo, det lutar kraftigt åt en tredje Virus-säsong också, får jag nog anpassa schemat redan från start så att det räcker att jag skriver någonstans uppåt 7000 tecken/dag, och sedan väljer att se de dagar när inspirationen flödar och orden sprutar ur mig som ren bonus.

Nu ska jag ta tag i de 2638 andra saker som blivit liggande de här veckorna…

———

UPPDATERING: Utgivningsdatumet är nu satt till 3 januari.

Förlag masslånade sina egna e-böcker

Intressant bedrägeri som Boktugg och Sydsvenskan skriver om i dag – ett litet familjeförlag i Skåne har satt i system att låna sina egna e-böcker i stora mängder för att komma åt e-boksersättningen som biblioteken betalar ut. E-bokslån är extremt mycket mer lukrativa för förlagen än traditionella pappersbokslån, och här har det rört sig om 30 kronor per lån som biblioteken betalat ut, varav den största delen gått direkt tillbaka till förlaget (en mindre del har hamnat hos distributören Axiell Media, som Elib bytt namn till sedan en tid tillbaka).

Flera bibliotek i Skåne har nu helt stoppat utlåningen av e-böcker, för att få kontroll över situationen.

Jag sitter alldeles för djupt nere i min Virus-deadline för att skriva någon långrandig analys, men oavsett vad man anser om e-böcker som sådana är det tydligt att vi fortfarande är långt ifrån att hitta en vettig lösning på hur man ska hantera det i grunden omöjliga att låna ut digitala filer.

Järtecken

Jag borde ha förstått vartåt det barkade hän redan när Ejda utan förståelig orsak bökade runt drygt en timme längre än vanligt vid läggningen i går kväll. Men jag förstod inte ens när vi någon timme senare nådde säsongens hittills lägsta temperatur med -21 grader.

Jag följde valet nästan uteslutande på CNN, växlade över några gånger till BBC News och ABC News men jag får erkänna att jag fann det bombastiska anslaget hos CNN tilldragande, dramatiken i deras vinjetter och det eviga upprepandet att det var historia som skrevs den här kvällen, oavsett vilken utgången skulle bli.

Framåt klockan halv tre på morgonen började jag känna mig illa till mods, och en knapp timme senare orkade jag inte se mer. Jag gick upp och lade mig bredvid Tage, gömde mig under täcket för att han inte skulle vakna av skenet från min mobil – han är extremt lättväckt under gryningstimmarna – och följde New York Times liveuppdateringsflöde tills det var dags att gå upp. Jag tror jag sov en orolig knapp timme någonstans där i mitten under täcket också, när hoppet i princip redan var ute.

USA klarade inte av att välja en av de politiskt mest erfarna kandidaterna någonsin – hon var ju kvinna. Bättre då att välja en man med total avsaknad av erfarenhet, men som däremot visat sig besitta närmast oändliga mängder negativa karaktärsdrag.

Folket ville i det här valet främst ha change, enligt CNN:s exit polls. Ja, nog lär vi få rejält av den varan de närmaste åren.

Egentligen vill jag för den delen inte peka finger åt USA, vi som mänskligt kollektiv är inte bättre någon annanstans – vi har sett samma sjuka tidigare i år med Brexit, det lär ske igen nästa år i Frankrike med Marine Le Pen och året därpå med Sverigedemokraterna här hemma.

Människor vill klänga sig fast vid hatpropaganda och förenklade skrämselbilder, och tyvärr går det väl inte att komma ifrån att internet är en viktig faktor i att det här har blivit möjligt. Det bästa redskapet som någonsin uppfunnits för informationsspridning och faktainhämtning har blivit desinformationens och faktaförvanskningens bästa vän.

Och det gör ont att inse.

Kallt och bart

Det ryktas att ni har fått vinter söderut. Här i nordligaste norr har vi ännu i princip barmark, om inte ett två centimeter tjockt pudertäcke ska räknas som snö.

Dock har vi rätt kallt, i lördags kväll kröp kvicksilvret ner till -16 och jag tvingades bomma igen Karlssons kattlucka för säsongen, kylan den orsakade i källaren blev ohanterbar. Nu acklimatiserar han sig för vinterliv genom att låtsasjaga dammtussar och vira in sig i hallmattan i stället för att jaga näbbmöss under förrådshuset.

img_0005

Den frågeteckensblinkande dokumentmappen

Jag har en dokumentmapp på min dator där jag har sparat allt jag har skrivit i skönlitterär och journalistisk form sedan 1999. En hel del äldre filer finns sparade också, däribland ett par mappar med mina tidiga romanförsök från åren 1993-1994 och de kärleksnoveller jag startade min litterära bana med för Mitt Livs Novell som jag skrev på min första PC, en grå burk som körde MS-DOS från andra halvan av 1980-talet utan hårddisk där allt sparades på sladdriga 5,25-tums floppydiskar. Jag har för mig att jag skrev i Wordstar.

Alla dessa filer sparar jag sedan sju, åtta år tillbaka i min Dropbox-mapp. För mina textfiler är i ärlighetens namn det enda, bortsett från mitt bildbibliotek, som jag genuint bryr mig om på min dator. Eftersom jag därtill dagligdags använder mig av flera datorer är Dropbox funktionalitet där jag alltid ges full lokal tillgång till alla filer på samtliga datorer guld värt. På sätt och vis kan man väl säga att min Dropbox-mapp är viktigare än datorerna i sig. De må komma och gå, men min Dropbox-mapp bestå.

Men den fyller ju bara sin livsnödvändiga funktion så länge den används.

Detta fick jag bittert erfara i går. Jag hade fått tillbaka ett dokument på mejlen från min redaktör där hon hade gått igenom två avsnitt av Virus 2, fullproppat med korrigeringar och kommentarer, som jag ägnade hela dagen åt samtidigt som jag med varierande framgång underhöll Ejda, som var ledig ety dagis hade planeringsdag.

Utan att egentligen tänka på det valde jag bara att spara ner dokumentet som en mejlbilaga och tänkte inte mer på det, jag öppnade filen och började jobba, sparade då och då så där som man gör, och kände när arbetsdagen led mot sitt slut att jag ändå hade hunnit med rätt mycket, givet omständigheterna.

Framåt kvällen lämpade jag av kidsen hos mommon och moppan och styrde bilen söderut till Gällivare, där jag skulle hämta upp Johanna från tåget. Vis av tidigare erfarenhet av dessa turer anade jag att tåget skulle bli försenat, och när de programenligt blev stående i Murjek var jag således förberedd – jag hade tagit med mig datorn och slog mig ned på Frasses ute vid Coop Forum (det vimlar inte direkt av kvällsöppna fik i Gällivare) för en bonusjobbtimme.

Trodde jag ja.

Den som någonsin startat upp en Mac och mötts av frågeteckensfilmappen, känner igen känslan. Hårddiskfel. Någon gång ibland finns en räddning, men allra oftast är det adios amigo.

Och så var fallet denna gång, med besked.

Och filen jag jobbat med hela dagen? Den låg i min Hämtade filer-mapp, som inte berörs av Dropbox-synkningen. Att jag plikttroget hade tryck bulle-s för att spara stup i kvarten hjälpte föga: Adios amigo.

Jaja, jag vet att en dags arbete inte är särskilt mycket att hänga i julgranen i sådana här sammanhang – datorkrascher har utplånat människors hela bildbibliotek, färdiga romaner, et cetera et cetera.

Men ändå. Jag blev less. Och en hårddisk och ett antal timmar fattigare.