Framtidens läsande à la Tage

När han ligger där vid min sida och förkylningen får honom att sova mer oroligt än vanligt vilket ökar armarnas planlösa viftande vid oväntade ljud, försöker jag tänka på hur Tage kan tänkas te sig som läsare om fem-sex år. Hur kommer han att ta till sig litteratur? Kommer han ens att bry sig om den?

Svaret på den sista frågan är för hans egen skull förhoppningsvis ja. Inte enbart för att han annars går miste om något viktigt, utan också för att hans föräldrar annars lär bli djupt olyckliga. Johanna, som genom en udda naturens nyck kunde läsa redan vid två års ålder, har redan börjat bekanta honom med böcker genom att dagligen läsa en bokstav ur Alf Henriksons ”Alfabetets användning anar aporna aldrig”. Än så länge tror jag dock att det främst är hon som uppskattar läsestunden, Tage tittar mest mot blommorna i fönstret under läsestunderna. Han är också redan medlem i Barnens Bokklubb, och fick innan tio dagars ålder en officiell gåva – Anna-Clara Tidholms ”Knacka på” – från litteraturfestivalen Littfest i Umeå. Att han växer upp utan känsla för pappersböcker verkar därför osannolikt, och gör han det så … ja låt oss nöja oss med att konstatera att vi säkerligen kommer att försöka tvångsmata honom med dem.

Med det sagt är det dock min fullständiga övertygelse att Tages främsta källa till de flesta sorters media kommer att vara en pekdator. Vid fem års ålder utgår jag ifrån att han ser det som en total självklarhet att spel, film, tv och böcker kommer till honom genom en medieplatta, som om jag känner mig själv rätt med stor sannolikhet är en fjärde generationens iPad. Han kommer att peka och svepa sig genom tillvaron, fysiska knattertangentbord är troligen något han kommer att tycka är lite löjligt, något som mamma och pappa sysslar med och som han med visst motstånd kommer att tvingas lära sig att använda med korrekt fingersättning i skolan parallellt med inlärningen att skriva med papper och penna. För honom kommer inte iPaden och dess konkurrenter att vara en tingest utan naturlig plats i det digitala livet som en del vuxna förståsigpåare försökt göra den till i dag – tvärtom kommer den att vara centrumet i hans tillvaro, och ”riktiga” datorer samt mobiltelefoner de onödiga prylar han inte förstår varför de vuxna ids släpa med sig. Han kan ju göra allt med plattan – spela spel, läsa Bamse, titta på film, videochatta med kompisarna eller farmor eller mamma när hon är på jobbet och han saknar henne – vad sjutton ska han med en datordator till, eller för den delen en pappersbok?

Troligen kommer väl jag och Johanna att ibland försöka ta ifrån honom plattan, och vända hans huvud mot väggarna i lägenheten, som i princip består av bokhyllor från golv till tak. Men i ärlighetens namn är jag skeptisk till i vilken utsträckning han kommer att bry sig om dem. Han kommer ju att ha hela sitt liv i plattan.