Ia Genberg värdig mottagare av Augustpriset

Man bör väl inte vara den som är den, men ibland är ju detta exakt vad man vill vara. Så nu tänker jag citera vad jag skrev i en krönika i Västerbottens-Kuriren i början av juni:

Det brukar varje år dyka upp en eller två romaner som framstår som närmast självklara att bli favorittippade till det årets Augustpris. Detaljerna är en sådan bok – den fick så mycket beröm av landets kritikerkår när den gavs ut i januari att det nästan kändes koordinerat. Samtidigt är det heller inte vad man skulle kalla en ”typisk kritikerbok”, den är på intet sätt svår eller undanglidande, tvärtom är det en flyhänt berättad historia där en kvinna ansatt av feber låter fyra personer från sitt förflutna träda fram för att teckna berättelsen om ett liv. Det låter inte särskilt spektakulärt men tro mig (och alla andra kritiker som hyllat den då) – det är det. Och till det spektakulära hör att Genberg lyckas med detta på bara 150 sidor.

Just den där kombinationen – litterärt hyllad men samtidigt hyfsat bred i anslaget – brukar vara viktig när det gäller Augustpriset. Till detta läggs sedan något odefinierbart som är svårt att konkret sätta fingret på men som känns självklart när man står inför det. Vissa böcker har helt enkelt ”det” och råkar ges ut vid exakt rätt tidpunkt. Och detta år tror jag att stjärnorna står exakt rätt för Ia Genberg och Detaljerna.

Kul att ha rätt. Grattis Ia Genberg till årets Augustpris i skönlitteratur!

Detaljerna är för övrigt den enda av årets tre vinnare som även finns utgiven som ljudbok, i inläsning av Katarina Ewerlöf. Själv läste jag den som e-bok och föll stenhårt, och tog därefter av bara farten hennes tidigare romaner Sent farväl och Söta fredag (som även dessa finns som e-böcker hos Storytel och de andra ljudbokstjänsterna). Gillade samtliga mycket, och tänker nu även ta mig an novellsamlingen Klen tröst & andra berättelser.

Kolla in min nya bok:
Avbrottet 3 – En stad som brinner

Herregud, har ju glömt att skriva att jag har gett ut en ny bok! Den tredje delen i min lättlästa Avbrottet-serie gavs ut för exakt två veckor sedan. En stad som brinner heter den, och det är en riktig liten pärla om jag får säga det det själv (och i min egen blogg får jag det).

Avbrottet 3: En stad som brinner

Här är texten från mitt förlag Hegas hemsida:

Elis och Tora är på flykt från Markos kriminella gäng. Deras mål är den stora staden ute vid kusten. De vill se hur illa solstormen har drabbat resten av världen. Kanske kan de hitta hjälp i kampen mot Marko. Men framme vid kusten möts de av en katastrof. Och dessutom har Marko utlovat en stor belöning om de hittas, levande eller döda ….

I den dystopiska serien Avbrottet gestaltas en värld där ingen vet om strömmen någonsin kommer tillbaka. En lättläst och fängslande thriller för den som gillar spänning, action och att utmana sitt sätt att tänka. Passar bra för diskussion om etiska dilemman i klassrummet.

Boken fick betyget 4/5 hos Bibliotekstjänst, och har fått en del fina omdömen på Instagram som gjort mig väldigt glad. Fortfarande väntar jag dock på att någon av delarna i Avbrottet-serien ska utsättas för en regelrätt recension i en dagstidning. Tyvärr verkar det vara ovanligt att böcker inom lättlästsegmentet uppmärksammas i traditionell media. Synd!

Den fjärde och avslutande delen – som jag av en slump ska börja skriva på i morgon bitti (jag skriver detta på söndagskvällen) – är tänkt att komma ut i vår. Det är kanske inte officiellt ännu, men jag bjussar ändå redan nu på vad den ska heta: Vi mot mörkret. Jag gillar den titeln skarpt.

Sexton år med Augustpriset

Genom åren har jag försökt sätta blåslampa på Förläggareföreningen på olika sätt för att de ska satsa mer på och uppdatera Augustpriset. Jag har flera gånger skrivit om mansdominansen bland nominerade och vinnare (vilket numera får sägas i stort vara ett minne blott, glädjande nog), deras stundtals allmänt katastrofala hantering av priset (som numera är hyfsat tillfixat tycker jag) och de senaste sex åren sammanställt hur många av de nominerade som finns utgivna i ljudboksformat (överlägset bästa året hittills var 2020, då hela åtta ljudbokstitlar återfanns bland de nominerade).

I torsdags var det dags igen, då jag skrev en krönika i Västerbottens-Kuriren där jag uppmanade Förläggareföreningen att utöka antalet priskategorier från tre till fem. Boktugg gjorde en kortis på det i sitt nyhetsbrev (där de även skrev om min ljudbokssammanställning), men mer än så har jag inte sett det kommenteras i offentliga kanaler. Men! Jag har i halvoffentliga sammanhang sett medlemmar i årets Augustjury ge sitt stöd för mina tankegångar. Betyder det att något kommer att hända i frågan? Nja, det vet jag väl inte. Drömma går ju.

Krönikan kommer här i spalterna om någon vecka, men fram tills dess får ni nöja er med länken ovan.

Faktum är att det har gått sexton år sedan jag skrev om Augustpriset i bloggen första gången. Sexton! Her-re-gud. En annan gammal Augustfavorit här i spalterna är för övrigt från Augustgalan 2007, året då jag lyckades medverka två minuter i TV4:s nyhetssändning och hamnade på DN:s förstasida, utan att ens ha varit nominerad.

Kollade i mitt textarkiv, och tydligen har jag på ett eller annat sätt haft Augustpriset som utgångspunkt för åtta olika krönikor i Västerbottenskuriren sedan jag inledde mitt återkommande värv för deras eminenta kultursida 2017. Det verkar onekligen som att jag har någon form av crush på den där Augustgubben. Kanske borde försöka skriva en bok någon gång som skulle ha chansen att bli nominerad.

Krönika: 1984 som radioteater splittrar publiken

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 augusti.

——

Är ljudboken på väg att bli bredare i Sverige? Konstig fråga kanske, gissningsvis finns väl inget land i världen där ljudboken redan nu är så stor som här?

Jo, men det gäller mängden lyssningar, inte bredden på själva formatet, där vi hittills varit väldigt konservativa. Men att jag frågar just nu har en konkret orsak: Förra veckan gavs en nytolkning av George Orwells 1984 ut som ljudbok på tjänsten Storytel av deras eget förlag Storytel Original, de slår på stort och ger den mycket utrymme i sin app. Och de kallar den inte ljudbok, utan ”ljudupplevelse”.

Ja, beteckningen framkallar samma kliande i kroppen som när Handelns utredningsinstitut utsåg ”en upplevelse” till årets julklapp 2008. Men epitetet till trots finns det väldigt lite i den här febriga nyversionen av Orwells storebrorsdystopi som går att jämföra med det intetsägande fluff som HUI trendspanade fram för fjorton år sedan. Tvärtom är det en i mitt tycke mycket tät, intensiv och medryckande produktion med avancerad ljudbild och många medverkande röster. Det är ingen inläsning av Orwells roman, utan en dramatiserad tolkning som (tyvärr, får väl tilläggas) känns krypande aktuell.

Kritiken har dock hittills varit minst sagt blandad och medelbetyget bland lyssnarna ligger i skrivande stund på 3,0 av 5 möjliga. Det låter kanske hyfsat men titlar som blir varaktigt populära har nästan som regel uppåt 4,0 eller mer i snittbetyg. Omdömena tyder på en rejäl vattendelare, de som hatar den sätter en etta och använder skällsordet ”radioteater”, och de som älskar den ger en femma med berömmet ”radioteater”.

För det är här skon klämmer. Den nya versionen av 1984 är ingen traditionell ljudbok, utan en fyra timmar lång radioteater, ett klassiskt begrepp som sedan 1930-talet hos oss varit synonymt med Sveriges Radio. Ordet har dock hamnat i frysboxen på senare år – på radion används det inte längre alls. Avdelningen Radioteatern döptes om till Sveriges Radio Drama 2016 för att bättre spegla verksamheten, och numera är ”ljuddrama” ordet de själva föredrar. (Just här passar det nog att i transparensens namn nämna att jag skrivit såväl ljuddrama för Sveriges Radio som flera Storytel Originalljudserier.)

Att formatet ljuddrama eller radioteater i grunden är populärt i Sverige råder ingen tvekan om, SR:s produktioner lockar hundratusentals lyssnare främst i poddform, de prisas internationellt och framgångarna har även fått musik- och poddjätten Spotify att börja producera ljuddrama på svenska.

Men hos Storytel visar utfallet hittills för 1984 att skiljelinjen mellan ljudbok och ljuddrama verkar skarp. För mig framstår det som paradoxalt – det mest ljudbokslyssnande folket i världen borde väl rimligen vara intresserat av att se formatet breddas? Måste verkligen allt som ges ut vara neutrala inläsningar som exakt speglar förlagans text, och där helst bara en skådespelare ska stå för hela inläsningen, även om berättarperspektiven skiftar mellan flera karaktärer? Visst finns undantag, men aldrig tycks den svenska ljudbokslyssnaren av medelsnitt vara så lycklig som när grundformeln följs. Kan det verkligen vara täta skott mellan dessa två ljudvarianter?

Ur ekonomisk synpunkt är konservatismen antagligen bra. Svenska är ett litet språk, och ju enklare en inläsning görs, desto större är chansen att ekonomin går ihop. På större språkområden som det engelska eller tyska är det betydligt vanligare med flera inläsare och rena audio dramas även på ljudboksområdet. Här har Storytel en fördel, de ger ut den nu aktuella 1984 på ett tiotal marknader inlästa av lokala skådespelare, men den underliggande ljudproduktionen är identisk, skapad av företagets brittiska team lett av en tidigare BBC Radio-producent. Kostnaden delas alltså av många.

Men åter till frågan – är ljudboksformatet på väg att breddas? Nja, något rungande ja från kärnpubliken blev det inte. Men jag hoppas att formatet får fler chanser. Radioteaterälskarna finns där, det gäller bara att nå fram till dem.

Krönika: Den tunna romanens tid är här

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 juni.

Är det äntligen dags för den tunna romanen att kliva fram? Frågan kan tyckas märklig, tunna romaner har så klart alltid funnits och särskilt inom den smalare litteraturen (i meningen mer litterära) brukar tunna volymer ofta lyftas fram.

Men inom den bredare, mer säljande skönlitteraturen har tjockare volymer länge varit normen. Det är kanske inte så att folk föredrar regelrätta tegelstenar – sticker sidantalet iväg uppåt 700 drar en del öronen åt sig, men säg att du står i bokhandeln och valet står mellan en titel på 180 sidor och en på 380, nog lutar det åt att du väljer den tyngre volymen? Ska det nu köpas så är det väl lika bra att det blir något rejält? Som räcker ett tag? Faktumet att en tunn bok ofta kostar lika mycket som en tjock sådan ska heller inte underskattas – kanske låter det krasst, men folk vill ha valuta för pengarna.

Låt mig ta ett aktuellt exempel. Två av årets hittills mest uppmärksammade romaner inom skönlitteratur respektive deckare är Ia Genbergs Detaljerna och Pascal Engmans och Johannes Selåkers Till minne av en mördare. Båda dessa titlar har mottagits oerhört positivt av den svenska kritikerkåren. Detaljerna är en till omfånget tunn volym på 151 sidor samtidigt som Till minne av en mördare gränsar till tegelsten och landar på 583 sidor. Som av en händelse kostar båda dessa böcker i skrivande stund 209 kronor hos nätbokhandeln Bokus. Oaktat innehåll och genre – vilken ger mest bok för pengarna? Tja, den senare innehåller nästan fyra gånger så mycket text, så flertalet skulle nog lägga sina slantar på den.

Men varför förutspår jag då att det är dags för den tunna romanen? Jo, det beror just på Ia Genbergs Detaljerna. Det brukar varje år dyka upp en eller två romaner som framstår som närmast självklara att bli favorittippade till det årets Augustpris. Detaljerna är en sådan bok – den fick så mycket beröm av litteraturkritiker när den gavs ut i januari att det nästan kändes koordinerat. Samtidigt är det heller inte vad man skulle kalla en ”typisk kritikerbok”, den är på intet sätt svår eller undanglidande, tvärtom är det en flyhänt berättad historia där en kvinna ansatt av feber låter fyra personer från sitt förflutna träda fram för att teckna berättelsen om ett liv. Det låter inte särskilt spektakulärt men tro mig (och alla andra kritiker då) – det är det. Och till det spektakulära hör att Genberg lyckas med detta på bara 150 sidor.

Just den där kombinationen – litterärt hyllad men samtidigt hyfsat bred i anslaget – brukar vara viktig när det gäller Augustpriset. Till detta läggs sedan något odefinierbart som är svårt att konkret sätta fingret på men som känns självklart när man står inför det. Vissa böcker har helt enkelt ”det” och råkar ges ut vid exakt rätt tidpunkt. Och detta år tror jag att stjärnorna står exakt rätt för Ia Genberg och Detaljerna.

Längden borde dock i normalfallet ställa till det. Augustjuryn har nämligen bara en enda gång sedan 1996 (då Tomas Tranströmers tunna diktvolym Sorgegondolen fick utmärkelsen) delat ut det skönlitterära priset till en bok på under 200 sidor, och det var 2007 när Carl-Henning Wijkmarks 157-sidiga roman Stundande natten drog det längsta strået.

Så varför skulle en ännu kortare bok prisas i år? Jo, dels står som sagt stjärnorna rätt, men dels också för att jag tror att Kerstin Ekman har krattat manegen för Genberg. Många förvånades i fjol när Ekmans tillika genomhyllade Löpa varg inte ens knep en nominering. Den boken – på blott 179 sidor – löpte sedan ärevarv när litteraturåret 2021 skulle summeras, prisades på andra håll och blev även en stor försäljningsframgång. Jag tror att Ekman med sitt lilla mästerverk har skapat en bredare acceptans för det kortare berättandet vilket banar väg för Genberg.

Vissa ser kanske detta bara som en oviktig detalj. Men det är ju i Detaljerna det sitter.

Ute i dag: Nära gränsen – Domen

Och så var de tre! I dag ges den sista delen i Nära gränsen-trilogin ut som ljud- och e-bok hos Storytel. Inläsningen är som vanligt gjord av den eminenta Lo Kauppi, och om jag tillåts säga det själv, så är det en riktigt rafflande finalhistoria.

Insåg dessutom att det här är den tionde Storytel Original-boken jag skrivit. Herregud, det anade jag inte när jag hoppade på tåget i början av 2016. Om jag inte är helt fel ute så gör det mig till den enda tvåsiffriga SO-författaren. Flott, tycker jag! Och jo, det kommer nog att bli några till också, vad det verkar. Dock inte i Virus– eller Nära gränsen-serierna. Men mer om detta vid senare tillfälle.

Här är länken till Nära gränsen – Domen. Hoppas den ska smaka!

Krönika: Därför lyssnar unga mest på ljudböcker

Jag har ju helt glömt att publicera mina krönikor från Västerbottens-Kuriren här i spalterna detta halvår. Ska rätta till det de kommande veckorna. Först ut, en krönika som publicerades i VK redan torsdag 20 januari.

——

Barns läsning – eller snarare lyssning – har debatterats den senaste veckan. Enligt en ny forskningsrapport är barn i åldern nio till tolv år de som lyssnar allra mest på ljudböcker – även i jämförelse med vuxna. Är det bra eller ännu ett tecken på att barn är på väg att förlora förmågan att läsa?

Rapporten som heter Barnlitterära strömningar – om ljudböcker för barn är skriven av litteratursociologerna Ann Steiner och Karl Berglund vid Uppsala universitet och beställd av Svenska Förläggareföreningen. Forskarduon har gått igenom ljudbokens historia för barn och fått tillgång till färsk data från de svenska strömningstjänsterna för ljudböcker.

I ett inslag i Sveriges Radios Kulturnytt i P1 lyftes en av rapportens slutsatser särskilt fram – den att barn i mellanstadieåldern verkar vara de flitigaste lyssnarna på ljudböcker av alla. I texter i Aftonbladet och Dagens Nyheter de senaste dagarna framställs det här som ett problem. Men är det verkligen det?

Tja, det beror väl på vilka slutsatser som kan dras. Mellanstadieåldern brukar kallas bokslukaråldern vilket är en viktig period när det kommer till barns läsning. Om dessa barn då ratar det skrivna ordet till förmån för ljudböcker, är det inte långsökt att tänka att detta hämmar utvecklingen av läsförmågan.

Lotta Olsson landar i just den slutsatsen i sin text i Dagens Nyheter. ”Vad händer med utvecklingen av läsförmågan när barnen lyssnar alltmer på böcker i stället för att traggla med läsning tills det blir lätt?” frågar hon. I Aftonbladet gör Sven Anders Johansson en liknande tolkning, när han ifrågasätter varför mellanstadiebarnens myckna ljudbokslyssnande presenterades som ”morgonens glada nyhet” i Kulturnytt (något jag för övrigt är tveksam till om det ens stämmer, jag fann inslaget rätt neutralt där faktauppgifter från rapporten varvades med en intervju med en pojke på snart nio från Luleå som berättade att han brukar lyssna på Martin Widmarks böcker om Lasse-Majas detektivbyrå och de ljudböcker som humortrion I Just Want To Be Cool gjort, men att han läser Dav Pilkeys böcker om Hundmannen och Kapten Kalsong).

Men åter till huvudfrågan – kan man skylla barns minskade intresse för läsning på ljudboken? Inte enligt rapportförfattarna i alla fall. Förklaringen de själva landar i sammanfattar de så här: ”Anledningen är att de i hög grad har egen tillgång till teknik för att lyssna på ljudböcker och därmed kan bli mer autonoma i sin konsumtion av ljudböcker, samtidigt som föräldrar sannolikt reglerar deras konsumtion av andra medier. Detta är också den så kallade bokslukaråldern, en period när barn har stor lust att träda in i fiktionsvärldar.”

Det är alltså snarare kombinationen av tillgång till egna mobiltelefoner, välmenande föräldrar som hellre vill att deras barn lyssnar på ljudböcker än kollar på Youtube samt barnens lust att kliva in i fiktiva världar som drar upp lyssnandet i just den åldern. Man skulle alltså lika gärna kunna tolka resultatet som ett utslag av föräldrars närmast tröstlösa kamp för att i någon mån hålla kvar sina mellanstadiebarn i litteraturens värld i stället för att förlora dem åt ändlöst videoscrollande.

Forskarna citerar följande ur rapporten Ungar & medier 2021: ”Generellt ägnar barnen år 2020 förhållandevis mycket tid åt mobilen, sociala medier, musik, Youtube, film och tv-program samt kompisar – och förhållandevis lite tid åt böcker och tidningar, ljudböcker, radio samt poddar.” Strax efteråt konstaterar Steiner och Berglund att det i dag finns en uppenbar diskrepans mellan det som barn ägnar sig åt och det som anses öka läskunnighet, läsförståelse och förmågan att ta till sig längre berättelser.

Det är inga upplyftande slutsatser, och rent anekdotiskt behöver jag inte gå längre än till mina egna barn för att se att resonemanget verkar stämma. Ges de valet väljer de alltid rörlig bild före skriven text. Och som barns liv ser ut i dag, finns nästan alltid det valet.

——

Värt att notera några månader efter att denna krönika publicerats, är att Ejda (som börjar mellanstadiet till hösten och får sägas ha nått bokslukaråldern) numera ibland faktiskt väljer den skrivna litteraturen före ljud eller video, då hon är djupt nere i den närmast oändligt långa bokserien om de olika kattklanerna i Warriors. Ett ljus i mörkret, således. Men notera att jag skriver ibland. För det är långtifrån alltid som böckerna trumfar Youtube.

Äntligen dags: Tredje och avslutande delen i Nära gränsen-serien

Fredag 6 maj smäller det i Tornedalen igen, när den tredje och avslutande delen i min Nära gränsen-serie publiceras som ljud- och e-bok hos Storytel. Den har fått titeln Nära gränsen – Domen, och handlingen är som följer:

Tredje gången gillt och allt närmare gränsen …

Det är påsktid i Pajala och ljuset har återvänt över Tornedalen, men i Lisa Korhonens liv är det mörkare än någonsin. Även om hon i vintras friades från anklagelserna om grov narkotikasmuggling till följd av brist på bevis, har ryktena om hennes inblandning i den stora härvan raserat hennes möjligheter till ett normalt liv. Dessutom står hon inför en ny uppslitande vårdnadstvist som hon med stor sannolikhet kommer att förlora.

När gangsterledaren Rikard Vildros kontaktar henne för ett uppdrag tackar hon automatiskt nej, men när hon får veta vad som står på spel tvingas hon ompröva sitt beslut.

Nära gränsen är en nervkittlande thrillerserie som utspelar sig i norrbottnisk glesbygd och där gränsen för vad en människa förmår ständigt förflyttas.

Den här boken är den längsta jag har skrivit, Lo Kauppis (alltid så strålande) inläsning landade på nära femton timmar. Mycket tornedalskt thrillergodis som väntar på att få avnjutas med andra ord (hoppas jag!). Fastän gränsen mellan Sverige och Finland har varit ständigt närvarande även i de två tidigare delarna, vågar jag lova att den spelar en ännu viktigare roll i denna. Och de är ute och rör på sig också! Jokkmokk, Gällivare, Haparanda och inte minst den lilla byn Rödupp får besök innan det oundvikliga slutet nås.

Det är så klart en något bitterljuv känsla att avsluta en bokserie, men jag tycker nog ändå att den rundas av med flaggan i topp. Det har varit roligt att skriva om Lisa Korhonen trots att hennes tillvaro är rätt miserabel (och självklart blir allt i denna del än mer knepigt och svårmanövrerat), men det finns ändå en del ljusglimtar i mörkret. Dessutom har det varit väldigt roligt att skriva de andra rollfigurerna som Åsa Kyrö, Frasse Larsson och Rikard Vildros, som jag kanske inte direkt tänkte skulle komma att ta så centrala platser i skeendet när jag introducerade dem i ettan. Men, ibland tar berättelser sina egna vägar.

Pappersversion då? Jo, det kommer framåt oktober. Hoppas ni ska gilla finalen!

Dags för del två i Avbrottet-serien: Jagad av alla

Det blir tätt mellan bokutgivningarna för mig i början av maj. Först ut blir del två i min lättlästa Avbrottet-serie. Jagad av alla heter den och utgivningsdatumet är måndag 2 maj. Följande står att läsa på baksidestexten:

Elis har räddat sin mamma, men till vilket pris? Hela världen är fortfarande mörk och utan el. Elis jobbar nu för Marko och hans kriminella gäng. Han tvingas stjäla mat och sabotera för andra. Marko tänker nämligen ta makten över staden. Ingen får stoppa honom. Särskilt inte polisen.

Samtidigt undrar Elis mamma var han tar vägen varje natt. Och en polis börjar misstänka Elis. Pressen ökar. Elis mår allt sämre. Snart kan han inte hålla alla hemligheter längre …

Jagad av alla är den andra delen i Avbrottet. En dystopisk thriller om en strömlös värld där all elektronik är förstörd.

Jag ska för övrigt i dagarna börja skriva på del tre (utgivning i november), och innan året är slut ska jag även få ur mig en avslutande del fyra (utgivning i maj nästa år).

Jagad av alla ges även ut som ljudbok i inläsning av Måns Westling, här är länken till den hos Storytel.

Kul ska det bli! Jag tycker själv att den blev väldigt spännande och bra.

Årets trend bland vinnarna av Storytel Awards: Författarinläsningar!

I dag presenterades mottagarna av årets Storytel Awards, som för tredje året i följd blev en heldigital tillställning. Och visst fanns en tydlig trend bland 2022 års vinnare: Böcker som lästs in av författarna själva!

Så här såg det ut i de sex kategorierna (vinnarna i fet stil överst):

Spänning:
Fädernas missgärningar av Åsa Larsson, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Ghettobröder av Sammy Jeridi, uppläst av Jonas Malmsjö, Bokfabriken
419 timmar av Dag Öhrlund, uppläst av Stefan Sauk, Lind & Co

Roman:
Löpa Varg av Kerstin Ekman, uppläst av Lennart Jähkel, Bonnier Audio
Räkna hjärtslag av Katarina Widholm, uppläst av Katarina Ewerlöf, Historiska Media
Ett lyckligare år av Jonas Gardell, uppläst av författaren, Norstedts

Feelgood:
Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg, uppläst av författaren, Piratförlaget
Sista sommaren av Eleonore Holmgren, uppläst av Anna Maria Käll, Bazar Förlag
Den saknade systern av Lucinda Riley, uppläst av Gunilla Leining, Bazar Förlag

Fakta:
Hästpojken av Carl Hedin och Frida Bank, uppläst av Carl Hedin, Bokförlaget Forum
Brev till mannen av Bianca Kronlöf, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Hon hette Esmeralda av Melinda Jacobs och Minna Tunberger, uppläst av Philomène Grandin, Bokförlaget Forum

Barn:
Handbok för superhjältar 6: Utan hopp av Agnes och Elias Våhlund, uppläst av Frida Hallgren, Rabén & Sjögren
Fy, vad äckligt! av Anna Hansson, uppläst av Måns Nilsson, Rabén & Sjögren
Skattjakten av IJustWantToBeCool (Emil Beer, Victor Beer, Joel Adolphson, uppläst av författarna, Storytel Kids

Ungdom:
Agnes Cecilia: En sällsam historia (lättläst) av Maria Gripe, uppläst av Viktoria Flodström, Bokförlaget Hedvig
Alicia Månstjärna – Fängelsedirektören och det hemliga sällskapet av Nils-Petter Löf, uppläst av Maria Franceschi, Whip Media
Mokadji: Den gyllene stenens kraft av Mattias Olsson, uppläst av Tomas Norström, Bookea

Tre av de sex vinnarna – Åsa Larsson, Emma Hamberg och Carl Hedin – tilldelades alltså två statyetter vardera, eftersom Storytel Awards prisar såväl författare som inläsare. Jag hoppas i alla fall verkligen att så var fallet, vore extremt trist om de fick en kombinerad statyett – de har trots allt gjort dubbla arbetsinsatser. Rätt bör vara rätt.

Hur som helst är det onekligen intressant att så många av de prisade var författarinläsningar. Redan på nomineringsstadiet uppmärksammade jag och flera andra detta (sex av arton nominerade titlar var inlästa av författarna), och det jag skrev då gäller fortfarande:

Det är lite uppseendeväckande, med tanke på att det brukar sägas att ljudboksinläsandet bör skötas av proffs. Nu är visserligen flera av de nominerade författarinläsningarna gjorda av väletablerade, erkänt ”bra” röster som Jonas Gardell, Emma Hamberg och Bianca Kronlöf (för att inte tala om humortrion IJustWantToBeCool), men att Åsa Larssons och Carl Hedins gestaltningar av sina egna böcker skulle bli så bra (och så populära!) var kanske inte lika självklart på förhand.

Det ska bli intressant att se om det här får några effekter. Förlag brukar allmänt vilja spela säkert och anlita väletablerade skådespelare till inläsningar, men i och med att detta nu bevisligen fungerat så bra för stjärnförfattare som Åsa Larsson och Emma Hamberg – tja, kanske får då fler feeling och börjar kräva att få läsa in själva? Jag tycker personligen att det vore en rätt spännande utveckling, även om den onekligen har risker. Många författare är duktiga på att läsa, men självklart långtifrån alla.

Av de sex prisade titlarna har jag faktiskt inte lyssnat på en enda, men däremot läst Åsa Larssons Fädernas missgärningar och Kerstin Ekmans Löpa varg som e-böcker (i min Storytel Reader). Som nybakad lättlästförfattare (del två i min Avbrottet-serie kommer för övrigt 2 maj!) tycker jag dessutom att det var kul att lättlästtolkningen av Maria Gripes Agnes Cecilia: En sällsam historia prisades i ungdomsklassen.

Pratar hos Picapen om ljudboksskrivande på måndag – öppet för anmälan!

Sugen på att höra mig prata om hur jag resonerar kring det här med att skriva böcker särskilt riktade mot ljudboksmarknaden? Nu på måndag kväll har du chansen! Jag håller då i ett timslångt kostnadsfritt webinarium om detta i regi av Picapen. Så här står det i annonsen:

Skriv en bästsäljande ljudbok med Daniel Åberg

Ljudboksmarknaden har ökat kraftigt de senaste åren. Men vad särskiljer en bra ljudbok från den traditionella pappersboken? Vad krävs för att sälja in sin ljudboksidé hos förlagen? Daniel Åberg är en av Storytel Originals mest erfarna ljudboksförfattare. Han står bland annat bakom de populära ljudboksserierna Virus och Nära gränsen. Daniel är också en populär kursledare inom ljudbokskrivande på Skrivarakademin.

Daniel lär dig grunderna i ljudboksskrivande. Få konkreta tips, till exempel kapitellängd, upprepningar och “cliffhangers”. Hur lång bör en synopsis vara och vad ska den innehålla för att ljudboksförlagen ska fastna för din bokidé? Ställ dina frågor direkt till Daniel via Zoom. Missa inte en fullspäckad timme om en marknad som fortsätter att växa och som öppnar upp nya möjligheter för dig som författare. Anmälan sker via denna länk.

Jojo, stora ord. Huruvida jag verkligen kan lära ut hur man skriver en bästsäljare låter jag vara osagt (det är inte jag som har satt rubriken på evenemanget), men det ska hur som helst bli kul att zooma en timme! Vad jag förstått så har intresset hittills varit rätt så stort, men det fina med internet är ju att antalet platser i princip kan vara obegränsat. Så anmäl er, vetja!

Dags för Littfest!

Klev just på tåget i Gällivare – next stop Umeå och Littfest! I morgon fredag deltar jag dels i ett samtal om litteraturbranschens framtid klockan 16 (saxar ur programmet nedan) och dels redan klockan 08.45 när VK smygstartar sändningarna på Littfest-tv med sitt uppsnack-program.

Dessutom kommer jag då och då under hela festivalen att stå vid det bokbord som Norrländska Litterstursällskapet har med vår tidskrift Provins, där vi bland annat kommer att sälja en ursnygg jubileumsaffisch, med anledning av att tidskriften i år firar 40 år. Hoppas vi ses i vimlet!

———

Fredag kl 16, scen Äpplet
En litteraturbransch i förändring
På senare år har litteraturbranschen förändrats radikalt. Den tryckta boken utmanas av ljudboken, boklådorna av konglomerat och internethandel, förlagen av egenutgivare och hybridförlag. Är utvecklingen bara av ondo, är vi bara konsumenter styrda av kapital och algoritmer eller är det delvis också och en sund reaktion? Medverkar gör kulturredaktören Sara Meidell, författaren Daniel Åberg och professorn Sven Anders Johansson. Samtalet leds av journalisten Lasse Winkler.

UPPDATERING: Tyvärr har VK:s uppsnackspunkt på fredagsmorgonen blivit inställd med kort varsel, så jag får nöja mig med samtalet klockan 16 i stället. Synd, men då får jag ju i alla fall sova lite längre!