Lena Nyman

Som om vi inte hade nog att göra i den här familjen fick vi i fredags hämta hem vår andra katt, som därefter i princip har suttit fast i Ejdas famn. Seniorkatten Karlsson är föga nöjd och går mest runt och småmorrar åt nykomlingen när han inte håller sig undan, men övriga i familjen är nöjda med nytillskottet.

Så säg hej till fröken Lena Nyman:

Slaktarn

Han är fullständigt hopplös nu, katten Karlsson. Drar in fåglar flera gånger om dagen, dissekerar dem och lämnar ett blodigt spår av fjädrar efter sig. Ofta under sängen i sovrummet medan vi sover i den, annars ofta på den stora skomattan i hallen där det är ett fullständigt hopplöst att få bort resterna. I morse visade det sig att han glufsat i sig en fågel på den stora vita monstermattan som ligger på golvet i barnens rum, med rejäla blodstänk som resultat. Mysigt.

Jag börjar nästan längta efter vintern då kattluckan i källarfönstret stängs och han börjar gå in genom dörren, då går han att stoppa när han försöker ta sig in med en björktrast i gapet.

Samtidigt är han ju mysig, den lilla slaktaren. Aldrig får man vara upprörd i fred.

Katt på het bakgård

Vi släppte ut Karlsson utan koppel och lina på bakgården i dag för första gången, den är väl inhägnad på långsidorna, men bakåt är staketet lågt och därtill rätt trasigt, så vi har varit lite skeptiska. Men kopplet har stört honom tydligt, det är som att han inte vågar utforska utan i stället genast vill in igen när han känner att han inte kan röra sig obehindrat, antagligen rädd för att inte kunna fly i full fart om ett hot uppstår i den nya miljön.

Utan kopplet var det dock en helt annan katt som utforskade gården. Och tyvärr får väl erkännas att han uppvisade lite väl mycket entusiasm för det bakre hönsnätstaketet, bakom vilket jag några gånger sett en ekorre när jag varit ute, tur att den inte stack upp nosen i dag, då hade väl vår katt varit long gone.

Nu skulle han troligen med all sannolikhet ha kommit tillbaka ändå, han är rätt hemmakär av sig, är aldrig borta mer än några timmar ens från gården i Vittangi. Men bakgårdsområdet i vårt kvarter är rätt stort, och vi har ingen koll på hur väl inhägnade grannarnas stängsel och staket är.

Så i morgon uppsöker jag nog en Home Depot och införskaffar ett högre hönsnät och kapslar in oss lite mer. Vi vill ju gärna ha med oss katten Karlsson hem igen.

Kräksjuk och kelsjuk

Vi har haft sjukstuga här, Ejda började kräkas i går kväll och fortsatte under natten och större delen av dagen. Sängkläder och madrassöverdrag till två olika sängar, handdukar, kuddöverdrag och kläder – tvättmaskinen i källaren har rullat nonstop. Nu ligger jag i den renbäddade sängen bredvid henne (galonlakan överst), och har svårt att slappna av, vill helst slippa en repris på gårdagsnattens kladdiga, mycket abrupta uppvaknande. Men hey – det var sex timmar sedan sist och hon drack en deciliter välling för fyra timmar sedan, så kanske har vi lämnat mörkret bakom oss för den här gången.

Hon var dock oemotståndligt söt i all misär i soffan tidigare i dag. Karlsson lät inte lite kräksjuka bekomma honom, ville vara nära henne hela tiden.

Katten Karlsson

Ett sådant där stressigt Stockholmsbesök avklarat igen. Flög ner i går eftermiddag, tog pendeln till Södra station, hastade till lägenheten, slängde av mig väskan och tog på mig shorts och löparskor, sprang till tunnelbanan och hann på biljetten från Arlanda åka ner till Sköndal efter byte till buss vid Gullmarsplan. Gick hem till Julia och spelade in TVdags-podd, sprang sedan de 7,5 kilometrarna hem igen genom de södra närförorterna jag lekt som barn, eller åtminstone som 25-åring under mina första Stockholmsår då jag bodde i först Skarpnäck och därefter Gullmarsplan. Landade i lägenheten igen vid åtta och slängde iväg ett sms till Morgan med förfrågan om en kvällsöl eftersom solen sken så fint. När han avböjde på grund av utlandssemester var det dock inte utan att jag någonstans kände en viss lättnad, jag var rejält trött och nöjde mig med pizza, folköl och ett avsnitt Better call Saul i tv-soffan i stället, innan jag jobbade lite före sänggång.

Upp kvart i sex i dag, hastig promenad till pendeln igen men den här gången åkte jag ända till Uppsala, promenerade längs studentårens gator och drabbades som vanligt av akut nostalgi av det bitterljuva slaget. Framme vid målet hos Gunnar och Elin blott ett stenkast från Carolina Rediviva där jag spenderat så mycken studietid åt ena hållet och ett stenkast från lägenheten jag bodde i ett par år på Åsgränd åt andra hållet hälsades jag i dörren genom att bli riven på handen av kattungen Fluffis så att blodvite uppstod.

För det var det som var målet med denna resa. Fluffis, eller Karlsson som vi tänkt kalla honom, född i Pelle Svanslös hemkvarter (bokstavligen), har nu flyttat norrut. Jamandes i den lilla kattväska vi köpt för ändamålet följde han mig trots allt utan större tecken på oro ner till pendeln igen, ut till Arlanda, genom säkerhetskontrollen, in i flygplanet och upp i luften. Nu har vi precis börjat inflygningen mot Kiruna, och Vittangi får snart en ny invånare.

Det här är Karlsson. Han är med oss nu.

Ett foto publicerat av Daniel Åberg (@dannyboysthlm)

Säg hej till Karlsson.