Krönika: Återfår bokmässan sin gamla form?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 9 september (det vill säga före årets bokmässa, som ju arrangerades helgen som gick).

——

I veckan kom beskedet vi väntat på – coronarestriktionerna är på väg bort, kulturevenemang kommer snart att kunna anordnas så gott som normalt. Som vi har väntat!

Men pandemin har redan fått effekter i den svenska bokbranschen, och dessa kan bli långvariga. En sådan rör bokmässan i Göteborg. För andra året i följd väntar om några veckor en upplaga av denna som mestadels kommer att vara digital. Det kallas visserligen hybridmässa där en viss mängd biljetter kommer att säljas så att publik ska kunna se författarsamtalen på plats, men det myllrande mässgolv som alltid varit Bok & Biblioteks signum kommer även 2021 att utebli.

Svältfödda på social samvaro presenterade därför i våras bokförlaget Kaunitz-Olsson planerna på satsningen Stockholms bokhelg, ett arrangemang där de stod för viss samordning och en hemsida, men där deltagande förlag själva fick ordna samtalsprogram och hitta lokaler (ofta det egna kontoret) för en helg i bokens tecken.

Gensvaret från Förlagssverige kan inte kallas annat än fantastiskt. Över 150 förlag och kulturinstitutioner i Stockholm räckte upp handen, och sista veckoslutet i augusti gick bokhelgen av stapeln.

Jag tyckte det var ett toppeninitiativ och reste ner och deltog. Att vi var många som saknat de publika litteratursamtalen var uppenbart. Det vore överdrivet att påstå att stockholmarna gick man ur huse, men flertalet förlag var nöjda efteråt och såg fram emot en ny bokhelg nästa sensommar – då förhoppningsvis utan restriktioner att behöva ta hänsyn till.

För en ny upplaga planeras nämligen redan, samma veckoslut år 2022 ska Stockholms bokhelg anordnas igen.

I och med detta väcks en fråga: Hur ska den svenska bokbranschen se ut post-corona? För vad man än anser om Bokmässan i Göteborg, så är den navet i Litteratursverige och kulmen på bokförlagens årscykliska arbete – en position som trots såväl toppar som dalar varit relativt ohotad i över tre decennier.

Och nu befann sig mässan redan innan pandemin i en svacka, märkt av kontroversen kring högerextrema Nya Tiders närvaro 2017 med bojkotter, publiktapp och en bisarr nazistmarsch som följd. 2018 och 2019 skedde en viss återhämtning, men den kom helt av sig när covid-19 gjorde entré. Nu skriver vi 2021 i kalendern och har ännu en rumphuggen mässa att vänta. Kommer Bok & Bibliotek någonsin att återfå den form och storlek så många av oss älskar (eller i vissa fall åtminstone älskar att hata)?

Det beror nog faktiskt till viss del på hur gräsrotsinitiativet Stockholms bokhelg utvecklas.

För helt krasst är det så här – även om mässpubliken inte märker det, så är en avgörande lockelse för själva branschen bokmässan som tummelplats. Minglen, de informella mötena och snacket i barerna mellan författare, förlagsanställda, litterära agenter och andra intressenter utgör en stor del av poängen med att som branschmänniska bege sig till Göteborg. Och faktumet att nästan alla ”beger sig” är viktigt – nästan alla förlag huserar ju i Stockholm. Att man inte kan åka hem när arbetsdagen tar slut är en förutsättning för tumlandet. Det är en sliten klyscha men bär viss sanning: Det som händer på bokmässan stannar på bokmässan.

Något sådant kommer en bokhelg i Stockholm aldrig att kunna leverera. Men det finns en till viktig aspekt – ekonomin. Upptäcker förlagen att de når ungefär samma publikeffekter av att ordna ett relativt enkelt ”öppet hus”-arrangemang i sina egna Stockholmslokaler med inbjudna författare (som ofta också redan bor i Stockholm), så kommer frågan snart att ställas: Är tummelaspekten värd de miljoner som bokmässan kan kosta ett förlag i form av monterhyra, hotellrum, resor, arvoden och mingelarrangemang?

I en tid när många förlag redan brottas med ekonomin, kan svaret mycket väl komma att bli nej. Om så blir fallet, lever en av den svenska bokbranschens mest stabila institutioner farligt.

Nya pressbilder signerade
Emma-Sofia Olsson

Jag har blivit med nya pressbilder! Den eminenta frilansfotografen Emma-Sofia Olsson, bördig från Vittangi och Kiruna men mestadels stationerad i Stockholm där hon bland annat frekvent plåtar personporträtt och reportagebilder till Svenska Dagbladet, kom förbi en kväll i början av september och drog med mig och kidsen ut till skogs för en fotosession. Fantastiskt fint blev det. Här följer tre av dem, och kollar man in min pressida hittas en hel sextett.

Visst älskar jag fortfarande även mina gamla pressfoton som den tillika eminenta Sara Arnald tog framför den färgglada bokhyllan i Stockholm, men de visar ju en blott 36-årig Daniel år 2011. Tio år senare har jag väl blivit såväl något gråare som rynkigare, så det var dags för en ny uppsättning.

Dags för nya bilder igen någon gång 2031 då, antar jag. Tanken svindlar.

Om Virus och ljudböcker i Aftonbladet

Jag blev intervjuad till en artikel i Aftonbladet för ett par veckor sedan och pratade ljudboksskrivande, Virus och ljudbokens plats i det litterära samtalet. Det visade sig bli ett helt uppslag, och i går trycktes artikeln i tidningen. Den verkar inte publiceras på webben vilket väl är en smula ironiskt eftersom artikeln handlar om digitala utgivningar, men det gav mig åtminstone orsak att för en gångs skull köpa ett prasselblad.

En passus gällande delar av branschens syn på ljudböcker kan väl vara okej att citera, tycker jag:

Han är medveten om att många avfärdar ljudböcker som lättsmält förströelse, trots att förlagen även satsar på att ge ut tyngre litteratur i ljudboksformat.
– Kulturredaktionerna borde bli bättre på att visa det. Säg att de recenserar en pappersbok som även finns som ljudbok – varför inte kort notera detta i faktarutan där sidantal och förlag presenteras? ”Finns även som ljudbok, inläst av den och den”. Vill de helgardera sig så att ingen får för sig att de sänkt sig till att lyssna på en ljudbok, kan de ju lägga till ”Här recenseras dock pappersutgåvan”, säger Daniel Åberg.