Även Bookbeat satsar på barnen

Nu har även Bookbeat gått samma väg som Storytel och lanserat ett barnläge i sin app, så att familjens yngre medlemmar slipper de vuxnas böcker (och vice versa!) i sina bokhyllor och rekommendationspuffar i appen.

För oss har barnläget hos Storytel – eller “Kids mode” som de kallar det – blivit en superhit, jag kör in till ridskolan i Kiruna varje onsdag eftermiddag med Ejda (dags om ett par timmar!), och det som tidigare var en rätt trist resa för henne har nu blivit en högtidsstund i stället, hon lyssnar i nuläget på de totalt sjutton Pelle Svanslös-inläsningar som finns hos Storytel gång på gång på gång och stämningen i bilen har blivit mycket högre.

Jag har inget aktivt Bookbeatkonto just nu, så jag kan inte kolla funktionaliteten, men jag hoppas att de har fixat en grej som Storytel inte har ordnat ännu i sitt Kids mode, nämligen möjligheten att på ett enkelt sätt starta om en bok från början igen när man lyssnat klart på den. Det här är ju något som vuxna inte särskilt ofta gör, men som åtminstone vår femåring ägnar sig åt HELA TIDEN. Som det är nu måste man “scrubba” sig tillbaka till start via tidslinjen, och den där tidslinjen har en bisarr tröghet när man drar med fingret, som gör att man måste scrubba i det oändliga för att få tillbaka en bok till början. Det finns också någon konstig funktionalitet när man i stället ska dra fingret nedåt över skärmen för att spola bakåt snabbare som jag ärligt talat aldrig ens förstått hur den fungerar, trots att jag ändå tycker mig vara rätt haj på gränssnittslösningar.

Nåväl, det var en utvikning (och ett tips till Storytel om att fixa det där pronto).

Kul att Bookbeat satsar mer på barnen också, hur som helst! Dock kan det vara värt att poängtera att man hos dem måste ha ett familjekonto om en vuxen och ett barn ska kunna använda appen samtidigt, medan man hos Storytel får Kids mode “på köpet” i grundabonnemanget så att en vuxen och ett barn kan använda det samtidigt (dock är Storytels grundabonnemang tjugo kronor dyrare än Bookbeats).

Varför smyga med en Augustvinnare?

Nej, min förhoppning infriades inte, det blev inte något slå på stora trumman alls från förlagshåll när det gällde ljudboksutgivningen av Linnea Axelssons Aednan. Vad jag kunnat se har det från Bonnierförlagens eller Bonnier Audios håll överhuvudtaget inte puffats för utgivningen, och jag har heller inte kunnat hitta några andra pressutskick eller mer eller mindre officiella Instagram- eller Facebookinlägg i ärendet.

Jag måste säga att jag tycker att det är konstigt. Visst, det är en smal titel som inte kommer att toppa några försäljningslistor. Men boken ifråga tilldelades 2018 års skönlitterära Augustpris för två månader sedan, bör man då inte som stolt förlag skicka ut åtminstone en liten blänkare som säger att nu har ljudboksversionen kommit, inläst av den Augustprisade författaren själv? Bonnierförlagen lägger ju ut pressgrejer på sin mediasajt i parti och minut – eller åtminstone närapå dagligen. Jag fattar inte.

När det gäller de kommersiella ljudboksaktörerna så har Storytel i skrivande stund med den i sin “Veckans utvalda”-kategori som toppar appen när man öppnar den, vilket säkerligen ger en del exponering, och Bookbeat har den med i sin “Alla pratar om”-kategori där de samlar titlar som just nu får mycket uppmärksamhet av olika skäl, men den har en lägre prioriterad placering i deras app, så frågan är hur mycket skjuts det ger.

Jag blir lite nedslagen av sådant här. Vill man ha en bred, kvalitativ ljudboksutgixvning, kan man väl åtminstone som utgivare själv tala om att den existerar? Och ja, jag vet att det är gammaldags att tänka i banorna att ett pressmeddelande är nyckeln till exponering i dagens fragmenterade nätvärld med sjuhundratolv parallella flöden, men ändå – Augustvinnare som sagt, en unik Augustvinnare, det första poetiska verk som mottagit detta pris sedan Tranströmers Sorgegondolen år 1996!

Nej, inte ens i Bonnier Audios översiktstext över vårsäsongens ljudböcker – som inkluderar flera andra januarititlar – nämns den med ett ord.

Som parallell kan nämnas att jag såg att Ellerströms förlag i går gav ut en annan av fjolårets mest kritikerrosade svenska romaner av det lite smalare slaget som ljudbok – Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid, även den inläst av författaren själv. Om förlaget skickat ut något pressmeddelande i frågan vet jag inte, men jag såg däremot att de tutade i luren rejält för utgivningen såväl på Instagram som på Facebook.

Visst, som litet förlag har de så klart ett större behov av att vara pigga i sociala kanaler än vad en koloss som Bonniers har, men ändå, det är ju författare av Linnea Axelssons kaliber som ger Bonniers den kulturella tyngd de besitter, då kan de ju inte bara fokusera sitt medieflöde på att Fredrik Backmans kommande roman ges ut som ljudbok i april (som att det skulle gå att missa när det väl blir dags), vilket alltså är vad Bonnier Audio puffat för på sin sajt hela den vecka som gått sedan Aednan gavs ut.

Trist!

20 342

Jag har verkligen haft svårt att få upp farten under skrivandet av den här säsongen av Smittad. I dag, hjälpt av att arbetsdagen kunde inledas klockan 06.40 då jag satte mig på tidiga bussen mot Kiruna och genast började skriva och sedan höll på ändå fram till nu klockan 22.10 endast med avbrott för lunch (plus promenad), middag och 45 minuters tittande på Lilla Aktuellt med barnen (vi hade missat hela veckans avsnitt och kollade ikapp på SVT Play) lyckades jag för första gången den här säsongen nå upp i över 20 000 tecken nedplitade på en dag, närmare bestämt landade teckenräknaren på 20 342.

Japp, författande är en materialsport. Eller kanske snarare en sifferexercis.

Bättre sent än aldrig, antar jag. Får jag nu bara till en bra skrivarhelg kan jag kanske nå målet att vara klar med råmanuset före denna veckas utgång.

Kanske.

Årets nomineringar till ljudbokspriset klara

Nu är det klart vilka totalt tjugo titlar som nominerats till Storytel Awards, det som tidigare hette Stora Ljudbokspriset. Listan ser ut som följer:

Årets roman:
Blå Längtan av Elisabet Nemert. Inläsare: Anna Maria Käll. Förlag: Bonnier Audio
Ett oväntat besök av Åsa Hellberg. Inläsare: Gunilla Leining. Förlag: Bonnier Audio
Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. Inläsare: Jonas Gardell. Förlag: Norstedts
1793 av Niklas Natt och Dag. Inläsare: Martin Wallström. Förlag: Bonnier Audio
En andra chans av Jojo Moyes. Inläsare: Gunilla Leining. Förlag: Printz Publishing

Årets spänning:
Kejsaren av Dan Buthler, Dag Öhrlund Inläsare: Stefan Sauk Förlag: Lind & Co
Nådastöten av Christina Larsson Inläsare: Katarina Ewerlöf Förlag: Word Audio Publishing
Höstregn av Lars Wilderäng Inläsare: Niklas Engdahl Förlag: Massolit förlag
Spårlöst av Lotta Luxenburg Inläsare: Maria Lyckow Förlag: Lind & Co
Lazarus av Lars Kepler Inläsare: Jonas Malmsjö Förlag: Bonnier Audio

Årets ungdom:
Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo Inläsare: Lisa Bjärbo Förlag: Rabén & Sjögren
Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström Inläsare: Martin Wallström Förlag: B Wahlströms Bokförlag
#walkwithme av Katarina Wilk Inläsare: Lisa Jonsson Förlag: Saga Egmont
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren Inläsare: Asta Kamma August Förlag: Saga Egmont
Himlen börjar här av Jandy Nelson Inläsare: Malin Molin Förlag: Word Audio Publishing

Årets barn:
Ödesryttarna – Jorvik kallar av Helena Dahlgren Inläsare: Matilda Källström Förlag: Bonnier Audio
Kaj lär sig simma av Katarina Ekstedt Inläsare: Markus Granseth Förlag: Storyside
Handbok för superhjältar Del 1: Handboken av Elias Våhlund Inläsare: Frida Hallgren Förlag: Rabén & Sjögren
Phantom – en sista chans av Belinda Rapley Inläsare: Callin Öhrvall Delmar Förlag: Lind & Co
Fislandet av Cecilia Forss Inläsare: Cecilia Forss Förlag: Rabén & Sjögren

De enda som har chans att plocka hem ett pris för andra året i rad är Lars Wilderäng och hans inläsare Niklas Engdahl, Höstregn som Wilderäng nominerats för i år är fortsättning på fjolårets vinnare Höstsol, som också var inläst av Engdahl.

Bland inläsarna har Gunilla Leining, som de senaste åren seglat upp som en av de allra mest populära ljudboksinläsarna, dubbla chanser att plocka hem en statyett, hon har läst in två av titlarna i romanklassen. Även Martin Wallström som har läst in såväl 1793 i romanklassen samt Finns det björkar i Sarajevo? i ungdomsklassen har två vinstchanser. Dubbla chanser är dock långtifrån någon garanti för att vinna, fjol hade “min” inläsare Philomène Grandin (som läser in Smittad) två nomineringar, men fick tyvärr gå hem från galan utan pris.

Två författare har nominerats för sina egna inläsningar – Jonas Gardell i romanklassen och Lisa Bjärbo i ungdomsklassen. Utgår ifrån att dessa vid vinst alltså får gå hem med två statyetter vardera. Eller?

Bland förlagen dominerar Bonnier Audio bland vuxentitlarna med fyra av tio titlar i roman- och spänningsklassen. Storytelkoncernen har tre genom nomineringar för Norstedts, Massolit och Printz och hårt ljudbokssatsande Lind & Co har två (samt en i barnklassen). På barn- och ungdomssidan dominerar Storytelförlagen kraftigt, de har fem av tio nomineringar genom Rabén & Sjögren, B Wahlströms och Storyside. Här är Saga Egmont tvåa med två nomineringar. Kanske börjar bli dags även för Storytel att likt Bonniers samla sin flora under ett och samma ljudboksförlagsnamn?

Dessa tjugo nominerade har röstats fram av ljudbokslyssnare (över 20 000 röster inkom, vilket tydligen är rekord), och nu tar fyra expertjuryer vid (jag satt själv i en av jurygrupperna 2015, det var skoj!). Prisgalan arrangeras 4 april i Stockholm, och jag ska absolut gå dit.

Bonniers hörde bön – Aednan nu även som ljudbok

Efter att Linnea Axelssons Aednan tilldelats Augustpriset i slutet av november skrev jag blogginlägget Kom igen nu Albert Bonniers, gör ljudbok av Aednan, eftersom den – ja, helt enkelt inte fanns som ljudbok vid tiden för utmärkelsen, ett blogginlägg som jag senare utvecklade i en litteraturkrönika hos Västerbottens-Kuriren, som jag återpublicerar i slutet av det här inlägget.

Och nu, upptäckte jag just av en händelse, har det blivit verklighet! Aednan finns med premiär i dag som ljudbok hos såväl Storytel som Bookbeat som Nextory, inläst av författaren själv.

Mottagarna av Augustpriset 2018, med Linnea Axelsson i förgrunden.

Jag har inte mer än hunnit lägga den i min bokhylla så jag kan inte ge något omdöme, men jag applåderar att Bonniers faktiskt gjorde det. Och nej – jag inbillar mig inte att mitt ringa blogginlägg och min krönika låg bakom den här tillblivelsen, men det är fint att vi tänkt i samma banor, för självklart ska sådan här litteratur även kunna lyssnas på.

Nu hoppas jag bara att Bonnier Audio samt ljudbokstjänsterna försöker slå lite på trumman för Linnea Axelsson också. För det är en sak jag lyfter i krönikan nedan – fler parter än en har ett ansvar för att bredda ljudboken och öka dess status.

UPPDATERING 25 januari: Tyvärr kom min förhoppning på skam, det bidde knappt ens en tumme lanseringsmässigt. Se mitt uppföljande inlägg.

——

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 6 december.

Kom igen – ge oss Aednan som ljudklapp!

När författarna Linnea Axelsson, Magnus Västerbro och Emma Adbåge tog emot sina Auguststatyetter härom veckan, var det bara fackboksvinnaren Magnus Västerbros Svälten – hungeråren som formade Sverige som fanns utgiven som ljudbok. Av totalt arton nominerade Augusttitlar fanns bara tre i ljudboksform.

Mönstret känns igen från tidigare i år – i fjol var det fyra av arton. Liksom i fallet med Linnea Axelssons Aednan i år fanns inte heller fjolårets skönlitterära vinnare att lyssna på när priset delades ut, Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar gavs ut som ljudbok först i mars i år.

Att förlag ratar smalare titlar i ljudboksform har främst med kostnader att göra – studiotid, skådespelare och inspelningsproducenter är dyra, man utgår ifrån att publiken saknas och att en förlustaffär väntar, och låter därför bli.

Sett till det som flockas på ljudbokstopplistan är det lätt att ge dem rätt – man tvingas leta långt under topp 100 för att ens komma i närheten av något som liknar Linnea Axelssons Aednan.

Att det existerar en skillnad mellan vilka böcker som lockar breda massor till lyssning jämfört med läsning går inte att förneka – det är betydligt mer krim och feelgood på ljudbokstoppen jämfört med topplistan för inbundna böcker – men ibland misstänker jag att det här förhållandet blir en självuppfyllande profetia. Förlagen “vet” vad som fungerar som ljudbok, och producerar därför mer av samma vara, vilket gör det svårt för publiken att få syn på den smalare litteratur som trots allt ges ut.

Men är det här ens något värt att bråka om? Kan inte ljudboksälskarna fortsätta lyssna på sitt lättuggade skval som passar att diska till och de riktiga litteraturälskarna få njuta av sina inbundna verk i läderfåtöljen? Måste verkligen dessa världar mötas?

Ja, jag tycker det, åtminstone mer än vad som sker i dag. Jag tror verkligen att det finns en ljudbokspublik även för den lite smalare prosan, även om den typen av litteratur så klart aldrig kommer att bli lika populär som säg Lars Keplers kriminalroman Lazarus, som toppat varenda ljudbokslista från den sekund den gavs ut i slutet av oktober fram till nu.

Vad behöver då göras? Jag tror det handlar om tre saker:

1. Ljudbokstjänsterna måste bli bättre på att lyfta fram smalare material. Varför till exempel inte inrätta en särskild topplista enkom för den traditionella romanen, där spännings- och feelgoodtitlar exkluderas? En enkel insats som skulle göra en hel del för att synliggöra en del av ljudbokslitteraturen som i dag hamnar i skugga.

2. Ljudboksförlagen måste i högre grad börja låta karusellerna bekosta gungorna. I ärlighetens namn var nog det 800-sidiga prosalyriska storverket Aednan även i tryckt form ett ekonomiskt förlustprojekt för Albert Bonniers förlag innan årets Augustpris lyfte den till rampljuset och större försäljningsframgångar. Men i den “vanliga” bokvärlden finns en större acceptans för att bred utgivning ska vara med och bekosta smal sådan – att Albert Bonniers-kollegan Kepler (karusellen) är med och betalar för att verk som Aednan (gungan) ska kunna ges ut ses inte som något konstigt. Ljudboksvärlden är mer strikt kommersiell, kanske är det dags för lite ändring?

3. Men för att så ska kunna ske, måste nog även en tredje sak till: Litterärt ljudboksstöd. I dag kan bokförlag söka statligt stöd för utgivning av smal kvalitetslitteratur, men stödet är utformat för tryckt litteratur tänkt att säljas i enskilda exemplar. Den digitala, abonnemangsdominerade ljudboksbranschen passar dessa stödformer illa.

Är det värt att hoppas på en förändring? Det tror jag. Och jag tror också att en ljudboksversion av Aednan skulle kunna bli fantastisk att lyssna på med rätt inläsare.

Så kom igen nu Bonnier Audio – våga ge oss ljudklapp.

Glöm inte kanylerna!

Jag kämpar på med manuset till Smittad 2, det stretar och tar emot, skriver på avsnitt nio nu samtidigt som allt fram till avsnitt sju har fått sig en första redigeringsgenomgång. Insåg i går kväll när jag läste det sista av avsnitt sju att jag var på väg att missa att plocka upp en detalj jag planterat i sjuan, varvid jag var tvungen att skicka mig själv ett mejl med rubrikraden Glöm inte kanylerna! som påminnelse. Nej då Daniel, jag ska komma ihåg dem nu.

Vi hade våra vänner Jocke och Jasmin här i helgen, de drabbades av nattågsproblematiken när det blir vinterstormar, de skulle ha anlänt till Kiruna klockan 09.12 i lördags morse, men det slutade med att jag fick ta bilen bort till Svappavaara och plocka upp dem utanför LKAB-avfarten där ersättningsbussen släppte av dem klockan 01.45 natten till söndag. Lite segt, men vi fick en fin söndag ihop i alla fall innan de vände söderut mot Stockholm respektive västerut mot Abisko för sina arbeten redan på söndagskvällen. Kidsen var mycket modstulna när gästerna drog, de lever verkligen upp när vi får besök, det är roligt.

Är inne på min fjärde förkylningsomgång sedan början av december, extremt segt. Men efter att jag hostat ur mig den här sätter jag streck i debatten, det måste vara dags för lite friskhet nu.

Har för övrigt tänkt komma igång med lite mer vardagsmotion nu, rör mig så extremt lite i vardagen i och med att jag jobbar hemma och har väldigt nära till skola, dagis och affären. Så några kilometers promenad varje lunch när jag inte orkar företa mig en jogging- eller skidtur, banne mig. Så här såg det ut i fredags under promenaden runt sjön.

Sist men inte minst – fruktansvärt med olyckan söder om Vittangi natten till i lördags där sex schweiziska turister dog. Malmbilarna rullar ju igenom byn dygnet runt nu, de är extremt tungt lastade och det har varit många tillbud – en dödsolycka i början av december när en malmbil körde i diket och ett antal avåkningar med mindre skador. “Vår” del av de här malmbilarnas väg när vi åker mot Svappavaara och Kiruna är inte lika farlig och smal som den ner mot Masugnsbyn och Pajala där helgens olycka skedde, men man tvingas hela tiden hantera omkörningar eller möten med de tunga ekipagen, vilket så klart inte är särskilt tryggt.

Så bygg järnväg nu!

Om kulturåret 2018 hos VK

Det här hör ju så klart 2018 till, men jag glömde länka i tid: I mellandagarna deltog jag med mina hiss och diss gällande kulturåret 2018 i Västerbottens-Kurirens spalter. Jag hyllade Provins och Greta Thunberg, lyfte fram tv-versionen av The Haunting of Hill House, dissade vita kränkta män och hoppades på en statushöjning för ljudboken under året som nu inletts. I texten motiverade jag så klart alla dessa grejer också.

Så in och läs (och inte bara för min skull, det var en hel drös andra fina kulturfrilansare som deltog också).