När jag ska var själv med Tage en kväll eller någon dag tänker jag att det ska bli skönt med lite egentid, tid att skrota efter att han har gått och lagt sig, tid att se ikapp lite i tv-seriehögen, kanske till och med en film, tid att göra sådant som jag gjorde förr, innan vuxenlivet kickade in på riktigt vid 33 års ålder.
Men så kommer de där kvällarna och de där dagarna och jag tycker bara att det är tråkigt, ensamt, inte alls avslappnande.
Nu är visserligen inte ensamtid detsamma efter Tages födelse. Även efter att han somnat framåt halv åtta på kvällen upptar han mina tankar, min oro för hans välbefinnande ökar markant när vi är ensamma, jag går in och kollar honom minst en gång per halvtimme – andas han? – och lägger täcket som han hatar över åtminstone benen i en fåfäng förhoppning om att han inte ska sparka av sig det inom fem minuter just den här gången.
Jag vet att det inte finns någon logisk orsak till varför jag känner den här stegrade oron när vi är ensamma. Jag tar hand om honom lika bra som Johanna, visserligen klär jag kanske inte på honom riktigt lika mycket kläder när vi går ut men i övrigt är det ingen skillnad. Jag är en bra förälder. Ansvarsfull. Omtänksam. Det är jag övertygad om.
Men ändå kommer den där känslan krypande. Oron för att något ska gå fel som gör att … ja att … ja att allt är mitt fel, helt enkelt.
Det är väl inte svårare än att det handlar om manligt och kvinnligt. Som man förväntas jag inte kunna ta hand om mitt barn, och även om jag vet att jag kan det så är det skillnad på förnuft och känsla. Det dåliga självförtroendet ligger där inne någonstans, redo att blossa upp när som helst men kanske allra helst när jag gör någon syssla som Johanna oftast gör när vi är tillsammans. Smörjer in honom efter att han badat. Väljer vilka kläder han ska ha. Sjunger honom tills sömns.
Hm.
Det var ju inte riktigt den här riktningen blogginlägget skulle ta. Det skulle ju handla om insikten att jag inte längre tycker om att vara ensam, trots att jag så sent som för tre år sedan såg det som livets normaltillstånd. Att jag är en annan nu.
Men saker och ting hänger så klart ihop. Vi är en familj nu, en lycklig sådan. Klart jag föredrar när vi är tre.