Bonniers, Sjöberg och sport i litteraturen

Vi ska flyga söderut mot Stockholm snart, men två korta grejer:

Svensk Bokhandel skriver i två texter om den intressanta förlagsaffären mellan Sverige och Finland, där Bonniers köper det finska förlaget WSOY:s allmänutgivning och ger dem sin utbildningsdel i stället.

Patrik Sjöbergs väldigt uppmärksammade bok ”Det du inte såg”, recenseras i dag i Göteborgs-Posten (ej hittat på nätet). Dock inte på kultursidorna, där man normalt recenserar litteratur, utan på sportsidorna, skriver Gustav Almegård på Twitter. Det här trista sättet att behandla litteratur om sport och tidigare sportutövare pratade vi om i ett tidigt avsnitt av DJtv.

Satan i gatan

Nej, det blev inget maraton i New York i november, varken jag eller Morgan lottades fram, Sockerförlaget blir alltså utan representant, illa.

Nåväl. Det här maratoneriet har hur som helst fött en lust hos mig att springa. Visserligen är det väldigt enkelt att tänka så när jag sitter i soffan i Vittangi med rätt grav bihåleinflammation och precis har ätit bullar till kaffet och inte har sprungit sedan den 11 april, men ändå. Jag ska banne mig springa några andra lopp under året i stället.

Banne mig.

Annars då? Jag har inte gjort nästan något av det jag hade tänkt fixa med under Vittangivistelsen vilket stör mig en smula men samtidigt gör mig tillfreds på något stört vis. Och när jag väl gör något framför datorn vill jag väldigt gärna lyssna på Veronica Maggios nya som jag tycker är nästan lika bra som Hanna Fahl anser i DN men det stör mig att jag inte kan lyssna på svenskspråkig musik när jag skriver eller jobbar, jag kan inte koncentrera mig så jag byter till något på engelska i stället, språket lägger sig i bakhuvudet i stället för i pannloben.

I morgon flyger vi till Stockholm igen. Jag bävar för mina bihålor men i övrigt ska det bli skönt. Jag tycker verkligen om att vara i Vittangi, men jag vill ha min egen vardag igen nu.

Banne mig.

I startgroparna?

Just ja. Klockan 18 i morgon, svensk tid, inleds lotteridragningen inför New York Marathon. Då avgörs det om jag det kommande halvåret måste öka min träningsprocent sisådär … tja, trefalt för att lyckas ta mig runt de fem burroughsen i början av november med hedern i någorlunda behåll.

Visst bävar jag. Men samtidigt, det vore fantastiskt roligt. Så: Bring it on!

Vägs ände

Vägarna är så ofta återvändsgränder här. Det är svårt att gå runt, skapa sig en runda, hela tiden måste jag vända om, gå tillbaka samma väg. Enligt Johanna beror det på att människor inte promenerar här, man tar bilen när man ska någonstans, och då spelar det mindre roll om det inte finns några anknytningar mellan de olika vägarna. De som går ner mot älven från stora byvägen exempelvis, stumpar allihop, inget som sitter ihop.

Och egentligen så spelar väl inte det någon roll. Men det stör mig. Först kan jag inte sätta fingret på varför. Vad är det som gör att jag så ogärna vill gå i samma fotspår, jag är ju i övrigt gärna en vanemänniska som ogärna byter spår?

Så slår det mig. Det är Runkeepers fel. Att gå samma väg fram och tillbaka är inte visuellt snyggt när promenaden ritas ut på kartan. Att gå som ett streck är inte lika fint som att kunna gå runt.

Så här ser den ut, den maximala promenaden runt centrala Vittangi. 5,3 kilometer. Ska det bli längre måste jag börja använda stickspår.

Way up north

Livet blir annorlunda här uppe. Inte i det stora, men i detaljerna. Det dricks kaffe från arla morgon till sena kväll. Det besöks släktingar på daglig basis. Det promeneras runt byn varje dag, med barn, hundar eller mol allena med ljudbok i öronen.

I onsdags kväll, när jag gick ut med båda hundarna för första gången, tog det ett tag innan jag insåg att det inte fungerar om man inte har kopplen i samma hand. De som såg mig strax före insikten, vid skogskanten med koppel flera varv runt kroppen och hundar som var intrasslade både i varandra och sina egna ben, kunde lätt ha misstagit mig för Papphammar, det enda som saknades var ett par rullskridskor och en hatt för att göra scenen komplett.

Vi besökte vårdcentralen i onsdags, det visade sig att Tage hade öroninflammation och nu äter han kåvepenin. Det upphör aldrig att förvåna mig hur alla verkligen känner alla här, eller åtminstone hur alla känner vår son. I receptionen, inne hos läkaren, i kassan på Apoteket – visst är det Rogers Tage? var frågan som återkom, följt av konstaterandet att vi har ju bara sett honom på bild tidigare.

Nåja, så länge hans morföräldrar tar hand om honom på morgnarna så att vi får sova får han vara deras hur mycket som helst när vi är här uppe.

I dag eller möjligen i morgon ska vi åka skidor och skoter. Jo, även jag har hört ryktas om sommarvärmen i Stockholms- och Berlintrakterna. 15 mil norr om polcirkeln känns dock det en smula fjärran.

Är bara en av 20 iPadägare kvinnor? Knappast.

Alltså – den här KTH-uppsatsen som valsat runt i svensk press i går och i dag och nu gjort det till en vedertagen sanning att 95 procent av alla iPadägare i Sverige är män – borde inte någon ha kollat en smula hur undersökningen gått till innan dess slutsatser basunerades ut som fakta? Eller åtminstone funderat över om meningen 95 procent av respondenterna är män ens betyder att 95 procent av svenska iPadanvändare är män? För det gör den ju inte. Den meningen säger bara att 95 procent av deltagarna i undersökningen var män, punkt slut.

Jag betvivlar visserligen inte att majoriteten av iPadägarna är män, men att de skulle utgöra 95 procent – nej. I sånt fall är Sverige extremt annorlunda jämfört med exempelvis USA, där det i dag presenterades en ny undersökning som visade att det är 56/44 i männens favör. Troligen är övertaget för män högre i Sverige eftersom iPaden funnits här kortare tid och män oftare tenderar att vara early adopters när det gäller ny teknik, men ändå, så stor är knappast diskrepansen.

Kollar man runt lite på nätet ser man att uppsatsförfattarna sökt efter deltagare på olika teknikforum, bland annat på 99.se och Macworld. Jag har inga siffror på det, men något säger mig att man knappast får ett tvärsnitt av den svenska befolkningen om det bara är där man har letat, vare sig när det gäller kön eller teknikvana. En av författarna till uppsatsen skriver för övrigt själv i Svenska Dagbladets kommentarsfält att hon tycker att det är olyckligt att texten vinklats på uppgiften om 95 procent män.

Faktum är att jag tycker att flera av resultaten i undersökningen blir en smula svajiga med tanke på hur urvalet gått till. Kan man inte exempelvis ana att siffran som säger att 13 procent av iPadägarna har jailbreakat sin platta är en smula hög, med tanke på att de som svarat i stor utsträckning hänger på teknikforum?

——

Fotnot: Jag skulle gärna vilja säga att det enbart är för att jag ogillar slapp papegojjournalistik som jag skriver det här inlägget, men det handlar också om att jag presenterat en annan bild av iPadägarnas kön i den här debattkrönikan för Upsala Nya Tidning i slutet av februari. Bara så ni vet.

Om datum för recensioner, igen.

Angående det här att Dagens Nyheter publicerade Jonas Thentes recension – minst sagt översvallande! – av Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens ”Cirkeln” i går, 14 dagar före förlaget Rabén & Sjögrens utsatta första recensionsdatum.

Först så tänkte jag att det var ju på något sätt typiskt DN, lite vi är faktiskt Dagens Nyheter vi gör som vi vill, men sedan började jag tänka på det ett par varv till, och kom fram till att de gör ju faktiskt helt rätt.

De traditionella medierna av är satta under press. Deras existensberättigande ifrågasätts ständigt, de anses vara tröga, leverera gårdagens nyheter, i dag! och är helt enkelt inte särskilt sexiga i det sociala medielandskapet. Varför ska då de, som enda instans, vänta flera veckor på att skriva om böcker som redan finns ute i handeln, som det redan pratas friskt om i sociala medier, som det redan buzzas om på bloggar, på Twitter, på Facebook, ja i stort sett överallt?

För att första recensionsdatumet är heligt och att bryta mot det är kulturhäderi? Ja, det tycker tveklöst en del. Och visst, jag tycker också att det är fint med unisona recensioner en viss dag. Men i det här fallet tycker jag också att det är förlagen som är boven i dramat. Det är de som separerar första försäljningsdatum från första recensionsdatum med upp till tre veckor ibland, och jag inbillar mig att det här är ett rätt så nytt fenomen. Varför gör de det?

Om någon som fattar det här bättre än jag kan komma med en bra förklaring vore jag tacksam.

——

Ja, hela det här inlägget ska alltså ses som en fortsättning på det här som jag skrev i förra veckan.

En ynnest

Alltså Tyskland. Jag älskar landet, men deras konservatism är ibland häpnadsväckande. Sitter vid gaten nu, som tur är med Tage i min famn. För nej, kvinnan i incheckningsdisken tyckte inte alls att det var självklart att jag skulle få ta honom med mig.

Ni har ju olika efternamn? sa hon frågande. Eh, ja, jag och min hustru har olika efternamn och Tage har hennes, svarade jag. Hon tittade på våra pass ett tag. Men alltså, han och jag har rest själva med er tre-fyra gånger, försökte jag. Vänta här, sa hon och försvann iväg med våra pass. Efter några minuter återkom hon. Det är okej, konstaterade hon och fick det att låta som att hon gjorde mig en stor tjänst, Germanwings låter er åka.

Åh, tack så mycket för att jag får resa med min egen son.

Sunt förnuft

Sjukdomar, sömnlösa nätter, allmän jävlighet och alldeles för många texter som ska produceras på för kort tid har gjort de senaste dagarna väldigt blogglösa för min del. I dag tänkte jag återigen gå iväg i ottan för att få mina texter avslutade (det är tekniktexter till UNT och TT Spektra och en kulturtext om e-böcker till UNT som är på tapeten), men efter att ha varit vaken med Tage från halv fyra kände jag mig mer än lovligt mosig – att jag är rejält förkyld gjorde väl inte saken bättre – och lade mig på nytt när Johanna övertog feberbarnansvaret vid halv sju. Nu sitter jag dock på fiket/tvättomaten Lavanderia sedan någon timme och skriver om tv-apparatens roll i våra liv ur något sorts sunt förnuft-konsumentperspektiv. Tycker nog att det blir rätt så bra, dessutom. I UNT på tisdag, om allt går väl.

I går utbröt för den delen det en rätt intressant diskussion på Twitter om det kvinnliga och manliga ögat vid läsning, som jag deltog i ett hörn på. En bokcirkel för alla har skrivit mer.

Morgonstund har äggmacka i mun

Jag testar det här med att gå till café för att få något gjort i ottan även i Berlin. Inget av våra vanliga fik verkar vara igång så här tidigt, men däremot finns det ju en hel del bagerier som slår upp portarna i gryningen här. Så när jag anlände till bageriet i korsningen Boxhagener Straße/Neue Bahnhofstraße vid tio över sju hade de redan haft öppet i mer än en och en halv timme. Och jag som trodde att jag var morgonpigg.

Nåväl. Det är fint att se berlinarna stressa förbi mot S-bahnstationen vid Ostkreuz längre ner på gatan samtidigt som jag pillar med mitt textdokument. Synd att de inte har något internet bara, jag delar ut mitt tyska kontantkortsabbonemang till datorn nu, och det är löjligt segt, tyskarnas definition av 3G är inte densamma som vi använder i Sverige. Att försöka använda Spotify och surfa samtidigt är inte att tänka på.

Äggsmörgåsen var rätt god. Den där müslibakelsen dock – not so GI, kan jag väl konstatera i mitt pågående sockerrus.