Tio år senare: Därför bryr vi oss om Steve Jobs

I dag är det tio år sedan Apples grundare och vd Steve Jobs avled i sviterna av cancer, 56 år gammal. Jag återvände till den text jag skrev här i bloggen den dagen om Jobs betydelse för datorvärlden och samhället, och tycker att den håller för läsning även ett decennium senare. Men här i spalterna tänkte jag i dag ta mig friheten att återpublicera en krönika jag skrev för Upsala Nya Tidning någon vecka efter hans död, en text som delvis tog avstamp i det där blogginlägget. Här följer den.

——

Därför bryr vi oss om Steve Jobs

Det har gått ett par veckor sedan Apples grundare Steve Jobs avled efter en flerårig kamp mot cancer. Kondoleanserna var många och på sina håll ifrågasattes sorgeyttringarna – varför skulle vi sörja en hårdför vd för ett kapitalistiskt jätteföretag från USA?

Strax före klockan tre på morgonen 6 oktober svensk tid kom TT:s flash om att Apples grundare och nyligen avgångne vd Steve Jobs hade avlidit 56 år gammal. När jag steg upp två timmar senare – min ett och ett halvt år gamla son tycker att fem är en utmärkt tid att börja dagen – slog jag på CNN och såg att de hade strukit sin ordinarie tablå och enbart fokuserade på Jobs.

Snart hade även svenska nyhetsredaktioner gnuggat gryningen ur ögonen och följde i samma spår. Steve Jobs död toppade snart alla nyhetssändningar och framåt dagen bågnade nästan mikrobloggen Twitter av alla Jobsrelaterade diskussioner. Men varför brydde sig så många om att en chef för ett datorföretag var död? Egentligen behöver jag inte se längre än till min redan nämnda son för att få svaret. Sedan sju månaders ålder har han varit djupt fascinerad av min Iphone. I början var den rolig för att jag ibland visade Teletubbiesklipp för honom på den, men i somras, när han var runt 15 månader, började han på allvar kunna använda den själv.

Säkerheten han nu besitter när han sveper runt bland Youtubeklipp och barnspel är närmast läskig. Han scrollar i rullistor, väljer klipp, startar, byter till ett nytt om det saknar musik, tittar, byter igen, stänger Youtube, sveper runt bland appar, hittar de spel jag laddat ner till honom, startar, klickar irriterat bort förfrågningar om köp av speltillägg, spelar, stänger ner, väljer nytt, spelar, stänger, tillbaka till Youtube, nya klipp. Det är inte helt angenämt att inse, men vissa saker på Iphonen gör han redan bättre än jag själv.

Steve Jobs var besatt av att förenkla. En pryl skulle kunna ges till någon utan förkunskap och denne skulle ändå kunna sköta den. ”It just works”, var hans mantra vid produktpresentationer. Leksaker, fnös belackarna om det han visade upp, ett barn kan ju sköta dem! Ja, det var just själva poängen.

Det brukar sägas att Steve Jobs aldrig skapade något eget. Det är både sant och helt uppåt väggarna fel. Hans förmåga var att kunna se existerande teknologiers fulla potential och vidareutveckla dem. När datorn Apple 2 lanserades 1977 var det inte den första persondatorn, men det var den första som gick att använda utan att man var utbildad programmerare. När Macintosh kom 1984 var det inte den första datorn med grafiskt gränssnitt och mus, men det var första gången det verkligen fungerade.

Samma mönster upprepades på 2000-talet. På söndag är det exakt tio år sedan Steve Jobs lanserade den första Ipoden. 2001 fanns redan flera mp3-spelare på marknaden och konkurrenterna skrattade inledningsvis åt Apples försök. ”Hemligheten” låg dock inte i själva hårdvaran, utan i kopplingen till datorprogrammet Itunes som gjorde musikhanteringen busenkel. När Iphonen släpptes 2007 var det samma visa. Dåtidens smartphones var riktade mot affärsanvändare, men Steve Jobs såg en marknad för en helt annan sorts smart mobil, som skulle locka privatanvändare.

Den som startade en Appledator möttes under många år av en symbol i vilken ett leende ansikte speglades i en datorskärm. Människan och maskinen i glad symbios. Bara Steve Jobs tänkte så i en tid då datorer sågs som gråa redskap ämnade för att skapa stapeldiagram. Hans mål var helt enkelt inte bara att bygga teknikprodukter som vi skulle ha nytta av, utan även fatta tycke för. Det är därför som jag och många med mig sörjer hans allt för tidiga bortgång.

——

Att det hunnit gå ett decennium sedan den där dagen känns på ett sätt overkligt, samtidigt som det ju går att se väldigt tydligt hur mycket tid som passerat när jag studerar den 11,5-åriga tween som i dag är Tage. En sak är dock exakt sig lik: Hans flitigast använda teknikprodukt är en iPhone.

Nya pressbilder signerade
Emma-Sofia Olsson

Jag har blivit med nya pressbilder! Den eminenta frilansfotografen Emma-Sofia Olsson, bördig från Vittangi och Kiruna men mestadels stationerad i Stockholm där hon bland annat frekvent plåtar personporträtt och reportagebilder till Svenska Dagbladet, kom förbi en kväll i början av september och drog med mig och kidsen ut till skogs för en fotosession. Fantastiskt fint blev det. Här följer tre av dem, och kollar man in min pressida hittas en hel sextett.

Visst älskar jag fortfarande även mina gamla pressfoton som den tillika eminenta Sara Arnald tog framför den färgglada bokhyllan i Stockholm, men de visar ju en blott 36-årig Daniel år 2011. Tio år senare har jag väl blivit såväl något gråare som rynkigare, så det var dags för en ny uppsättning.

Dags för nya bilder igen någon gång 2031 då, antar jag. Tanken svindlar.

Lättläst är inte lika med lättskriven

Likt som på många andra platser i landet har snön vräkt ner här senaste dygnet. Tung, decimetertjock blötsnö som jag plogade bort på eftermiddagen. Nu har det snart kommit lika mycket till och enligt SMHI ska det pågå ännu några timmar. Så kallat “kul”. Jag som så när hade vant mig vid att jogga utan spikskor på renskrapade gator.

Jag skriver på en bok inom kategorin lättläst just nu, målgruppen är ungefär läsovana killar mellan 13-16 år. Jag ska skriva mer om den här inom kort, nu tänkte jag bara sucka lite över att lättläst på intet sätt betyder lättskriven. För satan i gatan vad långsamt det går, trots att manuset ännu inte är mer än cirka 23 000 tecken långt (den ska bli runt 50 000) känns det som att jag har skrivit på boken i månader. Det är verkligen inte enkelt att få med allt man vill uttrycka på ett enkelt men samtidigt kärnfullt sätt.

Men förhoppningsvis blir det i slutändan bra. Vore extremt pinsamt annars, med tanke på hur mycket tid jag lagt på boken per skrivet tecken.

Långfredag

Andra dagen i stugan. Vi har varit på ett par skoterturer, grillat korv i solen, haft otaliga frågesporter, spelat några omgångar jenga, läst böcker (jag håller på med Kazuo Ishiguros Klara och solen på min Storytel Reader), badat bastu samt kört ett träningspass i Nike Training-appen, där även Tage och Ejda deltog med gott humör.

I morgon sticker jag och kidsen åter till civilisationen. Måste få en del skrivet de kommande dagarna, ligger (som vanligt börjar det kännas som) efter i min tidsplanering. Men på något sätt ska det väl ordna sig, påsklovet till trots. De är ju inga småbarn som kräver omvårdnad dygnet runt längre, gud ske pris.

Å andra sidan nojar hönspappan i mig konstant över hur stora de börjar bli och att man sakteliga måste börja ge dem frihet. Kommer aldrig att känslomässigt lyckas få den där ekvationen att gå ihop, är jag rädd.

Ropade för övrigt hej för tidigt om det där med flugorna i går. Det surrade mest hela natten, och i fredagens solljus har jag släppt ut cirka en miljon när de dansat mot fönsterrutorna. Bisarrt hur mycket som kan ruva i springor och vrår genom de kalla vintermånaderna och spricka till liv när värmen återvänder.

Om Norrland i Littfest-tv om en timme!

Har ju helt kommit av mig i min ökade bloggtakt igen den här veckan! Men ett snabbt inlägg i dag i alla fall, för att meddela att jag om en dryg timme, klockan 11, medverkar i dagens “uppsnack” av Littfest-tv, som den digitala varianten av den fina litteraturfestivalen Littfest i Umeå i år förvandlats till. Jag är på plats i Umeå och kommer att snacka om Norrlands betydelse för Littfest tillsammans med författaren Maria Broberg och Västerbottens-Kurirens kulturredaktör Sara Meidell. Tune in!

Ett festivalpass är löjligt billigt – 100 kronor för tillgång till hela programmet, som bjuder på en mängd fina samtal i dag och i morgon.

Tæt på grænsen – Nära gränsen nu även på danska

Nära gränsen har tagit sig söderut! I torsdags släpptes Tæt på grænsen som ljud- och e-bok hos Mofibo i Danmark (Storytel heter så där), i inläsning av skådespelaren Mathilde Eusebius – hurra för det! Vill man lyssna i Sverige så går det faktiskt, stora delar av det danska utbudet finns i den svenska Storytel-appen – dock måste man klicka i manuellt att man vill inkludera danska sökresultat. Detsamma gäller för övrigt även översättningen till finska, där Nära gränsen döpts till Erotetut, som betyder ungefär åtskilda eller separerade, om jag är korrekt informerad.

Det här är faktiskt min första översättning till danska, av någon anledning har grannen i syd till skillnad från flertalet andra Storytelmarknader ännu inte fallit till föga för Virus. Extra roligt att de satsar på Nära gränsen således!

Premiär i helgen: Virus Amsterdam!

I går var det premiär i Nederländerna för något riktigt coolt: En spin-off på min Virus!

I Virus: Amsterdam får de holländska Storytelabonnenterna följa vad som händer när “mitt” virus når Amsterdam, i en nyskriven berättelse av författaren Chantal van Mierlo, som tidigare skrivit den i Nederländerna mycket populära Storytel Original-serien Julia Menken i tre säsonger. Historien i Virus: Amsterdam är van Mierlos egen, men hon har utgått från den Virus-konceptbibel jag har tagit fram, en sorts handbok där omständigheterna kring utbrottet förklaras via en tidslinje samt virusets ursprung och egenskaper presenteras, och där även karaktärsdrag och drivkrafter för rollfigurerna i min förlaga gås igenom, så att tonträffen blir snarlik i nya berättelser.

Kul att se arbetet bära frukt! Min förläggare Anna hade fått en rapport från sina holländska kollegor nu på morgonen, och de första lyssnarrecensionerna var tydligen väldigt positiva, hurra för det!

Nu önskar jag bara att jag förstod holländska.

Nedan följer beskrivningen av Virus: Amsterdam, som jag översatt med hjälp av Google Translate.

——

Först verkade bara Stockholm ha drabbats av viruset, men nu slår farsoten även till mot Nederländerna…

Det är en varm sommardag när Amsterdam drabbas av ett mystiskt och dödligt virus. En stor del av invånarna dör inom loppet av timmar. Endast ett fåtal verkar vara immuna mot smittan. Men något mer är i görningen – plötsligt stängs stadens gränser av militären. Kommer ens någon att lyckas lämna Amsterdam vid liv?

Följ Casper, Lian och Maya i deras desperata flykt mot säkerheten. Baserad på den svenska serien Virus: Stockholm av Daniel Åberg, kommer nu denna spännande holländska spin-off av Chantal van Mierlo, som tidigare skrivit den populära serien Julia Menken.

——

Namnet Virus: Stockholm är det som används i den engelska översättningen av min Virus (där jag för övrigt kan meddela att den tredje delen i serien nu är på väg att översättas och läsas in). Chantal van Mierlos Julia Menken-serie finns inte utgiven på svenska hos Storytel, däremot finns den första säsongen tillgänglig i engelsk översättning.

Ett nytt utseende, minsann

Nej men, bloggen har ett nytt utseende! Det tog inte ett decennium, men närapå. Vad jag kan se bytte jag skrud här på bloggen senast någon gång i början av 2012. Jag var egentligen inte direkt missnöjd med utseendet som var, men när WordPress uppdaterades till version 5.5 i fjol försvann helt plötsligt alla inläggskommentarer. Eller, försvann är kanske fel ord eftersom de fortfarande existerade, de var bara osynliga. Tydligen skedde någon sorts förändring av hur kommentarer hanteras i databasen i version 5.5, vilket medförde att ett gäng WordPressteman helt sonika inte klarade av att visa dem längre utan handpåläggning av lite mer avancerad art. Och eftersom temat jag använde inte hade uppdaterats av utvecklaren sedan det var nytt 2011, kunde jag ju se i sjön efter att få igång kommentarsfunktionen igen. Jag inbillar mig ibland att jag är någorlunda tech-savvy, men riktigt så långt sträckte sig tyvärr inte mina skills.

Nu valde jag i stället att utgå ifrån det officiella 2016-temat för WordPress, med lite enkel putsning, och jag tycker det blev rätt fint. Förfärligt få teman nu för tiden som anammar det klassiska bloggutseendet med textkolumn och sidospalt, för övrigt – synd och skam är det. Men 2016-temat har det åtminstone (så länge ni surfar hit från en dator eller surfplatta modell större).

Hur som helst, nu kan jag med tillförsikt se fram emot den här bloggens 15-årsdag i maj. Lite pillande med text- och rubrikstorlekar och dylikt återstår, men grunden duger bra för stunden. Fint!

(Dessutom var det väl på tiden att jag uppdaterade till en ny bild på mig själv i loggan. Jag är visserligen väldigt förtjust i de där pressbilderna framför vår färgsorterade bokhylla i Stockholm, men till skillnad från bloggens forna utseende firar de faktiskt ett decennium i år, de är tagna i augusti 2011. Lite djupare fåror i ansiktet har väl trots allt det gångna föräldraskapsdecenniet givit mig…)

Anständigheten har aldrig varit viktigare än nu

Dagen efter att Joe Bidens och Kamala Harris seger i USA:s presidentval skrev jag ett blogginlägg som avslutades med:

Jo, det gör skillnad. Och inte bara för världens alla sjuåringar som tror att det är så här en amerikansk president brukar bete sig, utan för oss alla. Ingen kan med ärlig stämma säga att inte samtalsklimatet förråats under de gångna fyra åren. Det måste så klart mycket mer till än en anständig amerikansk ledarduo för att ändra riktning på vart världen är på väg, men utan ett ledarskifte i USA tror jag det hade varit hart när omöjligt.

Efter gårdagskvällens fruktansvärda händelser i Washington känns de orden än mer sanna i dag. Jobbet som Biden och Harris har framför sig har hunnit bli än svårare än det framstod som i november, men den normala anständighet de för med sig in i presidentämbetet har aldrig behövts mer än nu.

2020 i nio bilder

Blombukett vid boksläpp, beröm för färdigt manus, en älg på vift inne i Vittangi, ett V-tecken när årets andra manus var klart, premiär för frisörsalong i byns gamla korvkiosk, en TT-notis om slutet för Virus, Virus 7-omslaget, en joggingtur upp mot Kebnekaisemassivet och omslaget för Nära gränsen 2. Mitt 2020 enligt gillatoppen på Instagram.

Gott nytt år på er allihopa, nya vedermödor nästa år!

En seger för helt vanlig anständighet

Efter en inledande resa till Stockholm för ett långt arbetsmöte har jag inte fått mycket vettigt gjort den här veckan, känns som att jag har haft CNN:s sändningar igång på datorn, iPaden eller mobilen närapå dygnet runt i dagarna fem, och kommen någonstans kring fredag förmiddag kom jag på mig själv med att sitta med kalkylatorn för att räkna ut egna röstmarginaler, när jag tyckte att den automatiserade data som New York Times och dess likar hämtade in inte uppdaterade tillräckligt snabbt. Där någonstans insåg jag att det kanske var dags att tagga ner lite.

Och jag vet inte, har sett en del i mina flöden som säger att det blir samma skit ändå, att det inte spelar någon roll för världen om Trump eller Biden styr, USA är ändå ett fascistiskt pissland som spyr imperialistisk ondska över världen samtidigt som det hycklande utger sig för att vara en god kraft.

Men jo, det gör skillnad. Det betyder något om landet som de senaste hundra åren dominerat världsarenan leds av en person med moralisk ryggrad och helt vanlig anständighet eller inte. Det gör stor skillnad.

Jag pratade med Ejda om Joe Bidens och Kamala Harris seger i går innan vi tog bilen till mommon för en liten segerfika på kvällen. Hennes ord var dessa: Det känns ju jättebra att Biden vann, men det känns konstigt också, för jag minns ingen annan president i USA än Trump.

Nej, hon var ju bara drygt tre och ett halvt när Hillary Clinton förlorade mot Donald Trump hösten 2016, så till skillnad från sin storebror Tage har hon inga egna minnen från Obama-åren. När vi åkte till New York och bodde där i två månader försommaren 2017 hade hon precis fyllt fyra, och vi anlände ungefär samtidigt som Trump suttit sina första 100 dagar vid makten. Nu är visserligen New York och Brooklyn där vi bodde allt annat än ett republikanskt fäste, men det var ändå Donald Trumps USA vi kom till och vi passerade förbi Trump Tower ett flertal gånger – Rockefeller Center där Nintendo Store och Lego Store återfinns ligger bara några kvarter söder om Trump Tower, och efter besök där var det naturligt att gå Fifth Avenue uppåt förbi hans skyskrapa på väg mot Central Park och dess grönområden och lekplatser.

Ejda och Tage vid FN-skrapan i juni 2017.

New York minns hon, och hon minns Trumps brunsvarta monolit till skyskrapa.

Så jo, det gör skillnad. Och inte bara för världens alla sjuåringar som tror att det är så här en amerikansk president brukar bete sig, utan för oss alla. Ingen kan med ärlig stämma säga att inte samtalsklimatet förråats under de gångna fyra åren. Det måste så klart mycket mer till än en anständig amerikansk ledarduo för att ändra riktning på vart världen är på väg, men utan ett ledarskifte i USA tror jag det hade varit hart när omöjligt.

Söderled

Stockholm i dagarna två. Har hängt runt såväl innanför som utanför tullarna och träffat lite vänner, varit på releasekalas på NoK för Peters nya fina bok (samt svingat några bägare med honom efter nämnda kalas vilket tyvärr gjorde torsdagen till en sämre arbetsdag än den borde ha varit sett till stundande dödslinor) och blivit bjuden på dyrlunch av mina Storytelförläggare. Fint!