Virus 2 och topplistan – den som gapar efter mycket

Jag flög för nära solen och brände mig. I går tisdag, dagen då Virus 2 för första gången hade en full vecka att tillgå på Storytels topplista (som baserar sig på de senaste sju dagarnas lyssningar), klättrade första avsnittet tre placeringar och tog sig förbi bland annat paret Keplers senaste deckare Kaninjägaren, och landade på fjärde plats. Och eftersom minnesgoda bloggläsare minns att Virus, eller Virus 1 som den väl nu bör kallas, peakade på plats sex förra sommaren, drog jag till med ett rejält Yeees! här hemma i fåtöljen i går förmiddag.

Jag borde så klart ha bloggat direkt. Men så studerade jag listan, och upptäckte att nio delar av tio låg på topp 20, men att sista delen nesligt nog ännu inte tagit sig längre upp än till plats 23. Och eftersom första säsongen peakade först dag nio efter utgivningen, och vi ännu bara befann oss på dag sju, tänkte jag att … äh, låt oss chansa och hoppas på det bästa.

Och resten är tyvärr historia.

Storytels topp 5 i går. Dock inte i dag…

I dag ligger första avsnittet av Virus 2 åter på sjunde plats, något jag väl egentligen borde ha kunnat räkna ut. Första säsongen var serien ett oskrivet kort, och det tog säkert några dagar innan publiken strömmade till. Nu inträffade med all säkerhet den största enskilda lyssningsdagen redan på släppdagen, eftersom en hel del Storytelabonnenter febrigt inväntade utgivningen (det gjorde de faktiskt, vågar jag påstå helt oblygt). I dag onsdag räknas inte den dagen med på topplistan längre, och då dalade den lite.

Men! En tröst i all bedrövelse är att tionde delen faktiskt tog sig i kragen och klättrade tre placeringar! Så denna onsdag ser Storytels topp 20 ut så här:

1. Tryggare kan ingen vara av Dag Öhrlund
2. Kaninen som så gärna ville somna av Carl-Johan Forssén Ehrlin
3. Toner i natten av Jojo Moyes
4. Kaninjägaren av Lars Kepler
5. I bunkerläkarens våld av Isabel Eriksson
6. Prästens lilla flicka av Susan Casserfelt
7. Virus 2 del 1 av Daniel Åberg
8. Virus 2 del 2 av Daniel Åberg
9. Virus 2 del 3 av Daniel Åberg
10. Virus 2 del 4 av Daniel Åberg
11. Virus 2 del 5 av Daniel Åberg
12. Där inga ögon ser av Dag Öhrlund
13. Virus 2 del 6 av Daniel Åberg
14. I en mörk skog av Ruth Ware
15. Virus 2 del 7 av Daniel Åberg
16. Virus 2 del 8 av Daniel Åberg
17. En bror att dö för av Roslund & Thunberg
18. Virus 2 del 9 av Daniel Åberg
19. In i värmen av Margit Sandemo
20. Virus 2 del 10 av Daniel Åberg

Och det får jag väl ändå vara rätt så jäkla nöjd med, eller hur?

Smittan är lös igen – Virus 2 släppt i dag

Dagen är kommen! I morse släpptes viruset åter löst hos Storytel, då Virus 2 landade i appen. Jag laddade raskt ner de tio delarna till min mobil, och har nu börjat lyssna, jag har hunnit en bit in i avsnitt två. Det är en underlig – men fin! – upplevelse att höra det man själv skrivit dramatiseras av en skådespelare. Kanske inte lika udda som att se det filmatiserat på en bioduk eller tv-skärm, men hey – en sak i taget.

Hur som helst, jag är väldigt nöjd. Första avsnittet är lite lugnare i tempot, men sedan drar det iväg och pulsen blir hög närmast oavbrutet fram till slutet. Storytel har skrivit på sin Facebooksida att de som lyssnar på säsong två får svar på alla frågor – och även om det nog är en lätt överdrift så tror jag att de som kände sig en smula frustrerade över hur abrupt första säsongen avslutades kommer att bli nöjda, en hel del trådar knyts ihop och slutet den här gången är betydligt mer avrundande än mitt i språnget (även om andra säsongen faktiskt avslutas med … hm, just ett språng). Men det är en annan historia.

Nu gäller det bara att skriva säsong tre. “Bara”.

Virus 2 framskjuten till 24 januari

I dag var ju den tänkta utgivningsdagen för Virus 2, men den som glad i hågen i dag gått in i Storytels app har mötts av ett nedslående besked, de senaste dagarna har datumet för utgivningen flyttats fram tre veckor i tiden, och inträffar nu först 24 januari.

Ja, det är lite surt tycker även jag, men tydligen behövdes längre tid än planerat för efterbearbetning och korrlyssning än vad de först trott. Först talades det om blott en veckas uppskjutning, men nu i dag fick jag veta att nej, bättre att använda både hängslen och livrem och bestämma tisdag 24 januari i stället. Och eftersom även jag så klart helst ser att det blir så bra som möjligt, så biter jag ihop och väntar.

Hoppas ni som längtat efter fortsättningen håller med!

Och som en bonus för er som väntar bjuder jag nedan på den rykande färska baksidestexten. Men hör ni – har ni inte lyssnat/läst första säsongen ännu men har tänkt göra det, SLUTA LÄSA DÅ BESKRIVNINGEN INNEHÅLLER SPOILERS:

––––––

Ett dödligt, mycket aggressivt och luftburet virus har ödelagt civilisationen. Mitt i förödelsen står några få immuna. Men att ha överlevt apokalypsen är ingen välsignelse – snarare är det nu helvetet börjar.

Amanda, Iris, Sigrid och Dano ville bara få läka sina sår. Men en osmittad, kraftigt beväpnad milis iförda gasmasker och med en idé om att immuna barn är nyckeln till ett botemedel ville annorlunda. Nu är sexåriga Sigrid kidnappad och mörkret faller. Kan de inte hitta milisens gömställe före morgonen kommer Iris dotter att dö som försökskanin.

Utrustad med endast en polisbatong och ett fälgkors inleds en räddningsaktion. Men den desperata planen har en mörk baksida, och i takt med att dödstalen stiger måste frågan ställas: Hur långt är det moraliskt försvarbart att gå för att rädda den du älskar?

I Virus 2 skruvas insatserna upp. Samhället må ha gått under, men än finns mycket att förlora.

Falluckan

Jag både längtar och bävar inför att börja skriva på säsong tre av Virus. Egentligen finns det inget som hindrar mig från att börja direkt, efter i dag har jag förhoppningsvis jobbat undan de artiklar jag har oskrivna som i nuläget går att göra och jag har tänkt arbeta båda de kommande klämveckorna någorlunda på heltid, men jag är inte där rent mentalt ännu känner jag. Plus att jag nog gärna vill lyssna igenom säsong två först innan jag påbörjar skrivandet, för att hamna i rätt sinnesstämning. Men samtidigt kliar det i fingrarna – jag vill framåt!

Men vari ligger min bävan då? Ja, jo, sanningen är väl den att jag inte riktigt kommit underfund med hur jag ska gå vidare från den cliffhanger som avslutar säsong två ännu. Inte så att jag famlar i blindo, men jag har bara inte riktigt bestämt mig för vilken fot jag ska stå på ännu. Och det måste jag nog ha innan jag tutar och kör.

En del som kommenterat på sista avsnittet för första säsongen hos Storytel har uttryckt frustation över hur säsong ett slutade – mitt i ett dramatiskt skede utan att någon direkt avrundning erbjöds. Säsong två är mer traditionell på sluttampen så till vida att det finns ett mer tydligt avslut – även om storyn på intet sätt når sin ände! – följt av att en ny fallucka öppnas som mina hjältar kommer att bli tvungna att hantera när säsong tre drar igång. Och det är konsekvensen av denna som jag ännu velar kring.

Men hey, några dagars julmat kanske kan råda bot på det.

Hur skummar man sig igenom en ljudbok?

Jag fick en fråga från TT gällande ljudboksboomen och Storytel Original och skillnaden mellan att skriva för papper kontra ljud förra veckan. Jag svarade med att mejla in en smärre essä som svar. Nedan följer ett utdrag:

Det som brukar sägas kring Storytel Original-böckerna är att språket ska vara lite enklare, rakare, fyllt av cliffhangers och inte så mycket språkliga krusiduller. Eller ja, det är väl så det har pitchats till viss del i alla fall. Jag har inte funderat särskilt mycket aktivt över detta när jag har skrivit, utan har till största del försökt skriva på i den stil jag är van vid och bekväm med, även om jag får medge att jag försökt begränsa mig i användandet av bisatser, något jag annars har en ovana att nyttja väl frikostigt. Bortsett från bisatserna tror jag dock att jag redan tidigare skrivit på ett sätt som fungerar bra i ljudboksformat, min debutroman Dannyboy & kärleken hade exempelvis cliffhangers i princip varje kapitelslut, så den delen var inte särskilt ny för mig.

Däremot har jag mer aktivt försökt undvika upprepningar, eftersom min erfarenhet är att de tar sig igenom tydligare vid lyssning än vid läsning. Självklart försöker jag att inte upprepa mig när jag skriver “vanligt” heller, men en van bokläsare läser inte en text ord för ord, snarare far blicken över meningarna mer som att du “ser” dem, och då reagerar du inte lika starkt på enskilda ord.

Vid ljudbokslyssning är det svårare att göra så, du måste följa berättelsen hela vägen på ett annat sätt eftersom mediet är beskaffat så. Hur skummar du dig exempelvis igenom ett tråkigt parti i en ljudbok? Visst, du kan öka tempot på uppspelningen tillfälligt men det blir inte riktigt samma sak och är definitivt inte lika enkelt som att låta blicken svepa snabbare över sidan. Dessutom är inte ditt öra tränat att uppfatta när du måste skärpa koncentrationen igen på samma sätt som att du ser när tråkpartiet är över i skriven text, för där har vi en livslång träning som textläsare att falla tillbaka på. Lång utläggning, men det gör att upprepningar enligt min mening lättare hörs än syns. Och det skär sig så illa i öronen när det sker!

Eller för den delen – jag har inte helt struntat i det där med att det ska vara stort, explosivt och rakt. Min förläggare sa vid ett tillfälle att om jag får en idé men tvekar av anledningen att idén känns för galen, då är den perfekt för det här formatet. Och jag fick faktiskt just en sådan tanke under arbetet med säsong två av Virus, en tanke som jag avfärdade med ett “nej, så KAN jag inte göra”. Och då tänkte jag på det där hon sa, och följde min ursprungliga tanke. Och nu tycker jag nog att det blev en av de bästa mest dramatiska händelserna i Virus 2 överhuvudtaget. Så det funkar ju!

——

Min stackars ex-kollega Erika som skulle skriva artikeln och var den som ställde frågan hade nog mest tänkt använda mig för bakgrundsinfo – jag tolkade det som att intervjuerna redan var gjorda när hon hörde av sig – men kanske var det längden på mitt svar som gjorde att jag trots allt fick med ett kort citat i den färdiga artikeln, som publicerats i ett stort antal tidningar runt om i landet de senaste dagarna. Hur som helst, det här är ett ämne jag tycker är väldigt intressant, och jag var även inne på det i en intervju jag gjorde med Dyslexiförbundets tidning Läs & Skriv nyligen, den är med i deras senaste nummer.

Notera i kalendern: Virus 2 släpps tisdag 24 januari!

I går skickade Storytel ut ett pressmeddelande gällande säsong två av Virus och Svart stjärna. Svart stjärna släpptes på luciadagen (vilket så klart får mig att tänka på den gamla härliga och mycket pretentiösa psykothrillerklassikern Svart lucia med Tova Magnusson-Norling i huvudrollen och manus av Carina Rydberg, jag fattar inte varför de inte gjorde något av den “kopplingen” vid lanseringen).

Men här i spalterna bryr vi oss så klart först och främst om datumet gällande Virus 2, eller VIRUS:2 som det står på omslaget. Tisdag den 24 januari smäller det!

Vad har då lyssnarna och läsarna att vänta? Jag har lovat att formulera ihop en baksidestext under veckan men har inte hunnit till det på att göra-listan ännu, men bered er i alla fall på ett dygn – för jo, säsong två utspelar sig under en oerhört koncentrerad tidsrymd – så ansträngande att till och med Jack Bauer hade kroknat under sina mest intensiva 24-dygn. När jag frågade min förläggare vad hon tyckte fick jag svaret: Jag tycker att det var riktigt spännande och bra. Det var jobbigt att vara på kontoret när jag läste avsnittet där XXXXXX för jag ville egentligen släppa på tårkranen men fick hålla tillbaka. Snyft!

Att överleva civilisationens undergång var bara början. Sorg, glädje och tio timmar andlös spänning utlovas. Enjoy! (om tre veckor)

UPPDATERING: Ursprungligen angavs 3 januari som utgivningsdatum i det här inlägget, men datumet har skjutits fram.

Virus 2 är klar!

Eller – jag hoppas att Virus 2 är klar i alla fall, jag skickade i alla fall in den till Storytel i fredags. Att påstå att det blev svettigt i slutet är en underdrift, jösses vad jag slet de sista två, tre veckorna. Må jag aldrig vara så seg upp ur startblocken igen.

För i ärlighetens namn borde det inte ha behövt bli så stressigt som det i slutändan blev. Visserligen var tidsschemat redan från start tajt – men det berodde främst på att jag beslutade mig för att ha semester ordentligt innan jag började, och sedan när jag väl drog igång den 1 augusti nådde jag till en början sällan upp till mitt uppsatta mål om 10 000 tecken per arbetsdag. Följden blev att jag till slut blev tvungen att dels förhandla till mig några extra skrivveckor samt skriva betydligt mer än tänkt vissa dagar – några gånger blev det 17 000, och den allra sista dagen när säcken skulle knytas ihop skrev jag över 22 000 tecken.

Jag var ganska mör i skallen efter det.

524 669 tecken blev det till sist, och från måndag den 1 augusti till fredag den 18 november hann det passera 80 arbetsdagar. Det ger cirka 6250 tecken per dag.

Inför framtiden – för jo, det lutar kraftigt åt en tredje Virus-säsong också, får jag nog anpassa schemat redan från start så att det räcker att jag skriver någonstans uppåt 7000 tecken/dag, och sedan väljer att se de dagar när inspirationen flödar och orden sprutar ur mig som ren bonus.

Nu ska jag ta tag i de 2638 andra saker som blivit liggande de här veckorna…

———

UPPDATERING: Utgivningsdatumet är nu satt till 3 januari.

Den frågeteckensblinkande dokumentmappen

Jag har en dokumentmapp på min dator där jag har sparat allt jag har skrivit i skönlitterär och journalistisk form sedan 1999. En hel del äldre filer finns sparade också, däribland ett par mappar med mina tidiga romanförsök från åren 1993-1994 och de kärleksnoveller jag startade min litterära bana med för Mitt Livs Novell som jag skrev på min första PC, en grå burk som körde MS-DOS från andra halvan av 1980-talet utan hårddisk där allt sparades på sladdriga 5,25-tums floppydiskar. Jag har för mig att jag skrev i Wordstar.

Alla dessa filer sparar jag sedan sju, åtta år tillbaka i min Dropbox-mapp. För mina textfiler är i ärlighetens namn det enda, bortsett från mitt bildbibliotek, som jag genuint bryr mig om på min dator. Eftersom jag därtill dagligdags använder mig av flera datorer är Dropbox funktionalitet där jag alltid ges full lokal tillgång till alla filer på samtliga datorer guld värt. På sätt och vis kan man väl säga att min Dropbox-mapp är viktigare än datorerna i sig. De må komma och gå, men min Dropbox-mapp bestå.

Men den fyller ju bara sin livsnödvändiga funktion så länge den används.

Detta fick jag bittert erfara i går. Jag hade fått tillbaka ett dokument på mejlen från min redaktör där hon hade gått igenom två avsnitt av Virus 2, fullproppat med korrigeringar och kommentarer, som jag ägnade hela dagen åt samtidigt som jag med varierande framgång underhöll Ejda, som var ledig ety dagis hade planeringsdag.

Utan att egentligen tänka på det valde jag bara att spara ner dokumentet som en mejlbilaga och tänkte inte mer på det, jag öppnade filen och började jobba, sparade då och då så där som man gör, och kände när arbetsdagen led mot sitt slut att jag ändå hade hunnit med rätt mycket, givet omständigheterna.

Framåt kvällen lämpade jag av kidsen hos mommon och moppan och styrde bilen söderut till Gällivare, där jag skulle hämta upp Johanna från tåget. Vis av tidigare erfarenhet av dessa turer anade jag att tåget skulle bli försenat, och när de programenligt blev stående i Murjek var jag således förberedd – jag hade tagit med mig datorn och slog mig ned på Frasses ute vid Coop Forum (det vimlar inte direkt av kvällsöppna fik i Gällivare) för en bonusjobbtimme.

Trodde jag ja.

Den som någonsin startat upp en Mac och mötts av frågeteckensfilmappen, känner igen känslan. Hårddiskfel. Någon gång ibland finns en räddning, men allra oftast är det adios amigo.

Och så var fallet denna gång, med besked.

Och filen jag jobbat med hela dagen? Den låg i min Hämtade filer-mapp, som inte berörs av Dropbox-synkningen. Att jag plikttroget hade tryck bulle-s för att spara stup i kvarten hjälpte föga: Adios amigo.

Jaja, jag vet att en dags arbete inte är särskilt mycket att hänga i julgranen i sådana här sammanhang – datorkrascher har utplånat människors hela bildbibliotek, färdiga romaner, et cetera et cetera.

Men ändå. Jag blev less. Och en hårddisk och ett antal timmar fattigare.