Tretton

Han är helt otroligt duktig på att reta sin syster, pojken till vänster i bild. Den senaste halvtimmen har han ägnat åt att reta ur sig sina sista tolvårsret, vilket hans lillasyster helt felaktigt trodde skulle innebära att retandets tid därefter var över. Men ack nej, nu klockan 11.53 då han officiellt fyller 13 år tar tonårsretandet vid, meddelade han precis glatt. ”Jippi”, säger jag som ständigt tvingas lyssna på kakofonin av skrik och bråk.

Men med detta sagt, oftast älskar de trots allt varandra djupt, Tage och Ejda. Och just i denna minut fyller Tage alltså tonåring. Grattis älskade unge, det känns på en och samma gång både overkligt och självklart att du hunnit finnas här i världen i 13 år.

Vårvinter i antågande

Dagarna går, manuset består. Har skrivit på hyfsat bra i dag trots lördag med tre timmars arbete på bion på eftermiddagen, där vi visade matinén Mumier på äventyr. Solen sken, snön gnistrade och det var blott fem grader kallt, så bara sexton kids dök upp. En riktigt bra matiné har vi sextio besökare, en bra fyrtiofem och en hyfsad trettio. Så dagens siffra får väl kallas medioker. Men nu börjar också vårvintern, den heligaste av årstider här uppe, och då blir arrangemang på helger svåra, i alla fall så länge de sker inomhus.

Nå, en dryg kvart före visningsstart var det bara fem personer på plats, och i ljuset av det bör kanske sexton uppgraderas till godkänt trots allt.

Nu dags för en sista halvtimmes skrivande för dagen. Det pågår i detta nu en biljakt i Köpenhamn. Gasen i botten!

Statistfredag

Jag, Ejda och kusin Ville åkte upp till Karesuando för att medverka som statister i Netflix-filmatiseringen av Ann-Helén Laestadius roman Stöld i dag. Håll utkik efter en skolbusschaufför och två barn som åker madrass och stjärtlapp när filmen väl får premiär nästa år – jösses vilket fint skådespeleri! Tjugofem tagningar räknade vi till innan filmteamet lät oss gå för dagen. Lyckades dock helt glömma att ta någon bild på oss in action, så väntan före får duga. Innan vi for hem åkte vi över älven till Finland och köpte lakrits. Lika bra att passa på att åka utomlands när möjlighet ges.

Kiruna

Heldag i Kiruna i dag. Åkte in vid nio, satt och skrev till halv ett, åt lunch och begav mig till biblioteket där jag höll i en skrivarverkstad för sportlovslediga tonåringar (det var kul!), plockade upp Ejda som hängt med sina kusiner på badhuset och stan, körde till handelsområdet och köpte present till Tages stundande födelsedag (och tre lådor kattmat), fortsatte till ridskolan och såg Ejda rida Harry Potter i en knapp timme och rattade slutligen hem oss, vi ankom åter byn vid tjugosnåret. Rätt slut som artist nu, borde skriva lite till på boken men nej, jag orkar inte. Det får bli ett extrapass i morgon i stället.

Tage i radion om sportlovsskolan

Min mycket snart tonårige son Tage var med i radion i dag och pratade om att de till följd av höstens skyddsstopp i skolan behövde ta igen en del av den skoltid som då förlorades nu på sportlovet. Ett kortare inslag sändes i P4 Norrbotten, och ett längre gjordes av Sveriges Radios tornedalsredaktion Meänraatio. Det senare är det jag länkar till nedan. Inslaget är delvis på meänkieli, men frågorna till Tage och hans klasskamrat Siri är på svenska.

Bara 99 kvar

Tänkte att jag skulle sparka liv i mig själv genom att försöka blogga 100 dagar i sträck, som på den gamla goda #blogg100-tiden, då 1 mars alltid var startdagen. Det kommer så klart att gå toppen, kom ju ihåg det så tidigt som klockan 23.20 på premiärdagen, det bådar stabilitet för framtiden.

Nåväl, en dag in har jag ännu inte fallerat. Alltid något.

48, 24, 13, 10

Så jag fyllde år i söndags. 48 nu. Herreminjösses. Samtidigt bör jag så klart vara glad att åren tillåts ticka på och att kroppen åtminstone fram tills nu rasslat med hyfsat på resan.

Men ändå. 48 delat på två är som bekant 24, vilket var min ålder när jag höstterminen 1999 flyttade till Stockholm. Det är nu alltså halva mitt liv sedan jag gick vidare från mina universitetsår i Uppsala. Ursäkta klyschan men her-re-gud, vart tar tiden vägen?

Firade årets bemärkelsedag i söndags med att börja känna av en förkylning. Trodde sedan i måndags och i går att det kanske bara varit inbillning, men i dag vaknade jag med halsont. Har väl drabbats av samma åkomma som nioåringen, som i dag har sin tredje sjukdag från skolan med snörvel och host.

Det är väl för övrigt dit som mycket av tiden gått när jag tänker efter, till Tage och Ejda, som nästa månad fyller ton- respektive tioåring. Återigen, her-re-gud.

Livet. Obönhörlig grej ändå.

Mitt 2022 genom Instagrams filter

Hur summera 2022? Tja, kanske genom de mest gillade bilderna på mitt Instagram? Så här såg det ut:

Mina följare verkar gilla när jag får stipendiepengar och blir häpen, mina tre mest gillade inlägg under året kom när jag fick coronastöd från Författarfonden i februari, Sparbanken Nords litteraturstipendium i november och ett ordinarie ettårigt stipendiestöd från Författarfonden i juni. Cashen rullar in och författaren blir förvånad = över 200 lajk per bild. Bra att veta!

I övrigt gillades när Ejda sa ”dra åt fanders” till Putin i SvD Junior, när jag skrev om det fantastiska arbete Lilla Aktuellt gör för att förklara Ukrainakriget (och allt annat fint ”Lilla” gör), när jag undervisade på Skrivarakademin, när jag var på väg att korsa 1000-strecket i antal följare, Ejdas fantastiska t-shirtgåva på min födelsedag samt min och Tages vandring i Kirunas snart tömda gamla stadskärna.

God fortsättning på det nya året!

Tio år i Vittangi. Och en dag.

Jag var helt övertygad om att det i dag var exakt tio år sedan vi flyttade till Vittangi. Ana graden av min besvikelse när jag kollade mitt bildbibliotek, och upptäckte att fotot jag minns att jag tog under bilresan mot Vittangi efter att vi blivit upphämtade från tåget i Gällivare inte var daterad den 22 december 2012, utan den 21:a.

Missade alltså jubileet med en dag. Jag som älskar symmetrin när cirklar sluts. Fan också.

Hur som helst. Tio år. Herreminjesus det trodde jag inte när vi klev ombord på tåget på Stockholms central den där kvällen några dagar före jul för ett decennium sedan.

Så här skrev jag ett år efter flytten, där jag rätt utförligt beskrev Vittangilivet kontra den tidigare Stockholmstillvaron. Vissa saker har så klart förändrats sedan den texten, men i grunden tycker jag den står sig bra till denna dag.

Tack för det första decenniet, Vittangi!

PS. Den där bilden förresten, tagen på årets kortaste dag 2012, slår rätt ordentligt hål på myten om att det är kolsvart här uppe dygnet runt den här tiden på året. DS.

Och sommaren fortsatte

Vad har jag egentligen gjort de senaste veckorna? Jo, åkte ju söderut till Prästmon för Norrländska litteratursällskapets sommarmöte, vi hade det otroligt fint, delade ut Norrlands litteraturpris till Kerstin Ekman och Moa Backe Åstot, besökte Birger Norman-sällskapet på Svanö (och vars företrädare sedan även guidade oss på ett föredömligt vis vid Ådalen 31-monumentet i Linde), badade tre gånger i Ångermanälven och förundrades i största allmänhet över hur löjligt vackert Ådalen är. Det var andra gången som vi bevistade Prästmon och Hola folkhögskola för sommarmötet, och frågar ni mig så får det gärna bli fler gånger, det är ett toppenställe. Synd att det ligger så förfärligt långt söderut i Sverige bara, resan dit och hem tog en smärre evighet.

Och knappt hade hemresan avklarats, förrän det var dags för nästanresa söderut. Denna gång dock bara fem mil, då Tage skulle gå på fotbollsskola i Junosuando, och vi lånade husbil och bodde tre dagar på gräsmattan hemma hos hans förra klasslärare Reneé. Mycket trevligt och mysigt.

Skrivandet då? Tja, snabbt har det väl inte gått, men jag kämpar på och vissa dagar har det flutit på bra, i lördags fick jag helgen och en massa pre-resbestyr till trots ihop lite över 9000 tecken. På söndagen och och i dag måndag har jag däremot kammat närapå noll, så det där jag skrev i förra inlägget om 3000 tecken per dag som lämplig målsättning under sommaren låter ju rätt rimligt, om denna trio dagar ska få utgöra facit.

Nu sitter jag och kidsen på nattåget från Kiruna på väg söderut, vi passerar just Nattavaara där uppkopplingen för några sekunder var tillräckligt stark för att lyckas få upp det här inlägget, ryktet om att det numera finns wifi på denna sträcka verkar vara just ett rykte. Det blir först Gästrikland i ett antal dagar, och därefter Stockholm. Det ska bli fint, men jag gissar att skrivsnittet får lida. Oh well.

Just det ja, knåpade ihop en enkel recension av australiska Jane Harpers nya spänningsroman Överlevarna en morgon som jag publicerade i ljudboksgrupperna på Facebook, och som sedan Bengt Eriksson frågade om han fick publicera på sin sajt Deckarlogg. Det fick han.

Och sommaren kom

Vardagen tickar på, trots sommarlovet. Jag försöker skriva varje dag, lämnade in manuset till den tredje delen i lättlästserien Avbrottet för några veckor sedan, och fokuserar nu helt på ett nytt projekt för Storytel Original, som förhoppningsvis ska komma ut i början av nästa år (deadline satt till i början av oktober).

Helt enkelt att skriva kring sommarlovslediga barn är det dock inte, även om det så klart är tusen gånger enklare nu när de är tolv respektive nio år, och inte säg sju och fyra. Nu väntar dessutom några högsommarveckor med gäster, flera resor, fotbollsskolor och andra sommarrelaterade aktiviteter, så det jag brukar ha som mål under ”vanliga” perioder om 10 000 tecken per skrivdag är det bara att glömma. 3 000 är nog ett mer rimligt mål. Jag har hittills försökt hålla normal uppstigningstid varje dag så att det går att skriva på morgnarna innan kidsen vaknar, och det tänker jag försöka hålla i även framledes.

Blekfärgad sommarförfattare, strax efter årets första dopp vid badplatsen i Svappavaara.

Lyssnandet på mina Nära gränsen-böcker tickar alltjämt på i hyfsad fart hos Storytel snart två månader efter att trean släppts, och det är kul att notera att de första två delarna fick en rejäl skjuts liv när trean kom. Under någon vecka låg samtliga tre delar i serien på topp 30 på den totala topplistan, och på den mer nischade spänningstopplistan (som inte inkluderar de spänningstitlar som kategoriseras som deckare) placerade de sig under samma period på platserna ett, två och fyra. Det kändes fint!

Vad det nya projektet ska bli? Ännu lite tidigt att säga något om rent konkret, men berättarmässigt kommer det att bli mer storskaligt till formen än vad Virus och Nära gränsen varit, och det kommer att fokusera på terrorbrott, konspirationer och världspolitik, serverat i samma höga tempo som jag brukar lägga mig vinn om att skriva i. Om jag får till det rätt kan det nog bli riktigt bra. Bara att hålla tummarna.