Ett något fattigt blodläge

Jag tyckte väldigt mycket om Johan Theorins två första delar i Ölandsserien i skarven mellan deckare och folksägn, ”Skumtimmen” och ”Nattfåk”– även om jag hade invändningar mot båda. När jag väl tog mig tid att lyssna igenom den senaste ”Blodläge” hade jag vissa således vissa förväntningar.

Kanske var det att jag lyssnade på den tredje delen om den gamle skepparen Gerlof Davidsson som ljudbok, som gör att jag inte riktigt föll för den på samma sätt. Lyssnandet har tagit lite för lång tid och känts splittrat, jag har inte haft möjlighet att promenera de där riktigt långa Tagepromenaderna som är så bra för ljudbokslyssning på sistone.

Eller så gick jag helt enkelt inte igång på älvorna.

För något i min relation till ”Blodläge” har känts svalt. Ovissheten kring det övernaturliga kommer inte riktigt fram på samma sätt, jag får känslan av att Theorin själv verkar tycka att älvor är en smula löjliga, så fort de påstås ligga bakom en händelse i boken är jag övertygad om att vi senare i handlingen kommer att få reda på att det finns naturliga – eller ja, det vi i modern tid anser naturliga – orsaker bakom. Den känslan fick jag aldrig i de två första böckerna.

Men ändå, visst uppskattar jag även ”Blodläge”, Theorin har lyckats bra med att hitta en alternativ värld för sina kriminalhistorier, den gängse kommissarien med trassligt privatliv och alkoholproblem står ingenstans att finna, istället befolkar han sina böcker med vanliga människor, där den knarrige, klurige och mysige Gerlof sitter sitter i historiens mitt och håller ordning på människor, tider, vetenskap och folktro. Enligt en bra artikel i Sydsvenskan om det svenska deckarläget år 2011 är det en trend vi för övrigt lär få se mer av, i takt med att förlagen börjar känns sig trötta på att pumpa ut deckare enligt standardmall 1A.

Johan Theorin ska ha planerat fyra delar i sin Ölandsserie. Jag hoppas på en grande finale.

Barn är mjuka. Böcker är hårda.

Tänkte ni på en sak hos Bokhora i går? Deras fredagsfråga handlade om vilket bokformat de föredrar, och de fyra svarade unisont: Mjukband! Eller ja, visserligen svarade Jessica Björkäng engelsk storpocket, men det är i princip samma sak, eller nästan åtminstone. Jag skriver mer om det i slutet av inlägget.

Är det inte lustigt? Även i kommentarerna råder i princip konsensus – de mjuka böckerna regerar. Ändå ges fortfarande nästan all svensk litteratur ut i det hårda, inbundna formatet först, eftersom det är så det ska vara. Barn och famnar må vara mjuka, men böcker är hårda.

Jag vet att jag har skrivit om det här förut, men när jag skulle ge ut min debutroman frågade jag om det inte var möjligt att ge ut den i ett lite enklare format med mjuka pärmar direkt, och sälja den för runt 150 kronor. Nej, det var ingen bra idé tyckte förlaget, den skulle ges ut i standardutförande och fick ett rekommenderat försäljningspris på 250 kronor. Sedan gick det så klart som det gick.

Nej, det gick inte dåligt, det gick som det brukar göra för debutanter. Men jag tror fortfarande att det hade kunnat gå bättre än normalt om man redan från början funderat över vilken publik min roman riktade sig till, och paketerat och prissatt den utifrån de förutsättningarna från början. Vem i 20-30-årsåldern boende i någon av Sveriges studenttäta städer köper en debutroman inbunden för 250 spänn? Rätt få, inbillar jag mig.

Hur som helst. Jag förstår inte varför förlagen är rädda för att ge ut böcker med mjuka pärmar. Ja, en viss förändring har skett på senare år, främst bland mindre förlag uppfattar jag det, men fler borde gå den här vägen.

För om samtliga bokhoror vill ha mjuka pärmar, då inbillar jag mig att fler vill ha det.

——

Och så var det det här med formaten:

I de anglosaxiska länderna finns ett format kallat trade paperback, som oftast utkommer samtidigt som eller efter den inbundna upplagan. Böckerna är tryckta med mjuka pärmar, men i inbunden storlek (oftast 135 x 216 millimeter), till skillnad från vanliga pocketböcker, som har formatet 110 x 178 millimeter. Priset för skönlitteratur i trade paperback ligger oftast runt 15-18 dollar, det vill säga 100-130 kronor. I Sverige har några förlag försökt efterapa den här modellen, och lanserat ett format som de kallar storpocket. Hittills är det mig veterligen endast storsäljare som tryckts upp i storpocket, och när titlar trycks i det här formatet innebär det att den vanliga pocketen skjuts framåt i tiden, av rädsla för att ingen vill köpa storpocketen om den billigare vanliga pocketen kommer samtidigt.

Det vi i Sverige kallar danskt band eller mjukband är definitionsmässigt inte samma sak som trade paperback/storpocket, eftersom de danska banden/mjukbanden brukar vara förstautgivningar som helt ersätter den inbundna utgåvan och prisnivån ligger oftast mer i linje med vanliga inbundna böcker, inte de 130 kronor som trade paperback-böcker går för.

Det jag personligen helst vill se en satsning på är alltså en mellanväg – mjuka pärmar, kanske något enklare kvalitet, och ett lägre pris från start.

Tänk vad litteraturvärlden skulle kunna vara vacker då.

Samtidigt i Tyskland

Vi är ju tillbaka i Berlin på allvar, och därmed är även Berlinbloggen igång igen. I dag har jag skrivit om tyskarnas något besatta inställning till parfymerade hygienprodukter. Som bonus får man inblick i Johannas beskrivningskonst.

Och så något helt annat. Efter önskemål finns nu åter en sökruta i bloggens högerspalt, så kom igen och leta upp gamla synder däri bara. Dessutom har jag gjort marginella ändringar i sidhuvudet, och tydliggjort vart man ska klicka om man vill kontakta mig i något ärende.

Att kaja eller inte kaja

Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att det rasade någon form av betygsdebatt här i november, med anledning av UNT:s försök att betygsätta även den typ av kultur som tidigare inte ansetts möjlig att sätta siffror på – som litteratur, teater och konst. Efter en prövomånad med kajor på precis allt har de nu under januari testat att inte sätta betyg alls i sina recensioner. Nu lider försökstiden mot sitt slut, och det är dags att summera och komma till beslut. Jag är som bekant en förespråkare för betygen, eftersom jag inte tycker att litteratur är finare, fulare, enklare eller svårare att bedöma än exempelvis film.

Hur som helst – det pågår nu en omröstning på UNT:s sajt om kajornas vara eller icke vara. Gå in och gör en insats vetja, vi har ju trots allt demokrati.

När tre är två

När jag ska var själv med Tage en kväll eller någon dag tänker jag att det ska bli skönt med lite egentid, tid att skrota efter att han har gått och lagt sig, tid att se ikapp lite i tv-seriehögen, kanske till och med en film, tid att göra sådant som jag gjorde förr, innan vuxenlivet kickade in på riktigt vid 33 års ålder.

Men så kommer de där kvällarna och de där dagarna och jag tycker bara att det är tråkigt, ensamt, inte alls avslappnande.

Nu är visserligen inte ensamtid detsamma efter Tages födelse. Även efter att han somnat framåt halv åtta på kvällen upptar han mina tankar, min oro för hans välbefinnande ökar markant när vi är ensamma, jag går in och kollar honom minst en gång per halvtimme – andas han? – och lägger täcket som han hatar över åtminstone benen i en fåfäng förhoppning om att han inte ska sparka av sig det inom fem minuter just den här gången.

Jag vet att det inte finns någon logisk orsak till varför jag känner den här stegrade oron när vi är ensamma. Jag tar hand om honom lika bra som Johanna, visserligen klär jag kanske inte på honom riktigt lika mycket kläder när vi går ut men i övrigt är det ingen skillnad. Jag är en bra förälder. Ansvarsfull. Omtänksam. Det är jag övertygad om.

Men ändå kommer den där känslan krypande. Oron för att något ska gå fel som gör att … ja att … ja att allt är mitt fel, helt enkelt.

Det är väl inte svårare än att det handlar om manligt och kvinnligt. Som man förväntas jag inte kunna ta hand om mitt barn, och även om jag vet att jag kan det så är det skillnad på förnuft och känsla. Det dåliga självförtroendet ligger där inne någonstans, redo att blossa upp när som helst men kanske allra helst när jag gör någon syssla som Johanna oftast gör när vi är tillsammans. Smörjer in honom efter att han badat. Väljer vilka kläder han ska ha. Sjunger honom tills sömns.

Hm.

Det var ju inte riktigt den här riktningen blogginlägget skulle ta. Det skulle ju handla om insikten att jag inte längre tycker om att vara ensam, trots att jag så sent som för tre år sedan såg det som livets normaltillstånd. Att jag är en annan nu.

Men saker och ting hänger så klart ihop. Vi är en familj nu, en lycklig sådan. Klart jag föredrar när vi är tre.

Berlin baby!

Vi är tillbaka i Berlin. Än så länge bara jag och Tage – han sitter och spelar synt på golvet bredvid mig – men Johanna ansluter i morgon.

Dimman låg tät över Tegels flygplats när vi landade i går eftermiddag, tror inte marken syntes förrän vi nästan slog i backen. När vi klev av S-bahn vid Frankfurter Allee föll ett tungt snöblandat regn. Välkomnandet hade väl kunnat vara bättre.

Men. Spårvagnarna åker förbi nedanför fönstret. Det kommer att bli bättre väder. Gatorna är snöfria, vilket innebär att det är betydligt enklare att ratta barnvagn. Julgranen stod kvar där vi lämnade den i mitten av december.

Kort sagt är jag väldigt glad över att vara åter.

Dit vi ska behövs inga vägar

I dagarna ges film- och tv-nördsantologin ”Vad gör de nu?” ut. I boken, som är ett initiativ av Alexander Kandiloros, har ett femtiotal skribenter av olika slag, jag är en av dem, skrivit om vad som hänt med fiktiva karaktärer efter att ridån har gått ner. Närmare bestämt vad de här personerna/seriefigurerna/gudarna/djuren gör tisdag den 27 april 2010.

Mitt bidrag handlar om Marty McFly från ”Tillbaka till framtiden”. När jag skrev texten var jag bara halvnöjd, men nu när jag läser den igen känner jag att … tja, jorå, det blev helt okej. Det enda som grämer mig är att de allra flesta tydligen skrivit texter där det gått dåligt för de olika hjältarna, och jag är inget undantag. Marty McFly som medelålders man är ingen lycklig människa, hans ”vetskap” om vad som ska hända honom i framtiden har inte direkt spelat honom i händerna, om vi säger så.

Lever våra liv

Vi firar helg.

Går och brunchar. Sitter med näsorna i datorerna och försöker skaffa oss vettiga kommentarssystem. Ojar oss över barn som far illa i ”Cityakuten”. Leker flytta papegojpusselbiten mellan våra munnar (lite för slemmigt för att de vuxna ska tycka det känns helt bekvämt). Går till Humlegården och gungar och åker pulka. Funderar på en ny krönika. Går på stan och försöker ordna ärenden. Förbereder för att åka till Berlin. Tänker på nya bokkapitel. Svär en smula när Tage stoppar upp fingrar i andras näsor så hårt att det blir näsblod. Försöker lära Tage att gå.

Lever våra liv, och det är fint så.

Leendet

Sedan Tage fyllde fyra månader i juli har vi tagit varje chans att förklara skillnader i hans normala rutiner på att tänderna är på väg fram. Löst bajs? Det är nog tänderna. Inte den vanliga solstrålen utan helt plötsligt grinig? Det är nog tänderna. Dreglar han inte ovanligt mycket? Det är nog tänderna. Verkar han inte mer förtjust i den gröna klossen i dag? Det är nog tänderna.

Men månaderna har gått, inga tänder har skönjts och vi har så klart börjat oroa oss för att han ska krypa genom livet tandlös eftersom alla vet att bebisar vid det här laget ska ha fått tänder för länge sedan, borde han inte ha fullständiga tandrader, äta själv med kniv och gaffel och kunna prata så pass att han kan sätta ihop subjekt och predikat vid det här laget?

Jo, jo kanske det men han är ju lite för tidigt född, säger vi, slår ner blicken och går hem för att ännu en gång, till tonerna av ljudliga protester och huvudskakningar, leta med fingrarna runt i hans gom efter antydan till små stubbar. Utan framgång.

Men så i morse klockan 05.49 stod jag där, sömndrucken och kissnödig, och bytte hans morgonblöja på sedvanligt manér. När jag kittlade honom på magen skrattade han så att tandköttet syntes. En väldigt liten, men fullt synbar vänster framtand på frammarsch hälsade mig god morgon.

Snart flyttar han hemifrån.

Hej hej nya sajten!

Efter ett par veckors pillande, suckande och grejande har det blivit dags att lätta på förlåten. Ta da!

Jag har haft den här bloggen i snart fem år, och kände att det var dags att göra en rejäl uppfräschning av hur saker och ting ser ut. Inte så att jag ogillade hur mitt hörn av nätet såg ut tidigare, men fem år är ändå ett halvt decennium, eoner av tid. Det var dags.

Så, vad har jag gjort? Well, jag har utgått från ett tema kallat Sight som kommer att tvinga mig att ha en bild till varje inlägg för att startsidan ska se snygg ut. Det ställer en del krav, men det är roliga och utmanande krav. Dessutom är upplägget lite annorlunda, istället för en enkel och rak blogg så innehåller förstasidan en rejäl puff där det (eller de två) blogginlägg som jag tycker är viktigast just nu får extra utrymme, och under följer resten av inläggen på sedvanligt manér (när en puff petas ner hamnar inlägget i den vanliga inläggslistan). Till en början kommer jag att testa att ha endast utdrag ur inläggen på förstasidan, för att läsa hela måste man klicka. Varför? För att sajten blir snyggare då. Prenumererar man via rss får man dock även fortsättningsvis hela inläggen, precis som förut. Men då får man å andra sidan inte se puffbilderna.

Den nya sajten är lite renare, har färre ingångar och inte lika mycket lull-lull. Vissa grejer som nu försvunnit kanske återkommer, vi får se. Men som det är nu känner jag mig mycket nöjd med utbudet.

En annan förändring är att jag i botten av förstasidan har angett att allt innehåll här på sajten som skapats av mig, är fritt att sprida enligt en CC-licens. Jag vet inte om det gör någon praktisk skillnad, men jag tycker att det är viktigt att visa att jag stödjer Creative Commons arbete.

Kom gärna med synpunkter och kommentarer. En del finputsande återstår att fixa med, men jag orkade helt enkelt inte vänta längre med att lansera. Vi flyttar in medan det sista av renoveringsarbetet fortfarande pågår, helt enkelt.

Så välkommen. Nu kör vi fem år till.


En någorlunda bra skola

Att ta mig igenom Richard Yates författarskap genom öronen har blivit min grej. ”A good school” är den tredje av Yates romaner jag lyssnar på, efter att som alla andra ha börjat med ”Revolutionary Road” härom året och sedan gått vidare till ”Easter parade” i fjol. Till skillnad från de två sistnämnda finns inte ”A good school” översatt till svenska, ”Easter parade” kom ju nyligen i svensk pocket.

Om Richard Yates något tragiska författaröde, han började ju först under andra halvan av 00-talet få den publika uppskattning han förvägrades under sin livstid trots ofta strålande recensioner, har det redan skrivits spaltmeter, så jag besparar er det här. Angående ”A good school” så finns det väl en orsak till att den ännu inte översatts, jag finner den inte lika fångande som de andra två titlarna, persongalleriet på den fiktiva privatskolan Dorset Academy där boken utspelar sig under början av 1940-talet känns förvirrande stort och de 15-16-åriga pojkarnas samt deras lärares mer eller mindre olyckliga öden lyckas aldrig riktigt fånga mig.

Men det är något med Yates och hans förmåga att skildra människor på randen till att vara lyckade, men som aldrig når fram utan istället blir tragiska figurer, som ändå griper tag. Ingen går glad från sista sidan i en av hans romaner, karaktärerna skaver och deras öden är redan från början beseglade. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men hans värld fascinerar mig.

Så jag lär fortsätta, samtliga sju romaner Richard Yates skrev finns tillgängliga via Audible. Dessutom uppskattar jag deras genomgående modesta längder, ”A good school” är knappt fem och en halv timme lång, vilket känns befriande jämfört med de ofta 15-20 timmar som många romaner klockar in på.