Storytels årslistor: Tungt för Bonniers, backlisten allt viktigare

I dag publicerade Storytel sin lista över 2019 års mest lyssnade böcker genom ett pressmeddelande. Så här såg det ut, svart på vitt:

2019 års tio mest lyssnade vuxenböcker hos Storytel:

1. Hon som måste dö av David Lagercrantz, inläsare Stefan Sauk (Norstedts)
2. Skamvrån av Sofie Sarenbrant, inläsare Katarina Ewerlöf (Bookmark Förlag)
3. Ingen lämnas kvar av Dag Öhrlund, inläsare Stefan Sauk (Lind & Co)
4. Broder Jakob av Emelie Schepp, inläsare Gunilla Leining (Harper Collins Nordic)
5. Mitt hjärta är ditt av Anna Jansson, inläsare Marie Richardson (Norstedts)
6. Morden på Mörkö av Samuel Karlsson, inläsare Gunilla Leining (Lind & Co)
7. Silvervägen av Stina Jackson, inläsare Marie Richardson (Bonnier Audio)
8. Lazarus av Lars Kepler, inläsare Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
9. En bur av guld av Camilla Läckberg, inläsare Mirja Turestedt (Bonnier Audio)
10. Allt jag fått lära mig av Tara Westover, inläsare Katharina Cohen (Natur & Kultur)

Några reflektioner:

• På den här listan syns tydligt att Bonniers drabbades rätt hårt när de bojkottade Storytel gällande sina nya titlar mellan april-augusti. Visserligen är Bonnier Audio bäst i klassen med tre titlar på topp tio, men av dessa är det bara Camilla Läckbergs En bur av guld på nionde plats som är utgiven under 2019, såväl Silvervägen som Lazarus kom redan 2018 och berördes aldrig av bojkotten.

• Att Camilla Läckberg bara når niondeplatsen måste vara en rejäl missräkning, det här är ju första delen i en ny bokserie, och att Storytelpubliken inte lyssnat på den i större utsträckning sedan den dök upp i månadsskiftet augusti-september när Bonniers öppnade kranen igen är dåliga nyheter inför fortsättningen. Visst, hon har bara haft tre månader på sig att klättra på listan, men det har ettan på listan Hon som måste dö också, den gavs ut i slutet av augusti.

• Marie Richardson lyfts sällan fram bland de mest populära inläsarna, men här har hon faktiskt en titel mer på listan än Katarina Ewerlöf, som brukar nämnas som ettan bland kvinnliga inläsare. Faktum är att Ewerlöf även får se sig slagen av Gunilla Leining, som också har två placeringar. Av männen är det bara Stefan Sauk som har två titlar på listan, men de är å andra sidan etta och trea. Utan Bonniers bojkott hade Ewerlöf antagligen haft åtminstone en titel till bland de tio, Mari Jungstedts senaste Gotlandsdeckare Jag ser dig gavs ut i början av juni och tappade hela sommarperioden hos Storytel, men hade troligen nått listan annars.

• Att Tara Westovers Allt jag fått lära mig nådde topp tio på årslistan tycker jag är oerhört roligt, och det visar att det faktiskt går att nå framgångar på ljudområdet med annat än det bredaste och mest lättuggade. Visst, för att vara en biografi är den väldigt publiktilltalande och bred, men det är trots allt något annat än det övriga på listan. Jag hoppas vi får se fler liknande framgångar framöver.

• Storytel publicerade även en lista över de tio mest lyssnade författarna totalt under året. Dessa är i fallande ordning: JK Rowling, Laila Brenden, Dag Öhrlund, Margit Sandemo, Anders Jacobsson och Sören Olsson, Jan Guillou, Sofie Sarenbrant, Anna Jansson, Nora Roberts samt Lee Child. JK Rowling och Jacobsson/Olsson återfinns på årets barntopplista med Harry Potter– och Sune-böcker, men fem av de tio mest lyssnade författarna på Storytel 2019 återfinns inte alls med någon enskild titel på topp tio-listorna, utan hamnar bland de mest lyssnade författarna enbart genom en stor och populär äldre utgivning. Att “backlisten” i allmänhet och långa bokserier i synnerhet blir allt viktigare i ljudbokstjänsterna har rapporterats flera gånger, men här ser vi det svart på vitt. Att sitta på rättigheter till gedigna kataloger är en nyckel till framgång i den digitala bokvärlden.

Fotnot: Att sådana här listor ofta publiceras när det återstår rätt mycket av året de sägs spegla är ju lite problematiskt. Vad händer med decemberlyssningarna, räknas de in i 2020, eller går de bara upp i rök? Trist för dem som är stora i juletid i sådant fall.

Jag som Millennium-författare? Gärna det, men knappast troligt.

Ska jag skriva en fortsättning på Millennium?! Nej, det ska jag nog med all säkerhet inte, men det var roligt att branschsajten Boktugg listade mig som en av sju kandidater till att bli författare av Millennium 7 – om en sådan ens kommer att skrivas, när nu David Lagercrantz med Hon som måste dö tar farväl av sin fortsättning på Stieg Larssons skapelse.

Beslutar sig Norstedts och Stieg Larssons familj för att fortsätta är jag rätt övertygad om att de lämnar över stafettpinnen till en kvinnlig författare. Men det var roligt att bli påtänkt!

Hade jag velat göra det, om erbjudandet kom? Absolut, även om det antagligen skulle ha gett mig grav prestationsångest.

Har lyssnat på nästan hela Hon som måste dö under helgen, och jag måste säga att jag till skillnad från vad vad jag hört och sett på en del andra håll tycker att den på det stora hela är riktigt bra. De som avfärdar Lagercrantz fortsättning med en fisförnäm fnysning och talar om ärekränkning och gravplundring tycker jag är rejält fel ute, jag har personligen svårt att tro att Stieg Larsson skulle ha haft något emot att hans rollfigurer levde vidare, och att det jag skrev i ärendet för fyra år sedan fortfarande håller.

27. Sämst 2015

Vi var på Vittangi SK:s julfest i går kväll, kom hem från efterfest först vid fem och jag är således lite matt i lacken i dag och går runt med endast partiell hjärnkapacitet. Så förlåt mig om jag inte riktigt minns läsåret 2015 i detalj.

Men jag måste säga att jag har extremt svårt att förstå den åtminstone delvis fina kritik som David Lagercrantz Det som inte dödar oss fick. Jag fann den långsam och alls inte särskilt spännande, och kändes det inte som att en tredjedel av längden ägnades åt att någon i samtal med någon annan refererade vad en tredje person tidigare gjort? Ibland tedde sig det nästan parodiskt hur det greppet överanvändes. Jag lär trots detta säkerligen läsa även nästa del (och ja, Lagercrantz bok läste jag faktiskt, jag brukar ju i regel annars nästan alltid avnjuta deckare i ljudboksformat), men jag hoppas på en rejäl tempohöjning.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

Ägnar sig Norstedts verkligen åt gravplundring?

Den oerhört hårda texten i gårdagens Dagens Nyheter, där Stieg Larssons gamla vänner Svante Brandén och Anders Lindblom kallar utgivningen av den kommande Millenniumboken Det som inte dödar oss av David Lagercrantz för gravplundring, förtjänar en kommentar.

Brandéns och Lindbloms text ger bilden av en konstnär som tog sin Millenniumtrilogi på oerhört allvar, en man som såg sina alster som stor konst. Bara tanken på att han skulle ha låtit någon annan ta vid svindlar, skriver de, Stieg Larrson skulle hellre ha lagt ner alltihop än att låta någon “våldföra sig” på hans romanprojekt. I dagens DN kommenterar såväl Millenniumförlaget Norstedts och Stieg Larssons pappa och bror debattexten, och de har så klart en helt annan syn på den kommande utgivningen.

Det finns ett litet och ett stort problem. Det lilla är att vi än så länge har noll aning om kvaliteterna på den bok David Lagercrantz har skrivit, jag har svårt att se att Brandén och Lindblom har tilldelats ett förhandsexemplar som de har läst och utvärderat innan de skrev sin sågning. Hur de redan nu kan veta att Lagercrantz inte har skapat en historia och befolkat den med rollfigurer som klarar av att fylla deras avlidne väns skor förblir oklart.

Det stora problemet är så klart att vi aldrig kommer att få veta. Vi har genomlevt ett drygt decennium av strider mellan olika intressenter till Stieg Larssons kvarlåtenskap, och hur gärna de olika parterna än påstår det, så kan ingen med säkerhet säga vad Stieg själv hade velat. Eftersom han dog knall fall tio månader innan den första delen i trilogin gavs ut, hann den här typen av frågor av förklarliga skäl aldrig ställas.

Att han kanske inte tog Millennium på fullt så stort allvar som Brandén och Lindblom hävdar i sin text kan man dock ana om man läser den intervju som Lasse Winkler gjorde med Stieg Larsson å Svensk Bokhandels vägnar bara någon vecka före Larssons död. Det är mig veterligen en av få intervjuer – kanske till och med den enda – som gjordes med Stieg Larsson i hans egenskap av deckarförfattare, och ger en bild av en person som kanske inte tog sina Lisbeth Salander-böcker fullt så gravallvarligt som Brandén och Lindblom hävdar. Artikeln hade den närmast kusligt förespående rubriken “En man för historieböckerna” och finns bakom betalvägg hos Svensk Bokhandel (men också sparad i sin helhet som en pdf på tidningen Expos sajt här). Ett utdrag:

Varför valde du att vänta med att gå till ett förlag tills du skrivit tre böcker?
– Svårt att svara på. Jag skrev dem för skojs skull. Och först i tredje boken går alla trådar ihop och man förstår vad som hänt. Men alla böcker är avslutade historier. Jag skrev mest tre böcker för att det roade mig att avsluta storyn. Hade synopsis på fem böcker från början.
Du är snart klar med den fjärde?
– Ja, jag skriver väldigt snabbt. Det är lätt att skriva deckare. Det är svårare att skriva en artikel på 5 000 tecken där allt ska vara hundra procent korrekt.
När kontaktade du Norstedts?
– I april i år.
Vad väntar du dig ska hända nu?
– Om jag ska vara ironisk så väntar jag mig ingenting. Men jag kan konstatera att det här är min pensionsförsäkring.

Jag säger inte att Brandén och Lindblom har fel, för vi kommer som sagt aldrig att få veta. Men skulle Larsson verkligen ha liknat det vid gravplundring? Nja, jag har visserligen själv gett uttryck för dubier gällande den här utgivningen, men kalla mig skeptisk.

Nåväl. Den 27 augusti får vi i alla fall svar på den lilla frågan när världens samlade kultursidor kommer att simultanpublicera sina recensioner. Själv väntar jag nog med att bilda mig en egen uppfattning tills ljudboken släpps hos Storytel ett par veckor senare.

UPPDATERING: Jag publicerade senare under dagen även en lite mer välredigerad och bildsatt version av den här texten på TVdags.

Att inte se skogen för alla träden

Angående den nya Stieg Larsson-boken, eller förlåt, den nya Millenniumboken: Ändå lite roligt att se de närmare 50 kommentarerna till den amerikanska tekniksajten The Verges artikel om Lagercrantz kommande bok, hur involverade i trilogin de verkar vara, vilka stora fans de där böckerna (och filmerna) ändå har.

Känns som att vi tappat bort det i Sverige längs vägen, här har i princip allt de senaste fem åren handlat om bråken kring Larssons eftermäle. Att det i grunden finns tre böcker som sålt i 75 miljoner exemplar har kanske inte direkt glömts bort, men på något sätt kommit i skymundan.

På det sättet får ändå David Lagercrantz projekt sägas vara en bra grej – det sätter fokus på Stieg Larssons berättelser igen, inte vem som har rätt till vad.