Etikett: Norstedts

Spara i bokhyllan redan nu – min nya bok ”Den sista bikten” släpps 30/6

Ja men kolla! Min nästa bok Den sista bikten ges ut 30 juni på förlaget Norstedts Spektra. Det blir första delen i serien Fader vår, där kyrkoherden Jon Isak Eira står i fokus. Spännande ska det bli! (Hoppas jag så klart att ni ska tycka.) Redan nu finns den upplagd som en kommande titel i ljudbokstjänsternas kataloger, och går utmärkt att lägga i bokhyllan. Här är länken till Storytel, här till Bookbeat och här till Nextory.

Så här lyder baksidesbeskrivningen:

En begravning i Kiruna urartar när en kvinna längst bak i kapellet reser sig och skriker att mannen som ska jordfästas inte är hennes far.

Prästen Jon Isak gör sitt bästa för att lugna gästerna, men efteråt kan han inte sluta tänka på den unga kvinnan, Hilda. När hon kort därefter söker upp honom berättar hon en historia som är så osannolik att han först inte vill tro henne. Jon Isak är präst, inte brottsutredare. Ändå dras han allt djupare in i Hildas sökande efter sanningen. Små detaljer skaver. Och när hans egen dotter utsätts för ett kidnappningsförsök och ett mord inträffar, förstår Jon Isak att de inte bara begravt en människa, utan även en hemlighet som någon är beredd att skydda till varje pris.

Den sista bikten är en tät och suggestiv spänningsroman. Med midnattssolens Kiruna som fond och en präst som huvudperson startar Daniel Åberg en ny deckarserie där varje svar väcker nya frågor – och varje bekännelse får konsekvenser.

Ljudboken läses in av skådespelaren Gerhard Hoberstorfer, som tidigare bland annat läst Andrev Waldens Jävla karlar och Ulf Kvenslers Låt vågorna göra resten. Boken kommer även ut som e-bok och pappersbok.

Andra bilden är en skärmdump från Norstedts Spektras sommarkatalog, där en intervju med mig ingår. Kan det inte bli sommar snart nu?

Krönika: Jag stannade längre än både Gardell och Grimwalker

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 15 november 2025.

——

Nu stormar det i ljudboksvärlden igen. Tjugoårsfirande Storytel hade fest för runt 600 personer förra veckan. En som bjudits in var författaren Jonas Gardell. Så här i efterhand gissar jag att Storytel ångrar det.

För att Gardell inte uppskattade kalaset stod tydligt klart några dagar senare. I en text på Expressens kultursida läste han lusen av den jubilerande streamingtjänsten (som även äger bokförlaget Norstedts där Gardell ger ut sina böcker) – och frågade sig om festen ute i Stockholmsförorten Bredäng var bokbranschens ändstation.

Vad som var fel? Allt, vad det verkar! Enligt Gardell var festlokalen sunkig, maten överkokt och slamsig, vinet billigt och talen substanslösa (samt hölls på engelska). Den enda han verkar ha haft något som helst vettigt utbyte med under kvällen var förlagskollegan David Lagercrantz, som han sedan lämnade festen med – först av alla, saknad av ingen (hans ord, inte mina).

Vämjelsen tycks ha handlat om att Gardell trodde att han skulle komma till en fest där det skulle talas om ”yttrandefrihet, litteraturens värde, demokrati, mänskliga rättigheter eller sånt som jag naivt föreställt mig var något man brydde sig om eftersom man äger flera bokförlag”, men hamnade på ett partaj där kostymnissar från Storytels ledning förr och nu i stället drog anekdoter om riskkapital och börsintroducering.

Kvickt ramlade kommentarer till den surmagade texten in. I Sydsvenskan skrev författaren Caroline Grimwalker ett rappt svar med rubriken ”Buhu, Jonas Gardell kände sig inte viktig på den kommersiella bokfesten” och i Göteborgs-Posten skrev kritikern Per Klingberg en text som visserligen antog en resonerande ton till nedsablingen, men som landade i att Gardell begått ett misstag – hade det inte varit bättre att stanna på partyt och sedan försökt göra (gissningsvis dräpande) litteratur av den i stället?

Jag var likt Caroline Grimwalker på festen och stannade faktiskt längre än både henne och Gardell, jag tror att takbelysningen hann tändas innan jag gick – jäklar vad jag dansade.

Jag kan dock hålla med Gardell om att talen från scenen ibland för oss utomstående kändes väl företagsinterna, men jag hade inte heller väntat mig annat eftersom jag visste att festen i första hand inte var till för oss inbjudna författare utan för företagets anställda (därav engelskan, många hade rest dit från andra länder). Och är det någon gång en företagsledning ska få fira sina milstolpar, så är det väl på firmafesten? Anekdoter om riskkapital och börsintroduktion är kanske inte så kul, men vad fasiken, Storytel var länge en startup – det var sådant de pysslade med.

En fest blir vad man gör den till. Själv tog jag något glas extra av det (tydligen för billiga) gratisvinet och hade kul med mina bordsgrannar när talen om företagets tillväxt blev långrandiga. Jag vet inte hur det var vid Gardells bord, men jag satt med ett supertrevligt gäng – en Norstedtsförläggare till vänster, tre pratglada författare mittemot och en ledamot i Storytels styrelse till höger – som trots att hon var ”corporate” gick utmärkt att prata med!

Jag tycker det är synd att Gardell i sin text fokuserar på lättköpta poänger om maten, vinet och lokalen (det var inget fel på någondera) och fultolkar en detalj i ett tal för att skapa bilden av branschens fria fall.

För det är klart att det finns poänger i hans verkliga kritik.

Storytel har på sina två decenniers levnad omdanat den svenska bokbranschen på ett sätt som är unikt i världen. Ingen annanstans har en nykomling så fullständigt vänt upp och ner på marknaden och förändrat hur en stor del av befolkningen tar till sig böcker.

Har vi en bättre eller sämre bokmarknad till följd av det? Storytel har gjort litteratur mer lättillgänglig än någonsin, vi kan lyssna på böcker dygnets alla vakna timmar (och sovande, för den delen), men har något gått förlorat längs vägen? Kväver deras iver att ge oss underhållning det som är mer krävande? Det är relevanta frågor.

Men efter Gardells text frågar sig alla bara om kycklingen gick att äta eller inte. Det var väl knappast tanken.

Krönika: Självklart borde samisk litteratur även ges ut på samiska

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 23 maj.

——

När nomineringarna till årets upplaga av Nordiska rådets litteraturpris presenterades tidigare i år var en av de utvalda den samiske konsthantverkaren Fredrik Prost från Kiruna, som i fjol gav ut boken Leŋges hearggi, sáhčal fatnasa (vilket är nordsamiska för Spänn för härken, skjut ut båten).

Nomineringen skapade ett bryderi för Prost – han hade tidigare bestämt att boken inte skulle översättas till svenska eller andra majoritetsspråk, men nu krävdes det för att juryn ska kunna bedöma verket inför höstens utnämning av pristagare.

Lösningen blev en översättning enbart ämnad för juryn, vars medlemmar kommer att tilldelas numrerade papperskopior som Prost efter deras läsning tänker begära tillbaka och bränna.

I en intervju med SVT Sápmi förklarade han sitt tänkande. Boken handlar om samisk traditionell andlighet och den samiska trumman, och den kunskapen vill han ska hållas kvar inom Sápmi. I dag är det enligt Prost många utanför det samiska samhället som säger sig utöva samisk schamanism och tjänar pengar på det, något som han med sin bok inte vill bidra till.

”Är man intresserad av att läsa boken får man väl lära sig samiska”, säger han i intervjun. ”Storsamhället tror att de kan få allt de vill, men den här boken kommer de inte att få översatt.”

Att samiskan börjar kräva sin egen plats på litteraturscenen i Sverige är tydligt på fler sätt än genom Fredrik Prosts markering. Det samiska författarcentrumet Tjállegoahte med säte i Jokkmokk har gjort ett jättearbete med att synliggöra och stärka samisk litteratur de senaste åren, en strävan som nu bär frukt då Sápmi är ett av årets huvudteman på bokmässan i Göteborg i september, med ett digert program och central placering på mässgolvet.

”Leŋges hearggi Sáhčal fatnasa” av Fredrik Prost, ”Ale mana merrii” av Elin Anna Labba och ”Stöld” av Ann-Helén Laestadius

En annan som brutit ny mark för det samiska språket inom litteraturen är Elin Anna Labba, som stred för att hennes böcker Herrarna satte oss hit och årets Far inte till havet inte bara skulle bli svenska angelägenheter, utan även ges ut på nordsamiska som Hearrát dat bidje min och Ale mana merrii av sitt förlag Norstedts.

Det kan tyckas naturligt – till och med självklart – att litteratur som handlar om och utspelar sig i Sápmi även borde ges ut på ett samiskt språk. Faktum är dock att det mig veterligen aldrig tidigare hänt att något av de stora allmänutgivande förlagen i Sverige publicerat böcker på samiska. I den mån samiskspråkig litteratur alls ges ut i Sverige, brukar det ske hos förlag som specialiserar sig på minoritetsspråk eller är verksamma inom lättlästgenren – och utgåvorna kommer oftast mycket senare än originalutgåvan.

Ann-Helén Laestadius succébok Stöld – som torde vara den kommersiellt mest framgångsrika roman i samisk miljö som skrivits i Sverige – finns inte utgiven på samiska av något svenskt förlag, men publicerades på nordsamiska hos norska Davvi Girji något år efter originalutgivningen.

Varför ser det ut så? Orsakerna är nog flera, men självklart är ekonomin en tongivande sådan. Upplagorna blir små, och utgivningarna kräver därför stöd för att gå runt. Sådant går dock att söka – Kulturrådet har bidragit till Norstedts samiska utgivningar av Elin Anna Labbas böcker – och av vad jag har hört ser de gärna att fler förlag ansöker på liknande sätt.

För att samiskan ska kunna fortsätta växa krävs att språket tar plats och hävdar sin rätt. För att återvända till Ann-Helén Laestadius Stöld är filmversionen av den ett bra exempel på det. En av filmens förtjänster tycker jag är att den är så tydligt samisk i såväl dialog som scenografi som … tja, i brist på bättre ord världsbygge. Det är rätt och slätt en samisk film, den ber inte på något sätt om ursäkt för det och försöker inte anpassa sig till en svenskspråkig publik. (Något jag tyvärr också sett en del klaga på i diverse forum – varför kan de inte prata svenska, filmen utspelar ju sig i Sverige!?)

Sådana åsikter blir som en sorglig spegling av det Fredrik Prost gav uttryck för i beslutet att inte låta översätta sin bok – storsamhället ska inte tro att de alltid kan få som de vill.

Krönika: Bokälskare är inte de värsta miljöbovarna

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 20 maj.

——

Hur miljövänligt är det att älska böcker? Det är en fråga som bokbranschen börjat fråga sig de senaste åren. Flera förlag gör nu hållbarhetsrapporter och offentliggör sina klimatavtryck. Branschen har dessutom nyligen presenterat ett initiativ som ska ta miljöarbetet till nästa nivå.

Hur det går hittills? Jo, onekligen blir bokbranschen allt grönare, och det beror delvis på att aktörerna anstränger sig för att minska sin miljöpåverkan, och delvis på den pågående digitaliseringen. För hur man än räknar, så verkar det som att digitala böcker i ljud- och e-boksformat belastar klimatet mindre än tryckta böcker.

Två förlag som i varsin rapport presenterat sina klimatavtryck är Norstedts och Lind & Co. Den senare är den mest utförliga, och här finns många spännande siffror att grotta ner sig i.

Sammantaget släppte Lind & Co under år 2020 ut 647 ton koldioxid. Den i särklass största andelen kom från pappersböcker, eller för att citera rapporten: ”Inräknat transporter står de tryckta böckerna för tre fjärdedelar av förlagets utsläpp, trots att försäljningen av digitala böcker är mångdubbelt större.”

Lind & Co är ett av de svenska förlag som kommit längst i det digitala skiftet. Under fjolåret sålde de drygt 760 000 tryckta böcker, samtidigt som deras digitala böcker lyssnades på eller lästes nästan 2,8 miljoner gånger. Men trots att nästan fyra femtedelar av förlagets totalupplaga var digital, stod den återstående fysiska femtedelen för 75 procent av förlagets utsläpp. En tryckt bok orsakade i genomsnitt cirka 600 gram i koldioxidutsläpp, och en digital 60.

Det brukar ofta läggas digitala böcker till last att de kräver stora serverhallar som slukar enorma mängder energi och att det förtar deras klimatnytta. I Lind & Co:s rapport är dock detta medräknat, även om vissa delar i kedjan är uppskattade. Men detta är inget unikt för de digitala böckerna, även beräkningarna av utsläppen i den fysiska produktionskedjan bygger delvis på uppskattningar – särskilt när det gäller böcker som trycks i Asien och transporteras hit. Därför pågår i branschen dels ansträngningar för att få internationella aktörer att bli bättre på att kartlägga och minska sina klimatavtryck, och dels för att flytta bokproduktionen närmare marknaden där den säljs.

Att arbeta med tryckerier i Sverige eller Norden har fler fördelar än att det minskar transportutsläppen – det är dels enklare att föra direktdialog om miljöaspekter, och dels tvingas tryckerierna på våra breddgrader redan arbeta under hårdare miljölagar.

Här kan samarbetet som bokbranschens parter nyligen presenterade komma till nytta. Förläggareföreningen, Bokhandlareföreningen, Bokusgruppen, Adlibris och strömningstjänsterna Bookbeat, Nextory och Storytel ska framöver gemensamt arbeta för att minska branschens klimatavtryck. Projektet är ännu i sin linda, men målet är att koppla ihop hela flödet – från tryck via distributör till återförsäljare och slutligen fram till läsaren – och att i höst kunna börja presentera vad det ska innebära rent konkret.

Men hur stora är då förlagens klimatavtryck om man jämför dem med andra verksamheter? Rätt små, ska medges. De 647 ton koldioxidutsläpp som Lind & Co orsakade under år 2020 motsvarar ungefär vad ett flygplan med 250 passagerare släpper ut under en resa tur och retur mellan Sverige och Thailand. Nu stod visserligen den formen av resande närapå still just i fjol, men ett normalår genomförs ett flertal sådana flygningar varje dag. Inte ens det betydligt större Norstedts, vars förlagsgrupp stod för ett klimatavtryck på cirka 3 500 ton koldioxid i fjol, släppte ut mer än vad en enskild dags normalresande mellan Sverige och Thailand orsakar.

Så nej, helt miljövänligt att älska böcker är det inte, och bokbranschen ska självklart fortsätta minska sin miljöpåverkan. Men att vara bokkramare framstår ändå som harmlöst jämfört med mycket annat.

Augustvinnare för såväl öra som öga

Vilka fina Augustvinnare vi fick i år! Och som certifierad ljudbokskramare tycker jag så klart att det är extra härligt att såväl Samlade verk av Lydia Sandgren som Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba även finns som excellenta (och redan vällyssnade) ljudböcker. Själv växlade jag flitigt mellan öra och öga när jag tog mig an dem (den förra neutralt men välfunnet inläst av Ludvig Josephson och den senare i finstämd författarinläsning). Barn- och ungdomsvinnaren Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson finns inte som ljudbok men väl som e-bok att ta sig an i digital form (men gör sig nog i ärlighetens namn bäst som tryckt bok för de många illustrationernas skull).

Värt att notera är kanske även att det blev varsin vinst för de tre största förlagen i Sverige – Albert Bonniers förlag (Sandgren), Norstedts förlag (Labba) och Natur & Kultur (Sigunsdotter/Eriksson). Grattis allihopa!

——

Se även gärna mitt tidigare inlägg om att det i år fanns rekordmånga Augustnominerade i ljudboksformat.

Till minne av den sympatiske Carl-Henning Wijkmark

Det tråkiga beskedet i går om att författaren Carl-Henning Wijkmark gått ur tiden fick mig att minnas intervjun jag gjorde med honom efter att hans roman Stundande natten tilldelades Augustpriset 2007. Jag kom ihåg att jag tyckte om honom, att han gav ett mycket sympatiskt intryck, men mindes inte att jag hade skrivit om mötet. Men här i bloggen finns det mesta! Därför återpublicerar jag nedan vad jag ursprungligen skrev den 14 december 2007:

——

Vissa människor fattar man instinktivt tycke för. Man går för att göra en intervju, skakar deras hand och inser snart att den här personen tycker jag om, det här är en människa som är trevlig på riktigt, som inte bara gör det här för att han/hon måste, som faktiskt vill berätta något och som trivs med att sitta här med mig.

Genom åren har det så klart hänt rätt många gånger – en av de mest genomtrevliga människor jag någonsin träffat är för övrigt den gamle dansbandskungen Stefan Borsch, han var så mysig att jag ville ta med honom hem (något opraktiskt dock eftersom intervjun skedde i Karlstad) – men det hör egentligen inte hit, inte här och nu, för personen jag tänkte prata om i dag är Carl-Henning Wijkmark.

Det går aldrig att riktigt sätta fingret på vad det är. Ytterst få intervjuobjekt är dessutom rent otrevliga när man träffar dem. Lite svårare brukar det vara över telefonen, det är knepigare att få kontakt då, att få dem att känna sig bekväma, att nå fram och få dem att säga saker man hoppas på att få höra. Andra är proffstrevliga, levererar de svar som behövs och så är det inte mer med det. Helt okej, men distansen är alltid uppenbar.

Carl-Henning Wijkmark. Pressfoto lånat från hans mångåriga förlag Norstedts.

Vissa är dock som sagt så trevliga att man vill sno med sig dem hem. Och årets Augustvinnare Carl-Henning Wijkmark var precis en sådan. Här var dessutom de yttre förutsättningarna bättre, vi sågs på ett konditori bara en knapp kilometer från mitt hem, därtill är han ju en bit över sjuttio och troligen rätt lättstulen. Fast han var välbyggd och spelar enligt uppgift fortfarande tennis regelbundet, så jag lät det bero.

Det var något med honom, något i hans sätt som föll mig instinktivt i smaken. Jag satt där på konditoriet i måndags och gjorde min intervju, hoppades att han verkligen skulle tycka om mig, att han skulle säga något uppmuntrande, något som visade att jag var bra, en god journalist, en sådan som hade förstått vad han var ute efter, vad han ville ha sagt med Stundande natten, med Jägarna på Karinhall, med … ja med allt. Han var en sådan man vill bli omtyckt av, för han var så lätt att tycka om.

Artikeln det hela resulterade i gör honom säkerligen inte rättvisa. Men han hummade i alla fall glatt vid flera tillfällen när jag läste upp texten i telefonen inför publiceringen. Han skrattade till och med åt mitt inledande Åsa Linderborg-skämt. Det levde jag på hela kvällen.

——

Vill man läsa själva intervjun som jag gjorde å TT:s vägnar, så finns den fortfarande bevarad på Svenska Dagbladets sajt. Att artikeln fick rubriken Färdigdött för Wijkmark kan man ju nu så här tretton år senare ställd inför faktum tycka lite sisådär om.

Sorgeskrift om jojken som tystnade

Nedanstående recension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 22 februari.

——

Herrarna satte oss hit
Elin Anna Labba
Norstedts

På 1750-talet börjar gränsen mellan det som då är Norge/Danmark och Sverige/Finland märkas ut med rösen efter att ett gränstraktat slutits mellan länderna. Länge påverkar inte rösena livet nämnvärt, människor fortsätter röra sig fritt över Nordkalotten.

År 1919 ändras detta. Första världskriget är slut och den unga nationen Norge – äntligen fritt från dansk och svensk överhöghet – ska på allvar bli norskt. I detta ingår inte att samer som juridiskt är svenskar ska få fortsätta bege sig till norska marker med sina renar för sommarbete. ”Nomadlivet är en börda för landet och den fastboende befolkningen”, säger Arbeiderpartiets ordförande i Stortinget. Renskötsel fastslås vara en sysselsättning på utdöende, betesmarkerna behövs för jordbruk.

En renbeteskonvention sluts mellan Norge och Sverige, där det fastslås hur många renar – och underförstått renskötande familjer – som tillåts röra sig över gränsen mellan sina sommar- och vinterland.

Men kvotsiffran rimmar illa med verkligheten. Kring Karesuando och Jukkasjärvi finns långt fler renskötande samer som sommartid vandrar med sina hjordar till den nordnorska kusten kring Tromsö. Hur lösa problemet?

Entré: Byråkratsverige i form av länsstyrelse och lappfogdar.

1923 rullar det som på myndighetssvenska döps till ”dislokation” igång på allvar. Under de kommande tio åren tvångsförflyttas hundratals renskötande samer och deras djur ner mot först Gällivare-, Jokkmokks- och Arjeplogstrakterna, och senare även längre söderut mot platser som Ammarnäs, Tärnaby och Vilhelmina.

Många vädjar, försöker resonera med överhetens herrar. Vissa får ju stanna, inte vill de väl splittra familjer och släkter?

I stället för att lyssna vrider herrarna åt tumskruvarna hårdare. Norrbottens läns södra delar blir nämligen snabbt fullt – områdena som samerna tvingas iväg till är ju inte öde, där bor redan andra samer, med konflikter till följd vars verkningar vi ser än i dag.

Längre förflyttningar beslutas, Västerbotten blir målet, vilket kräver hårdare tag för att realisera. En ny lag stiftas 1925: ”Tredskas lappen att inom förelagd tid verkställa flyttningen, äge länsstyrelsen utdöma vitet samt efter omständigheterna antingen förelägga nytt vite eller ock förordna, att renarna skola flyttas och omhändertagas på den tredskandes bekostnad.”

Familjer bötfälls när de inte förflyttar sig tillräckligt snabbt, ibland upprepade gånger. Längs färden försvinner många renar, de vill vandra norrut, inte söderut. Kraftigt decimerade och ekonomiskt försvagade anländer de ”dislokerade” till okänd mark, illa sedda av de där redan boende. Jojken tystnar, nackar kröks.

Detta är faktastommen som Herrarna satte oss hit utgår ifrån. Det som ger boken liv är dock hur författaren ger röst åt de drabbade. Elin Anna Labba, själv sprungen ur en av familjerna som tvångsförflyttades, har kunnat intervjua några av dem som unga var med om den påtvingade vandringen, men också deras barn och barnbarn, samt fått använda äldre intervjuer gjorda med dem som sedan länge är döda.

Det här är inte den första genomlysningen som gjorts av statens tvångsförflyttning av samer, men aldrig har det levandegjorts och presenterats på ett så inbjudande sätt, trots att ordet skär i munnen eftersom läsningen är hjärtskärande sorglig. Men det är en inbjudande skildring i så måtto att materialet presenteras lättfattligt och intresseväckande, detta trots att Labba aldrig hänger sig åt förenklingar eller skyggar för att låta texten präglas av samiska uttryck och namn. Vreden över den myndighetsmisshandel de här människorna utsattes för överlåter Labba åt läsaren att känna (och det gör man), i den mån hon själv ger uttryck för konkreta känslor är det snarare en molande sorg över det som gått förlorat.

Herrarna satte oss hit är ett stort och viktigt verk. Storheten ligger delvis i att Elin Anna Labba ens lyckats samla materialet, men ännu mer i hur hon presenterar det. Det är en vacker sorgeskrift, fackbok till sitt väsen men skriven i ett poetiskt mollackord, där författaren lyckas göra så mycket mer än att bara presentera fakta.

Inte minst belyser hon kvinnornas och barnens situation, som där det i ett särskilt hjärtslitande stycke berättas om det omöjliga val ett ungt par tvingas till när de under tvångsflytten föder tvillingar vid vinterns början. För att inte riskera båda döttrarnas liv – mamman är så försvagad att hon knappt kan sörja för en – måste det ena spädbarnet lämnas bakom hos en finsktalande värdfamilj. Först tre år senare kan dottern hämtas av föräldrarna hon inte längre har några minnen av och heller inte delar språk med.

Herrarna satte oss hit är en imponerande, kompromisslös och samtidigt lågmäld bok. Trots det hon här åstadkommit hoppas jag att Elin Anna Labba inte nöjer sig, utan fortsätter utforska ämnet, kanske i romanform? Styrkan i språket har hon onekligen, och människoöden värda att fortsätta skildras tveklöst likaså.

När jag nyligen läste Matilda Gustavssons Klubben – som med samma styrka belyser en annan sorts institutionaliserat maktmissbruk – var jag övertygad om att det skulle bli detta års Augustvinnare i fackboksklassen. Efter att ha läst Herrarna satte oss hit är jag inte längre lika säker.

Fotnot: Herrarna satte oss hit finns även som ljudbok, inläst av författaren själv. Det är fin inläsning som inte minst ger extra lyft åt de samiska jojkar som återges i boken, men samtidigt går ljudbokslyssnaren miste om det rika bildmaterial som den vackert formgivna inbundna boken innehåller.

Fortsatt skralt med ljudböcker bland de Augustnominerade

Att Augustpriset och ljudboksformatet inte direkt är en match made in heaven är ingen hemlighet, och även i år är det likt de tidigare två åren jag undersökt saken skralt: Dagen för Augustprisgalan finns totalt fyra av de arton nominerade i de tre vuxenklasserna utgivna som ljudböcker. I fjol var siffran tre, och 2017 var det precis som i år fyra.

I år har det mest talats om Steve Sem-Sandbergs W i förhandsspekulationerna, en roman som inte finns utgiven som ljudbok. Det finns däremot titeln som det talats näst mest om, Nina Wähäs Testamente, i inläsning av henne själv. Även Marit Kapla har gjort en författarinläsning av sin Osebol, som också förekommit i en del förhandssnack.

De andra två ljudbokstitlarna återfinns i fackklassen, och utgörs av Anna-Karin Palms Jag vill sätta världen i rörelse – en biografi över Selma Lagerlöf i inläsning av Anna-Maria Käll och Patrik Svenssons Ålevangeliet, inläst av Hannes Meidal.

Två i skönlitterära klassen, två i fackboksklassen och noll i barn- och ungdomsklassen är faktiskt exakt som 2017. Värt att notera är att Jenny Jägerfeld, som för andra året i rad är nominerad i barn- och ungdomsklassen, fick fjolårets nominering Comedy Queen inläst men inte årets Mitt storslagna liv, trots att de är utgivna i samma ålderskategori (9-12 år) och kommer ut på Storytelägda Rabén & Sjögren.

Faktum är att Storytelkoncernen som i år har sex Augustnomineringar – tre från Norstedts och tre från Rabén & Sjögren – hittills bara har valt att göra ljudbok av en av dem – Nina Wähäs Testamente. Det finns en del kvar att jobba på gällande integrationen i Norstedtshuset…

Kommer någon av kvällens vinnare att vara en ljudbok? Chansen är åtminstone god att så sker i fackboksklassen, jag skulle gissa att Ålevangeliet plockar hem statyetten. I den skönlitterära däremot ser det väl mörkare ut i det avseendet, Steve Sem-Sandberg har visserligen plockat hem Augustgubben en gång förut men det var (exakt) tio år sedan vilket inte borde ligga honom i fatet, och ser man till det mönster som gällt sedan 2014 med män och kvinnor som plockat hem det vartannat år, är det i år dags för en man. Och den enda killen som har en sportslig chans att ro hem det i år är just Sem-Sandberg.

(UPPDATERING MÅNDAG KVÄLL: Det blev hela två ljudboksvinnare. Mer om det i det här inlägget.)

Är det här någonstans vi kommer att landa varje år? Ja, det ser inte bättre ut. Åtminstone inte förrän en av två saker sker:

1 – Det sker en breddning i ljudbokslyssnandet så att fler finlitterärt intresserade tar till sig formatet, vilket skulle möjliggöra att det blev ekonomiskt försvarbart att göra ljudbok även av smalare litteratur.

2 – Augustjuryn går i den riktning bokhandeln skulle önska att de gjorde, och börjar nominera bredare titlar överlag.

Är någon av punkterna trolig? Ettan, hoppas och tror jag. Att alla Augustnominerade blir ljudböcker är så klart en utopi, alla böcker passar helt enkelt inte att göra ljud av. Men fyrtio procent – det vill säga cirka sju av arton – hade väl inte varit en hopplös målsättning?

Jag som Millennium-författare? Gärna det, men knappast troligt.

Ska jag skriva en fortsättning på Millennium?! Nej, det ska jag nog med all säkerhet inte, men det var roligt att branschsajten Boktugg listade mig som en av sju kandidater till att bli författare av Millennium 7 – om en sådan ens kommer att skrivas, när nu David Lagercrantz med Hon som måste dö tar farväl av sin fortsättning på Stieg Larssons skapelse.

Beslutar sig Norstedts och Stieg Larssons familj för att fortsätta är jag rätt övertygad om att de lämnar över stafettpinnen till en kvinnlig författare. Men det var roligt att bli påtänkt!

Hade jag velat göra det, om erbjudandet kom? Absolut, även om det antagligen skulle ha gett mig grav prestationsångest.

Har lyssnat på nästan hela Hon som måste dö under helgen, och jag måste säga att jag till skillnad från vad vad jag hört och sett på en del andra håll tycker att den på det stora hela är riktigt bra. De som avfärdar Lagercrantz fortsättning med en fisförnäm fnysning och talar om ärekränkning och gravplundring tycker jag är rejält fel ute, jag har personligen svårt att tro att Stieg Larsson skulle ha haft något emot att hans rollfigurer levde vidare, och att det jag skrev i ärendet för fyra år sedan fortfarande håller.

Norstedts backar mot Akademibokhandeln gällande Millennium

Så Storytel/Norstedts backade mot Akademibokhandeln gällande tremånadersexklusiviteten för den kommande Millennium-boken Hon som måste dö. Bokus Play undantas, boken kommer att finnas för streaming även där från dag ett samtidigt som Bookbeat och Nextory får vänta tre månader. Därmed kommer inte Akademibokhandeln att bojkotta titeln i sina fysiska butiker eller i sin nätbokhandel Bokus.

Nu är visserligen Bokus Play den otvetydigt minsta aktören på marknaden. Men när två av fyra aktörer får boken i stället för en av fyra blir ordet exklusiv ändå missvisande, snarare blir det så att två aktörer bojkottas eller utestängs, på samma sätt som att Storytel bojkottas av Bonnierförlagen gällande nya titlar.

Lite surt för Lind & Co kan jag tycka. När de lät Dag Öhrlunds nya Truut-deckare Ingen lämnas kvar bli Storytelexklusiv i ett halvår ”belönades” de med att boken slängdes ut från Akademibokhandeln, men när Storytel/Norstedts själva ställdes inför samma risk med Millennium, backade de i god tid innan försäljningsstart. Jag hoppas att Lind & Co får möjlighet att nu göra detsamma, men i det fallet är nog skadan redan skedd, Öhrlunds bok är snart en månad gammal, närmast antik i den nyhetshetsande bokhandeln där nya sommartitlar står på tur.

Vad blir nästa steg? Kan Bonniers börja använda sin nätbokhandel Adlibris som hot på ett liknande sätt som Akademibokhandeln gjort? Ge oss Millennium till Bookbeat, annars raderar vi boken från Adlibris databas? Situationen är inte lika självklar, Akademibokhandelns resonemang har varit att de vill kunna erbjuda titlar i samtliga sina egna kanaler om en bok existerar i de aktuella formaten. Adlibris har ingen formell koppling till Bookbeat mer än att de båda ägs av Bonniers – det är inte ”deras” streamingtjänst på samma sätt som Bokus Play är Akademibokhandelns. Men vem vet, det verkar vässas knivar överallt för tillfället, så inget skulle längre förvåna mig.

På ett personligt plan kan jag känna att Bokus Play framöver skulle kunna bli ett attraktivt komplement till mitt Storytelabonnemang om den uppkomna bojkottsituationen från Bonniers gentemot Storytel blir bestående. Onekligen är det så att de olika Bonnierförlagen publicerar en del titlar som jag gärna skulle ha tillgång till, och till skillnad från konkurrenterna erbjuder Bokus ett basabonnemang för 79 kronor där man får lyssna på en titel per månad, vilket jag tror skulle täcka mitt ”Bonnierbehov”. Det som bromsar är att Bokus Play till skillnad från Storytel, Bookbeat och Nextory bara är en ljudbokstjänst, och jag vill gärna ha möjligheten att kunna växla mellan lyssning och läsning, något jag börjat göra mer och mer beroende på situation.

Augustpriset inga ljudböcker har

Borta hos Boktugg finns en intressant, men tyvärr inte särskilt överraskande, text om den nedslående verkligheten på ljudboksfronten gällande årets Augustböcker. Blott 4 av totalt 18 nominerade titlar fanns dagen efter Augustgalan utgivna som ljudböcker. Undantar man barn- och ungdomsklassen, där förutsättningarna ser lite annorlunda ut med många bilderböcker bland de nominerade, och i stället bara räknar de två vuxenklasserna, kommer man ner i 4 av 12, det vill säga en tredjedel.

Mest iögonfallande är att den skönlitterära vinnaren Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar inte finns utgiven i ljudboksform, trots att Anyuru kommer ut på Norstedts, som ägs av Storytel.

Jag har noll koll på hur diskussionerna kring detta har gått, ingen av Anyurus tidigare böcker finns heller utgivna som ljudbok, men med tanke på att det väl sällan funnits en så unisont förhandstippad vinnare i den skönlitterära klassen, känns det underligt att det inte gjordes en ljudbok direkt när nomineringarna presenterades.

För visst, mer litterära titlar har bevisligen visat sig vara svåra att räkna hem ekonomiskt hos streamingtjänsterna, där ju nästan all ljudbokslyssning sker i Sverige, men Anyurus bok, som jag visserligen bara kommit knappt halvvägs genom ännu (som bibliotekslånad e-bok), är inte en svår bok. Visserligen är den kanske lite kort för att vara optimal som ljudbok – ljudbokslyssnare brukar föredra titlar som är uppåt 10-11 timmar har jag för mig (det är knappast en slump att Storytel Originals seriesäsonger är 10 timmar långa) och jag skulle gissa att De kommer att drunkna i sina mödrars tårar skulle landa på cirka åtta, men det är knappast ett skäl i det här fallet.

Kan det vara medvetet, med förhoppningen att fler inbundna, mer inkomstbringande exemplar ska säljas? Kanske. Men minskar till exempel julklappsförsäljningen av en bok om den även finns som streamad ljudbok? Snarare känns det som att det borde vara tvärtom, om fler hunnit ta sig an och uppskattat den, ökar väl möjligheten att man själv köper den som gåva till någon litteraturintresserad?

Kommer den att ges ut som ljudbok nu? Det utgår jag från. Men att det sker under galgen känns trist.

Själv har jag nu lagt in fackboksvinnande Fatima Bremmers Ett jävla solsken – en biografi om Ester Blenda Nordström i min lyssnalista hos Storytel, ljudboksversionen som lästs in av Marie Richardson gavs ut samma dag som Augustgalan hölls. Målfoto i den klassen alltså.

Men sådana segrare räknas ju också.

9 timmar Sthlm, 11 timmar resa

Måndag i Stockholm. Klockan ringde 04.20, bil till Kiruna flygplats, tog gryningsflyget ner, flygbussen in mot stan, klev av vid Sankt Eriksplan och vandrade söderut, satte mig på Kulturhuset och jobbade lite. Gick vidare ner till Norstedts på Riddarholmen där jag höll i ett seminarium om att skriva med ljudbokspubliken i fokus, höll ett liknande förra veckan. Därefter promenad och buss ut mot Gärdet för lite research vid Kaknästornet, har en spektakulär tanke gällande Virus 4 som jag ville se om den höll i verkligheten (tror den gjorde det), och promenerade sedan längs Djurgårdsbrunnsviken in mot stan för en alkoholfri ölträff (har ju en bilresa Kiruna-Vittangi att klara av innan den här långa dagen når sitt slut) med Peter för att fira att hans nya roman gått till tryck i dag (dock hittar jag den tyvärr inte länkbar på internet ännu) och därefter ny promenad till Cityterminalen och flygbussen. I detta nu passerar vi … Infra City kanske och jag är mosigare än pulvermos i skallen.

Måste försöka skriva lite på flyget, har inte alls hunnit nå dagens kvot ännu.

De två stockholmsbesöken den senaste veckan har varit fina, om än hektiska. Nog saknar jag stadens brus ibland.

Såg för övrigt i morse att gårdagens kvällsflyg var två timmar försenat, och landade först klockan ett på natten i Kiruna. Låt oss alla unisont hoppas att något liknande inte sker i kväll.