Av alla vardagssjukor måste ändå magsjukan sägas vara den värsta. En förkylning, till och med en rejäl influensa, går att på något sätt hantera och du är fortfarande i stånd att kontrollera din kropp, även om det måste ske i grav uppförsbacke.
Men när kräksjukan slår klorna i en, när maten och väldiga mängder vatten sprutar ut både här och där, upphör åtminstone jag i princip helt att fungera. Min kropp gör ont, huvudet värker på ett sätt jag aldrig annars upplever och jag blir totalt dränerad på initiativförmåga och kraft.
Den värsta stund jag hittills upplevt som förälder, om jag bortser från den ångest som drabbade mig när Tage genomgick sin (mycket rutinartade) polypoperation i höstas, inträffade när jag vårvintern 2011 lyckades tajma en helt hejdundrande magsjuka med en hemresa från Berlin och allt det innebar med resväskor, barnvagnar, pendeltåg, säkerhetskontroller och trånga German Wings-kabiner. Aldrig har jag känt mig så ömkansvärd som när jag släpade runt på en sprallig ettåring som den dagen.
I närheten av den dagen kom inte torsdagen, som framlevdes i hemmets lugna vrå i relativ stillhet, även om tillika magsjuka Tages spontankräkning över vardagsrumsbord, matta och allt som låg därpå (bland annat den mobil detta inlägg skrivs på) och den sanering samt tröstsession som därpå följde får sägas ha varit en tempohöjare. Tur i alla fall att vi gick någorlunda i skift, Johanna inledde sin session tisdag kväll och var hjälpligt återställd natten till torsdagen då det var min tur att börja ränna till toaletten.
Magsjuka. Vilken totalt jävla onödig och inte minst ovärdig åkomma.