Virus finns nu också som musik

En av de roligaste sakerna kring Virus just nu är att min ljudboksserie har gått och blivit musik! Musikern som skapat verket heter Emil Fredenmark, han kontaktade mig första gången i december 2018 och berättade att han var ett stort Virus-fan och hade börjat komponera musikstycken inspirerade av rollfigurerna och handlingen i serien. Vi hade lite kontakt från och till under 2019 i takt med att hans demoversioner växte ut till färdiga verk, och sent i höstas föreslog jag att han borde publicera musiken om han hade möjlighet, vilket det visade sig att han hade. Under vintermånaderna har han därför jobbat hårt med att mastra slutliga versioner av de spår han gillade bäst (det finns fler låtar än de sju som skivan innehåller, tror att jag har runt tolv spår som demos i mitt eget musikbibliotek).

Min ringa insats har varit att föreslå låtordning och bolla titlar på verken utifrån de scener i handlingen Emil sett framför sig när han komponerat och känslorna de framkallat. Storytel bistod sedan med omslaget, men musiken är helt hans egen skapelse.

Min egen favorit bland spåren är antagligen fjärdelåten We’re losing her eftersom den bygger på en mycket intensiv, utdragen och tung scen i Virus 3, som jag minns som väldigt jobbig att skriva och som han har lyckats fånga väldigt väl. Och det är inte bara jag som gillar låtarna, fick mejl från en vän i går som skrev att hon – citat: ÄLSKAR Emils musik! Den fångar stämningen i Virus på pricken! Fick ångestpåslag direkt vid första låten och håller med om att spår 4 är favoriten!

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Här är albumet hos Spotify, och här hos Apple Music.

Det ultimata singelbandet

Jag har inte alls skrivit mycket om Pet Shop Boys senaste album Super här i spalterna. Och jag känner väl att jag inte riktigt har tid att göra det nu heller, tyvärr.

Men bra då att andra gör det! Eller egentligen inte om Super, utan om Pet Shop Boys som “the ultimate singles band”, vilket väl i och för sig låter som att de inte skulle vara ett albumband, men det är de ju – också.

Det fina med den här texten i The Guardian är att artikelförfattaren så väl summerar min egen ungdom med Pet Shop Boys, även om jag var ett par år äldre än vad hon var.

My childhood and adolescence was formed by this stuff. I knew from the Pets that a single could be educational, too. At nine, It’s a Sin was a dramatic thing that gave me an idea of people having a past. At 10, Heart gave words and volume to the crushes I was feeling. At 11, I’d read the words of Left to My Own Devices, pinking-sheared from the pages of Smash Hits, and wondered who could tell me who Che Guevera and Debussy were, although it almost didn’t matter. I knew they were authorities in some field or other, and that they existed to the pulse of a disco beat: that was enough. There were worlds outside my knowledge, and worlds firmly within it, and the Pet Shop Boys told me I could bring them together to live happily side by side.

Jag har ofta undrat om Neil Tennant förstod när han skrev textraden Che Guevara and Debussy to a disco beat att han där och då summerade essensen av hela Pet Shop Boys gärning.

Hennes beskrivning av en riktigt bra Pet Shop Boys-singel – “they are like perfect short stories, giving quick glimpses into lives, appearing then disappearing, but lingering bright and long in the mind” – låter för övrigt som en perfekt beskrivning av ovan nämnda Left to my own devices.

Alingsås nästa

Efter avslutad frukost sitter jag kvar vid köksbordet och läser DN. Tage knatar in i köket, han vill sitta i famnen, det har blivit mer sådant sedan Ejda kom, hans behov av trygghet och närhet har ökat.

– Vem är det där pappa?
– En artist som heter Olle Ljungström.
– Var bor han?
– Förut bodde han i Stockholm, men nu bor han visst i Alingsås, står det här.
– Ska vi åka och hälsa på honom efter dagis i dag?

Vad säger du Olle, har du kaffet klart till strax efter fem?

This must be the place I waited years to leave

Och som om inte det här med Veronica Mars räckte, så levererar i dag Pet Shop Boys nyheten att de lämnar Parlophone efter 28 år och i stället släpper ett nytt album på uppstickarbolaget Kobalt i juni. Dessutom döper de albumet till “Electric” och publicerar den här lilla teasern:

Ja det börjar bli uttjatat men: Pepp!

Lite om Novellix, jOBS och Richard Herold

Coola novellförlaget Novellix ger sig ut på Spotify. Fyra av deras noveller går nu att hitta där, skrivan av Jonas Karlsson, Jens Lapidus, Wille Crafoord och Karin Ström. En intressant detalj tycker jag är att de två sistnämnda redan återfanns i Spotifys katalog i sina roller som musiker (själv har jag genom åren lyssnat mycket på Karin Ströms fina och ofta bitterljuva elektropop). Även de övriga två har ju i sanning framgångsrika alternativa karriärer – Jonas Karlsson är en av landets mest aktade skådisar och Jens Lapidus heltidsadvokat. Ska bli spännande att se om det här innebär en breddning av Spotifys katalog överlag, ljudböcker av romanlängd är kanske inte helt optimala – novellixerna ligger ju på knappa timmen vilket är ungefär som ett musikalbum, men det finns ju andra noveller där ute också, och kanske kan podcaster vara ett alternativ också? Vi har nog hur som helst inte sett slutet på den här utvecklingen.

Den första av de två Steve Jobs-filmerna närmar sig premiär. jOBS med Ashton Kutcher i huvudrollen får premiär på Sundancefestivalen. Den har ju bespottats en aning i förväg, dels har valet av Kutcher i huvudrollen betraktats som löjeväckande trots att de är väldigt lika utseendemässigt, och dels är ju jOBS inte den riktiga filmen, alltså den som Aaron Sorkin ska skriva. Jag tycker dock att den verkar intressant, och håller tummarna.

Richard Herold blir förlagschef på Natur & Kultur, efter att tidigare ha basat enbart för förlagets utgivning av skönlitteratur och sakprosa. Jag tror det kan bli spännande, Richard är en stigande kraft i Förlagssverige och det ska bli intressant att se hur han kan utveckla NoK i rollen som “det lilla storförlaget” i relation till jättarna Bonniers och Norstedts. Synd att han inte verkar ha lika mycket tid eller möjlighet att debattera/sticka ut hakan offentligt som han gjorde under tiden på Atlas bara. Att vår föräldrabok kom ut just på Natur & Kultur är för övrigt helt och hållet Richards “fel”, vi tog kontakt med honom medan han fortfarande var förlagschef på Atlas och hade lite inledande samtal, och när han gick över till Natur & Kultur följde vi med.

Soundtrack of my novel – slutpunkt

I december lät jag ett antal bokbloggare, författare, vänner och bekanta bidra med en låt vardera till en julkalender, som jag på språkängsligt vis döpte till Soundtrack of my novel. Jag skrev även att den skulle publiceras i sin helhet i mellandagarna. Det misslyckades jag uppenbarligen med. Men skam den som ger sig, här kommer den i listform, med länkar till varje inlägg. Och vill ni lyssna på listan, vilket jag tycker att ni ska göra, har jag ställt samman den hos Spotify här.

Samtliga bidrag till Soundtrack of my novel, i publiceringsordning:
“Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
“Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
“Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
“It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
“Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
“If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
“Long lost penpal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
“The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)
“It’s only you” av Salem Al Fakir (Linda Odén, Enligt O)
“Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service (Josefine Hådell, Joseping)
“Ride on” av Christy Moore (Mathias Rosenlund, Pärlgränden 8)
“Cheek to cheek” av Sahara Hotnights (Johanna Ögren, BokhoraGadgetteFashionista)
“Go now” av The Moody Blues (Kerstin Ydrefors, Eli läser oct skriver)
“Don’t you (Forget about me)” av Simple Minds (Sandra Gustafsson)
“Creep” av Radiohead (Jeanette “Peppe” Öhman, Livet & Helsingfors)
“The blower’s daughter” av Damien Rice (Emma Gray Munthe, Shoot me while I’m happy)
“Dancing with myself” av Nouvelle Vague (Liz Lindvall, Liz blogg hos XIT)
“Indestructible” av Robyn (Ingrid Olsson)
The 2 of us” av Suede (Mattias Dahlström)
“Det kanske kommer en förändring” av Kent (Isabelle Ståhl)
“Satan i gatan” av Veronica Maggio (Karin BergEnbokcirkelföralla)
“Farväl Gullmarsplan” av Alexis Weak (Eric Rosén, Det ljuva livet)
What are you doing New Year’s Eve?” av Ella Fitzgerald (Mangini vs Pallin remix) (Morgan Sturesson, 400 dagar)
Song for the songs” av The Concretes (Daniel Åberg)

Jag är överlag väldigt förtjust i listan och de genomtänkta, ofta vackra och i några fall även sorgliga motiveringarna. Kalendern består inte av 24 låtar som jag själv skulle ha valt, men det var ju mer eller mindre hela poängen. Jag ville få andra att motivera hur de såg på min roman och mina rollfigurer. Hade jag sammanställt en låtlista själv skulle den kanske mer ha visat hur jag ser på huvudpersonen Filip, men det känns inte särskilt intressant, och ärligt talat skulle det nog bara ha blivit en 00-talsförlängning av den låtlista med främst 90-talslåtar som jag sammanställde till e-boksversionen av “Dannyboy & kärleken” förra året.

Om jag saknar någon låt? Ja – “Stockholm” av Orup. Inte bara för att det är den bästa Pet Shop Boys-låt som Pet Shop Boys inte har gjort, utan också för att den så skoningslöst skildrar en tillvaro i en stad som den ständigt tillbakablickande och lätt självömkande huvudpersonen inte längre känner igen och vill kännas vid.

Hm. Nu ångrar jag nästan att jag inte valde den själv.

Nåväl, livet går vidare. Återigen – tack till alla er som ställde upp och bidrog!

Nu stänger vi den där förbannade roman #2 och blickar framåt.

Glömskpelle

Men hjälp! Jag har ju helt glömt bort att sammanställa min låtjulkalender från i december ordentligt. Jag skulle ju presentera och länka till det färdiga resultatet i mellandagarna. Visserligen sa jag inte explicit vilka mellandagar jag åsyftade, men ingen lär väl tro mig om jag säger att det var mellandagarna 2012 jag hade i tankarna.

I morgon.

Metajournalistik

Via Fredrik ser jag att tidningen Forbes har gjort ett stort porträtt på Spotifys vd Daniel Ek, och det är ju helt i sin ordning. Men sedan går de ett steg längre och intervjuar intervjuaren om hur det var att intervjua Ek.

Kanske borde jag intervjua mig själv i samma ämne, gjorde ett porträtt på Ek sommaren 2009.

Daniel, hur var det att intervjua Daniel?
– Det var kul, han var en trevlig kille med huvudet på skaft. Vi satt i ett konferensrum i deras kontor nära Stureplan, tror visserligen att de har flyttat sedan dess. De bilder där Ek sitter under Spotifyloggan vid en grön vägg och myser som de flesta medier brukar använda när de skriver om Spotify togs vid vår intervju.

Något särskilt du minns?
– Vi pratade en del om Spotifys brist på social och redaktionell koppling vill jag minnas, jag uttryckte en viss frustration över att det bara fanns några topplistor och en sökruta, inget mer som kunde guida mig till att hitta ny musik. Det tog han ju uppenbarligen till sig, eftersom de nu kopplat ihop sig med Facebook för det sociala och lanserat appar som sköter det redaktionella.

Du tar inte på dig lite väl stora skor när du insinuerar att det är din förtjänst?
– Tror du?

Det räcker nog så.

Reconstruction time again

Ja, som ni som surfar in här ser så är det lite upp och ner nu, med konstig blogroll till höger och dubbla sidospalter och andra mystifikationer. Det beror på att det är den tiden på året igen, då det gamla sjunges ut och jag dansar det nya in genom att bygga om sajten. Började så sakteliga i går kväll, stångade näsan blodig mot en transparens i det nya tema jag valt som är helt uppåt väggarna mysko, fortsätter väl stångas i kväll är det tänkt.

Hur som helst. Fram tills jag är färdig så kommer det gamla bygget att se lite halvmysko ut. Men sedan blir det fint, lite mer tillbaka till ursprunget av hela anrättningen.

Hittade på tal om inget annat ett fint klipp med skådisarna/musikerna Zooey Deschanel och Joseph Gordon-Levitt där de sjunger “What are you doing New Year’s Eve?” medelst ukulele, vilket ju även (i en annan version) var Morgans bidrag till låtkalendern förra veckan.

Ses snart.

Soundtrack of my novel #24: Song for the songs

Julafton är här.

Under hela december har det varje dag presenterats en ny låt till soundtracket till “Vi har redan sagt hej då”, som i och med detta ska stängas igen, läggas till handlingarna och förpassas till arkivet – det finns ju nya böcker att skriva och andra ämnen att dryfta.

Betyder det här att jag aldrig kommer att skriva om roman #2 i den bloggen igen? Knappast. Men jag tänker i alla fall mentalt förpassa romanen till det förflutna, den finns som inbunden (nåväl åtminstone mjukband), e-bok, ljudbok och pocket. Cirkeln är sluten, formaten har ju tagit slut.

Jag kommer att sammanställa låtlistan och publicera den i sin helhet i mellandagarna, och i samband med det skriva lite mer om hur jag tycker att det blev. Men jag kan redan nu berätta att jag är oerhört nöjd med utfallet, och flera gånger under resans gång varit nära tårarna när jag läst de fina motiveringar som kommit in. De har betytt väldigt mycket för mig. Så alla ni som ställde upp – tack!

Och med det sagt återstår endast en sak: Det sista bidraget. Mitt eget. Och det är “Song for the songs” av The Concretes.

Min motivering:

År 2006 var mitt liv som mest lik Filips tillvaro i “Vi har redan sagt hej då”. Året före, månaderna innan min första roman “Dannyboy & kärleken” skulle ges ut, hade jag på grund av att jag var en feg usling kraschat och därefter återigen kraschat något som kanske hade kunnat bli ett fint förhållande om jag hade vågat. På något sätt fick det där dubbelsveket mig att snurra in i en nedåtgående spiral där jag började rusa i motsatt riktning bara tillfälle gavs, så fort en relation brände till, så snar

Nej rättelse – så fort en relation började bli ljummen om jag ska vara ärlig.

Egentligen har jag väl ingen aning om det var det som var orsaken till att allt blev som det blev. Men det var i alla fall därefter det började på allvar.

Våren 2006 gavs The Concretes andra album “In colour” ut. Det är deras mest kommersiella skiva och den ackompanjerades av påkostade videor och tanken var att de skulle bli stora på riktigt i England och inte bara kreddiga i indiekretsar. Bland puritaner sågs skivan som en sell out, men jag har alltid varit lite för kommersiell för mitt eget bästa och föll pladask. Och allra mest föll jag för albumets sista spår “Song for the songs”.

Det är inte en låt som på något vis kännetecknar handlingen i “Vi har redan sagt hej då”, till skillnad från mycket av min favoritmusik går den dessutom i dur och texten är rätt svår att få något grepp om, gränsar nästan till nonsens, vilket väl i och för sig mitt liv kanske var just då också men att hävda att de sakerna skulle ha ett samröre vore en rejäl efterhandskonstruktion.

Så varför då?

Jag minns en av de finaste scenerna från “Cityakuten”. Seriens centralfigur Mark Greene är döende i cancer och vandrar för sista gången ut från County General där han möter John Carter vid ambulansinfarten. Han ger sin forne medicinstudent och numera kollega en avskedskram, fortsätter att gå men vänder sig tillbaka igen. “Now you set the tone Carter”, säger Dr Greene innan han vandrar in i tv-historien. “You set the tone”.

Mitt bidrag till låtkalendern är helt enkelt min favoritlåt från min favoritskiva från det år som verkligen inte var mitt favoritår. Men det var året som formade hur “Vi har redan sagt hej då” skulle komma att bli.

Och “Song for the songs” satte tonen.

——

He has a voice you can’t stop listening to
’cause it touches like a lover
Then the strings come in and ask you not to mind
As he says farewell to caroline

I loved a crazy man from mexico
Because he managed to get all
The questions wrong
But the daughter of a summer month in black
She got her heart broken really, really bad

Then there’s the couple with the marching band
The wife she really wanted out
And the horns were shining brighter than the lights
As she was pleading, then leaving for the night

This is for the songs
The songs we had to love

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
“Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
“Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
“Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
“It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
“Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
“If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
“Long lost penal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
“The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)
“It’s only you” av Salem Al Fakir (Linda Odén, Enligt O)
“Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service (Josefine Hådell, Joseping)
“Ride on” av Christy Moore (Mathias Rosenlund, Pärlgränden 8)
“Cheek to cheek” av Sahara Hotnights (Johanna Ögren, Bokhora, Gadgette, Fashionista)
“Go now” av The Moody Blues (Kerstin Ydrefors, Eli läser oct skriver)
“Don’t you (Forget about me)” av Simple Minds (Sandra Gustafsson)
“Creep” av Radiohead (Jeanette “Peppe” Öhman, Livet & Helsingfors)
“The blower’s daughter” av Damien Rice (Emma Gray Munthe, Shoot me while I’m happy)
“Dancing with myself” av Nouvelle Vague (Liz Lindvall, Liz blogg hos XIT)
“Indestructible” av Robyn (Ingrid Olsson)
The 2 of us” av Suede (Mattias Dahlström)
“Det kanske kommer en förändring” av Kent (Isabelle Ståhl)
“Satan i gatan” av Veronica Maggio (Karin Berg, Enbokcirkelföralla)
“Farväl Gullmarsplan” av Alexis Weak (Eric Rosén, Det ljuva livet)
What are you doing New Year’s Eve?” av Ella Fitzgerald (Mangini vs Pallin remix) (Morgan Sturesson, 400 dagar)

Soundtrack of my novel #23: What are you doing New Year’s Eve?

Utan min vän Morgan Sturesson skulle “Vi har redan sagt hej då” aldrig ha blivit av. Eller – det skulle den kanske på något sätt, någon gång, någonstans – men under de år då romanen skrevs var han tveklöst den som närmast daglig basis fick höra mig beklaga mig över tillvarons och relationernas förjävlighet och förgänglighet. Lägg därefter till faktumet att han en gång i tidernas begynnelse, eller åtminstone våren 2000, startade det handelsbolag tillsammans med mig som senare skulle transformeras till vårt lilla anspråkslösa bokförlag Sockerförlaget som även kom att bli romanens första hem, och ni har en person som varit en väldigt viktigt del i att färden nådde sitt mål.

Så på den näst sista dagen i den här underbart spretiga låtkalenderns tillblivelse är det alltså Morgan, som förutom att vara hotshot på SF Bio även driver löparbloggen 400 dagar, som står för bidraget. Han har valt “What are you doing New Year’s Eve?” av Ella Fitzgerald (Mangini vs Pallin remix).

Morgans motivering:

Det är knappast en hemlighet att handlingen i ”Vi har redan sagt hej då” kulminerar på nyårsaftonens tolvslag. ”Jakten på det perfekta nyårsfirandet är till sitt väsen nästan identiskt med jakten på den perfekta partnern” resonerar huvudpersonen Filip strax innan han släpas från den ena nyårsfesten till den andra samtidigt som han helst vill vara med någon annan, någon annanstans.

På någon av de här festerna kanske någon fått för sig att slänga på en julskiva från föregående år med ommixade klassiker, så kanske ackompanjeras huvudpersonens tankar av att Ella Fitzgerald sjunger ”What are you doing New Year’s Eve?”.

——

Wonder whose arms will hold you good and tight
When it’s exactly twelve o’clock that night
Maybe it’s much too early in the game
Ah, but I thought I’d ask you just the same
What are you doing New Year’s Eve

Maybe I’m crazy to suppose
I’d ever be the one you chose
Out of a thousand invitations you’d receive
Ah, but in case I stand one little chance
Here comes the jackpot question in advance
What are you doing New Year’s Eve?

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
“Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
“Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
“Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
“It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
“Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
“If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
“Long lost penal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
“The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)
“It’s only you” av Salem Al Fakir (Linda Odén, Enligt O)
“Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service (Josefine Hådell, Joseping)
“Ride on” av Christy Moore (Mathias Rosenlund, Pärlgränden 8)
“Cheek to cheek” av Sahara Hotnights (Johanna Ögren, Bokhora, GadgetteFashionista)
“Go now” av The Moody Blues (Kerstin Ydrefors, Eli läser oct skriver)
“Don’t you (Forget about me)” av Simple Minds (Sandra Gustafsson)
“Creep” av Radiohead (Jeanette “Peppe” Öhman, Livet & Helsingfors)
“The blower’s daughter” av Damien Rice (Emma Gray Munthe, Shoot me while I’m happy)
“Dancing with myself” av Nouvelle Vague (Liz Lindvall, Liz blogg hos XIT)
“Indestructible” av Robyn (Ingrid Olsson)
The 2 of us” av Suede (Mattias Dahlström)
“Det kanske kommer en förändring” av Kent (Isabelle Ståhl)
“Satan i gatan” av Veronica Maggio (Karin Berg, Enbokcirkelföralla)
“Farväl Gullmarsplan” av Alexis Weak (Eric Rosén, Det ljuva livet)