Soundtrack of my novel #11: Ride on

Dagens bidrag till låtkalendern kommer från finlandssvenske Mathias Rosenlund som är verksam som ungdomsarbetare, litteraturskribent och snart även debuterar som författare om allt går väl här i världen. Hans blogg heter Pärlgränden 8 och han twittrar under namnet @00mathias. Mathias har valt låten ”Ride on” av Christy Moore.

Mathias motivering:

Mitt val av Christy Moores ”Ride on” för den här låtkalendern kan vid första genomlyssningen verka lite udda. Den mest uppenbara diskrepansen är att ”Ride on” är en folklåt, en sång med rurala teman, medan Daniels roman är en utpräglat urban berättelse. Versraden ”Ride on, see you / I could never go with you no matter how I wanted to” ger dock uttryck för en rotlöshet som jag tycker att också finns i huvudpersonen Filip i ”Vi har redan sagt hej då”. Det som får mina tankar att vandra från boken till Christy Moores låt är den gemensamma grundtonen: det är en ton som är lite tragisk, lite sorgsen. Sinnesstämningen är svår att fånga, men ändå något att känna igen sig i. Filip har levt ett liv som har gjort att han helt enkelt inte kan anknyta till andra människor på ett djupare plan. Åtminstone inte innan det vackra slutet på boken.

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
”It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
”Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
”If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
”Long lost penal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
”The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)
”It’s only you” av Salem Al Fakir (Linda Odén, Enligt O)
”Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service (Josefine Hådell, Joseping)

Soundtrack of my novel #10: Against all odds (Take a look at me now)

I dag är det inte bara Nobeldagen, utan också den dag då ”Vi har redan sagt hej då” inleds, även om året i boken är 2009. Romanens ”första” kapitel, som har nummer sex, startar med att Filip står och väntar på Iris för deras första dejt några minuter i sju på kvällen just den 10 december. Platsen är tunnelbaneuppgången på Sankt Eriksplan, och fiket de går till är Bönor och blad en bit upp på Sankt Eriksgatan i riktning mot Karlbergsvägen. Varken tunnelbanestationen han väntar vid eller cafét där Iris berättar sin historia är namngiven i romanen, men det var de platserna jag föreställde mig när jag skrev.

Okej, inget av det här hör egentligen inte till saken, jag ville bara nämna att i dag är en speciell dag.

Hur som helst, i dag står min vån Josefine Hådell för låtbidraget. Josefine har en väldigt sällan uppdaterad blogg – men när det väl skrivs något är det alltid fint – och twittrar också alltför sällan under namnet @joseping. Hon är även en tredjedel av Maktministeriet, där även Fredrik Wass och Julia Skott som redan bidragit till låtkalendern återfinns. Det finns därtill rykten som gör gällande att Filips vapendragare Amanda i ”Vi har redan sagt hej då” är baserad på Josefine, men i det finns ingen sanning, faktum är att jag inte ens kände Josefine när jag skrev det kapitel i vilket Amanda första gången dyker upp.

Josefine har valt låten ”Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service.

Josefines motivering:

Den här låten tänker jag illustrerar hur det är att, av dumhet, feghet, passivitet eller något annat, låta något fint glida en ur händerna. Den handlar om ögonblicket när man inser vad man just missat och det efterföljande, desperata försöket att få det tillbaka. Helt enkelt, känslan av att inse något viktigt när det precis är lite, lite för sent.

Valet av Postal Services version är, förutom att den är bra, också en liten vink till romanförfattarens svaghet för musik av mer elektroniskt slag.

Eftersom det inte finns någon video till Postal Services version, bjuder jag på lite Youtubegodis från 80-talet med Phil Collins originalversion i stället.

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
”It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
”Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
”If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
”Long lost penal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
”The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)
”It’s only you” av Salem Al Fakir (Linda Odén, Enligt O)

Soundtrack of my novel #9: It’s only you

Bidrag nummer nio i låtkalendern levereras av läraren Linda Odén, som också driver bokbloggen Enligt O och på Twitter heter @LindaOde. Linda har själv en kalender i sin blogg där hon intervjuar en bokrelaterad person per dag, och en av dem som hon intervjuat är jag, så håll utkik efter mina svar. Känner jag mig själv rätt lär jag väl länka härifrån också, uppmärksamhetstörstande som jag är.

Lindas bidrag till låtkalendern är ”It’s only you” av Salem Al Fakir, en låt från hans första album från 2007. Jag hade inte någon direkt relation till Al Fakir vid den tiden, men har lyssnat mycket på honom det senaste året. Faktum är att det till stora delar beror på att hans ”Keep on walking” spelades i taxin på väg till sjukhuset när vattnet hade gått och Tage skulle födas, något som Johanna överhuvudtaget inte minns men som är ett av mina starkaste minnen från den där tisdagseftermiddagen i mars när allt började. Jag har inte kunnat släppa honom sedan dess. Al Fakir alltså. Eller ja, inte Tage heller för den delen.

Lindas motivering:

Suedes ”Animal nitrate” finns ju redan med i boken, annars hade den passat bra. Jag väljer i stället ”It’s only you” av Salem Al Fakir, som känns som en lagom deppig låt som passar stämningen i boken. Filips första riktiga kärlek är allt han kan tänka på, men en glad kärlekslåt hade inte passat. Jag sökte i stället efter en lite mer nedtonad låt. Det finns ju en part II av Salem Al Fakirs sång också, men någon part II blir det väl inte för Filip och Iris?!

Det finns ett svar på den frågan, och det är ett svar som jag inte tror att någon skulle bli riktigt klok på om jag gav det nu. Men om ett år, ja, då är jag förhoppningsvis klar med något för mig väldigt annorlunda som besvarar just det.

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
”It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
”Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
”If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
”Long lost penal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
”The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)

Några ord om iCloud

Kan inte hålla mig från att skriva om kvällens keynote vid invigningen av Apples utvecklarkonferens WWDC. Gillar ni inte Applegrejs i synnerhet och teknikprat i allmänhet är det bara att sluta läsa.

Jag twittrade lite i förmiddags att min förhoppning med Apples nya molntjänst iCloud var att den skulle innebära den totala molnifieringen av allt väsentligt material jag har på datorn.

Som exempel tog jag att mitt bildbibliotek i iPhoto skulle bli identiskt på såväl min dator, iPhone och iPad, och att en förändring på en enhet skulle förändra även på övriga.

Nu blev det väl så, nästan i alla fall, typ, fast med typiskt halvkrångliga Applebegränsningar. För trots att de är ett företag vars paroll är enkelhet och ”it just works”, så är de rätt omständliga ganska ofta. Här har vi ett typiskt sådant tillfälle. Ja, alla bilder jag tar synkas automatiskt med iCloud och blir tillgängliga på alla mina enheter. Men bara de 1000 senaste. I 30 dagar. I ett nytt program som heter Photo Stream. Sedan måste bilderna synkas in i datorns iPhoto ändå för att sparas, nu visserligen trådlöst och inte via sladd som tidigare, men datorn förblir den primära hubben för bilder. Precis det jag hoppades slippa med min 128 gb-begränsade Macbook Air som enda dator där i dag iPhotobiblioteket upptar i runda slängar 50 procent av hårddisken (jaja, SSD-minnet menar jag).

Visst. Det innebär en förbättring från tidigare, jag kan använda en bild jag tagit med min iPhone och skriva ett blogginlägg i iPaden och bildsätta utan synkningsstrul. Till helgen, när vi åker till New York i en vecka och jag bara tänkt ta med mig iPhone och iPad och ingen dator, gör det mitt liv betydligt enklare. Eller ja, kunde ha gjort mitt liv enklare, iCloud släpps ju först i höst, så det blir till att skicka bilder via mejl till iPaden som vanligt tills dess.

Att appar, e-böcker, dokument och lite annat jox nu automatiskt synkas mellan olika enheter är så klart jättebra, jag har börjat läsa en hel del böcker på iPaden nu, och det ska bli trevligt att automatiskt få in dem i iPhonen också, samt att appen kommer ihåg vart jag senast läste, oavsett enhet. Att dokument blir automatsynkade och automatsparade och hej och hå är för den delen tyvärr en sanning med modifikation och ännu en typisk Appleomständlighet, då det bara gäller deras egna iWorkprogram. Alltså måste jag börja skriva mina texter i Pages för att det ska funka. Jag har personligen inget problem med det, men det är lite jobbigt när man är beroende av att skicka texter till andra, som ofta lever i en Microsoft Word-värld. Visst, iWork kan exportera till Wordformat, men det är ett orosmoment och jag vill i möjligaste mån undvika de det går inte att öppna filen för du sitter på mac!-mejl som relativt ofta dyker upp som svar på ett skickat mejl även år 2011.

Fotnot: Det går visst att öppna filen, men ibland fattar inte Windows vad det är för typ av fil om du bara dubbelklickar på den. Öppna den inifrån programmet i stället, så fungerar det. Lovar.

Så jag är summa summarum inte helt såld på iCloud, trots allt. Men det är en bra början.

Några rader om iTunesdelen av iCloud så. Det verkar råda en del förvirring gällande det som kallas iTunes Match, där Apple med skivbolagens goda minne låter dig matcha dina Pirate Bay-nedladdade ful-mp3:or och i stället spela finkodade aac-filer i 256 kbps. Då övriga grejer gällande iTunes som presenterades i kväll handlade om att all musik du har köpt eller kommer att köpa via iTunes nu synkas automatiskt till alla dina enheter (det vill säga laddas ner), verkade de flesta dra slutsatsen att detta även gäller tjänsten iTunes Match. Informationen är visserligen rätt luddig på Apples sajt, men jag tror att det är fel slutsats. Ingenstans i infon om iTunes Match står att matchningen innebär att musik synkas till din egen dator och sparas lokalt, det står bara att den musik som matchas plays back at 256-Kbps iTunes Plus quality — even if your original copy was of lower quality. Spelas upp alltså. Det innebär streaming i en eller annan form.

Och det här är rätt intressant. För det innebär – om min tolkning är rätt vill säga – att Apple nu sitter på färdig teknik som möjliggör att du streamar musik till iTunes. Det torde betyda att de sitter och är beredda – åtminstone tekniskt och kapacitetsmässigt – den dag Spotify äntligen lyckas få till stånd den där amerikanska lanseringen, som varit på gång ”inom kort” i cirka två år nu.

Och den dag de slår på den on-knappen lär inget i världen kunna rädda Spotify, är jag rädd.

——

Uppdatering: Leander Kahney på Cult of Mac bekräftar mina spekulationer i ett inlägg om iTunes Match. The new scan-and-match feature in iTunes — called iTunes Match — will put a copy of most songs in users’ libraries in the cloud, where they will be available for streaming to any device for $25 a year.

——

Uppdatering 2: Fick en kommentar från Mikael Zackrisson på Facebook som jag tyckte var intressant, gällande varför Apple inte startar en full streamingtjänst på en gång. Så här svarade jag:

Säkert en rättighetsfråga, skivbolagen i USA verkar ju bromsa rätt duktigt när det gäller streaming på det sätt som S7-länderna vant sig vid, de verkar ju i princip helvägra Spotifys försök. Kanske gör Apple det på enda möjliga sättet, de backar in skivbolagen i framtiden med rumpan först, bit för bit. Nu när de introducerat en försiktig streamingmodell mot betalning torde ju nästa steg, ”iTunes Unlimited” eller vad det kan komma att heta, vara nästa logiska steg.

Man ska ju heller inte glömma att mobilnätet som krävs för en bra streamingupplevelse till mobiler delvis fortfarande saknas i USA. Kanske tycker inte Apple att upplevelsen når upp till deras egna kvalitetsmått förrän 4G-nätet på allvar börjar täcka landet.

Eh, ja: S7 är alltså de sju länder i Europa där Spotify finns

———-

Uppdatering 3: Hm, jag vet inte jag. Kanske hade jag fel gällande streamingen av tjänsten iTunes Match. Nu har Cult of Mac publicerat en ny text, som visserligen är taggad som debattartikel, där det står att det fortfarande rör sig om nedladdning (huruvida de egentligen ens vet något mer än oss andra självutnämnda analysexperter har jag ingen aning om). Tycker dock fortfarande att Apples infotext öppnar för alternativa tolkningar, och kanske är det helt enkelt så att luddigheten är medveten, att de ännu inte bestämt vilka möjligheter som ska erbjudas. Tjänsten ska ju startas först i höst, vilket mycket väl kan vara fem månader in i framtiden. Vem vet hur konkurrensen för iTunes ser ut i USA då?

Så jag säger inte att jag hade fel. Bara att jag kanske hade det.

Het just nu

Medieintensiv dag i bloggosfären för min enkla person.

Samtidigt som jag själv strosar omkring på de pittoreska smågatorna i Mariefred och suger musten ur de sista timmarna av vår minigetaway plingar mobilen till och jag ser att @popfabriken i dag publicerat min Dannyboy-spellista med tillhörande text på Eight days a week. Blott minuter senare plingar det till igen, och jag ser att @00mathias lagt ut en liten text på Bibliofilerna om vår trevliga sammankomst i fredags eftermiddag.

Folk har fått storhetsvansinne för mindre.

Satan i gatan

Nej, det blev inget maraton i New York i november, varken jag eller Morgan lottades fram, Sockerförlaget blir alltså utan representant, illa.

Nåväl. Det här maratoneriet har hur som helst fött en lust hos mig att springa. Visserligen är det väldigt enkelt att tänka så när jag sitter i soffan i Vittangi med rätt grav bihåleinflammation och precis har ätit bullar till kaffet och inte har sprungit sedan den 11 april, men ändå. Jag ska banne mig springa några andra lopp under året i stället.

Banne mig.

Annars då? Jag har inte gjort nästan något av det jag hade tänkt fixa med under Vittangivistelsen vilket stör mig en smula men samtidigt gör mig tillfreds på något stört vis. Och när jag väl gör något framför datorn vill jag väldigt gärna lyssna på Veronica Maggios nya som jag tycker är nästan lika bra som Hanna Fahl anser i DN men det stör mig att jag inte kan lyssna på svenskspråkig musik när jag skriver eller jobbar, jag kan inte koncentrera mig så jag byter till något på engelska i stället, språket lägger sig i bakhuvudet i stället för i pannloben.

I morgon flyger vi till Stockholm igen. Jag bävar för mina bihålor men i övrigt ska det bli skönt. Jag tycker verkligen om att vara i Vittangi, men jag vill ha min egen vardag igen nu.

Banne mig.