Satan i gatan

Nej, det blev inget maraton i New York i november, varken jag eller Morgan lottades fram, Sockerförlaget blir alltså utan representant, illa.

Nåväl. Det här maratoneriet har hur som helst fött en lust hos mig att springa. Visserligen är det väldigt enkelt att tänka så när jag sitter i soffan i Vittangi med rätt grav bihåleinflammation och precis har ätit bullar till kaffet och inte har sprungit sedan den 11 april, men ändå. Jag ska banne mig springa några andra lopp under året i stället.

Banne mig.

Annars då? Jag har inte gjort nästan något av det jag hade tänkt fixa med under Vittangivistelsen vilket stör mig en smula men samtidigt gör mig tillfreds på något stört vis. Och när jag väl gör något framför datorn vill jag väldigt gärna lyssna på Veronica Maggios nya som jag tycker är nästan lika bra som Hanna Fahl anser i DN men det stör mig att jag inte kan lyssna på svenskspråkig musik när jag skriver eller jobbar, jag kan inte koncentrera mig så jag byter till något på engelska i stället, språket lägger sig i bakhuvudet i stället för i pannloben.

I morgon flyger vi till Stockholm igen. Jag bävar för mina bihålor men i övrigt ska det bli skönt. Jag tycker verkligen om att vara i Vittangi, men jag vill ha min egen vardag igen nu.

Banne mig.