Storytel lanserar sin nya läsplatta – men är den het och sexig?

I dag lättar Storytel på förlåten till sin nya version av läsplattan Storytel Reader. Plattan har inte gått att beställa sedan i somras i väntan på en ny variant, som nu alltså är här. Och den ser … *trumvirvel* … exakt ut som den gamla!

Nu är det ju på intet sätt något fel på utseendet på den nuvarande Storytel Reader (min utförliga recension återfinns här), men vän av ordning undrar ändå vart det “hot and sexy” tog vägen som vd:n Jonas Tellander i fjol pratade om när han beskrev en kommande version av plattan. I ett längre resonemang (se mitt inlägg för att läsa hela) sa han då bland annat: “Vi tror att vi är på väg mot en ny användarupplevelse som kan vara riktigt intressant, men vi behöver ta fram en ny läsplatta som folk vill köpa som är lika het och sexig som de produkter som vissa hårdvarutillverkare inom elektronik är riktigt bra på.”

Nya Storytel Reader. Het och sexig?

Fast det är klart, sexighet kan sitta på insidan, och det är väl det användarupplevelsen syftar på. Och vad är då nytt inuti denna platta? Den funktion som främst lyfts fram är bluetoothstöd – vilket absolut är efterlängtat. Storytel Reader har ju trots sitt egentliga fokus på e-böcker och traditionell läsning även en ljudboksfunktion, men i originalversionen av plattan krävdes att man kopplade Readern till hörlurar eller en extern högtalare via hörlurskontakten. Nu slipper man alltså sladdtrassel – och ja, det är lite sexigt!

Vidare ska batteritiden ha förbättrats och e-bläckskärmen ska ha uppdaterats för att göra det enkelt att “växla mellan ett varmt och svalare bakgrundsljus och ställa in den ljusstyrka på skärmen som man föredrar och behöver”, enligt företagets pressmeddelande. Plattan laddas numera också via usb-c och inte mikro-usb som tidigare. Är usb-c sexigt? Hm, åtminstone i relation till mikro-usb, kan vi väl fastslå.

Okej, jag slutar tramsa om det där nu.

I samma pressmeddelande nämner Storytel att läsningen av e-böcker i deras tjänst har ökat med 60 procent under årets första månader jämfört med samma tidsperiod i fjol, vilket så klart är glädjande för oss som gillar att såväl läsa som lyssna (även fast sådana här “vi ökar med si och så många procent”-uttalanden egentligen inte säger så mycket, när vi inte vet vilka de faktiska siffrorna bakom procenten är).

En intressant och lite talande detalj med tanke på vad Storytel i grunden är – en ljudboksplattform – är att den här 60-procentiga ökningen av e-boksläsningen har mätts i antal konsumerade timmar. Även pappersboksläsning mäts alltså i tid hos Storytel. Det skulle alltså rent teoretiskt kunna vara så att e-boksläsningen inte ökar i antal lästa böcker, utan röra sig om att människor börjat läsa långsammare. Nu tror jag absolut inte att så är fallet, men det är ändå ett lite lustigt sätt att presentera lässtatistik på, tycker jag.

Dessutom är det sådant som får mer kulturkonservativt lagda att gå i taket. Mm, jättefint att Storytel bidrar till att e-boksläsningen sakta tar fart, men de ser läsning som “konsumtion” och mäter den i tid. Sådant får topplocket att flyga av på somliga.

Nog om denna detalj. Likt tidigare krävs ett aktivt Storytel-abonnemang för att Readern ska kunna användas, och priset för själva plattan ska enligt pressmeddelandet vara 999 kronor. Tittar man på den i dag uppdaterade Storytel Reader-sidan anges priset dock till 599 kronor. Faktum är att det ordinarie priset även tidigare var tusenlappen har jag för mig, men att den oftast i praktiken såldes betydligt billigare i olika kampanjer. De öppnar för beställningar i dag, men levererar ut dem först om en månad, verkar det som.

Hur som helst – jag ska försöka få hem en ny Storytel Reader så fort det är möjligt för test. Återkommer!

At skrive till øret – essä i danska Passage #83

På sensommaren i fjol kontaktades jag av den danska litteraturforskaren Sara Tanderup Linkis vid Lunds universitet. Hon hade fått i uppdrag att vara redaktör för ett nummer av den danska kulturtidskriften Passage vars fokus skulle vara ljudbokens utbredning. I den forbindelse vil jeg høre, om du kan overtales til at skrive et bidrag til tidsskriftet, med fokus på det at skrive til lydbogsformatet? Gerne i essay-form.

En essä om ljudboksskrivande för en (utifrån vad jag lyckades googla) rejält tung och akademiskt präglad dansk kulturtidskrift? What could possibly go wrong? Det var bara att tacka ja.

Med facit i hand tror jag heller inte att något gick direkt fel, men det blev en hel del jobb, och väldigt långt. Det visade sig att texterna i regel brukade ligga på cirka 15 sidor, vilket i mitt fall i slutändan blev 14 och en textlängd på cirka 40 000 tecken. Puh.

Nu efter sommaren kom i alla fall Passage #83 ut. Jag har inte hört något om hur texten (eller numret som helhet) mottagits, men det kändes hur som helst fint att se mina ord översatta till danska. Eftersom ledtiden var rätt lång – jag lämnade text vid nyår och fick gå igenom korr i slutet av mars – hann några detaljer bli en smula inaktuella före utgivning, men i stort tycker jag att min text blev lyckad. Vem vet, kanske publicerar jag den här i spalterna vad det lider.

Att något liknande Passage #83 i ambitionsväg inte har publicerats i Sverige – landet där ljudboksfenomenet är som allra störst – är så klart ett underbetyg, särskilt med tanke på att vi var ett knippe svenskar som medverkade. Förutom undertecknad hade Cecilia Björkén-Nyberg, universitetslektor vid Halmstads högskola, en text om ljudboksinläsning av klassiker, ljudboksforskaren Julia Pennlert (som även var en av numrets redaktörer) skrev en text om hur man ska förstå ljudbokslyssnaren och slutligen medverkade Birgitta Wallin, Katarina Michnik och Catarina Eriksson – som likt Pennlert är knutna till Högskolan i Borås – med en text om ljudbokens relation till biblioteken.

Jag och ett gäng akademiker, alltså. Kanske borde jag ha låtit presentera mig som filosofie kandidat Daniel Åberg vid litteraturvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet, för att åtminstone på något litet sätt hävda mig. Att det gått 21 år sedan jag plockade ut min examen kan vi väl tala tyst om.

Krönika: Bokhösten ger mig rejält ont i magen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 17 september.

——

Coronaviruset fortsätter att ställa till det i litteraturvärlden. När semestrarna var slut och hösten gjorde sitt intåg presenterades färsk statistik för hur bokförsäljningen sett ut under den period som präglats av covid-19, och det är på det stora hela dyster läsning.

Om vi ska börja med det positiva som trots allt finns, så har den fysiska boken faktiskt stått någorlunda pall under krismånaderna sett till hur mycket pengar försäljningen dragit in – räknat i kronor blev tappet under veckorna 11-32 jämfört med motsvarande period i fjol bara en ynka procent. Svenskarna vill alltså fortfarande lägga pengar på pappersböcker, vilket är värt att lyfta fram.

Men där slutar också det positiva. Det visar sig nämligen att inbakat i den här rätt modesta nedgången i ekonomin finns två rätt dramatiska förändringar dolda:

Det första är att antalet sålda böcker har minskat betydligt mer än vad pengarna gjort – det såldes över fem procent färre böcker i Sverige under den här perioden i år jämfört med i fjol (däremot lyckades alltså branschen ta lite bättre betalt för det de lyckades sälja).

Det andra är att skiftet från fysisk bokhandel till nätbokhandel har förstärkts kraftigt. Den traditionella bokhandeln tappade cirka 30 procent av sin försäljning jämfört med förra året (räknat såväl i volym som kronor). “Denna nedgång för fysisk bokhandel saknar motstycke historiskt”, skriver rapportförfattarna, vilket är rätt ödesmättade ord. Kunderna har alltså i stället valt att handla över nätet i en tidigare aldrig skådad omfattning, vilket någorlunda har hållit bokbranschen under armarna. Men, konstaterar författarna, trots allt är det så att det under coronaperioden sålts ungefär en halv miljon färre böcker i Sverige än samma period 2019.

Nu kommer förhoppningsvis en del av detta att återgå till ett mer normalt läge när effekterna av covid-19 har ebbat ut – även om det står skrivet i stjärnorna när så kan ske. Men hur kommer denna nya “normala” värld att se ut? Det har kommit flera indikationer på att många av dem som under pandemin valt att handla via internet är helt nya på den här arenan, och att det främst gäller de som är över 65 år. Kommer dessa nykläckta e-handelsfrälsta att återvända till den fysiska bokhandeln? Säkerligen en del, men långtifrån alla. Faktum är att nätets betydelse som handelsplats antagligen kommer att stärkas ytterligare i höst, när amerikanska Amazon nu efter ett drygt decenniums rop på vargen faktiskt gör entré i Sverige på riktigt.

Det har pratats om bokhandelns kris i många år, men än så länge har domedagsprofetiorna inte riktigt blivit verklighet – många älskar verkligen bokhandeln och det bör vi fortsätta värna om. Men vi kan inte blunda för att framtiden kommer att bli allt tuffare för de fysiska platser där vi möts för att prata om litteratur, lyssna på författare och inte minst handla deras böcker.

Därför är det en sådan ödets ironi att näthandelns mest kända (och ökända) aktör kommer till Sverige just hösten 2020. För det som brukar lyftas fram som den fysiska bokhandelns enda riktiga “usp” (unique selling point) jämfört med nätbokhandeln är just de fysiska möten som erbjuds. I USA där Amazon är jätten Glufs-Glufs och äter upp det mesta som kommer i dess väg är det just fristående, hårt kämpande bokhandlare med stark lokal förankring som har lyckats stå emot bäst, och detta genom att sätta mötet mellan författare och läsare i fokus och jobba stenhårt med författarsamtal, bokcirklar och diskussionskvällar.

Och just i den stund när dessa arrangemang behöver framhävas mer än någonsin, tillåts de inte äga rum, eller får göra det på nåder med hjälp av rejäla avstånd, kraftigt beskurna besökarantal och inte sällan med den gästande författaren enbart närvarande via videolänk och storbildsskärm.

Nej, vi bör väl inte måla fan på väggen den här gången heller, utan i stället försöka se en härlig bokhöst an. Men nog får man rejält ont i magen ibland, allt.

Intressant (och oroande) debattinlägg om den fysiska bokhandelns överlevnadschanser

I min första krönika för höstsäsongen i Västerbottens-Kuriren skrev jag förra veckan om det allt mer pressade läget för den fysiska bokhandeln i landet, med utgångspunkt i de siffror som branschföreningarna presenterade i slutet av augusti. Jag lägger upp den här i spalterna också vad det lider, men i dag ville jag mest nämna den eftersom jag precis såg ett intressant debattinlägg hos Svensk Bokhandel av bokhandlaren Eva Kilnäs som driver Mölnlycke Bok & Papper.

Jag tar mig friheten att citera slutet av texten (som ligger öppen hos SvB, läs gärna hela!):

Några dagar senare läser jag ett nytt inlägg hos Svensk Bokhandel: ”På två år har Adlibris gjort förluster på 420 miljoner kronor. För att täcka upp har ägaren Bonniers nu skjutit till 350 miljoner kronor.” Nu blir jag faktiskt mest förbannad. Hur kan man få driva en affärsverksamhet med över 400 miljoners förlust på två år och samtidigt bidra till att konkurrenterna går i konkurs för att man dumpar priserna? Jag undrade vilka marginaler man hade, uppenbarligen alldeles för små. 350 miljoner är mer än vad min butik kommer omsätta under hela min livstid. Om Bonnier sänkte priserna på sina böcker till samtliga återförsäljare med halva det beloppet och Adlibris la på skäliga marginaler skulle den totala bokförsäljningen öka och vi skulle alla överleva!

Jag säger inte att alla hennes slutsatser är korrekta och ur bokkonsumenternas synvinkel är det så klart alltid roligt med låga priser, men onekligen pekar hon på något skevt i systemet när hon i debattartikeln nämner att nätbokhandlarna ofta säljer böcker till slutkund för ett pris som ligger lägre än hennes inköpspris. Den extremt lågt prissatta bokmarknaden i Sverige (vilket även inkluderar ljudbokstjänsterna, som jag tycker är för billiga) kommer att fortsätta skörda offer, och dessa offer kommer att vara fysiska aktörer.

Och det blir knappast bättre när Amazon lanserar.

Kulturnytt recenserade Schulman som ljudbok

Sveriges Radios Kulturnytt bjöd i dag för första gången sina lyssnare på en ljudboksrecension, ser jag via Svensk Bokhandel. Boken i fråga var Alex Schulmans Överlevarna (här finns recensionen), som är en författarinläsning. Att påstå att Kulturnytt nu börjar recensera ljudböcker på regelbunden basis, vilket artikelrubriken hos Svensk Bokhandel antyder, vete dock fasiken om uttalandena i texten riktigt ger täckning för.

Kulturnytts producent Viveca Bladh säger visserligen att de märkt av att ljudböcker är stort bland deras publik och att “det lär bli återkommande”, men fyller därefter på med en del om och men – programtiden är kort och de ska täcka all sorts kultur. Man valde heller inte att hoppa i plurret med hela kroppen utan doppade tån lite mer försiktigt – i Kulturnytt i P1 sändes en traditionell pappersboksrecension av Schulmans roman, det var bara i P4:s variant av Kulturnytt som ljudboksrecensionen gick ut. Den finkulturella P1-publiken är alltså inte redo för ljudböcker, men i det folkliga P4 kan det gå an någon gång ibland.

Ja, det sistnämnda är min egen analys, men har svårt att tolka det hela på något annat sätt.

Blir heller inte riktigt klok på om det enbart är titlar som lästs in av författaren själv som är aktuella för recensioner (vilket i sådant fall skulle diskvalificera den absoluta merparten av ljudboksutbudet). “Vi tyckte det var roligt att höra en författare som läser själv. Men för att det skulle vara fokus just på boken ville vi att det skulle vara författaren som läser upp”, säger Bladh i intervjun. Jag får inte riktigt grepp om det uttalandet.

Men oavsett vad – självklart är detta att se som ett litet steg i rätt riktning. Låt oss hoppas att det inte är att betrakta blott som ett kortlivat experiment.

Till minne av den sympatiske Carl-Henning Wijkmark

Det tråkiga beskedet i går om att författaren Carl-Henning Wijkmark gått ur tiden fick mig att minnas intervjun jag gjorde med honom efter att hans roman Stundande natten tilldelades Augustpriset 2007. Jag kom ihåg att jag tyckte om honom, att han gav ett mycket sympatiskt intryck, men mindes inte att jag hade skrivit om mötet. Men här i bloggen finns det mesta! Därför återpublicerar jag nedan vad jag ursprungligen skrev den 14 december 2007:

——

Vissa människor fattar man instinktivt tycke för. Man går för att göra en intervju, skakar deras hand och inser snart att den här personen tycker jag om, det här är en människa som är trevlig på riktigt, som inte bara gör det här för att han/hon måste, som faktiskt vill berätta något och som trivs med att sitta här med mig.

Genom åren har det så klart hänt rätt många gånger – en av de mest genomtrevliga människor jag någonsin träffat är för övrigt den gamle dansbandskungen Stefan Borsch, han var så mysig att jag ville ta med honom hem (något opraktiskt dock eftersom intervjun skedde i Karlstad) – men det hör egentligen inte hit, inte här och nu, för personen jag tänkte prata om i dag är Carl-Henning Wijkmark.

Det går aldrig att riktigt sätta fingret på vad det är. Ytterst få intervjuobjekt är dessutom rent otrevliga när man träffar dem. Lite svårare brukar det vara över telefonen, det är knepigare att få kontakt då, att få dem att känna sig bekväma, att nå fram och få dem att säga saker man hoppas på att få höra. Andra är proffstrevliga, levererar de svar som behövs och så är det inte mer med det. Helt okej, men distansen är alltid uppenbar.

Carl-Henning Wijkmark. Pressfoto lånat från hans mångåriga förlag Norstedts.

Vissa är dock som sagt så trevliga att man vill sno med sig dem hem. Och årets Augustvinnare Carl-Henning Wijkmark var precis en sådan. Här var dessutom de yttre förutsättningarna bättre, vi sågs på ett konditori bara en knapp kilometer från mitt hem, därtill är han ju en bit över sjuttio och troligen rätt lättstulen. Fast han var välbyggd och spelar enligt uppgift fortfarande tennis regelbundet, så jag lät det bero.

Det var något med honom, något i hans sätt som föll mig instinktivt i smaken. Jag satt där på konditoriet i måndags och gjorde min intervju, hoppades att han verkligen skulle tycka om mig, att han skulle säga något uppmuntrande, något som visade att jag var bra, en god journalist, en sådan som hade förstått vad han var ute efter, vad han ville ha sagt med Stundande natten, med Jägarna på Karinhall, med … ja med allt. Han var en sådan man vill bli omtyckt av, för han var så lätt att tycka om.

Artikeln det hela resulterade i gör honom säkerligen inte rättvisa. Men han hummade i alla fall glatt vid flera tillfällen när jag läste upp texten i telefonen inför publiceringen. Han skrattade till och med åt mitt inledande Åsa Linderborg-skämt. Det levde jag på hela kvällen.

——

Vill man läsa själva intervjun som jag gjorde å TT:s vägnar, så finns den fortfarande bevarad på Svenska Dagbladets sajt. Att artikeln fick rubriken Färdigdött för Wijkmark kan man ju nu så här tretton år senare ställd inför faktum tycka lite sisådär om.

Ljudbokskursstart nästa vecka

Min alldeles egna kurs i ljudboksskrivande på Folkuniversitetet som jag skrev om här i spalterna i våras blir på tal om inget annat av! Sju tappra elever har anmält sig, och kursstart blir det nästkommande måndag.

Beskedet kom först i början av veckan som gick och tog mig en smula på sängen, får erkännas, jag hade så smått hunnit glömma att det (eventuellt) var på gång. Men efter att ha skyfflat fram det jag hade tänkt arbeta med de här dagarna en vecka i tiden, sitter jag nu med fyra skrivna föreläsningar som jag (helt opartiskt så klart) tycker blev rätt bra.

Ska bli roligt!

Sarenbrant och IJustWantToBeCool heta hos Storytel, men Bonnier dominerar vuxensidan

Storytel har publicerat sina topplistor för sommarens lyssning i deras tjänst. Så här ser det ut på vuxen- respektive barntopplistan. Snabbanalys under listorna!

Sofie Sarenbrant och IJustWantToBeCool toppar listorna hos Storytel i sommar.

Sommarens mest lyssnade vuxenböcker hos Storytel:
1. Mytomanen av Sofie Sarenbrant, inläsare Katarina Ewerlöf. Bookmark Förlag
2. Innan molnen kommer av Mari Jungstedt, inläsare Katarina Ewerlöf. Albert Bonniers förlag
3. Vingar av silver av Camilla Läckberg, inläsare Mirja Turestedt. Bokförlaget Forum
4. Där kräftorna sjunger av Delia Owens, inläsare Anna Maria Käll. Bokförlaget Forum
5. Sovsågott av Anders Roslund, inläsare Thomas Hanzon. Albert Bonniers förlag
6. Fruset guld av Rolf Börjlind och Cilla Börjlind, inläsare Nina Zanjani. Norstedts 
7. Guldmakaren av Mats Ahlstedt, inläsare Katarina Ewerlöf. Bokfabriken
8. Goda grannar av Mattias Edvardsson, inläsare Magnus Roosmann, Lo Kauppi och Viktor Åkerblom. Bokförlaget Forum
9. Nattsångaren av Johanna Mo, inläsare Marie Richardson. Romanus & Selling
10. På fiendens mark av Lee Child, inläsare Magnus Roosmann. Norstedts

Sommarens mest lyssnade barnböcker hos Storytel:
1. Sommarjobbarna del 2 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
2. Sommarjobbarna del 1 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
3. Sommarjobbarna del 4 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
4. Sommarjobbarna del 3 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
5. Handbok för superhjältar del 5 – Försvunna av Agnes Våhlund och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren. Raben & Sjögren
6. Prima Gelatos glassparadis – Magiska sagor 2 del 1 av Katarina Vittenlind, inläsare Michel Riddez. Storytel Kids
7. Nicke Nyfiken simmar av Margret och H A Rey, inläsare Michel Riddez. Raben & Sjögren
8. Rymdens parkeringsvakter del 1 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
9. Rymdens parkeringsvakter del 4 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
10. Kissboken av Pernilla Stalfelt, inläsare Reine Brynolfsson. Rabén & Sjögren

Idel välkända, säkra kort på vuxenlistan, som det brukar vara på sommaren, många av deckargiganterna släpper nytt på vårkanten för att ligga bra till i hängmattorna och på stranden. Mest intressant att notera ur branschsynpunkt är Bonniers starka ställning på vuxensidan även hos ärkekonkurrenten Storytel – sex av de tio titlarna har kommit ut på förlag inom Bonnierkoncernen och bara två på Storytelägda Norstedts, och därutöver har Bookmark och Bokfabriken varsin position. Nu ska man inte stirra sig blind på en enskild sommar, men att inte Storytelkoncernen har fler namn i den absoluta försäljningstoppen under årets mest intensiva lyssningsperiod måste svida en aning.

Av vuxentitlarna har jag själv lyssnat på Där kräftorna sjunger, Goda grannar och Nattsångaren. Triss i Bonniertitlar för mig, där ser man.

På barnlistan ser det dock betydligt ljusare ut för Storytel själva, de sopar hem alla tio platserna, det är bara Storytel Kids och Rabén & Sjögren för hela slanten, och jag gissar att Storytel håller hårt i den hysteriskt populära humortrion IJustWantToBeCool (en andra säsong av fjolårets succé Rymdens parkeringsvakter är redan utannonserad till senare i år). Att sju av tio titlar på barnlistan är Storytel Kids-produktioner som enbart finns hos Storytel och inte hos de konkurrerande tjänsterna är tveklöst viktigt i kampen om barnfamiljernas gunst.

Vilka av titlarna på barnlistan det lyssnats på här hemma? Alla IJustWantToBeCool-titlarna, och antagligen snart nya Handbok för superhjältar, Ejda ville läsa den i pappersform innan hon lyssnade på den, och vi lånade pappersutgåvan på bibblan i går när de öppnade efter perioden med sommarstängt.

Det publicerades också en topplista över de inläsare det lyssnats mest på i sommar totalt hos Storytel. Den såg ut som följer:

1. Katarina Ewerlöf
2. Gunilla Leining
3. Stefan Sauk
4. Anna Maria Käll
5. Magnus Roosmann
6. Marie Richardson
7. Tomas Bolme
8. Reine Brynolfsson
9. Mirja Turestedt
10. Julia Dufvenius

Här kan man notera att varken Gunilla Leining eller Stefan Sauk hade någon titel med på topp 10, men de har i kraft av de enorma mängder böcker de läst in totalt givna positioner högt på listan ändå.

Virus in English? But of course!

Virus på engelska? Självklart!

Sedan några veckor tillbaka finns de två första böckerna i min Virus-serie tillgängliga på engelska hos Storytel såväl som ljudbok som e-bok. Inläsningen är gjord av den irländska skådespelerskan Michelle Fox, i översättning av Anna Holmwood. Michelle Fox är känd från bland annat BBC-serierna A Very British Scandal och Overshadowed och gör en i mitt tycke superb och mycket medryckande inläsning där frenesin, hopplösheten och dramat fångas på pricken (yep – I’ve listened to them back to back).

Virus: Stockholm som den engelska utgåvan heter finns tillgänglig på alla Storytels marknader, och är väl delvis gjord för att sprida viruset även till de Storytelländer som inte har gjort lokala översättningar, men vilka kan man annars tipsa om de här böckerna för specifikt, här i Sverige?

Jag ser framför mig en utländsk person boende här som är partner till en svensk Storytellyssnare och som kanske själv inte varit så intresserad av Storytel tidigare, eftersom fokus trots allt ligger på svenskspråkig litteratur i tjänsten (även om det engelskspråkiga utbudet icke är att spotta på, tycker jag). En sådan person – som inte känner sig tillräckligt hemma i svenskan för att lyssna på svenskspråkiga ljudböcker – är som klippt och skuren för det här.

Så till er som känner er träffade av den snäva målgruppsbeskrivningen – och ni andra som tycker att det verkar intressant och som kanske kan tänka lite längre än jag gällande målgrupp – tipsa, lyssna eller läs!

Virus: Stockholm är inte den enda Storytel Original-serien som översatts till engelska på det här sättet, av de svenska utgivningarna finns även Black Star av Jesper och Joakim Ersgård, och från den danska marknaden finns The Academy av Eva Maria Fredensborg och The Return av Lone Theils, som båda har getts ut i svenska översättningar tidigare, samt den nederländska serien Julia Menken av Chantal van Mierlo, som inte finns översatt till svenska men som blivit väldigt populär hos Storytel i Nederländerna och gjorts i tre delar. Virus är dock den enda där de översatt de två första delarna och inte bara den första, vilket väl antagligen beror på att den med sina sju delar är så sabla mycket längre än andra Original-serier, man skulle få en sådan liten del av den totala historien om bara ettan översattes.

Själv håller jag så klart tummarna för att även fortsättningen översätts. Virus 1-2 kan sägas utgöra första akten i en treaktare, med del 3-4 som akt två och 5-7 som avslutande akt tre. Och inte bara jag hoppas för den delen, jag chattade lite med Michelle Fox häromveckan, och utöver att be om ursäkt för att hon antagligen slaktade en del svenska platsnamn (hm, jo, kanske lite …) uttryckte hon en önskan om att veta hur i hela friden det skulle gå för mina hjältar (både bra och dåligt, är väl det mycket korta svaret).

Hur som helst – hope you’ll like it!

Lite om behandlingen av bokbloggare

Det har dragit igång en liten bokbloggsdebatt så här i sommartider, efter att skribenten Celia Svedhem skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten i slutet av juni om hur bokbloggare ofta bara uppskattas av förlag och författare så länge de skriver positiva omdömen om böcker de fått tillsända sig, men att tongångarna snabbt kan ändras om en recension är negativ. Texten innehåller exempel på hur författare betett sig som för en utomstående betraktare framstår som hårresande tragikomiska eller bara tragiska, men som för den bloggare som utsätts för det antagligen var allt annat än humoristiskt i stunden.

Det som slår mig är att den här texten lika gärna kunde ha skrivits för tio år sedan. Det är inte menat som kritik, artikeln är absolut läsvärd och det finns fina uppföljningar hos flera av de bokbloggare som Svedhem diskuterade med innan hon skrev (bland annat Enligt O och Feministbiblioteket) men vad jag menar är att situationen tyvärr inte verkar ha förbättrats nämnvärt sedan bokbloggarna växte fram under andra halvan av 00-talet, utan kanske har det till och med blivit värre.

Antagligen är det väl flera saker som vandrar hand i hand här. Utrymmet för litteraturkritik har fortsatt att krympa överlag i traditionell press (och även i den mån de hos vissa fortfarande får samma utrymme har deras räckvidd minskat, särskilt när det kommer till landsortspress) vilket ökar betydelsen för förlag och författare att synas hos populära bokbloggare och bokstagrammare och samtidigt har digitaliseringen av bokbranschen och framväxten av hybrid- och egenutgivning lett till att det blivit lättare för mer … ja, vad ska man säga, medieovana författare att ge ut litteratur, och när de får chansen att bli recenserade och kanske inte gillar vad de läser så är gissningsvis steget till att höra av sig och skriva något surmulet kortare.

I ärlighetens namn har det så klart alltid funnits författare och förlag – även mycket kända och etablerade sådana – som inte uppskattar när man skriver något annat än superpositivt om deras böcker. Men vill en författare anmäla avvikande åsikt gällande en recension i en dagstidning hör man antagligen av sig till redaktionen i fråga först, och får då kommunicera med en redaktör som avgör om skribenten ska kontaktas eller inte. Som ensam bokbloggare är man mer utsatt, och enklare att nå fram till direkt. I Svedhems text påtalas också att det i flera av exemplen som nämns i artikeln rör sig om etablerade författare och förlag som gett sig på bokbloggarna.

Det finns oändligt mycket att säga i den här frågan och den kan fördjupas åt flera håll eftersom de nya arenorna för den här typen av texter inbjuder till samtal på ett helt annat sätt än den traditionellt tryckta papperstidningsrecensionen, där avstånden mellan skribenten, läsaren och författaren i regel var stora. I dagens sökbara hashtaggsvärld med öppna och semiöppna flöden (där det främst på Instagram därtill är så att skribenter ibland taggar författares namn för att de vill att författaren ska se och interagera med recensionen) är situationen betydligt mer rörig och komplicerad.

Men den fördjupningen har jag tyvärr inte tid med just nu, deadlinen för Nära gränsen 2 är alldeles för kort inpå och jag skriver den i nuläget alldeles för lång för mitt eget bästa.

Svedhems text har dock fått ett svar eller kanske snarare en uppföljning i GP av skribenten och författaren Johanna Schreiber, där hon går in på den allt mer viktiga roll som bokfluencers har, och vikten av att ta den på allvar.

(Avslutningsvis bör inflikas att jag inte är av åsikten att man som författare aldrig får ha synpunkter på vad någon tycker om ens verk, jag har själv ägnat mig åt kritik av kritiken och fått mothugg på det, men man ska så klart alltid se till att försöka hålla huvudet kallt och agera professionellt.)

Virus 1 nu även hos Bookbeat och Nextory – eller?

Inledande anmärkning: På fredagsmorgonen, strax efter att jag tagit skärmdumpen till bilden nedan och publicerat mitt inlägg, verkar det som att Bookbeat har plockat bort Storyteltitlarna ur sitt sortiment. Vid halv nio-tiden fanns de fortfarande, men nu när dessa rader skrivs, strax före tio, är de puts väck när man söker. Se slutet av inlägget för uppföljande kommentar.

——

Sedan några dagar tillbaka är inte Virus Storytelexklusiv i digital form. Eller, den är för att vara exakt till en sjundedel inte Storytelexklusiv, då den första säsongen/boken nu finns tillgänglig som ljudbok och e-bok även hos Bookbeat och Nextory, samt kan köpas styckevis som en nedladdning hos nätbokhandlare som Adlibris och Bokus. Det hela är en del i en testballong som Storytel skickat upp, även de första säsongerna av Jesper Ersgårds 1986 samt Cecilia Klangs Gäddsimmerskan har släppts fria.

Nya arenor: Virus hos Bookbeat, 1986 hos Nextory och Gäddsimmerskan till salu hos Adlibris.

Lite udda att se Virus på de här andra plattformarna, onekligen. I en artikel hos Boktugg om Storytels så kallade “kupp” (härligt att få vara del i en sådan, vet inte om jag haft den äran tidigare) står bland annat följande att läsa:

Det här är ett intressant experiment av flera skäl. Kanske får vi svar på hur Storytelsuccéer som “Virus”, “1986” och “Gäddsimmerskan” klarar sig på egen hand utan den marknadsföring som Storytel Original-titlar får i den egna appen. Konkurrenterna kan förstås mäta genomlyssningen på dessa titlar och jämföra med andra för att få veta – är de mer beroendeframkallande än andra?

Jag är osäker på om det kommer att kunna dras några seriösa slutsatser utifrån detta. Dels tror jag vissa helt enkelt undviker att börja lyssna eftersom de vet att de inte kommer att få slutet på berättelsen (tvivlar på att särskilt många är villiga att byta tjänst enkom för en eller ett par titlar om man i övrigt är nöjd där man är, men visst – gratisveckorna som Storytel erbjuder vid nyteckning av ett abonnemang kan man så klart nappa på och sedan avsluta innan provperioden är över om man vill hinna lyssna några säsonger ytterligare), och dels har jag svårt att se att särskilt många kommer att hitta fram till dem. Visst, Boktugg hade en artikel om det i går och jag skrev några rader om det i en av de stora Facebookgrupperna om ljudböcker och viss mun till mun-tipsning kommer att ske, men varken Bookbeat eller Nextory kommer att anstränga sig för att göra dessa titlar synliga i sina tjänster (antagligen det motsatta…), då de i det här sammanhanget i mångt och mycket är att betrakta som en sorts reklamspottar för Storytel.

Sedan är jag lite kluven, får erkännas. Jag tycker att det är jätteroligt att Virus får chansen att möta nya lyssnare, men samtidigt är jag inte helt säker på att det är att göra titlarna en tjänst när bara första säsongerna erbjuds. I fallet med Virus skulle jag gissa (utan att ha lyssnat på alla Storytel Original-serier, bör medges) att slutet på den första säsongen bjuder på den mest abrupta cliffhangern i hela SO-utbudet. Det finns ingen som helst avrundning – storyn slutar mitt i ett pågående skeende vid ett väldigt dramatiskt tillfälle. Hade jag lyssnat på Virus första säsong och nått det klippstupet utan möjlighet att kasta mig över fortsättningen bortsett från att byta prenumerationstjänst, kan jag inte lova att jag inte i ren frustration satt ett lägre betyg än berättelsen i övrigt kanske förtjänar. Och jag vet inte om det är tecken på det, men snittet för Virus 1 hos Nextory (Bookbeat erbjuder vad jag vet inga betyg) är i skrivande stund 3,73, samtidigt som det för exakt samma bok hos Storytel är 4,06.

Det kan så klart finnas andra orsaker till diskrepansen, men en viktig skillnad är att man hos Storytel erbjuds att genast fortsätta lyssnandet på bok två, där handlingen tar vid bokstavligen sekunden efter att ettan slutar. För Virus skull hade det nog varit bättre om även andra delen tillgängliggjorts, i slutet av tvåan finns en viss form av upplösning innan den avslutande cliffhangern öppnar upp för ett större mysterium. Som helhet kan man se Virus som ett drama i tre akter, där bok 1-2 är den första, 3-4 den andra och 5-7 den tredje. Med sina totalt sju delar är den också mycket längre än de andra testballongernas tre för 1986 och två för Gäddsimmerskan, så det skulle ändå ha inneburit den procentuellt minsta delen av seriens helhet om två delar blivit tillgängliga.

Nåväl, den som lever får se, kanske kommer fler delar att publiceras senare, om detta vet jag intet.

Summa summarum: Ändå kul att bli bredare!

——

UPPDATERING: Bookbeat plockade alltså bort titlarna, och det för att de uppfattade publiceringarna som reklam för Storytel i sin nuvarande form. Boktugg har en uppföljande artikel.

Jag får erkänna att jag förstår Bookbeats resonemang, det visar sig att Storytel har lagt in en avslutande jingel som lyder, direkt citat: “Du har hört Virus del 1 av Daniel Åberg. Inläst av Disa Östrand. Utgiven av Storytel Original och producerad av Storytel Produktion 2020. Lyssna på alla delar av Virus och tusentals andra ljudböcker på Storytel.com”. Inte direkt subtilt.

Jag vet inte om de borde ha hållit sig helt och hållet från att säga att den kompletta serien finns hos Storytel, men det borde ha gått att uttrycka mer neutralt. Och med den sista, i detta sammanhang totalt onödiga, detaljen om tusentals andra ljudböcker gissar jag att man slår spiken i kistan.

Tisdagen efter midsommar = Virus-dagen

I dag är det Virus-dagen, kom jag just på! Datumet stämmer inte (det gör det dock 2022 igen om jag tänkt rätt) men tisdagen efter midsommarhelgen är den dag då berättelsen i Virus tar sin explosiva början och civilisationen brakar ihop i en pandemi olik någon annan som världen skådat, tack och lov.

Rent faktiskt tar handlingen sin början tisdag 28 juni 2016. Datumet nämns dock aldrig i berättelsen, däremot att det är tisdag morgon efter midsommar när allt faller samman runt Amanda, Iris, Sigrid och Dano. Tanken var ursprungligen att första säsongen skulle ges ut på exakt det datumet, men det hanns tyvärr inte riktigt med. Först två veckor senare, tisdag 12 juli 2016, publicerades den. Det har alltid grämt mig en aning, jag gillar synkronisering.

Hittills har Virus givits ut på sju språk – finska, turkiska, arabiska, spanska, italienska och ryska (plus svenska då). Snart kommer också det åttonde, när de två första böckerna även ges ut på engelska (men nej, det betyder mig veterligen inte att Storytel är på väg att lansera i USA eller Storbritannien, tyvärr). Nästa år kommer även spinofferna Virus: Amsterdam samt Virus: Pune, där en nederländsk respektive indisk författare gör helt egna Virus-tolkningar med mig som någon sorts kreativ showrunner.

Nåväl, nog med självskryt. Happy Virus-dag på er. Tänk vad fint det hade varit om det här med pandemier förblivit fiktion.