Storytel öppnar abonnemanget för barnfamiljer – åtminstone delvis

I gårdagens nyhetsbrev som Storytel skickade ut stod följande att läsa:

Psst! Du vet väl att du kan använda Storytel samtidigt som dina barn lyssnar på barnböcker – det ingår i ditt abonnemang! Vi har fler än 2 000 böcker i kategorin “Barn”, så ladda ner Storytel-appen även till barnen och hjälp dem att komma igång med sitt första ljudboksäventyr.

Någon timme efter mejlets ankomst dök samma meddelande upp i komprimerad form som en pushnotis från Storytel-appen på telefonen.

Jag vet inte om det här innebär en konkret förändring eller om det bara är något som inte har kommunicerats ut ordentligt tidigare, men FAQ-sidan om hur Storytelabonnemang fungerar uppdaterades så sent som i går, så antagligen rör det sig om en konkret förändring. Kritik gällande avsaknad av familjeabonnemang hos Storytel och Bookbeat har florerat på flera håll under sommaren, och för några dagar sedan kom nyheten att konkurrenten Nextory nu börjar erbjuda familjeabonnemang. På det här sättet kommer Storytel åtminstone delvis runt problemet, då det gör det möjligt för barn plus en förälder att använda tjänsten samtidigt. Jag tog själv upp problemet i ett inlägg i somras:

I takt med att fler förlag gör aktiva satsningar på ljudböcker riktade till barn och ungdomar – och inte minst nu när Storytel börjat producera Original-serier för yngre målgrupper – känns det underligt att inte erbjuda ett familjealternativ. Jag har själv funderat på att introducera familjens sjuåring för ljudböcker, men så länge det kräver att jag införskaffar honom ett eget Storytelabonnemang för att min egen lyssning inte ska avbrytas när han drar igång en bok – nej, då avstår jag.

Innebär det här att behovet av ett familjeabonnemang försvinner? Nej. De flesta familjer består trots allt av två vuxna, och jag tycker att det är rimligt att man ska kunna använda sig av ett gemensamt abonnemang för dem, på samma sätt som man kan det hos film- och tv-tjänster som Netflix och Viaplay (där det ingår åtminstone två samtidiga streamar även i standardabonnemanget), och i musiktjänster som Spotify och Apple Music (som båda erbjuder familjeabonnemang som är cirka 50 procent dyrare än standardabonnemanget). Visst, en barnbakväg löser problemet för mig som har barn på sju och fyra år, men för familjer med tonårsbarn som vill ta del av det vuxna utbudet innebär det ingen förbättring. Jag har exempelvis hört från flera i min bekantskap att deras kids, som är 15-16 år, är besatta av Virus, och det är knappast en serie som filtreras in under barninnehåll på Storytel.

Men ett familjeabonnemang light är i alla fall en början.

Daniel Åberg – specialist på cliffhangers

Arbetarbladet slog till med ett helt Daniel Åberg-uppslag på kulturen i går. Jag blev uppringd för en telefonintervju tidigare i veckan, och resultatet blev ett rätt långt reportage om mitt författande i allmänhet, Virus i synnerhet och återvändarromanen om Sandviken som jag dragit i bisarr långbänk.

Extra roligt var att de bredvid reportaget även publicerade en recension av pocketutgåvan av Virus första säsong, vilket torde vara den första regelrätta dagstidningsrecensionen av en Storytel Original-berättelse. Reportaget ligger öppet men recensionen är låst bakom betalvägg, men en någorlunda neutral summering för ickeprenumeranter kan väl se ut så här: Bra tempo och driv, noll tid för andhämtning och rejält med saftiga cliffhangers, men recensenten tyckte att gestaltningen av rollfigurerna kunde vara bättre. En fråga hon ställer är varför männen endera är döda eller frånvarande i berättelsen, och mitt svar måste bli att det är helt medvetet – för har vi inte sett nog av karlar i den här typen av berättelser? Sedan tycker jag inte att man ska glömma bort Dano i sammanhanget, han är visserligen inte en vuxen man utan en tolvårig flyktingpojke från Syrien, men han är definitivt en av Virus huvudpersoner.

Inläggets rubrik är tagen från puffen på Arbetarbladets förstasida, där jag presenterades just så. Extra passande i dag då målet för dagen är att få till just en sådan som slutknorr på ett av avsnitten i Virus 4. Så specialist på cliffhangers, låt oss hoppas på det!

Hästtjejen

Vi cyklar till ängen bakom mommon och moppons hus mest varje dag för att klappa på och mata hästarna. Ejda har gått all in på att bli en hästtjej, 120 procents övertygelse, i dag var vi på biblioteket och lånade ett knippe faktaböcker om hästar, hon vill lära sig varje detalj, för:

– Det är viktigt att jag kan allt när jag får mina hästar.

Märk väl hur orden i citatet ovan faller. Hon säger inte om, hon säger inte häst. För Ejda Ögren är den enda verklighet som existerar den att hon inom en snar framtid ska få sex hästar, och att de ska heta Sunburst, Chili, Leona, Romans, Orange och Sofia.

Teckning efter teckning, inte bara på hästarna, utan också på hur stallet vi ska bygga på gården ska se ut (regnbågsfärgat), hur deras filtar ska vara mönstrade, vilka sorts sadlar de ska ha, grimmor, träns, tyglar och tusen saker till jag som novis har noll koll på.

Att Johanna faktiskt hade egen häst som barn ligger oss onekligen i fatet här. Mamma fick ju!

Ja, jo. Inte när hon var fyra år, dock. Kan bli kämpigt, det här.

Om Disney, Netflix och Viaplay hos TVdags

Det är inte bara här i spalterna jag har varit lite inaktiv på sistone, jag har även varit dålig på att skriva hos TVdags. I dag har jag dock plitat ihop en sorts analys av Disneys planer på att starta en egen streamingtjänst i USA, och vilka effekter det här kan tänkas få för oss i Sverige.

Slutstycket är väl det viktigaste, antar jag:

Att Disney med sitt starka varumärke och stora innehållsportfölj ger sig in på streamingmarknaden är kanske inte så oväntat, och möjligen också ett bra beslut för bolaget och dess aktieägare. Men för oss abonnenter, som redan prenumererar på tre streamingtjänster för tv/film, en för musik och en för ljudböcker i förhoppningen att lyckas täcka hela utbudslandskapet för mediekonsumtion? Skulle inte tro det, va?

Om ljudböcker (och Virus) i Göteborgs-Posten

Lång och intressant artikel om ljudbokens stigande popularitet och vilka effekter det får på litteraturen i Göteborgs-Posten i helgen, en text som tar avstamp i av Virus första säsong.

Med andan i halsen ögnade jag först snabbt igenom texten innan jag långsammare läste den på allvar, ivrig efter att se om det fanns någon värdering av mitt verk i den – jag skulle oerhört gärna läsa en dagstidningsrecension av pocketutgåvan, även om den skulle råka vara negativ. Men jag vet inte, det närmaste jag hittade var detta: En rak och tydlig historia som befinner sig i konstant rörelse. Språket är okomplicerat, händelserna sker i presens och prosans tempo tickar på som om den vore skriven med metronom.

Kanske bör det där sista om metronomen inte läsas som beröm, åtminstone för det min egen tanke till något som gränsar till automatisering, men kanske bör det heller inte överanalyseras utan endast tolkas som att jag lyckats med ansatsen att hålla tempot genomgående högt. Självklart är det dock en generalisering, det finns toppar och dalar i tempot och om något är nog hastigheten i första säsongen lägre än i tvåan och trean, men men – jag förstår poängen.

Hur som helst, ett intressant reportage där såväl förlags- som forskarröster kommer till tals. In och läs!

Slaktarn

Han är fullständigt hopplös nu, katten Karlsson. Drar in fåglar flera gånger om dagen, dissekerar dem och lämnar ett blodigt spår av fjädrar efter sig. Ofta under sängen i sovrummet medan vi sover i den, annars ofta på den stora skomattan i hallen där det är ett fullständigt hopplöst att få bort resterna. I morse visade det sig att han glufsat i sig en fågel på den stora vita monstermattan som ligger på golvet i barnens rum, med rejäla blodstänk som resultat. Mysigt.

Jag börjar nästan längta efter vintern då kattluckan i källarfönstret stängs och han börjar gå in genom dörren, då går han att stoppa när han försöker ta sig in med en björktrast i gapet.

Samtidigt är han ju mysig, den lilla slaktaren. Aldrig får man vara upprörd i fred.

Vad ska jag skriva?

Jag drog igång höstens arbete på allvar den här veckan. Så varför inte sno en jobbrelaterad lista som Underbara Clara sammanställde för några veckor sedan, i och med att hon gjort stora förändringar i sitt arbete det senaste året, något ju även jag har gjort.

Bäst av allt det senaste jobbåret: Att jag inte har behövt jobba! Eller jo, skoja bara, det är så klart att jag har jobbat, under perioder dessutom betydligt mer än tidigare, men jag har kunnat ägna stora delar av min tid åt att enbart skriva skönlitterärt. Kontraktet med Storytel har gett mig möjlighet att jobba heltid i ungefär tre månader med varje säsong, och jag har då sluppit bolla mellan att ha ett antal (många gånger stadigt sjunkande i betalning) journalistiska frilansuppdrag igång samtidigt.

Sämsta grejen: Att jag mellan säsongerna har haft några månader då jag tvingats försörja mig “som vanligt”. Det är så klart ingen katastrof egentligen – i grund och botten gillar jag att vara frilansande journalist, jag har ofta jättekul på jobbet – men att under ett antal månader tacka nej när redaktörer hör av sig, bara för att sedan plötsligt räcka upp handen i några månader bara för att sedan börja tacka nej igen när det varit dags att börja med nästa Virus-säsong är ingen höjdare. Efter att man tackat nej två, tre gånger till en redaktör så hör de helt enkelt inte av sig igen.

Roligaste nya grejen: Det roligaste med hela Virus-grejen är nog att jag faktiskt fick arslet ur och faktiskt gjorde det. Hade inte Storytel hört av sig och frågat om jag var intresserad av att hoppa på deras nya koncept, så hade med all sannolikhet de två bokmanus jag vid tiden för deras kontakt jobbade på (varav Virus var det ena) fortfarande legat ofärdiga på min hårddisk, med kanske 50 000 nya tecken skrivna på vardera manuset. Nu har jag i stället producerat en och en halv miljon tecken sedan i februari i fjol – och fått betalt för att göra det.

Största överraskningen: Att jag faktiskt kan skriva tre spänningsromaner på cirka 15 månader (Virus 1-3 producerades i princip mellan februari 2016 och maj 2017). Och att jag faktiskt kan göra det bra.

Bästa förändring i arbetssätt: Ja, som sagt, det är ju det här med att ha kunnat skriva på heltid under den här perioden.

Arbetsbortfall: Det är ju de här jobben jag tackat nej till, som kanske i stunden inte har spelat så stor roll eftersom jag har haft annan inkomst då, men som i förlängningen leder till att den uppdragsgivaren inte hör av sig igen.

Stoltaste stund: Svårt att säga någon enskild stund, men jag blir glad varje gång en positiv kommentar inkommer, vilket i regel sker i mitt första Virus-inlägg här i bloggen eller i kommentarerna hos Storytel.

Klokaste beslut: Att jag faktiskt tackade ja till att hoppa på den här satsningen. Jag var inte helt övertygad från början, särskilt eftersom avtalet var ganska strikt rent juridiskt, men jag ångrar inte en sekund att jag gjorde det. Virus är en av Storytel Originals största framgångar (näst största om vi ska vara petnoga), och det är ärligt talat extremt roligt att jobba med Storytel, de är bra att ha och göra med.

Jobbigaste grej: Ja, det är ju det här med hur jag ska agera framöver. Vad händer efter Virus? Ska jag återvända till den tidigare arbetssituationen, där jag skriver frilansjournalistik på olika sätt för brödfödan, och jobbar med författande på sidan av? Det känns inte så lockande, faktiskt. Men vad ska jag skriva då? En ny serie för Storytel, enligt samma modell? Försöka pitcha in en liknande romanidé med samma kommersiella potential på en arena som inte är instängd i en prenumerationstjänst och få ett bra förskott för det som ger mig möjlighet att förverkliga idén? Jag vet ärligt talat inte. Men något måste jag göra. Och det snart, eftersom…

Planer för hösten 2017:Virus snart är slut! Säsong fyra som jag skriver på nu, eller åtminstone snart ska skriva järnet på eftersom jag tackade ja till ett gäng frilansartiklar under sommaren som jag nu måste få undan, blir den sista i serien, om inget radikalt inträffar. Och sedan då? Ja, som sagt, det vete gudarna. Men vad det än blir, så tänker jag mig att det ska bli storslaget. Det är liksom på tiden.