Kräksjuk och kelsjuk

Vi har haft sjukstuga här, Ejda började kräkas i går kväll och fortsatte under natten och större delen av dagen. Sängkläder och madrassöverdrag till två olika sängar, handdukar, kuddöverdrag och kläder – tvättmaskinen i källaren har rullat nonstop. Nu ligger jag i den renbäddade sängen bredvid henne (galonlakan överst), och har svårt att slappna av, vill helst slippa en repris på gårdagsnattens kladdiga, mycket abrupta uppvaknande. Men hey – det var sex timmar sedan sist och hon drack en deciliter välling för fyra timmar sedan, så kanske har vi lämnat mörkret bakom oss för den här gången.

Hon var dock oemotståndligt söt i all misär i soffan tidigare i dag. Karlsson lät inte lite kräksjuka bekomma honom, ville vara nära henne hela tiden.

Omtag

Började känna mig kymig redan på morgonen, och vid lunchtid eskalerade det. Magjäveln. Samma visa som i Mexiko, samma mönster i symptomen, samma frekvens i magsmärtan, samma totala utslagenhet däremellan.

Hoppas vid alla högre makter jag inte tror på att det tar kortare tid än efter Mexiko att tillfriskna. Där var jag återställd rent kroppsligt efter fyra-fem dagar så till vida att jag kände mig pigg, men magen återfick sin normala funktion först efter två veckor.

Orka det en gång till.

Magjäveln (3)

Just when I thought I was out, they pull me back in.

Vi kom hem, en hemresa över nästan ett kvarts jordklot som innehöll ovanligt många etapper – promenad genom Playa Del Carmen till transferbussen, transferbuss till Cancuns flygplats, flyg till Luleå, taxi till Luleå station, tåg till Gällivare, bil till Vittangi. Vi betade väl av alla tillgängliga transportsätt där, förutom båt.

Vi kom hem, och det var som att min mage som hållit sig någorlunda i schack under hemresan och som jag till och med vågade låta sig matas med en parisare på tågstationen i Luleå i förmiddags, vid hemkomst slappnade av och tillät sig att fortsätta med modus operandi från de senaste dagarna. Alltså låg jag mellan toalettbesöken mestadels i fosterställning och sov efter att vi åkt till Johannas föräldrar för att äta middag.

Turistdiarré. Ett sådant extremt ovärdigt sätt att avsluta en fin semester på. Nåväl. Enligt Vårdguiden varar de i normalfallet i tre-fyra dagar, så jag håller tummarna för det, jag är väl uppe i 2,5 nu, om jag räknat rätt med tidsskillnaden.

Magjäveln

Magsjuka sista dagen. Inte någon grav variant, mest så att jag vill ha kontinuerlig tillgång till toalett samt drabbas av någon sorts krampande magsmärtor var tjugonde minut.

Nu håller vi unisont tummarna för att det här ger med sig före i morgon kväll svensk tid, okej? Har ingen större lust att sitta i ett flygplan tolv timmar med det här.

Dannyboy & kräksjukan

Av alla vardagssjukor måste ändå magsjukan sägas vara den värsta. En förkylning, till och med en rejäl influensa, går att på något sätt hantera och du är fortfarande i stånd att kontrollera din kropp, även om det måste ske i grav uppförsbacke.

Men när kräksjukan slår klorna i en, när maten och väldiga mängder vatten sprutar ut både här och där, upphör åtminstone jag i princip helt att fungera. Min kropp gör ont, huvudet värker på ett sätt jag aldrig annars upplever och jag blir totalt dränerad på initiativförmåga och kraft.

Den värsta stund jag hittills upplevt som förälder, om jag bortser från den ångest som drabbade mig när Tage genomgick sin (mycket rutinartade) polypoperation i höstas, inträffade när jag vårvintern 2011 lyckades tajma en helt hejdundrande magsjuka med en hemresa från Berlin och allt det innebar med resväskor, barnvagnar, pendeltåg, säkerhetskontroller och trånga German Wings-kabiner. Aldrig har jag känt mig så ömkansvärd som när jag släpade runt på en sprallig ettåring som den dagen.

I närheten av den dagen kom inte torsdagen, som framlevdes i hemmets lugna vrå i relativ stillhet, även om tillika magsjuka Tages spontankräkning över vardagsrumsbord, matta och allt som låg därpå (bland annat den mobil detta inlägg skrivs på) och den sanering samt tröstsession som därpå följde får sägas ha varit en tempohöjare. Tur i alla fall att vi gick någorlunda i skift, Johanna inledde sin session tisdag kväll och var hjälpligt återställd natten till torsdagen då det var min tur att börja ränna till toaletten.

Magsjuka. Vilken totalt jävla onödig och inte minst ovärdig åkomma.

Hemmavid

Det blev som vi fruktade. Magsjukan hos barnvakterna satte stopp för Norgedygnet. Kanske kan vi bara skjuta upp det någon dag, vi får se hur magtrakterna utvecklar sig.

Det föll en halvdecimeter snö under natten. Det är redan plusgrader igen så det tunna nyvita täcke som nu ligger över den grådaskiga smältsnön är väl borta innan dagen är över, men det var vackert utanför diskbänksfönstret när jag klev upp och gjorde välling i morse.

20140418-101401.jpg

Gabriel Garcia Márquez var nog den första nobelpristagare jag läste med stor behållning. Hans ”Hundra år av ensamhet” berörde mig så mycket att den inspirerade mig all läsa en tiopoängskurs om Latinamerika hösten 1998, jag var andre kurator på nationen samtidigt och hade egentligen inte tid att plugga men smet ändå iväg ett par timmar varje måndagseftermiddag under första halvan av terminen för att markera närvaro på de obligatoriska seminarierna. Jag fick bara ett G på kursen, men jag tog poängen. Tack för den pushen, Garcia Márquez.

Magsjuka och Parakka

Jag förlorade kontrollen över min kropp sent i går kväll. Magsjuka.

Av alla vardagssjukdomar är magsjuka den värsta. Att förlora styrseln över kroppens basala funktioner, och till sist bara ligga där på golvet som en urlakad, darrande geléklump. Så ovärdigt en mästare, som min hustru brukar säga.

I natt hade jag därtill barnen själv, Johanna var iväg på någon ishotellskonferensliknande grej. Som tur var sov båda rätt bra för en gångs skull, så jag kunde lägga allt fokus på mina toalettbesök.

Bättre nu, klarade till och med att skjutsa svärfar Roger ner till Parakka på seneftermiddagen, ett litet samhälle längs sluttningen mot Kalixälven två och en halv mil söderut, han skulle köpa en pickup, en Ford Ranger. Väl åter i byn började han genast planera för när Tage ska åka på flaket i sommar. Märk väl att det presenterades som ett faktum, när Tage ska åka på flaket i sommar. Att vi föräldrar kan tänkas ha en avvikande åsikt i ärendets lämplighet föresvävade honom inte.

Nu kvällskaffe om magen tillåter.

Sjukligt effektiv

Har haft magsjuka i dag, legat däckad i sängen från klockan halv åtta i morse i princip, med avbrott för de obligatoriska toalettbesöken. Jag besparar er ytterligare detaljer.

Men! Jag har trots detta lyckats skriva på romanen två dagar i följd. Inte mycket, men cirka 1300 tecken i går och 1800 i dag. Och det är ju som det sades under min studenttid i Uppsala på nittiotalet, en gång är ingen gång, men två gånger är en tradition. Där handlade det visserligen om hur studentgenerationernas korta minne gjorde att exempelvis en gasque som arrangerats två år i följd klassades som en tradition, men jag tror det funkar för romanskrivande också.

Gårdagens 1300 tecken nedpräntades för övrigt via pekfingervals med detta lilla knyte på vänsterarmen. Konsten måste ut till varje pris!

bild

Uppdatering: Eh, de med koll på höger och vänster ser kanske att det var högerarmen.