Distraktioner

Jag börjar smått inse att jag inte kan hantera frestelserna det innebär att arbeta vid datorn. Jag har aldrig riktigt köpt att de ständiga distraktionsrisker som de sjuttiotolv samtidigt öppna programmen och Safari-flikarna innebär skulle vara ett problem för mig, jag har helt enkelt stått över sådant. Har jag inbillat mig, alltså.

Men jag vet inte. Jag tycker jag blir allt mer ineffektiv framför mitt Worddokument för var dag som går, och jag hittar oavbrutet på ursäkter för att kolla mejlen, kolla rss:en, kolla Facebook, söka på webben, kolla mejlen, kolla Facebook, kolla … ja, ni fattar galoppen.

Faktumet att jag i måndags – dagen då jag drog ner till Stockholm och tillbaka – lyckades få ur mig den största textlängden på länge trots att jag enbart skrev på flyget och flygbussen och därtill enbart på min iPad mini måste betyda något. Visst, jag kan ständigt ägna mig åt alla de förströelser jag räknade upp ovan på iPaden också då det är en 4G-variant, men faktumet att Worddokumentet ständigt täcker hela skärmen och att jag inte kontinuerligt ser den lockande sidolisten med alla appar som drar och pockar – ja, det betyder något.

Och jo, jag vet att man sätta textdokumentet i helskärmsläge på datorn också, men det blir inte samma sak. Jag vet ju att de ligger där under och väntar.

Jag har inte riktigt bestämt mig för vilken väg jag ska gå för att lösa det här problemet ännu. Men det känns … ja, futtigt att ha drabbats av det.

Kvantitet och kvalitet i Kiruna

Det börjar bli riktigt bråttom med Virus 2 nu, och följaktligen tog jag 06.40-bussen in till stan i morse för en heldag i skrivandets tecken. Och bortsett från tio minuter då jag gick till biblioteket och snackade lite med Tage som också hade Kirunadag med sin förskoleklass, tjugo minuter när jag åt lunch på Spis och en kvart då jag gick och snackade med Tora på Kiruna Bokhandel, så jobbade jag i princip nonstop med boken från 07.45 till 17.45, då bussen hem angjorde Vittangi busstation.

Trodde först att jag skulle landa på cirka 15 000 tecken eftersom det var vad jag hade nått när jag slog igen datorn för att gå till bussen, men väl på plats i mitt säte tänkte jag att vafasiken, slumra kan jag väl göra i kväll, och skrev 2 300 tecken till på ipaden jag tagit med som batteribackup ifall jag skulle hamna på caféer där jag inte kunde ha sladden i och riskerade soppatorsk i datorn.

Så 17 300 tecken, det är banne mig personligt rekord. Jaja, jag vet att författeri handlar om kvalitet och inte kvantitet, men just i detta läge är faktiskt kvantitet det som behövs.

Lyckas jag nu bara nå uppåt 12-13 000 tecken i fortsättningen varje arbetsdag, så ska nog det här ordna sig.

Ständigt denna vikt

Jag drömmer ju ständigt om det allt lättare datorlivet. Inte för att jag i nuläget har några egentliga behov av det då jag i regel jobbar hemifrån (även om just detta skrivs på hamburgerhaket Frasses i Kiruna där jag inväntar att det ska bli dags att åka och hämta upp Johanna från kvällståget från Luleå), men för att … ja, tanken på att jag någon gång åter ska bli en mobil caféskrivare alltid ligger där latent inom mig.

Senast jag tog upp det här ämnet var i juni i fjol då jag hade ett par skrivardagar i Narvik och hjälpt av en iPad Air 2 och Logitechs externa tangentbort Keys-to-go kom ner i den smått osannolika totalvikten 624 gram.

Detta är mig veterligen svårslaget lågt för en iPad av standardstorlek på 9,7 tum (med en mini går det så klart att komma ner ytterligare i vikt), men Keys-to-go har en del nackdelar, där den främsta är att tangentbordet är i princip stumt.

Apples egna Smart Keyboard, som förra veckan släpptes till den nya och mindre iPad Pro på 9,7 tum (och alltså efterträder iPad Air 2 som flaggskeppsmodell i iPadens ursprungsstorlek), har dock riktiga tangenter som fjädrar vid nedtryck, och enligt Jason Snell, forne chefredaktören för amerikanska Macworld som nu driver egna sajten Six Colors, väger detta tangentbord 225 gram, vilket tillsammans med iPad Pron landar på 665 gram. Tangentbordet som sådant har Snell recenserat här.

Alltså inget nytt rekord, men kanske det mest lockande alternativet hittills i praktiken. Synd bara att det skulle kräva inköp av en ny iPad som jag i övrigt verkligen inte har något behov av.

Så jag drömmer vidare.

12. Bok på en öde ö

I dessa dagar känns det en smula dumt att lägga pannan i djupa veck och fundera ut den perfekta boken att ta med till en öde ö, när tekniken möjliggör så mycket mer. Om vi utgår ifrån att boken som skulle få tas med var en någorlunda tjock inbunden tegelsten, så landar vi på en vikt uppåt ett kilo. Jag skulle då i stället ha valt att ta med mig en e-boksfylld iPad Mini utrustad med det vatten-, sand- och smutssäkra superskalet Lifeproof Nüüd och en bra portabel solcellsladdare som Instapark Mercury 10 – för jag utgår ifrån att den här öde ön ligger på en behaglig breddgrad med god tillgång till sol. Tillsammans väger dessa prylar under 800 gram och tar mindre plats än en inbunden roman på 600 sidor. Lätt val!

Ja, jag vet att många anser att det inte går att använda en iPad för läsning i skarpt ljus eftersom skärmen blänker i solen, men jag tänker främst spendera min tid i skuggan, hamnar jag på en öde ö tror jag inte att solbadande är det jag tänkt ägna mig åt.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

Test: Läsplattan Tolino Vision 2 slår Letto Frontlight på fingrarna

UPPDATERING AUGUSTI 2017: De senaste månaderna har det uppstått problem med Tolinos läsplattor i Sverige när det gäller kopieringsskyddade böcker som använder sig av Adobes DRM-system, det vill säga i princip alla e-böcker som lånas ut på svenska bibliotek. Det finns en lång tråd gällande detta i kommentarerna nedanför det här inlägget, som kan vara värd att studera innan ni i dag överväger ett köp av någon av Tolinos plattor i Sverige.

Jag har i flera års tid varit nyfiken på den tyska läsplattesatsningen Tolino, en familj läsplattor framtagna i samarbete av de tyska bokhandelskedjorna Thalia och Hugendubel samt Deutsche Telekom för att mota Amazon och deras Kindleplattor i grind. Sedan en tid finns några av Tolinoplattorna att köpa även i Sverige genom nätbutiken Cyberphoto. Jag kontaktade dem och frågade om jag kunde få låna ett exemplar för test. Några dagar senare damp Tolino Vision 2 ner i min brevlåda.

Eftersom jag tidigare i flera test tagit mig an den svenska marknadsledaren Adlibris Lettoläsplattor, valde jag att utvärdera Tolinon mot Adlibris nuvarande platta Letto Frontlight.

Rent storleksmässigt är Tolino Vision 2 och Adlibris Letto Frontlight ganska snarlika, Tolinon är en knapp centimeter högre än Letton som i sin tur är två millimeter bredare än Tolinon och i tjocklek är det dött lopp (Tolinons mått är 163x114x8 millimeter och Lettons 155x116x8 millimeter). Viktmässigt är skillnaden något större – Tolinon väger 174 gram och Letton 190.

Läsning
Tolino Vision 2 till vänster, Adlibris Letto Frontlight till höger. Skärmupplevelserna är väldigt snarlika.

Att Tolinon är två millimeter smalare på bredden än Letton kombinerat med att den har en mjuk form med rundade hörn och kanter samt ett gummiliknande ytskikt gör att Tolino Vision 2 är betydligt bekvämare att hålla än Adlibris kantiga platta, vars hörn ger såväl synliga som kännbara avtryck i handflatan när man hållit den ett tag särskilt vid enhandsfattning. De 16 gramen mindre i vikt är kanske inte så mycket att orda om, men jag vet inte, Tolinon ger tveklöst en lättare känsla överlag.

När jag recenserade Adlibris Letto Frontlight skrev jag en del om den i mitt tycke felaktigt placerade av/på-knappen i botten på plattan, som lätt gjorde att jag tappade plattan om jag höll den löst när jag klickade på knappen, jag hade inte för vana att hålla emot uppifrån. Tolino har valt den mer logiska placeringen på ovansidan vilket gör att det blir enklare att trycka eftersom plattan oftast vilar i ens handflata och ger ett naturligt spjärn, men inte heller här är jag riktigt nöjd, knappen sticker nämligen knappt alls ut och är lite svår att hitta innan man lärt sig dess placering (vilket man dock rätt snabbt gör).

Dessutom är det knappast nödvändigt att stänga av läsplattan manuellt om du bara ska lägga den ifrån dig för att sova, e-bläckstekniken med batteritid på över en månad gör att det batteri som hinner dras innan skärmsläckaren aktiveras är helt försumbart.

Tolino Vision 2 har betydligt mjukare former än Adlibris Letto Frontlight, såväl gällande valet av material som i de rundade kanterna.
Tolino Vision 2 har betydligt mjukare former än Adlibris Letto Frontlight, såväl gällande valet av material som i de rundade kanterna.

Till skillnad från Letton har Tolinon inga fysiska knappar för bläddring, utan man bläddrar endera genom att svepa på skärmen på känt smartphonemanér eller att man klickar eller snarare duttar på skärmen på den högra eller vänstra tredjedelen av den, samtidigt som ett dutt i mittersta tredjedelen tar fram val för text- och skärminställningar.

En tredje möjlighet för bläddring som jag inte har sett hos någon annan läsplatta tidigare är att man knackar till plattan lätt på baksidan, helst någonstans någorlunda centralt på plattan, jag har misslyckats några gånger när jag provat utåt kanten. I övrigt fungerar det dock felfritt, men ska du bläddra bakåt får du använda dig av de skärmbaserade metoderna.

Hårdvarumässigt är Tolino Vision 2 och Letto Frontlight rakt av jämförbara på papperet, de har båda en processor på 1 Ghz och 512 Mb internminne, men Tolinon känns mycket rappare vid praktisk användning, särskilt när man använder webbläsaren samt skriver in text. Det är visserligen fortfarande eoner av skillnad jämfört med att använda en surfplatta eller mobil, men jag får åtminstone inte smärre psykbryt av frustration för att tangentbordet inte hänger med när jag skriver på Tolinon, den hänger i alla fall nästan med.

Skärmmässigt är de identiska, 6 tum stora med 758×1024 pixlar vilket ger en upplösning på 213 dpi (som jämförelse kan nämnas att en ny iPad mini har 326 dpi). Upplösningen är lite för låg för att sägas vara av retinakvalitet, men jag tycker den är fullt acceptabel, jag upplever inte att jag ser några pixlar vid läsning.

Likt Letton använder sig Tolino Vision 2 av Carta-teknik för belysningen av skärmen när man läser utan sänglampan tänd (vilket jag i regel gör, har nästan alltid ett eller två små sovande barn vid min sida om kvällarna). Jag upplever att Tolinons ljus är lite mer ojämnt fördelat i den nedre skärmkanten än hos Letton, inte så att det direkt stör läsupplevelsen men det ser inte så snyggt ut, det liksom blöder in något mörkt från botten.

Eftersom Tolinon inte är anpassad för den svenska marknaden finns ingen koppling till någon svensk nätbokhandel så som Letton är kopplad till Adlibris e-boksbutik och ditt Adlibriskonto. Är du tysktalande har du dock möjlighet att koppla plattan till flera butiker som Hugendubel och Thalia, och det finns även någon schweizisk och italiensk butik att välja på. Du kan heller inte få svenska menyer i den, men engelska fungerar däremot fint.

Att surfa på Tolinon är inte direkt någon fröjd, men webbläsaren är i alla fall betydligt rappare än den Letton ståtar med.
Att surfa på Tolinon är inte direkt någon fröjd, men webbläsaren är betydligt rappare än den Letton ståtar med.

Trots avsaknad av direktkoppling till svensk e-boksbutik går det dock utmärkt att via webbläsaren köpa e-böcker från sajter som Adlibris Mondo, Bokon och Dito. Eller ja, ”utmärkt” är väl att ta i eftersom webbläsaren även om den trumfar Lettons fortfarande är väldigt trög jämfört med upplevelsen på en riktig surfplatta. Men den klarar i alla fall av (till skillnad från Letton) att spara användarnamn och lösenord vid inloggningar, så har man bara bokmärkt Adlibris Mondos startsida för e-böcker är det en rätt enkel procedur att köpa böcker från Adlibris på Tolinon även om det inte finns någon direktkoppling i plattan. Som inloggad kan du så klart även ladda ner dina tidigare köp från de olika nätbutikerna till plattan.

När det gäller hantering av böcker i ditt personliga bibliotek har Tolino en molnfunktionalitet jag ärligt talat inte har testat eftersom den enligt manualen främst är tänkt att användas som en molnbackup av de titlar du handlar hos de nätbokhandlare du kan direktansluta plattan till, men det ska också gå att ladda upp och ner dina andra e-böcker till Tolino Cloud-kontot. Du kan även koppla in plattan till en dator via micro-USB och dra och släppa ePub-, text- och pdf-filer den vägen.

Startsidan för det egna e-boksbiblioteket i Tolino Vision 2 kontra Adlibris Letto Frontlight.
Startsidan i Tolino Vision 2 kontra Adlibris Letto Frontlight.

En funktion som lyfts fram i marknadsföringen av Tolino Vision 2 är möjligheten att låna e-böcker från bibliotek direkt i plattan utan att behöva gå omvägen via sladdkoppling till en dator (vilket exempelvis krävs om du ska låna e-böcker till Letto Frontlight). Jag har testat att låna e-böcker från två olika bibliotek, Stockholms stadsbibliotek och Bibliotek i Norr (som har den frajsiga nätadressen bibblo.se). Inledningsvis hade jag en del problem när jag laddade ner från Norrbottens sajt, jag fick det föga klargörande felmeddelandet Cause of Adobe error: E_ADEPT_NO_TOKEN, men lån på Stockholms stadsbibliotek fungerade smärtfritt direkt (de äger för den också en rätt kaxig domän även om den bara dirigerar vidare till den egentliga sajten – biblioteket.se).

Några dagar senare när jag försökte igen fungerade det dock att låna direkt till Tolinon även via Bibliotek i Norrbotten, så kanske var det bara något tillfälligt. Jag var även i kontakt med Elib som sköter den tekniska biten av e-bokslånen för såväl Stockholms som Norrbottens bibliotek, och enligt dem borde det inte vara några skillnader, eftersom de båda biblioteken använder samma tekniska lösning.

En annan funktionalitet som Tolino Vision 2 ståtar med är vattentålighet. Då jag inte är någon badkarsbadare av rang har jag inte testat detta själv, men den ska enligt specifikationerna tåla att befinna sig på en meters vattendjup i en halvtimme utan att ta skada, så en snabb drulletappning ner i badet ska inte vara något problem.

Tolino Vision 2 i storleksjämförelse med en iPad Mini 2 samt en iPhone 6S. Notera den diskreta lilla detaljen som talar om var man kan hitta på-knappen på Tolinon (eftersom skärmen är av e-bläckstyp stängs den aldrig helt av och blir svart i viloläget).
Tolino Vision 2 i storleksjämförelse med en iPad Mini 2 samt en iPhone 6S. Notera den diskreta lilla detaljen som talar om var man kan hitta på-knappen på Tolinon (eftersom skärmen är av e-bläckstyp stängs den aldrig helt av och blir svart i viloläget).

Är då Tolino Vision 2 ett bra läsplatteköp? Ja, på det stora hela slår den Adlibris Letto Frontlight på fingrarna. Fördelarna den har är att den ligger skönare i handen med de mjuka kanterna och den något lättare vikten, den är rappare i menyer och vid surf och du kan låna e-böcker till den utan att behöva ta fram dator och micro-USB-kabel. Dessutom påstås den ha upp till sju veckors batteritid jämfört med Lettons en månad, men det tycker jag mer är en akademisk siffra, det beror mycket på i vilken utsträckning du använder skärmljuset samt hur ofta eller sällan du ställt in skärmen på att uppdateras vid bläddring.

Lettons fördel är så klart att den är anpassad till den svenska marknaden. Menyerna är på svenska, Bonniers svenska ordbok är förinladdad (Tolinon erbjuder bara ordböcker på de europeiska storspråken) och när du väl loggat in med ditt Adlibriskonto är det bara att börja shoppa loss i den inbyggda e-boksbutiken. Vill du handla böcker till Tolinon är det webbläsaren som gäller vilket är lite omständligare, även om det med hjälp av bokmärkta webbsidor samt sparade inloggningsuppgifter går ganska bra. Letton har därtill ett lägre försäljningspris och har flera gånger sålts i kampanjer där man fått med ett gäng relativt nya e-böcker på köpet. Något sådant erbjuds inte med Tolinon.

Läsupplevelserna är snarlika, skärmarna är i princip identiska och även om bläddring går till på olika sätt – Tolino Vision 2 har inga knappar längs kanterna som Letton utan man använder endera touchskärmen eller den särskilda baksidesknackningen – så ger det en likvärdig upplevelse.

Men om du struntar i priset och inte är intresserad av svenska menyer och butiksintegrering – vilken platta är då bäst? Mitt svar blir Tolino Vision 2. Det är inte utan att jag önskar att Adlibris hade vänt sig till Tolino i stället för franska Bookeen i jakten på sin läsplatta (Letto Frontlight är en försvenskad variant av Bookeens platta Cybook Muse Frontlight, och även föregångaren var en Cybookplatta).

Tolino Vision 2 köps i Sverige som sagt enklast via Cyberphoto, som förutom en nätbutik även har en fysisk butik i Umeå. De har också den nyligen släppta efterföljaren Tolino Vision 3 HD i utbudet, som via högre upplösning och mer frekvent skärmuppdatering ska ge en skarpare skärmupplevelse (jag tycker dock att redan skärmen på Tolino Vision 2 fungerar utmärkt för läsning).

Hurra Augustpriset – ni vinner! Eller kämpar i alla fall väl.

För fyra år sedan skrev jag ett uppmärksammat inlägg kallat Med sådana vänner behöver Augustpriset inga fiender, där jag uttryckte oro för att Förläggareföreningen höll på att slarva bort Augustpriset, att det mediala intresset gick nedåt och att det fanns så oändligt mycket mer de skulle kunna göra för att lyfta intresset redan under nomineringsfasen, så att det inte bara blir en skjuts för (den skönlitterära) vinnaren utan även för de övriga 17 nominerade samt även den svenska bokbranschen i stort.

Nu vill jag inte ta åt mig någon direkt ära i ärendet (men någon typ av påverkan tror jag ändå att det hade, särskilt efter att Svensk Bokhandels Tove Leffler med utgångspunkt i mitt inlägg tog kritiken vidare) men det är hur som helst mycket glädjande att nu se samt läsa att arrangörerna faktiskt har tagit sig i kragen och jobbat hårt med att göra Augustpriset till mer än en sluten branschgala en måndagskväll i slutet av november, och i stället försöker lyfta det till något som gynnar såväl den svenska litteraturen i stort som bokhandeln.

I nya numret av Svensk Bokhandel pekas på att man nu börjar tala om en nomineringseffekt – så klart inte alls lika tydlig som den enorma försäljningsökning de slutliga mottagarna av priset får uppleva – men ändå att det går iväg ett antal tusen exemplar extra även av de titlar som “bara” nomineras. Och det är inga grejer som kräver en examen i rymdteknik för att få till heller – evenemang som exponerar de nominerade på olika sätt, och enkelt marknadsföringsmaterial som Augustpriset erbjuder bokhandeln att använda sig av för att skylta med titlarna. Svårare än så behöver det kanske inte vara.

“De har jobbat hårt för att det inte ska bli ‘the winner takes it all’. Förut hände ingenting när en bok nominerades, nu har vi fått trycka till alla våra nominerade böcker”, säger Norstedts publicistiska chef Susanna Romanus i Svensk Bokhandels artikel, och Bonnierförlagens försäljningsdirektör Göran Wiberg är inne på samma linje: “Nu ger nomineringar en rejäl försäljningsskjuts. Både Karin Johannisson och Karin Bojs hade sålt bra innan, 5000–6000 exemplar. Nu är de uppe i 8000–10000”.

Jag tycker i och för sig fortfarande att Augustprisets egna sajt känns väldigt statisk och sluten – det går att göra mycket mer där för att exponera de böcker samt författare som nominerats – men det går åtminstone numera att följa utdelningen live via en webbsändning på sajtens startsida, och klickar man sig vidare kan man hitta en del Youtubeklipp från de samtal som hölls med de nominerade under ledning av Daniel Sjölin på Kulturhuset i Stockholm efter att nomineringarna presenterats.

Sändningen från Augustgalan börjar 17.30 i dag. Mitt i middagskaoset här hemma, men det är väl just för sådana här tillfällen man har en köksipad fäst med självhäftande kardborreband på kylskåpsdörren?

Wayward Pines och iPad-multitaskingen

• Skrev om serien Wayward Pines på TVdags i dag, en riktigt härlig sommarförälskelse vars femte avsnitt visas på Fox med start om en halvtimme. Och det till och med före USA, avsnitten sänds samma dag på svenska och amerikanska Fox och på andra sidan pölen är det ju ännu bara eftermiddag. I kväll är det därtill dags för the big reveal i serien. Pepp!

• Angående det här med att jobba produktivt med iPad och vad de nya multitaskingfunktionerna kan tänkas föra med sig: Federico Viticci på Macstories är kanske den som försökt dra iPadplattformen till sin yttersta spets när det gäller att använda den som arbetsverktyg. Här är hans första genomgång av hur de nya funktionerna är att jobba med i praktiken. Kort uttryckt – det ser mycket lovande ut.

Narvik (5) och Logitech Keys-to-go

Under de båda kvällspassen de här dagarna i Narvik – då jag känt att jag helt kan fokusera på romanskrivandet och inte riskerar att behöva ta tag i någon jobbgrej som dyker upp – har jag valt att bara ta med mig iPaden och det trådlösa tangentbord jag har till den, ett Logitech Keys-to-go. Jag var initialt lite skeptisk till det eftersom det knappast är en optimal skrivkänsla i det nästan stumma tangentbordet, men det växer på en, och för en datorviktfanatiker som jag är det nästan som en dröm – tillsammans med en iPad Air 2 (444 gram) i axelremsväskan landar totalvikten på blott 624 gram. Keys-to-go är därtill – utöver den nätta vikten om 180 gram – spillsäkert. Perfekt för koncentrerade skrivsessioner.

skrivaskriva

——

Nej, nu måste jag dra österut, barnen ska ju hämtas från dagis om tre och en halv timme! Skrivfacit: 5 200 tecken i dag, totalt alltså 22 700. Helt okej.

Barnen och skärmen kontra papperet

Tage och iPaden, oktober 2011
Tage och iPaden, oktober 2011

Jag råkade snubbla över ett inlägg från april 2010 där jag siade om hur Tage, då en månad gammal, skulle se på läsande som femåring och hur han skulle komma att resonera gällande papper kontra pekskärmar för denna läsning. Varför inte undersöka hur min vision står sig mot hur verkligheten blev?

Här följer ett utdrag från inlägget:

Min fullständiga övertygelse är att Tages främsta källa till de flesta sorters media kommer att vara en pekdator. Vid fem års ålder utgår jag ifrån att han ser det som en total självklarhet att spel, film, tv och böcker kommer till honom genom en medieplatta, som om jag känner mig själv rätt med stor sannolikhet är en fjärde generationens iPad. Han kommer att peka och svepa sig genom tillvaron, fysiska knattertangentbord är troligen något han kommer att tycka är lite löjligt, något som mamma och pappa sysslar med och som han med visst motstånd kommer att tvingas lära sig att använda med korrekt fingersättning i skolan parallellt med inlärningen att skriva med papper och penna. För honom kommer inte iPaden att vara en tingest som saknar naturlig plats i det digitala livet – som en del teknikförståsigpåare försökt göra den till – tvärtom kommer den att vara centrumet i hans tillvaro. “Riktiga” datorer samt mobiltelefoner kommer han däremot att se som onödiga prylar han inte förstår varför de vuxna ids släpa med sig. Han kan ju göra allt med plattan – spela spel, läsa Bamse, titta på film, videochatta med kompisarna eller farmor eller mamma när hon är på jobbet och han saknar henne – vad sjutton ska han med en datordator till, eller för den delen en pappersbok?

När det här skrevs i april 2010 hade den första iPaden precis börjat säljas i USA, det återstod fortfarande åtta månader innan den skulle lanseras i Sverige, och skepsisen mot iPad var på det hela taget rätt stor inom teknikpressen och bland förståsigpåare. Vilket hål skulle den kunna fylla, var hade den sin plats, till vem var den riktad?

Utan att gå in alltför mycket på hur försäljningsmönstret för surfplattor ser ut och vilka de främst riktar sig till, kan vi ju dock enkelt konstatera en sak – barnfamiljer i allmänhet och barn i synnerhet älskar dem. Och dit hör definitivt Tage.

Vid fem års ålder är det ingen överdrift att säga att Tage ser iPaden som sin främsta källa till nöje och lek. Vi har valt att idka metoden fri tillgång såväl för honom som för Ejda, och på det stora hela fungerar det bra. Ibland håller de på med iPadarna, ibland leker de med annat. Främst Tage blir ibland uppenbart uttråkad av att hålla på med iPaden för länge, och när han slänger den åt sidan för att gå och göra något annat, följer oftast Ejda efter (för dit Tage går, går Ejda).

Att Tage skulle komma att se sin iPad (som för övrigt är en iPad Mini 2, vilket väl rent tekniskt är den femte generationens iPad om man kollar tidslinjen) som det naturliga sättet att läsa böcker på visade sig dock vara väldigt fel av mig. Tage (och Ejda) är storkonsumenter av helt vanliga pappersböcker, Ejda tappade för övrigt en rätt tung sådan på sin tå i går kväll med Lille Skutt-nivå på tårarna som följd. Tage har dock på sistone vid några tillfällen valt att köpa Bamse som ljudberättelser på sin iPad som lördagsapp (som vi har i stället för lördagsgodis), så helt fel ute när jag siade om att han skulle ta sig an Bamse på iPaden var jag inte.

I övrigt är det dock traditionella böcker som gäller, de enda gångerna vi läst barnböcker på iPaden har varit när vi varit på resande fot och glömt ta med fysiska böcker (iPaden har vi dock intressant nog aldrig glömt…). Bland annat har vi köpt Sagan om det röda äpplet som e-bok, och jag minns att jag första gången vi skulle läsa den på iPaden var lite orolig för att han skulle bli stirrig, för Tage är ju iPaden en pryl man gör saker med, inte bara ligger still och tittar på bilder på, men han tyckte inte att det var konstigt, utan betedde sig som om det var en vanlig bok framför näsan på honom.

Jag underskattade även Tages relation till mobiltelefoner. Visserligen föredrar han att använda en iPad före en iPhone alla dagar i veckan, men han ser den inte som någon apart vuxenpryl, och de gånger han vill fejstajma med någon gör han det från min eller Johannas telefon, och inte från iPaden.

Vanliga datorer är han dock inte så intresserad av, även om han på sistone börjat använda dem ibland eftersom hans mommo lärt honom att använda sajten Spela.se, där han gärna spelar Snigeln Bob. En period ville han skriba en artikel, vilket brukade gå till så att han satte sig framför datorn och skrev ungefär TAGE EJDA MAMMA PAPPA ASFJAD RGJSDFG JASD FGJDFGJ SDFKHTH DSRJG AJG och sedan krävde att få skriva ut sin artikel på skrivaren.

Allt det här följer väl på sätt och vis en allmän trend. Det fanns under de första åren av iPadens levnad en rätt stor tilltro att barnboksförlagen hade en potentiell jättemarknad här, att man skulle appifiera sina barnböcker och kunna få helt nya inkomster. Och visst har det kommit en del bra appar på det området, Ejda älskar till exempel Pippi Långstrump-appen och Tage har spelat Pettsons uppfinningar väldigt mycket, men på det stora hela känns just det som en revolution som kom av sig innan den knappt ens börjat. (Något jag skrev om i ett långt reportage för Svensk Bokhandel för ett par år sedan)

Våra barn älskar att hålla på med iPadar. Men de älskar sina pappersböcker minst lika mycket.

Älska statistik

I helgen gick jag igenom min sammanställda sajtstatistik för de senaste tre åren, och fann en del godbitar jag i brist på annat vettigt att skriva om gärna delger er. Resultatet är … tja, en smula upprepande.

Mest lästa inlägg under 2014:
1. Test: Adlibris Letto
2. Test: Adlibris Letto och biblioteksboken
3. Adlibris lanserar Letto Frontlight
4. Test: Adlibris Mondo
5. Hej då Audible, det var (ganska) kul så länge det varade

Mest lästa inlägg under 2013:
1. Test: Adlibris Letto
2. Test: Adlibris Letto och biblioteksboken
3. Kindle Paperwhite nu även i Sverige
4. Test: Adlibris Mondo
5. Test: Externa tangentbord till iPad

Mest lästa inlägg under 2012:
1. Test: Adlibris Letto
2. Test: Adlibris Letto och biblioteksboken
3. Lite om det här med Netflix
4. Saknas kuk?
5. Amazon siktar på Sverige

Jag installerade WordPresspluginen Jetpack som sammanställer den här årsdatan under hösten 2011, så jag kan inte se vad som var poppis tidigare år, även om jag gissar att det då var inläggen kring utgivningen av Vi har redan sagt hej då som drog trafik, jag skrev ju rätt ingående om det projektet när det begav sig och många av de inläggen drog väldigt hög trafik.

Totalt postade jag 220 inlägg år 2014, vilket var en nedgång från 232 år 2013 som i sig var en nedgång från 2012 års 254 (under den här bloggens glansdagar rent publiceringsmässigt åren 2007-2008 la jag ut runt 500 inlägg per år). Högst trafik hade jag den 3 december, vilket var dagen då jag postade inlägget Adlibris lanserar Letto Frontlight. Tisdagar var min mesta bloggdag, jag la ut 38 inlägg denna veckodag. Bortsett från Sverige kom de flesta besökarna från Finland följt av USA, och totalt noterades besök från 99 länder under året.

Jag konstaterade det här med att mina e-boks- och teknikrelaterade inlägg generellt sett går varma redan i ett inlägg för ett par veckor sedan, men det är ändå lustigt att se det så här åskådliggjort. Och jag tycker ju att det är roligt att skriva om de här ämnena – även om det ofta är rätt tidskrävande – så jag ska göra mitt bästa för att fortsätta i samma spår.

En avslutande reflektion: Det är uppenbart att Adlibris totalt dominerar när det gäller digitala satsningar på bokområdet i Sverige – trots att de många gånger inte ens varit särskilt vassa. Det är lätt att tro utifrån statistiken att jag enbart skriver om dem, men jag tycker att jag har försökt uppmärksamma alla större satsningar som gjorts på det digitala området inom den svenska bokvärlden. Adlibris drar helt enkelt enormt mycket mer trafik än övriga aktörer, och intresset håller dessutom i sig över tid. De har ett oerhört starkt varumärke, och jag tror att det kommer att spela roll om vi någonsin får se Amazon etablera sig på våra breddgrader (hej 2012 års femte mest lästa inlägg!).

Skrivande som materialsport

Mycket datorvikt och datorväskor här på sistone. Jag vill tipsa om två relaterade grejer i dag – dels ett fint test hos Array av det till synes mycket kompetenta och robusta externa tangentbordet/fodralet ZAGG Rugged Book till iPad, och dels att Logitech, som får sägas vara marknadsledande på det här området, precis har släppt ett nytt tangentbord kallat Keys-to-go, som är helt fristående från iPaden och mycket lätt (blott 180 gram) och därtill vatten- och spilltåligt.

Jag är extremt sugen på att testa det senare själv, men det jag tycker är trist med Logitecs iPadtangentbord överlag är att de i regel inte har fullstora ÅÄÖ-tangenter, vilket menligt försvårar långvarigt skrivande. Nu vet jag visserligen inte om så är fallet med Keys-to-go, det ligger inga produktbilder av den svenska tangentbordsuppsättningen på sajten, men om det är något vi kan lära av historien så är det ju att den gärna upprepar sig.

Det skulle kunna gå att se min besatthet av att omvandla skrivande till något av en materialsport som ett sätt att försöka dribbla bort frågan men skriver du något på boken då? 

Men så illvilliga ska vi väl inte vara.

Drömmen om det lätta datorlivet

Jag drömmer alltjämt om ett lättare datorliv.

Minnesgoda läsare kommer ihåg mitt test av externa tangentbord till iPad för två år sedan, då jag med hjälp av lite sifferexercis lyckades få ner den teoretiska vikten av min datorutrustning till 940 gram, i form av en iPad 2 och det externa tangentbordet Logitech Ultrathin Cover.

Mycket har hänt sedan dess. I fjol kom den kraftigt viktbantade iPad Air, och i onsdags kväll presenterades den ytterligare avskalade iPad Air 2. Vikten är nu nere i 444 gram för modellen med sim-kort, och då den senaste upplagan av Logitechs Ultrathin Cover väger 322 gram landar kalaset på en totalvikt på 766 gram. Det är mer än tre hekto mindre än de 1080 gram som den nu fyra år gamla Macbook Air jag skriver det här på klockar in på.

766 gram. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte vattnas i munnen på mig när jag tänker på det. Lägg därefter till en detalj som ofta glöms bort i beräkningen men som i regel också följer med i väskan – laddaren. En iPad/iPhone-laddare väger blott 18 gram, och en Macbook Air-laddare i sammanhanget närmast monstruösa 522 gram. Då pratar vi plötsligt totalvikt på 784 kontra 1602 gram.

Det är en skillnad som märks även för den som inte lider av en lätt störning.

Frågan är dock om jag är redo att slå till. De men jag angav för två år sedan gäller ännu, en iPad kan rimligen inte ersätta mina datorbehov fullt ut nu heller.

Men jag är förbaskat sugen på att försöka.

——

UPPDATERING 19/10: Jag tyckte att det lät mycket när jag skrev om vikten på datorns laddklump – att den skulle väga mer än ett halvkilo. Apple uppgav själv inte siffror på laddarnas vikt någonstans, men däremot fanns uppgiften om 522 respektive 18 gram på Amazons produktsidor. Men dessa visade sig vara FEL FEL FEL. När jag nu åter är i Sverige och har tillgång till en brevvåg kontrollvägde jag nu på morgonen båda prylarna, och verkligheten såg rejält annorlunda ut. Laddklumpen till min elvatums Macbook Air väger (inklusive den kortare sladden) 243 gram, och en iPhone/iPad-laddare med lightningsladd väger 42 gram.

Så:

iPad Air 2 + laddare + Logitech Ultrathin Cover = 808 gram

11 tums Macbook Air 11 + laddare = 1323 gram

Det rör sig alltså inte om någon dubblering i vikt, men ändock drygt ett halvkilo.