Etikett: bokbranschen

Mitt bidrag till Jonas Tellanders bok Ljudboksdraken

I samband med att Storytel fyllde 20 år tidigare i år lät företagets grundare Jonas Tellander ge ut en bok om Storytels resa från start fram till i dag, som han till stora delar skrev själv. Han hörde dock även av sig till ett gäng olika människor som på ett eller annat sätt varit en del av resan, och frågade om de var intresserade att bidra med minnen och reflektioner som kunde passa att ha med i boken.

Jag var en av dem som fick frågan, och jag skrev en text som handlade om min syn på Storytel Original, och valda delar av den hamnade sedan i det kapitel som handlade just om Storytels satsning på eget material.

Men så här när julen står för dörren och folk kanske checkar ut från jobbet och får lite mer tid över till annat, tänkte jag att det kanske kunde vara av intresse att ta del av hela texten som jag skrev, och inte bara de delar som i lätt redigerad form hamnade i kapitlet. Så håll till godo!

——

Den 14 december 2015 fick jag ett mejl som skulle förändra mitt författarliv.

Hej Daniel!
Jag heter Anna Öqvist Ragnar och jobbar på Storytel/Storyside med ett nytt projekt vi precis har dragit igång. Vi kallar det, kanske lite fantasilöst, för Storytel Original. Det går ut på att författare skriver serier direkt för ljud.

Mejlet fortsatte med en kort presentation av det planerade projektet, följt av den avslutande frågan:

Är du intresserad av att vara med?

Därifrån gick det snabbt – när bollen väl var i rullning. Efter att det dröjt till mitten av januari innan vi hade ett inledande videomöte över Skype (ja, det här var länge sedan), skickade jag in de första kapitlen på en berättelse jag påbörjat något år tidigare men som kommit att bli liggande, där Stockholm en het sommardag drabbas av ett mycket kraftfullt virusutbrott. I början av februari fick jag svar – Anna och hennes kollega Bia Sigge hade läst, de gillade idén och inledningen jag skickat över, var jag villig att fortsätta skriva? Och just det ja, kom det som i en bisats, det hon inledningsvis sagt om att premiären för satsningen skulle ske under hösten 2016 hade ändrats – nu skulle konceptet presenteras redan i juni och de första titlarna rulla ut någon vecka senare. Skulle det bli ett problem?

Nej då, svarade jag, inte för något annat än min nattsömn.

När jag i dag nästan tio år senare tittar tillbaka på premiärmånaderna för Storytel Original sommaren 2016, är det tydligt att Anna, Bia och de andra som började jobba med ”SO” hade god fingertoppskänsla under uppstartsskedet. Ett flertal av de författare som var med från start – som jag, Jesper Ersgård, Anna Bågstam, Karin Janson och Leffe Grimwalker – tillhör dem som från och till under åren har fortsatt att skriva för SO, ett par av oss nästan som ett urverk med en bok i halvåret under en lång period (nu tittar jag på dig och mig, Jesper).

Vissa av oss hade gett ut böcker tidigare och andra var rena debutanter, men det går inte att förneka att det var som Storytel Original-författare vi på allvar kickade igång våra karriärer. Jag hade gett ut ett par romaner tidigare men aldrig varit i närheten av att kunna försörja mig på det skönlitterära skrivandet, men från sommaren 2016 när den första delen i min sju böcker långa Virus-svit gavs ut är det vad jag har gjort. Jag kan inte påstå att jag har blivit den mest framgångsrika eleven i klassen (nu tittar vi på dig, Leffe), men det har gått tillräckligt bra för att jag ska klara mig. Gott så.

En annan sak jag är stolt över är att Virus i det lilla utvecklades till ett universum redan flera år innan andra förlag började tänka i banor med spin-offs där originalförfattaren agerar som en sorts showrunner.

Kanske var jag och Anna lite för tidigt ute när vi skapade en ”Virus-bibel” och shoppade runt historien till andra Storytel-marknader, men det blev en spin-off i Nederländerna där författaren Chantal van Mierlo skrev serien Virus: Amsterdam, i vilken en av rollfigurerna från min originalserie fick leva vidare nere på kontinenten. I Indien valde de en annan strategi – författaren Niranjan Medhekar använde sig av min historia men adapterade den till indiska förhållanden, och vips sprang mina hjältar Amanda, Iris och Dano omkring i miljonstaden Pune utanför Mumbai och bar nu namnen Divya, Neha och Sachin i stället. Jag har till följd av Virus: Pune fortfarande ett antal indiska följare på Instagram, som antagligen aldrig har förstått ett smack av mitt helsvenska bildflöde.

Det ska erkännas att det inte alltid varit en dans på rosor att vara SO-författare. Att enbart ges ut i digital form, och dessutom bara finnas på en av ljudboksplattformarna (även om det är den största), har sina uppenbara begränsningar. Mer än en gång har jag gnisslat tänder åt att vi ofta förbises i det allmänna litteratursamtalet, enligt resonemanget att finns man inte i det traditionella kretsloppet, så finns man inte alls.

Det märkliga är att inte särskilt mycket har hänt på den fronten trots att det gått ett decennium sedan jag fick det där första mejlet från Anna. Trots den dominans som ljudboken har i Sverige inom de breda genrerna, utgår fortfarande det mediala litteratursamtalet från den tryckta boken.

Men okej – ibland har vi Storytel Original-författare faktiskt existerat – som ett problem. I dag får AI sägas betraktas som det stora hotet mot författarskrået (med debatten om hybridförlagens existensberättigande samt ersättningen på ljudboksområdet på en delad andraplats), men det var inte så länge sedan som även Storytel Original-satsningen som sådan rankades som ett av litteraturens stora hot. I de ljudboksdebatter som med jämna mellanrum rasat på landets kultursidor har SO ofta fått tjänstgöra som sinnebilden för en ny, undermålig, löpande band-producerad dussin-”litteratur”.

Värst var det runt åren 2018-2019, då Författarförbundet i debattartiklar i Dagens Nyheter kunde beskriva Storytel Original-författare som rena uppdragsskrivare utan ”kontroll över vare sig genre, omfång, stil, berättelse eller persongalleri”, som avsagt sig hela sin upphovsrätt ”för en mycket liten summa, utan att förstå innebörden av det”.

För att citera mig själv i det debattsvar jag skrev i DN någon vecka senare: ”Ursäkta? Finns det fängelsehålor i Storytels källare jag inte sett där livegna kollegor fjättrats vid skrivmaskiner?”

Nåväl, många timmar ljudböcker har strömmats likt vatten under broarna sedan dess, och Författarförbundet resonerar i dag om de här frågorna på ett i mitt tycke mer sansat och ärligare sätt.

Men om jag får stanna vid kritiken mot Storytel Original som fanns de tidiga åren, ska jag erkänna att även jag tvekade innan jag skrev på avtalsförslaget jag blev tillsänd. Det var det där med att Storytel skulle få upphovsrätten till mina verk som skavde. Samtidigt erbjöd de ett betydligt högre förskott än vad jag varit van vid, och lika viktigt – jag fick fakturera förskottet löpande medan jag skrev, i stället för att få betalt först när manuset lämnats in, vilket då var kutym. Jag jobbade vid den här tiden som frilansjournalist, och skulle för första gången inte behöva ha en buffert ihopsparad för att ha råd att frigöra ett antal månader i schemat som enbart skulle vikas åt författandet.

Det var detaljen som fick mig att våga språnget. Jag skrev på, och har inte haft orsak att ångra mig.

Fast det är klart, det jag skrev i ett blogginlägg i december 2016 några veckor innan den andra boken i Virus-serien skulle ges ut gäller fortfarande: ”Skulle någon vilja göra actiondockor av mina Virus-hjältar Amanda och Iris, så är det Storytel som får kosingen från leksakstillverkaren, inte jag.”

Än har inget leksaksföretag ringt. Men om det skulle ske, kan jag kanske åtminstone få en extra brödtilldelning när jag sitter i min fängelsehåla i Storytel-källaren och skriver?

——

I pappersform verkar inte boken gå att köpa vad jag kan se (den delades ut till alla deltagare på den numera smått berömda 20-årsfesten ute i Bredäng), däremot finns ljudboksversionen – inläst av Jonas Tellander själv – tillgänglig för lyssning såväl hos Storytel som Bookbeat och Nextory. Den har även recenserats i Aftonbladet och Dagens Nyheter – rätt ljummet, ska medges – men i Förlagspodden fick den däremot en väldigt positiv recension. Själv tycker jag att det är en i stora delar väldigt intressant bok, som är väl värd timmarna den tar att läsa (eller lyssna på).

För precis som Kristoffer Lind är inne på i sin recension i Förlagspodden, så tycker jag att den ger en oväntat ärlig och öppen inblick om hur det gick till när en startup vände upp och ner på den svenska bokbranschen. Och det är faktiskt en historia som är väl värd att ta del av.

Krönika: Bonniers Augustdominans nu uppe på 65 procent

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren tisdag 25 november.

——

Det är som det brukar sägas – Augustpriset är ett enkelt spel med arton kandidater, och efter en månadslång nomineringsfas vinner Bonnierförlagen.

Äh, det där var en ganska blek parafras av det berömda citatet av fotbollsikonen Gary Lineker som ju handlar om 22 spelare, 90 minuter fotboll och att tyskarna i slutänden alltid vinner – oavsett om de stod på planen eller ej.

Men för oss som gillar att bevaka bokbranschen är det litegrann så det ofta känns. Och vi kommer från ett fjolår då Augustprisets nomineringar i den skönlitterära klassen blev rejält debatterade (bland annat av mig) efter att fem av sex titlar som valdes ut kom från Bonnierförlag – och en av dessa fem sedan vann genom Tony Samuelssons Kungen av Nostratien.

I år var nomineringarna i den skönlitterära kategorin jämnare fördelade – två Bonniertitlar, två från Ordfront/Galago och en vardera till Polaris och Ellerströms. När kuvertet väl sprättats blev det dock som efter 90 minuter fotboll – Lina Wolffs Liken vi begravde på Albert Bonniers förlag tog hem det.

Jag menar inte att valet i sig var orättvist. Lina Wolffs senaste roman är toppen och därtill just den sortens titel som bokhandeln vill se tilldelas Augustpriset – en bok som är välbalanserad mellan det litterära och tillgängliga, och samtidigt som den berättar en mörk historia med klangbotten i det hemska Helénmordet i Hörby 1989 också lyckas vara underhållande och dråplig. Jag var själv väldigt förtjust under läsningen (och lyssningen, jag växlade mellan att läsa och lyssna som ljudbok, inläsningen av Sissela Benn är riktigt fin).

Därtill är det en volym som med sina knappa 300 sidor är perfekt för julhandeln – inte så tunn att det känns som att man inte får valuta för pengarna, men heller inte så övermäktig att folk vänder i dörren av blotta tjockleken, vilket kunde ha blivit fallet om den 776 sidor långa Artens överlevnad av Lydia Sandgren plockat hem statyetten.

Så jo, Lina Wolff förtjänar absolut priset, det är inte där min kritik ligger. Problemet finns på makronivå. I fjol när jag skrev om det här strax före det årets gala konstaterade jag att Bonnierförlagen då var på väg mot att vinna det sjätte av de tio senaste skönlitterära Augustprisen. Med årets triumf är de nu uppe på sju av elva. Det är 65 procent av statyetterna från 2015 fram till nu.

Och som jag skrev redan då – författare är inte dumma i huvudet, klart att en del som i dag ges ut på andra förlag kommer att söka sig till förlagshuset där chansen att nomineras och vinna är som störst. Framgång föder ytterligare framgång och vi får allt fler ägg i samma korg, en rörelse som för den delen har fortsatt vara synlig under året som gått.

Så vad kan man då göra? Egentligen kanske inte så mycket mer än att påvisa hur situationen ser ut, och peka på att det faktiskt finns andra förlag också. Och även om den starkaste strålkastaren till sist hamnade på det största förlaget, så var det kul att se spridningen i årets nomineringar. Att fristående Ordfront och syskonförlaget Galago skrapade ihop fyra av de totalt arton nomineringarna var en skräll (och de vann i barn- och ungdomsklassen genom Fabian Göranssons Klara – Tvättbjörnarnas stad). Dessutom fick Ellerströms sin första nominering någonsin genom Isabella Nilssons Tomhet och ömhet, vilket jag personligen tyckte var glädjande eftersom jag i fjol påtalade det märkliga i att det skånska kvalitetsförlaget aldrig uppmärksammats i Augustsammanhang trots över 35 år i branschen. Plötsligt händer det.

Men det roligaste med årets Augustgala var ju trots allt att få se Umeås litterära stjärntrio Erik Jonsson, Elenor Nordström och Patrik Tornéus uppe på scenen när Littfest fick ta emot Förläggareföreningens hederspris. För är det något som Littfest med sina utsålda festivaler år efter år har lyckats visa betydligt bättre än Augustpriset någonsin gjort, så är det ju att det smala och litterärt intressanta också kan locka brett.

Så grattis till priset Littfest, och grattis till Umeå som får ha er!

Augustnomineringarna 2025: Ett riktigt bra år för ljudboken – särskilt i fackboksklassen

2025 års nomineringar till Augustpriset har kommit, och för nionde året i följd (jubileum nästa år!) har jag undersökt hur många av de nominerade som finns i ljudboksformat. Och årets resultat är … rätt så jäkla bra, om än inget rekord. Sju av arton nominerade finns som ljudböcker, och allra flest faktiskt i fackboksklassen, där fyra av sex titlar återfinns i ljudboksform. Tre av sex finns i den skönlitterära klassen, och noll av sex i barn- och ungdomsklassen (trist nog).

De Augustnominerade år 2025. Foto: Andras Sundbom, AXL Media

I fjol var det bara tre av arton som fanns som ljudbok, så det är milsvid skillnad i år – kul! 2023 var det också sju precis som i år, och 2020 var det hela åtta.

Hela nomineringslistan kommer här, med de titlar som finns utgivna som ljudbok i fetad stil.

Ytterligare analys hittar ni under listan, missa inte det.

Årets svenska skönlitterära bok:
• En inre angelägenhet av Kristian Fredén, Ordfront förlag
• Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson, Ellerströms förlag
• Artens överlevnad av Lydia Sandgren, Albert Bonniers Förlag, inläst av Johan Holmberg
• Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman, Galago
• Liken vi begravde av Lina Wolff, Albert Bonniers Förlag, inläst av Sissela Benn
• Våran pojke av Mikael Yvesand, Bokförlaget Polaris, inläst av Sven Björklund

Årets svenska fackbok:
• Stinas bästa vän. En hundägares glädje, sorg och förundran av Göran Greider, Ordfront förlag, inläst av Göran Greider
• Historien om Norrland. Framtidens land: träpatroner, världskrig och nya drömmar av Robin Olovsson, Volante, inläst av Robin Olovsson
• Bruno Liljefors. En biografi av Fredrik Sjöberg, Albert Bonniers Förlag, inläst av Fredrik Sjöberg
• Tvätten. En bok om kvinnor och klass av Lena Sohl, Natur & Kultur
• Den barmhärtige mördaren. En berättelse om de sista statarna av Patrik Svensson, Albert Bonniers Förlag, inläst av Hannes Meidal
• Vitön av Bea Uusma, Norstedts

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• Hur låter djuren? Mitt första bestiarium av Clara Dackenberg, Natur & Kultur
• Klara – Tvättbjörnarnas stad av Fabian Göranson, Galago
• Osynligt av Annica Hedin & Karin Cyrén, Rabén & Sjögren
• Det finns inget paradis av Oskar Kroon, Rabén & Sjögren
• Jenka och jag av Elin Lindell, Alfabeta Bokförlag
• Vi måste ha ketchup! av Pija Lindenbaum & Anna Åkerström, Lilla Piratförlaget

Vadan de hyfsat starka siffrorna i år då?

Ja, främst beror det som sagt på fackboken, där relativt breda och ljudboksmässiga titlar har nominerats. Göran Greider är folklig, Robin Olovsson driver den populära Historiepodden och Patrik Svensson gjorde ju dundersuccé med Ålevangeliet för några år sedan. Nästan konstigt är ju att Bea Uusmas Vitön inte finns som ljudbok, gissar att så kommer att ske, föregångaren Expeditionen finns ju och har nästan 7000 satta betyg hos Storytel (långtifrån alla lyssnare sätter betyg) så det var ju en riktig kioskvältare även i ljudformat.

Men även i den skönlitterära klassen är det god utdelning i år – femtio procent, till skillnad från bara en titel i ljud i fjol. Helt klart bredare titlar på listan år 2025 med andra ord, även om det inte var fullt så brett som jag kanske hade förespeglat mig, jag trodde nog att exempelvis Elin Cullheds Eurydikes natt skulle finnas med, och även kanske Elin Perssons Pizzeria Roma, som jag verkligen gillade (båda dessa titlar finns som ljudbok). I år är ju dessutom en av titlarna en serieroman (Linda Spåmans Ett år av apokalyptiskt tänkande), och de går ju i princip bort på förhand som ljudbok.

Inom barn och ungdom är det fortsatt extremt tunt. Det speglar dels hur den ekonomiska ersättningen ser ut för barnböcker inom ljud (låg), och dels att bilderböcker är svåra att ljudsätta. Men att det nu varit så här flera år i rad – trist!

Annat värt att notera?

I förlagskampen bjöds det på en rejäl skräll. Fyra titlar tillhör Albert Bonniers förlag, men även fyra gick till det betydligt mindre Ordfront (kul!) genom två till själva Ordfront och två till Galago som de äger, tre nomineringar gick till Storytelägda förlag (Norstedts och Rabén & Sjögren), två till Natur & Kultur och även två till Alfabeta/Lilla Piratförlaget samt en vardera till Volante, Polaris och sist men inte minst Ellerströms.

Faktum är att detta är Ellerströms första nominering någonsin, och anledningen till att de äntligen får denna är att jag i fjol påtalade i en krönika i Västerbottens-Kuriren att det var en stor skandal att de trots över trettiofem år i branschen aldrig fått en Augustnominering.

NÄÄ – SKOJAR BARA, det är SÅ KLART på intet sätt min förtjänst. Eller …? Nej, men hur som helst – superkul för Ellerströms förlag att de äntligen får lite Augustglans för sitt enträgna arbete med kvalitetslitteratur.

Bortom ljudböckerna då? Tja, för tredje året i följd gjordes ingen webbsändning av tillkännagivandet av nomineringarna, utan de publicerades bara vid klockan 18 på Augustprisets sajt. Jag skrev det i fjol och jag skriver det igen – det är ett trist fattigdomsbevis, det blir så mycket mindre spännande när böckerna inte presenteras en i taget och man får en chans att se de nominerade och höra dem säga några ord om sina böcker. Jag tycker att Förläggareföreningen sjabblar bort en given lägereld för bokälskare att samlas kring så här i mitten av det gråa oktober när de tillkännager på det här bleka sättet.

Och som jag skrev i fjol:

De nominerade har ju de facto alla befunnit sig på en pressträff i Stockholm mitt på dagen i dag, då journalister mot embargo fick träffa dem. Varför inte spela in själva presentationen, publicera den på webben och lyfta embargot i den minut som sändningen är över? Kan det verkligen innebära en så mycket dyrare produktion av pressträffen? Eller går resonemanget att medierna uppvärderar sina nomineringsartiklar och ger dem bättre exponering om de får ensamtjing på att breaka nyheten?

Frågorna kvarstår. Men hur som helst – ett bra år. Det är kul med ljudböcker!

Augustgalan anordnas i år måndag 24 november på Dramaten i Stockholm.

Sargad himmel – finalen i SODA-trilogin släpps 16 september

Det har blivit dags att knyta ihop säcken för min senaste Storytel Original-serie. Tisdag 16 september ges Sargad himmel ut på Storytel som ljud- och e-bok, i inläsning av Fredde Granberg.

Innehållsbeskrivningen följer nedan (OBS! innehåller spoilers om man inte lyssnat/läst de första två delarna Bränd jord och Svart horisont):

Anna Svenssons liv ligger i spillror. Hennes make Tor har mördats, dottern Stina är försvunnen och själv är hon utmålad som terrorist. Fången i en före detta Nato-bas i Norge måste Anna nu lösa gåtan om sitt okända halvsyskon för att överleva och hitta tillbaka till sin dotter. Samtidigt i Pajala tvingas Lisa Korhonen, som arbetar för ryska maffian, konfronteras med sitt förflutna när två efterlysta personer plötsligt knackar på hennes dörr. Och i Paris fruktar Brett Smith att han bara har timmar kvar att leva efter en misslyckad aktion för rörelsen.

I Sargad himmel som är den tredje och avslutande delen av thrillerserien SODA knyts berättelsen ihop med Daniel Åbergs tidigare serie Nära gränsen. För Storytel Original har författaren även skrivit succéserien Virus.

Sargad himmel hittar ni här. Mycket nöje!

Krönika: Sju av tio vill läsa mer, men orkar inte – för det är inte kul

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 26 april.

——

Unga vill läsa mer. Fast … de gör det inte. Men de vill!

Det var det positiva spinn som lades på den nya rapport som Förläggareföreningen presenterade härom dagen. Bokbarometern som den kallas är den första i sitt slag, och tanken är att den ska bli årligt återkommande, en bokbranschens variant av den väletablerade Mediebarometern.

Ambitionen är det inget fel på, enkäten som är rapportens bas är gjord utifrån opinionsinstitutet Kantar Medias Sifopanel, och resultaten analyseras av litteratursociologerna Karl Berglund och Ann Steiner vid Uppsala universitet. Hur ofta vi läser, vad vi läser, hur vi skaffar oss läsningen och vår generella attityd till böcker är några av de ämnen som stöts och blöts i rapporten.

Och det saknas som sagt inte ljuspunkter, och då inte bara det här med att de unga vuxna mellan 18-29 år gärna vill läsa mer än de gör (chans till förbättring med andra ord – positivt!). En annan positiv sak enligt rapporten är att den tryckta boken står sig stark. 36 procent av de tillfrågade säger att de läser tryckta böcker några gånger i veckan eller oftare.

Mer än en tredjedel av svenskarna är alltså aktiva, närmast dagliga läsare av pappersböcker. Superbra ju, i dessa tider av larm om läskris och ljudbokens utarmning av den kvalificerade litteraturen låter det som ljuv musik.

Ljudböcker för den delen, ägnar sig bara 16 procent av befolkningen åt varje vecka, enligt rapporten. Som medelsvensk är du alltså mer än dubbelt så benägen att sträcka dig efter en pappersbok några gånger i veckan än att trycka på play-knappen i din ljudboks-app i mobilen. Inget är ruttet i konungariket Sverige.

Mja, när jag ser sådant här kan jag inte skaka av mig känslan av att något inte stämmer. Är folk ärliga? Och gör vi oss verkligen en tjänst när vi hela tiden letar efter ljuspunkter med närmast dårens envishet?

Om vi börjar med ärligheten, så är det tyvärr omöjligt att veta. Digital läsning går att mäta, men utan att vi inför ett övervakningssamhälle som skulle få till och med dystopin i 1984 att blekna kan opinionsinstituten helt enkelt inte veta om vi är sanningsenliga när vi svarar på de här frågorna.

Jag menar inte att folk medvetet ljuger, snarare att vi har en tendens att överskatta oss själva i våra svar. Jag kan till exempel höra mig själv säga något i den här stilen:

Läste du i en tryckt bok i går?
– Öhm, alltså, jag är ju en läsare, men just i går blev det inte att jag läste något i en bok, nej.

Har du läst i en tryckt bok någon av de senaste dagarna?
– Joo, det har jag … väl. Eller? Jo, jag säger ja där.

Korrekt eller inte? Vem minns.

Men seriöst – ska jag avfärda en rapport på så vaga grunder som att den ”känns” fel? Nej, det vore förmätet, och det här är trots allt de bästa siffror vi har i nuläget. När vi får de årliga uppdateringarna blir dessutom statistiken mer användbar, då vi kan se förändringar över tid.

Men hur var det då med de unga och deras önskan efter ökad läsning, som Förläggareföreningen presenterade hela rapporten med (rubriken var ”Ny undersökning: Unga vill läsa mer”)? Jo, det går att tolka det så, men läser man slutsatserna i rapporten blir det rätt tydligt att man valt att tolka ett närapå helt utspillt vattenglas som halvfullt. Jag citerar:

”Vad som framträder är en bild där sju av tio vill läsa mer än de gör, men där de flesta samtidigt angav att de inte har tid eller ork att göra det, primärt eftersom de spenderar tid med andra medier istället. Särskilt framträdande är det här mönstret för gruppen unga vuxna: nästan ingen är nöjd med hur mycket de läser, samtidigt som många angav att de inte orkar läsa eller att det inte känns kul.”

Och det är alltså vuxna människor som ger uttryck för detta, inte barn. Sju av tio vill läsa mer, men de orkar inte. För det är inte kul.

När vi som vuxenkollektiv har den här inställningen, skulle jag säga att det blir närapå hopplöst att ingjuta läsglädje i våra barn. Och det tror jag att vi måste vara ärliga med, i stället för att försöka skapa en bild av att vi befinner oss i medvind.

Krönika: Om vi kisar ordentligt pekar utvecklingen åt rätt håll

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 15 mars.

——

Det senaste decenniet har den digitala delen av bokbranschen stigit som en raket medan den fysiska bokhandeln tagit åtskilligt med stryk. Men har vinden börjat vända? Ett par nyligen släppta rapporter antyder det.

Antalet bokhandlare har stadigt minskat i Sverige de senaste femton åren. Men i en rapport som nyligen publicerades av Bokhandlareföreningen finns tecken på att en förändring är på gång. Bokhandelsekonomen Leif Olsson har gått igenom det senaste kvartsseklets utveckling (eller snarare avveckling, skulle väl vissa säga). Det kommer knappast som en överraskning att resultatet som helhet är dystert – ”bokhandelsdöden” är ingen myt utan var tredje svensk bokhandel lagts ner sedan millennieskiftet. I dag saknar majoriteten av landets kommuner egen bokhandel – 148 står utan och 142 har en eller flera, för att vara exakt.

Undergångsstämning? Nej, Leif Olsson är försiktigt positiv i sin slutsats, han tycker sig se ett begynnande trendskifte. Den dramatiska vågen av nedläggningar har klingat av – från 2010 till 2015 försvann 49 bokhandlare, mellan 2015 och 2020 var nedläggningarna 46, men motsvarande siffra för åren 2020 fram till dags dato är bara 18. Tittar man enskilt på året 2024 ökade till och med antalet bokhandlare i landet – kors i taket!

Några alltför stora växlar ska dock kanske inte dras av fjolåret. Men oavsett vad – Leif Olsson ser glaset som halvfullt. Visst har han förbehåll – utvecklingen ”kan” tyda på ett trendskifte skriver han, och tillägger ”åtminstone är detta min förhoppning”.

En kul sak i rapporten är att han gör ett försök att lyfta fram de svenska kommuner som i dag inte har någon bokhandel men som sett till folkmängd och befolkningsutveckling borde kunna ha det. Bland de med allra bäst förutsättningar återfinns ingen i Västerbotten, men såväl Vännäs som Nordmaling lyfts fram som platser där det med lite jävlar anamma borde kunna bära sig – båda har nämligen bättre befolkningsunderlag än den kommun i Sverige som är minst med egen bokhandel (vilket är Karlsborgs kommun i Västergötland). Särskilt Vännäs med sitt växande invånarantal ligger bra till.

Ett andra tecken på att vinden börjat vända för den fysiska boken återfinns i den årliga officiella försäljningsstatistiken, som även den nyligen presenterats.

Precis som i fallet med bokhandelsrapporten behöver man tolka siffrorna med viss välvilja för att känna medvinden i ryggen, men faktum är att det ändlösa fall av krympande upplagor som pappersboken befunnit sig i har börjat stanna av. Det pågår fortfarande ett skifte där lyssningsvolymerna för ljudböcker ökar och försäljningen av pappersböcker minskar, men 2024 var förändringen på sin lägsta nivå någonsin sedan den här statistiken började tas fram för sju år sedan.

Betyder det här att vi börjar närma oss en stabil punkt? Ett läge där den fysiska bokhandeln och den digitala ljudboksmarknaden närmar sig ett jämviktsläge eller varför inte borgfred? Omöjligt är det inte, vilket så klart är glädjande.

Men innan vi korkar upp champagnen måste vi kanske fundera över vad en sådan här jämvikt innebär. Får vi två separata kretslopp för litteraturen nu? Under Littfest diskuterades just detta på ett branschseminarium med rubriken ”En bok för några?” som antydde just detta. Vad händer med ett samhälle där den fysiska bokhandeln visserligen överlever, men bara i en minoritet av våra kommuner? Slits landet isär än mer?

Om du bor på en av alla dessa platser där bokhandeln inte längre finns, vem tar då ansvaret för att tipsa dig om boken du inte visste att du ville läsa? Vi kan visserligen handla böcker som aldrig förr via Adlibris och Bokus – men tips om oväntade guldkorn? Nja, de puffar främst för det som redan säljer, och de digitala ljudbokstjänsterna à la Storytel och Bookbeat fungerar på liknande sätt. Och vem ska bjuda in författare till fysiska möten med läsare i kommunerna utan bokhandel? Biblioteket? Visst, men de slåss också sedan länge mot sjunkande resurser. En bättre (och mer frikostig) statlig kulturpolitik? Det ligger tyvärr inte heller i tiden.

Paneldeltagarna på Littfestseminariet hade inga direkta svar. Inte jag heller, tyvärr.

Vi får klamra oss fast vid det som rapporterna ändå pekar på: Om vi kisar ordentligt så pekar saker åt rätt håll.

Dannyboy & kärleken fyller 20 år (plus en dag)

Jag missade att skriva om det här på rätt dag, men vad spelar väl ett dygn för roll när det handlar om en tidsrymd av tjugo år? Hur som helst – i går fyllde Dannyboy & kärleken 20 år! Det var den 6 april 2005 som min debutroman gavs ut, och så här skrev jag på Instagram i går:

Jag är alltjämt väldigt förtjust i den lilla rödgula tingesten, som ju på mer än ett sätt blivit en bas i mitt författarskap. Dels för att den satte tonen för mitt sätt att skriva på – högt tempo, bra driv och korta tidsspann för berättelserna – och dels eftersom rollfigurer från detta förstlingsverk senare fortsatte sina liv i mina kommande böcker (en av dem överlevde till och med hela Virus-sviten!).

Bilden är från releasefesten som hölls den 4 april 2005 på saligen insomnade baren Ove med skägget på Kungsstensgatan i Stockholm, som väl numera är en del av Friskis & Svettis-lokalen jämte Handelshögskolan. En kul kväll var det, även om jag minns att jag hade extremt svårt att sova efteråt – jag nojade som fasiken inför recensionerna som skulle komma (och som på det stora hela blev rätt fina, och inte minst MÅNGA, sett till hur litteraturkritiken ser ut i dag, tror det landade på runt 25 dagstidningsrecensioner).

Hur som helst, hurra för Dannyboy och för det författarskap den gav mig! Och tack till Bokförlaget Forum som gav min roman chansen (och den finns faktiskt fortfarande kvar på er sajt!). Jag må ha flyttat över till den andra stora förlagskoncernen i dag, men jag kommer alltid att vara djupt tacksam för att ni satsade på min debut.

Så här skrev jag för den delen för fem år sedan, när boken fyllde moppe.

Sölve Dahlgren tilldelas Storytel Awards hederspris – stort grattis!

Det här pressmeddelandet gjorde mig genuint glad att se på tisdagsmorgonen:

Journalisten och författaren Sölve Dahlgren får Synskadades Stiftelses Hederspris vid årets Storytel Awards – Stora ljudbokspriset. Sölve Dahlgren, grundare av nyhetssajten Boktugg, tilldelas priset för att han med sin gedigna expertis inom bokbranschen erbjuder granskande journalistik som analyserar, ifrågasätter och utmanar – och bidrar till förändring och förbättring.

Sölve Dahlgren är årets mottagare av Synskadades Stiftelses Hederspris. Journalisten och författaren grundade nyhetssajten Boktugg 2014, när Storytel var Sveriges enda ljudbokstjänst och ljudböcker i mobilen kanske inte riktigt togs på allvar på alla håll i branschen.

Från början var Boktugg en ren branschblogg, som genom åren utvecklats till en välbesökt och tillförlitlig nyhetssajt med omvärldsbevakning, intervjuer, analyser, en bokdatabas och ett nyhetsbrev.

– Den stora skillnaden från när vi startade Boktugg är såklart digitaliseringen och ljudboksrevolutionen. Vi var väl först med att på allvar bevaka digitaliseringen av bokbranschen. Över tid har vi utvecklat just analysdelen och trendspaningarna. Ibland är vi för tidigt ute. Vi skrev om talsyntes 2017 men det dröjde sju år innan det på allvar började användas brett i branschen. Är det något jag har lärt mig så är det att inte ens de som jobbar i branschen kan förutspå vad som kommer att hända och vad en förändring kan leda till. Och utvecklingen har inte heller avstannat, vilket gör det spännande, säger Sölve Dahlgren.

– En viktig drivkraft bakom Boktugg har varit att belysa utvecklingen ur olika perspektiv eftersom alla aktörer påverkas på olika sätt av en förändring. Ibland är det svårt för en bokhandlare att sätta sig in i hur ett förlag eller en författare tänker och tvärtom. Därför är det så viktigt att sprida kunskap om hur branschen faktiskt fungerar, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv.

Synskadades Stiftelses Hederspris delas ut årligen under galan Storytel Awards – Stora ljudbokspriset, till en person eller en organisation som gjort något alldeles särskilt för att främja ljudbokens utveckling och spridning. När Sölve Dahlgren fick samtalet från juryn blev han ”glad och överraskad”.

– Det känns som en uppskattning för det jobb jag lagt ner på Boktugg under alla de här åren och det ger ny energi. Det finns ju så många personer som gjort stora insatser för ljudboken i Sverige så det är en ära att bara nämnas i det sammanhanget, säger han.

Sölve Dahlgren under en lunch på Sveavägen i Stockholm med undertecknad i november i fjol.

Jag tror att jag träffade Sölve första gången (med all säkerhet på Bokmässan) endera 2009 eller 2010, när han precis börjat ge ut ungdomsbokserien Innebandypiraterna och likt undertecknad skaffat sig en ovana att i bloggform börja delge omvärlden sina åsikter och insikter om bokbranschen. Till skillnad från mig började han några år senare göra det i mer professionell form via Boktugg, och resten är historia.

Jag har haft glädjen att skriva för Boktugg några gånger – senast ett par deckarförfattarporträtt i höstas – och har genom åren också fått stå på andra sidan skranket och blivit intervjuad av sajten i en del ljudboksrelaterade sammanhang.

Jag skriver under på samtliga av de varma ord som skrivs om Sölve i pressmeddelandet. Därtill är han oerhört sympatisk, vilket inte är fy skam det heller. Så stort grattis, Sölve!

Hej då kulturredaktörerna

Jag har alltid känt en glädje och stolthet över att få tillhöra krönikörsstaben på Västerbottens-Kuriren eftersom Sara Meidell genom alla år gjort en så fantastisk insats på tidningens kultursida. Men att Sara nu tvingas sitta nere i Umeå och reflektera över hur det är att vara landets nordligaste kulturredaktör (60 mil söder om Vittangi där jag själv bor) efter att först Norrländska Socialdemokraten och nu även Norrbottens-Kuriren gjort sig av med sina kulturredaktörer är verkligen ett fattigdomsbevis för journalistiken i nordligaste Sverige. Och som vanligt när en sådan här nedskärning sker, kommuniceras den så klart ut som ett sätt att ”stärka bevakningen”.

Detta dessutom när Kiruna om några år blir europeisk kulturhuvudstad, och vi verkligen är i behov av en bra kulturbevakning som inte bara ska täckas av allmänreportrar utan specialkunskap.

Avgå alla! (utom kulturredaktörerna)

Krönika: Får det lov att vara ett betyg till boken?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 14 december 2024.

——

Vad är den här krönikan värd i betyg? Jag siktar på en fyra, så får vi väl se vart jag landar framåt slutet.

Men – kan man verkligen betygsätta texter med litterära (nåja) ambitioner? Diskussionen har förts med viss emfas på kultursidor under senhösten, efter att Aftonbladet Kultur bestämde sig för att börja dela ut sina välkända plustecken även på konstformer som litteratur, teater och utställningar, efter att tidigare bara ha gjort det på ”lättare” kulturformer som brukar sorteras som nöje – film och tv, musik och konserter.

Vadan detta plötsliga behov av utökad siffersättning? Skälen som tidningen angav var tre – ökad synlighet för kritiktexterna i det digitala bruset, en tydligare guidning för läsarna samt en förhoppning om att dessa läsare skulle bli fler, en effekt som det norska public service-bolaget NRK noterat efter att ha infört sifferbetyg på sin kulturkritik i fjol. Dessutom hade NRK kunnat mäta att tiden som läsarna stannade kvar vid texterna där betyg delats ut blev längre.

Ja men då så – klappat och klart och redo för succé? Ökad läsning låter ju toppen tycker jag!

Nej, sakta i backarna nu. Tilltaget uppskattades inte av övriga kulturredaktioner i riksmedierna, som snabbt publicerade kritiska texter i vilka de … ja, ni gissade rätt – satte betyg!

Ett av fem, skrev Svenska Dagbladets Johanna de Gregorio, medan Martin Aagård i Dagens ETC och Victor Malm i Expressen var lite bjussigare och bjöd på tvåor.

Bu för betyg alltså, men hurra för betyg som klankar ner på betyg. Lite kul att sätta dem verkar det trots allt vara.

Vad tycker jag själv då? Tja, rent principiellt kan jag tycka att det är märkligt att de flesta medier tycker att det är fel att betygsätta böcker, men i ett senare skede inte har något problem med att sätta dit en siffra på en eventuell filmatisering av samma bok.

Flera av dem som skrev kritiska texter menade att de var emot betyg över hela linjen – de ville inte se dem på filmer heller – vilket så klart är deras fulla rätt. Själv ser jag dock den hållningen lite som att slåss mot väderkvarnar – ytterst lite talar för att vi går en betygsfri framtid till mötes, tvärtom avkrävs vi snart omdömen så fort vi rundar ett hörn. Du gick just igenom vår säkerhetskontroll – betygsätt din upplevelse! Du köpte just en liter mjölk – hur nöjd är du med ditt köp? Uttryck känslan i glad eller sur gubbe.

Nej, den sortens hetsjakt i vår vardag gillar nog ingen, och visst, en fortsatt fristad inom litteraturen vore skönt. Samtidigt sympatiserar jag med Aftonbladets ambition – får det fler att läsa deras litteraturkritik och i förlängningen fler att upptäcka litteraturen de skriver om är det ju toppen. Dessutom gillar jag tydlighet och att man är konsekvent – och kan den drygt hundra år gamla konstformen film betygsättas, klarar nog romanformen det också, även om den har ytterligare några hundra år på nacken.

Att jag därtill i största allmänhet gillar att bolla med siffror även i litteratursammanhang kommer antagligen inte som en överraskning för er som läst mina krönikor på den här (ack så betygsfattiga) kultursidan genom åren.

Men! Trots detta är jag faktiskt lite skeptisk till Aftonbladets initiativ. Jag avskyr nämligen den femgradiga skalan – trubbig och erbarmlig. Under mina tiotalet år som kultur- och nöjesskribent på TT – där också sifferspannet ett till fem användes i recensionerna av filmer och musikalbum – fann jag mig gång efter annan svära över det hopplösa i att tvingas välja mellan betyget tre och fyra, när sanningen så ofta tycktes ligga mittemellan.

Därför: Gärna betyg vad mig anbelangar, men gör för guds skull skalan tiosiffrig så vi slipper krystade förklaringar som ”en stark trea”. Tio steg gör inte bara arbetet enklare för den stackars kritikern, det ser dessutom proffsigare ut.

Så – var landade den här krönikan då, i mitt eget tycke? Blev det en trea eller fyra? Ingetdera. Det blev så klart 7/10, det i mitt tycke perfekta betyget på den kultur som spänner bågen högt, men inte riktigt lyckas nå trädtopparna.

Krönika: Hur kan vi komma bort från Augustprisets Bonnierdominans?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 23 november.

——

Nu på måndag den 25 november delas årets Augustpris ut i Stockholm. Favoriten i den skönlitterära klassen får sägas vara Karolina Ramqvists Den första boken, med Hyper av debutanten Agri Ismaïl som ”runner up”. Men oavsett om Ramqvist, Ismaïl eller någon annan får lyfta Augustgubben, är chansen överhängande att det blir en titel från Bonnierförlagen som vinner.

För i år var nomineringslistan märklig. När författarna på nomineringsdagen presenterades i alfabetisk ordning såg det länge ut som en helt intern affär – de fyra första böckerna kom från Albert Bonniers förlag, följt av en titel från Wahlström & Widstrand och så slutligen en från Norstedts.

Fyra av sex – hoppsan, var min spontana tanke. Sedan kom nästa: Men vänta nu, Wahlström & Widstrand är ju ett Bonnierförlag, mer eller mindre ett så kallat imprint till Albert Bonniers förlag.

Så… fem av sex. Oj!

Att det såg ut så här ledde till kritiska kommentarer. På vissa flög topplocket all världens väg. Pelle Andersson, förläggare och vd på Ordfront förlag, skrev en rejält arg debattartikel i Aftonbladet där den korta och kärnfulla meningen ”Helt jävla orimligt!” sammanfattar innehållet.

Förläggareföreningen som äger Augustpriset slog ifrån sig – vilka förlag som gav ut böckerna var inget juryn skulle bry sig om, titlar granskas som enskilda verk, punkt slut.

En ren slump, var alltså beskedet. De här böckerna var bäst.

Ingen tror så klart heller att juryn med flit tagit fram en lista med så tydlig Bonnierdominans. Och tittar man på de senaste tio årens skönlitterära nomineringar syns det också att 2024 är en anomali. I fjol hade Bonnierförlagen till exempel bara en nominering, och året dessförinnan två. Den enda gång det senaste decenniet som vi haft en situation snarlik årets var 2016, då Albert Bonniers förlag precis som i år på egen hand tog fyra av sex platser och sedan även vann statyetten med Lina Wolffs De polyglotta älskarna.

Men över tid dominerar de kraftigt. Av det senaste decenniets totalt 60 skönlitterära Augustnomineringar har Bonnierförlagen plockat hem 25, det vill säga 42 procent. Norstedts är tvåa med 14 nomineringar eller 23 procent. Återstående 35 procent delas i fallande ordning av Natur & Kultur, Polaris, Modernista, Ordfront, Weyler, Galago, Nirstedt samt Teg Publishing.

(Ja, jag vet att även en del av de mindre förlagen hänger ihop, exempelvis ägs Weyler av Natur & Kultur, Ordfront och Galago hör ihop och likaså Modernista och Nirstedt. Men någon måtta på branschnörderiet får det vara.)

Tittar man på vinnarna blir det ännu tydligare. Om en bok från Bonnierförlagen tar hem statyetten på måndag, så har de vunnit Augustpriset sex av de tio senaste åren.

Men de är ju störst och har många av Sveriges mest kritikerrosade författare i sitt stall, är det inte rimligt att det syns i statistiken? Jo, absolut. Men är de så förträffliga att den långa processen där kandidaterna sållas fram genom först en nomineringsjury och sedan en samling elektorer bör resultera i att de vinner mer än vartannat år? Njaa.

Att peka ut enskilda förlag som förlorar på det här är vanskligt, men om jag ändå ska drista mig till att försöka, så är Ellerströms en av de bästa kandidaterna – ett kvalitativt Malmöförlag med gedigen litterär status och en stark utgivning inom främst poesi. I höstas gav de ut debuten Bokstavstro av Johanna Larsson. Recensenterna golvades – Dagens Nyheter skrev ”årets mest imponerande bok” och Svenska Dagbladet satte rubriken ”Vad väntar ni på? Spring till bokhandeln!” och kallade den årets bästa diktsamling.

Blev den Augustnominerad? Nej, och till det fanns kanske fullt rimliga skäl, vad vet jag. Men att Ellerströms överhuvudtaget aldrig har fått en Augustnominering i prisets nu 36-åriga historia är faktiskt märkligt. Och det finns fler sådana förlag.

Författare är inte dumma i huvudet. Siffrorna är tydliga, chansen är störst att bli nominerad om du ligger på ett Bonnierförlag. Klart att en del författare som ges ut på mindre förlag kommer att söka sig dit om de får chansen. Och så föder framgång ytterligare framgång, med allt fler ägg i samma korg.

Hur ska vi komma runt detta då? Precis som Förläggareföreningen påpekade gällande att juryn enbart ska kolla på själva verken och inte vilket förlag som gett ut dem, så står det inget i prisets statuter om att juryn bör ta förlagsmångfald i beaktande – och det ska det kanske heller inte stå.

Men det står heller inget om könsfördelning, och där har trots detta en praktisk förändring skett – betydligt fler kvinnor nomineras till och vinner Augustpriset i dag än på 90- och 00-talet. Även om det inte angetts i skrift, så har något i den frågan uppenbarligen letat sig in i juryledamöternas ryggmärgar – eller så har någon i ledande ställning mumlat ”öhm, ni kan ju tänka på att göra det hyfsat jämnt mellan könen också” innan arbetet påbörjats.

Är det verkligen omöjligt att tänka sig något liknande när det kommer till förlag?

——

Fotnot: Det blev i slutändan den hyfsat otippade Tony Samuelsson som plockade hem Augustgubben med sin Kungen av Nostratien. Eftersom det var den Wahlström & Widstrand-nominerade boken, så blev det mycket riktigt sex av tio vinster för Bonniers de senaste tio åren.

Höstens intervjuobjekt: Camilla Grebe och Pascal Engman

Bortsett från krönikorna jag skriver var tredje vecka i Västerbottens-Kuriren gör jag inte mycket som kan liknas vid journalistik nu för tiden. Under hösten gjorde jag dock ett par undantag och intervjuade de eminenta deckarförfattarna Camilla Grebe och Pascal Engman å branschsajten Boktuggs vägnar. Det blev två rätt långa (och fina, tycker jag själv) artiklar om deras författarskap, skrivprocesser, läsfrämjande insatser, Spanien, Portugal och svårigheterna med att döpa en serie som inte riktigt är en serie, bland mycket annat.

Intervjuerna ligger bakom betalvägg, men Boktugg behöver så klart intäkter för att överleva och sajten är betydligt billigare att låsa upp än konkurrenten Svensk Bokhandel, så jag tycker det är ett givet köp för den som är intresserad av bokbranschen.