Det är guld i dem också

Jag är åter hemma. Då kommer de fram, tankarna i vardagen som kräver att dryftas. Jag har det senaste halvåret haft två återkommande tankar som jag alltid tänker på när jag konfronteras med dem men sedan alltid glömmer att blogga om. Den ena är:

Var i hela fridens namn har kartorna över Stockholms stad tagit vägen i tunnelbanan?

I onsdagens DN (ej på nätet) såg jag dock en notis som fick mig att vilja både glädjas och kräkas. Kartorna är nämligen på väg tillbaka, i oktober ska de upp. SL menar att de som satt uppe var omoderna, vissa så gamla som från 2002 (kanske har Rådmansgatan flyttat på sig sedan dess?) samt att de kartor som satt uppe inte längre passade in i SL:s grafiska profil.

Och här blir jag så sur att det börjar rinna citronsaft ur tårkanalerna på mig. Hur kan man få för sig att plocka ner kartorna i över ett halvår, dessutom över hela sommaren då staden översvämmas av vilsna turister, för att de inte passar in i SL:s grafiska profil och för att de var maximalt fem år gamla? Det må låta löjligt men faktum är att jag älskade de där kartorna, jag vet inte hur mycket tid jag dödat på tunnelbaneperronger genom att stå och kika på dem i väntan på tåg, alltid upptäcker man någon ny gränd och dessutom är det inte så som DN-notisen hävdar bara nyblivna stockholmare samt västsvenskar, norrlänningar, skåningar och andra nyinlända invandrare som har nytta av dem, tvärtom skulle jag vilja hävda – och det här är egentligen en annan fråga men jag kan inte hålla mig – att sanningen ofta är den motsatta, det är de infödda stockholmarna som har sämst koll på sin stad utanför sina hemkvarter och inte de inflyttade, som ofta känner ett större behov av att lära sig hitta efter sin ankomst och slukar gatunamn som vore det dagens viktigaste mål.

Hur som helst, nu kommer de i alla fall upp igen och i ett tappert försök att släta över faktumet att uttråkade resenärer i ett halvår tvingats stirra på Hej, det är jag som är din stationsvärd-skyltarna i brist på annan underhållning, säger SL:s pressekreterare Max Landergård angående de nya kartorna: De är riktigt snygga. Det är guld i dem också … eller det ser ut som guld i alla fall.

Allt är förlåtet.

En smula splittrad

När jag i natt kom ut från Gläntafesten på Världskulturmuseet i Göteborg upptäckte jag ett missat samtal på mobilen. Ett telesvar, inkommet klockan 23.10, fanns för avslyssning:

Hej Daniel, det är Ulf. Min bror såg dig på Soldaten Svejk nu i kväll och började prata med dig, men du var oförskämd mot honom. Varför var du det? Jag vill ha ett svar. Hej då.

Till den som vandrar på Stockholms gator och utger sig för att vara jag: I kväll kommer jag hem så nu får du sluta upp med det här.

En räkmacka och en skybar

Det ekar i pressrummet. Några få morgonpigga själar, ett tappert knattrande från ett hörn och ett stilla samtal vid kaffebordet är allt jag kan se. Jag minns en räkmacka i en skybar, ett världskulturmuseum och en Modernistafest i en svit som pågick alldeles alldeles för länge.

Jag är i kraftigt behov av cleareyes och mitt huvud säger tack tack när jag tänker på tågfärden hemåt vid tvåtiden.

Horace, Alfons och jag

Medan världen pågår där utanför och det surras i pressrummet om att Desmund Tutu sagt något Burmarelaterat nere på mässgolvet som skapar krusningar på riktigt sitter jag med Sambassadeur i öronen och jobbar. Ja jobbar faktiskt på riktigt, nåja nästan i alla fall och det handlar om Horace Engdahl och Alfons Åberg och Morgan ringer och säger att de sitter i skybaren och dricker öl och här sitter jag och gör mig till.

Jag är utpekad av Björn Ranelid

En timme av livet har passerat, jag hamnade bokstavligt talat i ett anförande av Björn Ranelid när jag i mitt pillerdelirium traskade förbi ett podium där han stod och höll låda. Där går en man som aldrig kommer att höra slutet på den här meningen, sa han och pekade på mig och publiken kikade efter idioten som inte ville höra Ranelids livsvisdom utan istället var på jakt efter en toalett, föga visste de att jag skrev en notis om “Öppet brev till George W Bush” i våras och även om jag visserligen inte läst boken så har jag i alla fall varit med och spridit estradörens tankar. Så går det när man pekar finger utan att kolla fakta först.

Stannade och pratade med Marcus Birro ett slag, köpte hans “Svarta vykort” och fick den fint signerad. Peter har lovat att vi ska äta lunch men nu finner jag honom ingenstans.

Äter en kaka så länge.

Ett egyptiskt hästpiller

Det är tydligen rekordmånga journalister här i år, skriver Dagens Media. I pressrummet är det dock rätt lugnt, ingen direkt kö till kakorna men chokladvarianten var slut när jag var här för en timme sedan, vilket gav en dålig start på dagen, att bara äta beigefärgade kakor till kaffet känns magert. Jag saknar också varmkorvarna och multivitaminshotsen som SVT alltid bjuder på i pressrummet under Melodifestivalen, men ännu har i alla fall inte nätet kraschat under mina besök här, vilket ständigt händer under schlagerturnén. Sammanlagt oavgjort, kan man väl kanske säga.

Peter ringde nyss, tipsade om att jag måste gå till Trafiknostalgiska Förlagets monter, infrastrukturnörden inom mig kommer att få tokspel och gå i spinn menade han och faktum är att jag redan planerat ett besök, men inte hunnit dit ännu.

För att mota förkylningen i grind gavs jag i morse, efter att ha lekt rallybil med treåriga Signe ett tag, ett egyptiskt hästpiller mot influensa. Kanske beror det främst på kakorna, men huvudet verkar inte riktigt sitta fast vid nacken längre, och kanske måste jag äta något för att motverka den här bomullsliknande effekten jag förnimmer. Jag fick även ett extra piller, ska bli spännande att se hur det blandar sig med vin i kväll. Kanske får jag ett haschliknande delirium på nån monterfest. Det gäller att göra avtryck.

Kraxmaskin, Masthugget och jag

Jag låter som en kraxmaskin. I går kväll, när jag efter Bonnierminglet, middag på Lokal (fantastiskt mycket trevligare än i Stockholm) samt releasekalas på Uppåt Framåt för “Könskrig” promenerade mot Masthugget med min vän Anna för nattvila lät jag som hade jag återvänt till målbrottets tid. I dag är läget någorlunda bättre, men om det blir tequila flatliners i kväll som Morgan tidigare har utlovat, så lär jag tappa bort rösten redan före tiosnåret, den kommer att irra omkring någonstans längs avenyn, mellan Götaplatsen och Park och inte riktigt veta vart den hör hemma. Så kan det gå när man är förkyld och glömmer sin mössa i Stockholm.

Sitter i pressrummet på bokmässan och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska göra. Köerna var långa utanför och jag känner mig inte riktigt i fysisk form för att gå ner på golvet och mingla runt i trängseln. Jag ska jobba lite senare i dag, göra lite faktisk nytta, och jag har tills dess fått i uppdrag att lite allmänt hålla känselspröten framme, känna av stämningen och eventuellt skriva något roligt om det kommer en ingivelse och slår mig i huvudet. Jag är skeptisk till att det sker.

Tre olika uppladdningar

rafsan.jpg

Vi står vid ett vägskäl längs E4:an någonstans mellan Ulricehamn och Borås. Stefan har klättrat in i en hage och tar en bild på en hästräfsa, jag har köpt Göteborgs-Posten och Morgan pratar om Kålle och Ada. Temperaturen stiger.

Uppdatering 12.58: Morgan låter hälsa att om jag istället för att hålla på med datorjäveln hela tiden istället hade kollat mig omkring, så hade jag vetat att vi sedan länge lämnat E4:an och nu åker på riksväg 40. Yadayadayada säger jag.

Melodifestivalen all over again

jonkoping.jpg

Vi åker längs Vättern och det slår mig att dagens färd innebär att vi åker genom eller åtminstone snuddar vid fyra av årets sex Melodifestivalstäder och när jag säger Stockholm, Nyköping, Jönköping och Göteborg tittar Stefan bakåt och konstaterar Daniel, det här är ingenting som hedrar dig som tillrättavisade han ett bråkande barn. Min cd med kvinnliga artister har kommit till nåder och när Säkert sjunger det här är vad alla har sagt om dig höjer Morgan volymen och det känns på något sätt fint eftersom Jönköping ligger synligt framför oss och mitt starkaste minne från just den staden är när jag tog en löptur längs Vätterns strand första lördagen i februari och lyssnade på just det albumet.

Jag är inte särskilt framstående i tävlingen. Öööööh lät jag tidigare under ett långt antal sekunder i minnesjakten på en ny fråga och erkände snart jag låter så här trots att jag egentligen inte tänker nu och Stefan vände sig om och sa det är precis det som är grunden i min kritik mot alla dessa jävla bloggar och stämningen är som ni hör på topp.

Jag har glömt min mössa

frukost.jpg

Jag läste min första bok i går, säger en man i femtioårsåldern vid bordet bakom oss under frukosten på Nyköpingsbro och verkar förvånad över att han klarade det. När vi ätit våra Rasta specialmackor med falukorv, stekt ägg och tabasco promenerar vi tillbaka över vägbron mot bilen och lukten av falukorv följer oss som en god vän och åter i bilen öppnar Morgan en ask Läkerol och säger ta nu bara en varsin så att de räcker hela resan och Stefan har hittat på en filmlek som ska följa oss hela vägen till västkusten, Johnny Cash sjunger everybody that I know goes away in the end och Morgan klurar på tävlingen ett tag, säger Emmet Brown och jag har glömt min mössa i Stockholm vilket oroar mig en smula för det är alltid skitväder i Göteborg när jag är där.