Tågluff 2023 – Baltikum och delar av Östeuropa

Vi drog ut i Europa, det var fem år sedan förra tågluffen så det var hög tid igen. Precis som den gången blev det en tur på tio dagar.

Vi startade på söndagskvällen 18 juni, och utnyttjade vårt nordliga läge och utgick från Kolari, orten där det finska tågnätets nordligaste station är placerad. Kolari har nattågstrafik till Helsingfors, och ligger drygt tretton mil från Vittangi. Eftersom det är tio mil från Vittangi ner till Gällivare dit vi oftast brukar bege oss när vi ska ta tåget mot Stockholm, innebär det att vi har nattågstrafik till två nordiska huvudstäder inom hyfsat samma avstånd. Win!

Den inre resan på det finska nattåget mellan Kolari-Helsingfors.

Hur som helst – det finska nattåget var toppen, förutom att det var bikramyoga-varmt i restaurangvagnen. I Helsingfors hade vi bara några timmar att tillgå, så vi lunchade på Hesburger och tog en spårvagn ner till Silja Lines färjeterminal, där vi hoppade på båten Megastar mot Tallinn (som hade interrailrabatt). Vid klockan 16 var vi framme, tog oss till lägenheten vi hyrt över natten och stack ut och gjorde stan. Ingen av oss hade varit i Estland tidigare, och vi blev alla väldigt förtjusta i Tallinn.

På tisdagen skulle vi resa vidare ner mot Lettland. Tågnätet mellan de baltiska länderna är inte supereffektivt, men mellan Tallinn-Rīga är det i alla fall praktiskt möjligt att åka, och tanken var att vi skulle göra detta. Men på kvällen innan tvekade jag – avfärd strax efter halv åtta på morgonen, byte i Pärnu vid tio, väntan i gränsstaden Valga/Varga i fyra timmar, och sedan framme i Riga först kvart i sex på kvällen – trots att avståndet mellan de två huvudstäderna bara är trettio mil? Hade jag rest ensam – ja, absolut, men med två badsugna kids som ville fram till dagens slutmål på badorten Jūrmala två mil utanför Rīga så fort som möjligt kändes det lite onödigt. Det slutade alltså med att jag bokade platser på Flixbus i stället, som trots avfärd först halv nio var framme i Riga redan klockan ett, och det för bara drygt 500 kronor för fyra personer.

Jūrmala där vi bodde på ett mindre hotell var för övrigt en riktigt fin badort både när det kom till den milslånga stranden och själva samhället, det kändes som att befinna sig på betydligt sydligare breddgrader trots att vi var i Rigabukten ungefär tjugo mil öster om Gotland. Och jag joggade fem kilometer, mestadels längs strandkanten! Bara en sådan sak, liksom.

Stranden i Jurmala var lång och allmänt toppen.

På onsdag eftermiddag reste vi vidare mot Litauen. Här hade jag bestämt redan från början att vi skulle ta buss – allt jag läst om tåg mellan Rīga-Vilnius (som också ligger på cirka 30 mils avstånd från varandra) kunde summeras med citatet jag hittade i den här artikeln – just don’t. Så det blev buss igen. LuxExpress den här gången, som erbjöd interrailrabatt men ändå blev lite dyrare, runt 800 kronor. Men bussen var samtidigt onekligen lite mer luxuös.

Tiden i Vilnius blev ganska kort, vi anlände vid halv sju på kvällen, tog oss till den mysiga lilla studiolägenhet vi hyrt och gick ut och letade efter en restaurang. Ingen förutom jag ville testa litauisk mat, så vi hamnade på ett till synes trendigt (och trevligt) pizzaställe i stället. På torsdagsförmiddagen tog jag och kidsen en promenad runt gamla stan och hittade en matmarknad, innan det var dags att packa ihop oss och traska ner till tågstationen för mastodontresan Vilnius-Kraków, som enligt tidtabell skulle ta knappa tretton timmar, men som kom att bli nästan fjorton då loket gick sönder i samband med att vi skulle byta tåg i Mockava precis före den litauisk-polska gränsen vid Suwalkikorridoren. Ett nytt lok fick beställas fram, och resan genom nästan hela Polen kunde ta sin början.

Klockan ett natten mot midsommarafton var vi så framme i Kraków. Hotellet gick snabbt att nå från järnvägsstationen, och vi fick trots den sena timmen hyfsat med sömn inför det som var luffens enda i förväg inbokade aktivitet – en guidad dagstur inklusive transfer till Auschwitz-Birkenau.

Och vad kan man egentligen säga om ett besök dit, som inte redan sagts bättre av någon annan? Inte särskilt mycket, gissar jag. Men det jag inte riktigt hade insett i förväg var nog skalan, alltså inte skalan på dödandet utan det rent geografiska – hur oerhört stort framför allt utrotningslägret Birkenau var, och det ännu mer bisarra i att nazisternas plan var att expandera dödslägret till nästan tre gånger denna storlek, vilket förhindrades enbart av att deras krigslycka vände och de i stället tvingades fly när ryssarna och amerikanarna närmade sig i januari 1945.

Den ökända tågrälsen in mot Birkenaus gaskamrar och krematorier.

Vi hade en väldigt duktig guide, och det var fint att se hur intresserade barnen var, de höll sig nära guiden nästan hela den 3,5 timmar långa guideturen och ställde fråga efter fråga, särskilt under de långa promenaderna mellan de olika delarna. Fint. Det blev konstigt nog en väldigt bra midsommarafton, även om den spenderades på en plats där det absolut värsta i mänskligheten manifesterats. Jag bokade vårt besök dit via tjänsten Auschwitz Tours, och valde alternativet som kallades Standard Guided Tours. De erbjöd även en variant som hette Fast Track Tour som var något dyrare, men jag förstod inte riktigt skillnaden, då båda alternativen gav så kallad skip the line-access och inkluderade transfer från Kraków och guidning.

Hur som helst. Alla borde resa dit, särskilt i dessa tider av ökad intolerans. Det var en stark och överväldigande upplevelse.

Kidsen i samspråk med vår polska guide Gosia i Auschwitz-Birkenau.

På midsommardagen ägnade vi förmiddagen åt att strosa runt i Kraków, som för övrigt var en stad jag verkligen gillade. Därefter var det dags att hoppa på tåget igen mot nästa stad och land – Prag i Tjeckien. Det var lika vackert (och varmt!) som jag mindes det från förra gången jag var där 1998, men det var tveklöst mycket mer turister nu, faktiskt så många att jag blev matt. Och ja, jag vet att det är höjden av ironi att klaga på turister när man själv är där och turistar, men jag har aldrig påstått mig vara konsekvent. Jag hade också lyckats boka in oss på ett hotell som låg mitt i en väldigt hårt trafikerad korsning, vilket fick mig att uppleva staden som proppfull av bilar överallt (vilket den så klart inte är, åtminstone inte mer än någon annan europeisk storstad). Så bry er inte om mina invändningar – Prag är toppen!

Precis som i Kraków stannade vi två nätter i den tjeckiska huvudstaden, så att vi trots en rätt sen ankomst på lördagen fick en heldags turistande på söndagen – gick över Karlsbron och klättrade upp till Pragborgen och Sankt Vitus-katedralen. På måndagsmorgonen traskade vi bort till tågstationen igen, och satte oss på tåget mot Hamburg via Berlin. Tyvärr rullade vi genom centrala Berlin mestadels under jord, vilket jag tyckte kändes tråkigt, hade gärna återsett mer av den forna semi-hemstaden (vi bodde där under merparten av ett år när under föräldraledigheten med Tage 2010-2011). Vi var visserligen i Berlin ett par dagar under tågluffen 2018, men jag känner nästan alltid att jag vill ta mig dit ordentligt igen. Någon gång så.

Det närmaste jag kom Berlin den här gången.

Hamburg blev sedan det sista riktiga stoppet på resan. Vi promenerade omkring en del i city, och besökte sedan Miniatur Wunderland, som enligt uppgift ska vara världens största modelljärnväg, men som även ståtade med en hel hög av andra sorters modeller utöver järnvägsmiljöer, däribland en väldigt cool flygplats och inte minst Kiruna! Ett givet besök för den som beger sig till norra Tyskland.

Fotobombad på en restaurang i Hamburg.

Men start på tisdagen var det så dags att bege sig norrut på allvar. Redan 06.45 avgick tåget, och fem timmar senare angjorde vi Köpenhamn. Vi promenerade längs Strøget ner till Nyhavn och åt lunch, återvände sedan till stationen och åkte över Öresundsbron till Malmö, där vi vid fyratiden tog tåget mot Stockholm. Kvart över nio var vi framme, och gick genast mot nattåget som skulle rulla norrut vid tio. Ytterligare sexton timmar senare inklusive ett kort tågbyte i Boden anlände tåget Kiruna framåt halv tre på eftermiddagen i dag. En nätt resa på cirka 31 timmar. Puh! Det är onekligen när man ska åka iväg och hem som det kan bli en smula påfrestande med tågluffarresor från nordligaste Sverige.

Några motgångar under resan då? Nej, faktiskt inte. De här tio tågluffardagarna nere på kontinenten gick nästan löjligt smärtfritt – inga missade eller inställda tåg, inga överfulla vagnar, inga direkta missöden överhuvudtaget. Eller jo, när vi skulle åka från Kraków mot Prag saknades helt sonika vagnen som jag hade bokat sittplatsbiljetter i, men det fanns en annan vagn där exakt samma fyra säten var lediga, så vi kunde ta dem i stället. Och det var en aning påfrestande att vi inte visste i förväg att det inte skulle finnas någon försäljning på turen mellan Vilnius-Kraków utöver en minimal vagn som drogs fram och tillbaka genom tåget där det mest matiga i utbudet var förpackningar med någon sorts chokladcroissant, vilket inte kändes toppen i magen på en 13-timmarsresa. Men nu vet vi det till nästa gång.

Det var knappt så att kidsen ens tjafsade med varandra under resan. Alla borde tågluffa, det är ju toppen!

Netflixserien Wednesday höll för en tredje tittning under tågluffen.

Eller nej, stryk det där, jag vill inte att det ska bli ännu trängre i städer som Prag. Håll er hemma allihop, och låt oss resa i lugn och ro.

Uppdatering: Jag fick en fråga på mejlen av en bekant om hur jag gått till väga med beställningar av biljetter och dylikt. Tänkte att jag väl lika gärna kunde lägga ut svaret här också:

Jag köpte våra interrailbiljetter på Interrails sajt, och köpte sedan sittplatsbiljetter på de olika ländernas egna nationella tågsajter i Polen, Tjeckien och Tyskland, de har engelska varianter allihopa och funkade att använda i mobilen (jag hade inte med mig min dator på resan). Det ska gå att köpa sittplatsbiljetter på ganska många sträckor i interrails egen app Railplanner, men jag tyckte inte att den fungerade så bra att använda på det sättet, de sträckor jag testade hittade jag inte. Enklare att bara ange de olika resrutterna i Railplanner (det måste man göra om man reser med mobilt interrail vilket vi gjorde denna gång), och sedan visa upp sittplatsbiljetterna som separata biljetter från mejlbekräftelserna, man får oftast en QR-kod som konduktörerna lätt kan scanna av. Startresan ner till Helsingfors och hemdygnsresan Hamburg-Kiruna var de enda jag hade köpt i förväg (hade till och med skrivit ut papperskopior som jag tog med i ryggsäcken). Men som sagt, allt annat skötte jag i mobilen, likaså hotell- och lägenhetsbokningar, jag bokade allt via Booking.com med några dagars framförhållning.

Tretton

Han är helt otroligt duktig på att reta sin syster, pojken till vänster i bild. Den senaste halvtimmen har han ägnat åt att reta ur sig sina sista tolvårsret, vilket hans lillasyster helt felaktigt trodde skulle innebära att retandets tid därefter var över. Men ack nej, nu klockan 11.53 då han officiellt fyller 13 år tar tonårsretandet vid, meddelade han precis glatt. ”Jippi”, säger jag som ständigt tvingas lyssna på kakofonin av skrik och bråk.

Men med detta sagt, oftast älskar de trots allt varandra djupt, Tage och Ejda. Och just i denna minut fyller Tage alltså tonåring. Grattis älskade unge, det känns på en och samma gång både overkligt och självklart att du hunnit finnas här i världen i 13 år.

Vårvinter i antågande

Dagarna går, manuset består. Har skrivit på hyfsat bra i dag trots lördag med tre timmars arbete på bion på eftermiddagen, där vi visade matinén Mumier på äventyr. Solen sken, snön gnistrade och det var blott fem grader kallt, så bara sexton kids dök upp. En riktigt bra matiné har vi sextio besökare, en bra fyrtiofem och en hyfsad trettio. Så dagens siffra får väl kallas medioker. Men nu börjar också vårvintern, den heligaste av årstider här uppe, och då blir arrangemang på helger svåra, i alla fall så länge de sker inomhus.

Nå, en dryg kvart före visningsstart var det bara fem personer på plats, och i ljuset av det bör kanske sexton uppgraderas till godkänt trots allt.

Nu dags för en sista halvtimmes skrivande för dagen. Det pågår i detta nu en biljakt i Köpenhamn. Gasen i botten!

Statistfredag

Jag, Ejda och kusin Ville åkte upp till Karesuando för att medverka som statister i Netflix-filmatiseringen av Ann-Helén Laestadius roman Stöld i dag. Håll utkik efter en skolbusschaufför och två barn som åker madrass och stjärtlapp när filmen väl får premiär nästa år – jösses vilket fint skådespeleri! Tjugofem tagningar räknade vi till innan filmteamet lät oss gå för dagen. Lyckades dock helt glömma att ta någon bild på oss in action, så väntan före får duga. Innan vi for hem åkte vi över älven till Finland och köpte lakrits. Lika bra att passa på att åka utomlands när möjlighet ges.

Kiruna

Heldag i Kiruna i dag. Åkte in vid nio, satt och skrev till halv ett, åt lunch och begav mig till biblioteket där jag höll i en skrivarverkstad för sportlovslediga tonåringar (det var kul!), plockade upp Ejda som hängt med sina kusiner på badhuset och stan, körde till handelsområdet och köpte present till Tages stundande födelsedag (och tre lådor kattmat), fortsatte till ridskolan och såg Ejda rida Harry Potter i en knapp timme och rattade slutligen hem oss, vi ankom åter byn vid tjugosnåret. Rätt slut som artist nu, borde skriva lite till på boken men nej, jag orkar inte. Det får bli ett extrapass i morgon i stället.

Tage i radion om sportlovsskolan

Min mycket snart tonårige son Tage var med i radion i dag och pratade om att de till följd av höstens skyddsstopp i skolan behövde ta igen en del av den skoltid som då förlorades nu på sportlovet. Ett kortare inslag sändes i P4 Norrbotten, och ett längre gjordes av Sveriges Radios tornedalsredaktion Meänraatio. Det senare är det jag länkar till nedan. Inslaget är delvis på meänkieli, men frågorna till Tage och hans klasskamrat Siri är på svenska.

Bara 99 kvar

Tänkte att jag skulle sparka liv i mig själv genom att försöka blogga 100 dagar i sträck, som på den gamla goda #blogg100-tiden, då 1 mars alltid var startdagen. Det kommer så klart att gå toppen, kom ju ihåg det så tidigt som klockan 23.20 på premiärdagen, det bådar stabilitet för framtiden.

Nåväl, en dag in har jag ännu inte fallerat. Alltid något.

48, 24, 13, 10

Så jag fyllde år i söndags. 48 nu. Herreminjösses. Samtidigt bör jag så klart vara glad att åren tillåts ticka på och att kroppen åtminstone fram tills nu rasslat med hyfsat på resan.

Men ändå. 48 delat på två är som bekant 24, vilket var min ålder när jag höstterminen 1999 flyttade till Stockholm. Det är nu alltså halva mitt liv sedan jag gick vidare från mina universitetsår i Uppsala. Ursäkta klyschan men her-re-gud, vart tar tiden vägen?

Firade årets bemärkelsedag i söndags med att börja känna av en förkylning. Trodde sedan i måndags och i går att det kanske bara varit inbillning, men i dag vaknade jag med halsont. Har väl drabbats av samma åkomma som nioåringen, som i dag har sin tredje sjukdag från skolan med snörvel och host.

Det är väl för övrigt dit som mycket av tiden gått när jag tänker efter, till Tage och Ejda, som nästa månad fyller ton- respektive tioåring. Återigen, her-re-gud.

Livet. Obönhörlig grej ändå.

Mitt 2022 genom Instagrams filter

Hur summera 2022? Tja, kanske genom de mest gillade bilderna på mitt Instagram? Så här såg det ut:

Mina följare verkar gilla när jag får stipendiepengar och blir häpen, mina tre mest gillade inlägg under året kom när jag fick coronastöd från Författarfonden i februari, Sparbanken Nords litteraturstipendium i november och ett ordinarie ettårigt stipendiestöd från Författarfonden i juni. Cashen rullar in och författaren blir förvånad = över 200 lajk per bild. Bra att veta!

I övrigt gillades när Ejda sa ”dra åt fanders” till Putin i SvD Junior, när jag skrev om det fantastiska arbete Lilla Aktuellt gör för att förklara Ukrainakriget (och allt annat fint ”Lilla” gör), när jag undervisade på Skrivarakademin, när jag var på väg att korsa 1000-strecket i antal följare, Ejdas fantastiska t-shirtgåva på min födelsedag samt min och Tages vandring i Kirunas snart tömda gamla stadskärna.

God fortsättning på det nya året!

Tio år i Vittangi. Och en dag.

Jag var helt övertygad om att det i dag var exakt tio år sedan vi flyttade till Vittangi. Ana graden av min besvikelse när jag kollade mitt bildbibliotek, och upptäckte att fotot jag minns att jag tog under bilresan mot Vittangi efter att vi blivit upphämtade från tåget i Gällivare inte var daterad den 22 december 2012, utan den 21:a.

Missade alltså jubileet med en dag. Jag som älskar symmetrin när cirklar sluts. Fan också.

Hur som helst. Tio år. Herreminjesus det trodde jag inte när vi klev ombord på tåget på Stockholms central den där kvällen några dagar före jul för ett decennium sedan.

Så här skrev jag ett år efter flytten, där jag rätt utförligt beskrev Vittangilivet kontra den tidigare Stockholmstillvaron. Vissa saker har så klart förändrats sedan den texten, men i grunden tycker jag den står sig bra till denna dag.

Tack för det första decenniet, Vittangi!

PS. Den där bilden förresten, tagen på årets kortaste dag 2012, slår rätt ordentligt hål på myten om att det är kolsvart här uppe dygnet runt den här tiden på året. DS.

Och sommaren fortsatte

Vad har jag egentligen gjort de senaste veckorna? Jo, åkte ju söderut till Prästmon för Norrländska litteratursällskapets sommarmöte, vi hade det otroligt fint, delade ut Norrlands litteraturpris till Kerstin Ekman och Moa Backe Åstot, besökte Birger Norman-sällskapet på Svanö (och vars företrädare sedan även guidade oss på ett föredömligt vis vid Ådalen 31-monumentet i Linde), badade tre gånger i Ångermanälven och förundrades i största allmänhet över hur löjligt vackert Ådalen är. Det var andra gången som vi bevistade Prästmon och Hola folkhögskola för sommarmötet, och frågar ni mig så får det gärna bli fler gånger, det är ett toppenställe. Synd att det ligger så förfärligt långt söderut i Sverige bara, resan dit och hem tog en smärre evighet.

Och knappt hade hemresan avklarats, förrän det var dags för nästanresa söderut. Denna gång dock bara fem mil, då Tage skulle gå på fotbollsskola i Junosuando, och vi lånade husbil och bodde tre dagar på gräsmattan hemma hos hans förra klasslärare Reneé. Mycket trevligt och mysigt.

Skrivandet då? Tja, snabbt har det väl inte gått, men jag kämpar på och vissa dagar har det flutit på bra, i lördags fick jag helgen och en massa pre-resbestyr till trots ihop lite över 9000 tecken. På söndagen och och i dag måndag har jag däremot kammat närapå noll, så det där jag skrev i förra inlägget om 3000 tecken per dag som lämplig målsättning under sommaren låter ju rätt rimligt, om denna trio dagar ska få utgöra facit.

Nu sitter jag och kidsen på nattåget från Kiruna på väg söderut, vi passerar just Nattavaara där uppkopplingen för några sekunder var tillräckligt stark för att lyckas få upp det här inlägget, ryktet om att det numera finns wifi på denna sträcka verkar vara just ett rykte. Det blir först Gästrikland i ett antal dagar, och därefter Stockholm. Det ska bli fint, men jag gissar att skrivsnittet får lida. Oh well.

Just det ja, knåpade ihop en enkel recension av australiska Jane Harpers nya spänningsroman Överlevarna en morgon som jag publicerade i ljudboksgrupperna på Facebook, och som sedan Bengt Eriksson frågade om han fick publicera på sin sajt Deckarlogg. Det fick han.