Ovansjövägen, någon gång runt 15.20

bilisten.jpg

Det händer inte mycket här. Kungsgården är en stilla plats där saker sällan förändras. Människor växer upp här, skaffar familj, lever sina stilla liv, de åldras och de dör. Eller så flyttar de, för evigt eller endast temporärt för att återvända till det de känner som trygghet. Ett helt normalt, ordinärt samhälle som lite föll i träda då riksväg åttio, eller stora vägen som vi kallade den, drogs norr om samhället någon gång när åttiotal blev nittiotal. Bilistenmacken lever dock ännu, verkar frodas mer än jag minns den och jag undrar hur det kommer sig.

En vän till mig jag lärde känna på gymnasiet i Sandviken, sedan länge boende även hon i Stockholm, var i somras på bröllop i Gästrike-Hammarby, ett slumrande ställe en mil söder om Kungsgården dit vi i tonåren brukade cykla om somrarna för att spela tennis. På bröllopsfesten hade hon hamnat i slang med en tjej från Kungsgården. Då kanske du känner Daniel Åberg? frågade hon. Han är författare och journalist och kommer från Kungsgår’n. Tjejen tvekade, trodde inte det och frågade hur gammal jag var. Han är sjuttiofemma, svarade min vän. Jaha, men jag är ju född åttionio, svarade tjejen.

Det var ack så länge sedan jag bodde här. Men det lär alltid förbli hemma.

Hyttgatan, strax före 19.30

lordagskvall.jpg

Lördagskväll i Sandvikens centrum. En man skymtas i fjärran, strax till vänster om lyktstolpen, framme vid krysset där gågatorna möts. Den nakna sanningen.

Men på Ica Kvantum, (som i november växt klart till ett Ica Maxi), en knapp kilometer nordväst om platsen där fotot togs, var det prima folkliv. Det är där det händer.

——

I juni, vid mitt senaste besök, tog jag en bild åt andra hållet, kanske trehundra meter längre fram längs Hyttgatan. Den visar ungefär samma sak.

Skulle inte litteraturen döden dö?

Det talas om den goda litteraturens kris och förestående död. Deckarna dominerar, författare rasar i pressen och Atlas-Richard känner sig tvungen att skapa en litteraturtopplista, skild från SvB:s månatliga boktopp så till vida att den sållar bort de böcker som inte bör räknas som … ja litteratur.

Så drar plötsligt en av det högkulturella samhällets oftast bespottade motsatser – Expressen – en lans för litteraturen och följer upp sin James Bond-serie med något så förfärande osexigt som en bokserie med klassiker och det känns med ens som att hela tidsaxeln är ur led. Det har skrivits en del om det här i blogg- samt tryckt form, men jag tycker ändå inte att vidden av det hela diskuterats. Kvällspressen blöder för närvarande ur öppna sår och tar till allt mer desperata åtgärder för att bromsa upplageminskningarna, och då drämmer den skitigaste kvällisen vi har till med … Hermann Hesse och Karin Boye! Okej att Expressens kulturredaktion säkert lobbat för projektet, men den dagen då kulturredaktörer satte agendan på en vinstdrivande tidning är sedan länge svunnen.

Så vad har egentligen hänt? Tror getingtidningens marknadsavdelning att människan är intresserad av litteratur helt plötsligt, även om det månde vara klassiker av det mer lättsålda slaget som enligt Expressens kulturchef Per Svensson ska vara annat än svårläst, abstrakt och tråkig? Vad hände med litteraturens död och den våta, klibbiga och förlamande deckardrottningsfilten som lagt sig över det läsande Sverige?

Som grädde på bokmoset storsatsar i dag DN på Boklördag, en åtminstone på premiären väldigt ambitiös satsning med tio sidor om litteratur som faktiskt andas ja vi älskar faktiskt litteratur och skäms inte ens och som toppas med två totalsågningar av “Myggor och tigrar” riktad såväl mot författaren Maja Lundgren som mot Albert Bonniers förlag, utförda av DN:s kulturchef Maria Schottenius och en av bokens utpekade mansgrisar – Dan Josefsson.

Så jag bara undrar. Skulle inte litteraturen lägga sig ner och bara döden dö?

——

I en annan del av världen, närmare bestämt i de djupa Enskedeskogarna, storsatsas det för övrigt också på litteratur. I ett av de mest grandiosa utslag av stollighet jag hört har en mig mycket nära och kär vän, vi kan kalla honom Peter, bestämt sig för att vända det moderna samhället ryggen för att hundraprocentigt satsa på litterärt skapande. Från och med i dag är han internetlös och kommunicerar med omvärlden endast genom brevkorrespondens, som han ämnar utsända en gång per dygn då han under några minuter kopplar upp sin dator mot omvärlden medelst mobiltelefon, som förutom en ångradio som endast tar in P1 samt en eltandborste är de enda eldrivna moderniteter hans hem hyser. Omvärldsnyheter ämnar han insupa en gång per vecka, då han tar tunnelbanan norrut till Odenplan och från min hand överräcks den senaste tidens kulturdelar från DN och SvD. Några andra typer av nyheter bryr jag mig inte om, som han själv uttryckte det. Jag har dock lovat meddela via sms om kriser av digniteten kärnvapenkrig utbryter.