Krönika: Norra Sverige dominerar – här är bevisen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 28 januari.

———

Visst har Norrland blivit hetare på litteraturmarknaden? Och då särskilt norra halvan av Norrland? Det känns så, även om det kanske är omöjligt att leda i faktiska bevis. Men det här är ingen domstol där en åklagare måste ha rejält på fötterna innan åtal väcks utan blott en tidningskrönika, så nog räcker en hyfsad indiciekedja? Ja! Så häng med, vetja.

Först och främst – Augustpriset. Här finns två tunga framgångar för nordliga Sverige på sistone – Elin Anna Labbas fjolårsstatyett i fackboksklassen för Herrarna satte oss hit, och Linnea Axelssons triumf i den skönlitterära klassen 2018 med Aednan. Men faktum är att även de två åren innan var fina Norrlandsår hos Augustjuryn – 2016 tilldelades Ann-Helén Laestadius priset i barn och ungdomsklassen för Kirunaskildringen Tio över ett, och 2017 prisades Sara Lundberg i samma kategori för Fågeln i mig flyger vart den vill. Lundberg är i och för sig från Eskilstuna vilket har väldigt lite med norra Sverige att göra, men boken skildrar Jämtlandskonstnären Berta Hanssons uppväxt, och platsar därför fint.

Labbas och Axelssons böcker är visserligen inte direkt präglade av det norrländska utan snarare sprungna ur Sápmi, de är två tydliga exempel på hur intresset för och kunskapen om den samiska historien äntligen börjat växa nationellt. Men eftersom ”norrländsk” är en ganska vag benämning vars betydelse skiftar beroende på vem man frågar (det blir lätt så när man pratar om ett område som inkluderar 60 procent av Sveriges yta), hoppas jag att de accepterar att figurera här – jag spekulerar som sagt blott på indicienivå.

Om vi stannar ett ytterligare ögonblick i det samiska så känns få hetare just nu än redan tidigare nämnda Ann-Helén Laestadius vars första vuxenbok Stöld ges ut i dagarna. Recensioner väntas nästa vecka, men det tidiga förhandssnacket lutar även det åt Augustnominering, och Laestadius pryder omslaget på senaste numret av Vi Läser. Norra Sverige dominerar!

Nästa indicie får vi från topplistornas värld – västerbottningen Maria Brobergs rosade fjolårsdebut Bakvatten är just nu landets näst bäst säljande pocketbok, enligt den officiella statistiken. Faktum är att tre titlar på topp fem bland pocketarna har Västerbotten som avsändare – Stina Jacksons Ödesmark är fyra och Karin Smirnoffs Sen for jag hem femma.

Går vi in på spänningsromanernas territorium får vi inte glömma Tove Alsterdals Ångermanlandsdeckare Rotvälta, som i november utsågs av Svenska Deckarakademin till 2020 års bästa svenska kriminalroman. Och i det närliggande segmentet dystopi bör Thomas Engströms och Margit Richerts ambitiösa och mycket uppmärksammade Nattavaara nämnas, första delen i en planerad trilogi om landets nordligaste delar i en katastrofhärjad framtid där Norrbotten frigjort sig från Sverige.

Jag är inte ensam om att ha noterat det ökade intresset för norra Sverige på litteraturkartan. Anders Kapp som driver sajten Kapprakt och är en av eldsjälarna bakom Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall skrev nyligen en uppmärksammad text med fokus just på spänningslitteraturen och att Norrland tagit täten där han listade arton exempel på varför (här var en bok som jag själv har skrivit med på ett hörn, bör kanske nämnas i klargörande syfte).

Men vad beror det här på? Delvis handlar det som sagt om att de samiska berättelserna äntligen börjat få ta plats, men jag tror också att det hänger ihop med en allmän (om än långsam) stigande varseblivning om lands- och glesbygdens utmaningar och möjligheter, där ju Norrland utgör någon sorts sinnebild av hela begreppet. Här kan även Marit Kaplas Augustvinnare Osebol från 2019 sägas passa in i mönstret, trots att den skildrar en avfolkningsmiljö i en annan del av landet.

Att nordligaste Sverige allt oftare lyfts fram i litteraturen bör vi glädjas över. Vad blir nästa steg? Fler berättelser, så klart! Och kanske sådana där vi blir ännu bättre på att skildra miljöerna och människorna i sin egen rätt, i stället för som kontraster till den alltjämt urbana normen – en norm vi helt enkelt ska skita högaktningsfullt i.

Där kan jag själv bli bättre. Se det som ett löfte!

En liten uppdatering gällande Aednan som ljudbok

Upptäckte just en sak som berör mina två inlägg i januari om lanseringen av ljudboksversionen av Linnéa Axelssons Aednan:

Jag skrev mitt första inlägg den 16 januari, samma dag som ljudboken gavs ut, och uttryckte glädje över satsningen. Nio dagar senare, den 25 januari, skrev jag mitt uppföljande inlägg, där jag i stället uttryckte besvikelse över att Bonnier Audio verkade vilja smyga ut ljudversionen av den Augustprisvinnande boken och inte ens listade den i översikten för vårsäsongens titlar.

Tre dagar senare, den 28 januari, publicerade de dock en artikel om utgivningen på sin sajt.

Det är så klart fullt möjligt att det var tanken hela tiden, men det verkar onekligen lite underligt att vänta med att puffa för vad jag tycker är en viktig utgivning till två veckor efter själva lanseringen.

Nåväl. Fint att det skedde till slut i alla fall.

Varför smyga med en Augustvinnare?

Nej, min förhoppning infriades inte, det blev inte något slå på stora trumman alls från förlagshåll när det gällde ljudboksutgivningen av Linnea Axelssons Aednan. Vad jag kunnat se har det från Bonnierförlagens eller Bonnier Audios håll överhuvudtaget inte puffats för utgivningen, och jag har heller inte kunnat hitta några andra pressutskick eller mer eller mindre officiella Instagram- eller Facebookinlägg i ärendet.

Jag måste säga att jag tycker att det är konstigt. Visst, det är en smal titel som inte kommer att toppa några försäljningslistor. Men boken ifråga tilldelades 2018 års skönlitterära Augustpris för två månader sedan, bör man då inte som stolt förlag skicka ut åtminstone en liten blänkare som säger att nu har ljudboksversionen kommit, inläst av den Augustprisade författaren själv? Bonnierförlagen lägger ju ut pressgrejer på sin mediasajt i parti och minut – eller åtminstone närapå dagligen. Jag fattar inte.

När det gäller de kommersiella ljudboksaktörerna så har Storytel i skrivande stund med den i sin “Veckans utvalda”-kategori som toppar appen när man öppnar den, vilket säkerligen ger en del exponering, och Bookbeat har den med i sin “Alla pratar om”-kategori där de samlar titlar som just nu får mycket uppmärksamhet av olika skäl, men den har en lägre prioriterad placering i deras app, så frågan är hur mycket skjuts det ger.

Jag blir lite nedslagen av sådant här. Vill man ha en bred, kvalitativ ljudboksutgixvning, kan man väl åtminstone som utgivare själv tala om att den existerar? Och ja, jag vet att det är gammaldags att tänka i banorna att ett pressmeddelande är nyckeln till exponering i dagens fragmenterade nätvärld med sjuhundratolv parallella flöden, men ändå – Augustvinnare som sagt, en unik Augustvinnare, det första poetiska verk som mottagit detta pris sedan Tranströmers Sorgegondolen år 1996!

Nej, inte ens i Bonnier Audios översiktstext över vårsäsongens ljudböcker – som inkluderar flera andra januarititlar – nämns den med ett ord.

Som parallell kan nämnas att jag såg att Ellerströms förlag i går gav ut en annan av fjolårets mest kritikerrosade svenska romaner av det lite smalare slaget som ljudbok – Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid, även den inläst av författaren själv. Om förlaget skickat ut något pressmeddelande i frågan vet jag inte, men jag såg däremot att de tutade i luren rejält för utgivningen såväl på Instagram som på Facebook.

Visst, som litet förlag har de så klart ett större behov av att vara pigga i sociala kanaler än vad en koloss som Bonniers har, men ändå, det är ju författare av Linnea Axelssons kaliber som ger Bonniers den kulturella tyngd de besitter, då kan de ju inte bara fokusera sitt medieflöde på att Fredrik Backmans kommande roman ges ut som ljudbok i april (som att det skulle gå att missa när det väl blir dags), vilket alltså är vad Bonnier Audio puffat för på sin sajt hela den vecka som gått sedan Aednan gavs ut.

Trist!

Bonniers hörde bön – Aednan nu även som ljudbok

Efter att Linnea Axelssons Aednan tilldelats Augustpriset i slutet av november skrev jag blogginlägget Kom igen nu Albert Bonniers, gör ljudbok av Aednan, eftersom den – ja, helt enkelt inte fanns som ljudbok vid tiden för utmärkelsen, ett blogginlägg som jag senare utvecklade i en litteraturkrönika hos Västerbottens-Kuriren, som jag återpublicerar i slutet av det här inlägget.

Och nu, upptäckte jag just av en händelse, har det blivit verklighet! Aednan finns med premiär i dag som ljudbok hos såväl Storytel som Bookbeat som Nextory, inläst av författaren själv.

Mottagarna av Augustpriset 2018, med Linnea Axelsson i förgrunden.

Jag har inte mer än hunnit lägga den i min bokhylla så jag kan inte ge något omdöme, men jag applåderar att Bonniers faktiskt gjorde det. Och nej – jag inbillar mig inte att mitt ringa blogginlägg och min krönika låg bakom den här tillblivelsen, men det är fint att vi tänkt i samma banor, för självklart ska sådan här litteratur även kunna lyssnas på.

Nu hoppas jag bara att Bonnier Audio samt ljudbokstjänsterna försöker slå lite på trumman för Linnea Axelsson också. För det är en sak jag lyfter i krönikan nedan – fler parter än en har ett ansvar för att bredda ljudboken och öka dess status.

UPPDATERING 25 januari: Tyvärr kom min förhoppning på skam, det bidde knappt ens en tumme lanseringsmässigt. Se mitt uppföljande inlägg.

——

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 6 december.

Kom igen – ge oss Aednan som ljudklapp!

När författarna Linnea Axelsson, Magnus Västerbro och Emma Adbåge tog emot sina Auguststatyetter härom veckan, var det bara fackboksvinnaren Magnus Västerbros Svälten – hungeråren som formade Sverige som fanns utgiven som ljudbok. Av totalt arton nominerade Augusttitlar fanns bara tre i ljudboksform.

Mönstret känns igen från tidigare i år – i fjol var det fyra av arton. Liksom i fallet med Linnea Axelssons Aednan i år fanns inte heller fjolårets skönlitterära vinnare att lyssna på när priset delades ut, Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar gavs ut som ljudbok först i mars i år.

Att förlag ratar smalare titlar i ljudboksform har främst med kostnader att göra – studiotid, skådespelare och inspelningsproducenter är dyra, man utgår ifrån att publiken saknas och att en förlustaffär väntar, och låter därför bli.

Sett till det som flockas på ljudbokstopplistan är det lätt att ge dem rätt – man tvingas leta långt under topp 100 för att ens komma i närheten av något som liknar Linnea Axelssons Aednan.

Att det existerar en skillnad mellan vilka böcker som lockar breda massor till lyssning jämfört med läsning går inte att förneka – det är betydligt mer krim och feelgood på ljudbokstoppen jämfört med topplistan för inbundna böcker – men ibland misstänker jag att det här förhållandet blir en självuppfyllande profetia. Förlagen “vet” vad som fungerar som ljudbok, och producerar därför mer av samma vara, vilket gör det svårt för publiken att få syn på den smalare litteratur som trots allt ges ut.

Men är det här ens något värt att bråka om? Kan inte ljudboksälskarna fortsätta lyssna på sitt lättuggade skval som passar att diska till och de riktiga litteraturälskarna få njuta av sina inbundna verk i läderfåtöljen? Måste verkligen dessa världar mötas?

Ja, jag tycker det, åtminstone mer än vad som sker i dag. Jag tror verkligen att det finns en ljudbokspublik även för den lite smalare prosan, även om den typen av litteratur så klart aldrig kommer att bli lika populär som säg Lars Keplers kriminalroman Lazarus, som toppat varenda ljudbokslista från den sekund den gavs ut i slutet av oktober fram till nu.

Vad behöver då göras? Jag tror det handlar om tre saker:

1. Ljudbokstjänsterna måste bli bättre på att lyfta fram smalare material. Varför till exempel inte inrätta en särskild topplista enkom för den traditionella romanen, där spännings- och feelgoodtitlar exkluderas? En enkel insats som skulle göra en hel del för att synliggöra en del av ljudbokslitteraturen som i dag hamnar i skugga.

2. Ljudboksförlagen måste i högre grad börja låta karusellerna bekosta gungorna. I ärlighetens namn var nog det 800-sidiga prosalyriska storverket Aednan även i tryckt form ett ekonomiskt förlustprojekt för Albert Bonniers förlag innan årets Augustpris lyfte den till rampljuset och större försäljningsframgångar. Men i den “vanliga” bokvärlden finns en större acceptans för att bred utgivning ska vara med och bekosta smal sådan – att Albert Bonniers-kollegan Kepler (karusellen) är med och betalar för att verk som Aednan (gungan) ska kunna ges ut ses inte som något konstigt. Ljudboksvärlden är mer strikt kommersiell, kanske är det dags för lite ändring?

3. Men för att så ska kunna ske, måste nog även en tredje sak till: Litterärt ljudboksstöd. I dag kan bokförlag söka statligt stöd för utgivning av smal kvalitetslitteratur, men stödet är utformat för tryckt litteratur tänkt att säljas i enskilda exemplar. Den digitala, abonnemangsdominerade ljudboksbranschen passar dessa stödformer illa.

Är det värt att hoppas på en förändring? Det tror jag. Och jag tror också att en ljudboksversion av Aednan skulle kunna bli fantastisk att lyssna på med rätt inläsare.

Så kom igen nu Bonnier Audio – våga ge oss ljudklapp.

Kom igen nu Albert Bonniers, gör ljudbok av Aednan!

Spännande med Linnea Axelssons Aednan som årets skönlitterära bok! Jag trodde faktiskt inte att Augustprisjuryn skulle välja en så pass i sammanhanget udda titel, diktsamlingar har ju blott en gång i Augustprisets 30-åriga historia rosats, och det var Tomas Tranströmers Sorgegondolen 1996. Hög tid, med andra ord.

Nu ska det bli spännande att se om Albert Bonniers förlag ger sig i kast med att göra en ljudbok av det mäktiga verket. Jag tror faktiskt att det skulle kunna bli hur bra som helst med rätt inläsare. Gör de en grej av det och försöker pusha lite för den när utgåvan kommer, skulle det också kunna bli en titel som banar väg för lyriken eller den lyriska prosan – som väl kanske Aednan mer bör kallas – i ljudbokstjänsterna. Poesi lämpar ju sig faktiskt många gånger utmärkt för uppläsning.

Nej, jag tror inte att vi snackar höga topplisteplaceringar, men jag tror det skulle kunna bli en fin framgång. Och Aednan har redan brutit ny mark genom Augustpriset, så varför inte låta den göra det ytterligare en gång och försöka visa att den här typen av litteratur inte behöver underprestera digitalt, för att citera ett numera bevingat uttalande.

Mottagarna av Augustpriset 2018, med Aednans Linnea Axelsson i förgrunden.

Och Magnus Västerbros Svälten som jag skrev om i går fick ta emot fackbokspriset. Kul det också! En väldigt fin bok som sagt, som redan finns som ljudbok inläst av Tomas Bolme.